De tre musketörerna/Kapitel 62
| ← Kapitel 61. Karmeliterklostret i Bethune |
|
Kapitel 63. Vattendroppen → |
62.
TVÅ SLAGS AVGRUNDSANDAR
»Åh, det är ni!» utropade på en gång Rochefort och mylady.
»Ja, det är jag!»
»Och ni kommer…?» frågade mylady.
»Från La Rochelle. Och ni?»
»Från England.»
»Och Buckingham?»
»Död eller farligt sårad. Just som jag reste, utan att ha fått något besked av honom, mördades han av en fanatiker!»
»Åh», sade Rochefort med ett småleende, »vilken lycklig slump, och vad den skall glädja hans eminens! Har ni underrättat honom?»
»Jag skrev till honom från Boulogne. Men hur kommer det till att ni är här?»
»Hans eminens, som var orolig, skickade mig att söka upp er.»
»Jag kom till Frankrike först i går.»
»Och vad har ni gjort sedan dess?»
»Jag har inte förlorat min tid.»
»Det tror jag nog.»
»Vet ni vem jag träffat på här?»
»Gissa!»
»Hur skall jag kunna det?»
»Jo, den där unga kvinnan, som drottningen befriade ur fängelset.»
»Den lilla d'Artagnans älskarinna.»
»Ja, fru Bonacieux, vars tillflyktsort kardinalen var okunnig om.»
»Nå», sade Rochefort, »ännu en lycklig slump, som väl jämföras med den andra. Kardinalen är sannerligen en man med ovanlig tur!»
»Ni kan tänka er min förvåning», fortfor mylady, »då jag fann mig ansikte mot ansikte med denna kvinna.»
»Hon känner er?»
»Nej.»
»Således ser hon i er en främling?»
»Jag är hennes bästa vän?» sade mylady och smålog.
»Det finns, på min ära, ingen mer än ni, min bästa grevinna, som kan göra sådana underverk!» sade Rochefort.
»Och det var en lycka, chevalier», sade mylady, »ty vet ni vad som här är å färde?»
»Nej.»
»Jo, man kommer i morgon eller övermorgon, försedd med en order av drottningen, och hämtar henne här.»
»Verkligen? Och vem kommer?»
»D'Artagnan och hans vänner.»
»Sannerligen bete de sig inte så, att vi till sist bli tvungna att sätta in dem på Bastiljen.»
»Varför har det inte redan skett?»
»Ja, säg det! Därför att kardinalen har en viss svaghet för de där karlarna, en svaghet, som jag inte kan fatta.»
»Verkligen?»
»Ja.»
»Nåväl, Rochefort, säg honom då, att vårt samtal på värdshuset Röda Duvslaget åhördes av dessa fyra män; säg honom, att sedan han farit sin väg, kom en av dem upp till mig och ryckte med våld från mig hans eminens’ skyddsbrev, som han nyss givit mig; säg honom, att de låtit på förhand underrätta lord Winter om min ankomst till England, att de även den här gången höllo på att omintetgöra min beskickning, liksom de gjorde i fråga om diamanterna; säg honom, att av dessa fyra män är det egentligen endast två, som äro att frukta, nämligen d'Artagnan och Athos; säg honom, att den tredje, Aramis, är hertiginnan de Chevreuses älskare; honom måste man låta leva, man känner hans hemlighet, han kan bli oss nyttig; vad den fjärde, Porthos, angår, så är han ett dumhuvud, en inbilsk narr och tok, som man inte behöver bry sig om.»
»Men dessa fyra män måste i denna stund deltaga i La Rochelles belägring?»
»Jag trodde så också, men ett brev, som fru Bonacieux fått från hertiginnan de Chevreuse och som hon haft den oförsiktigheten att visa mig, kommer mig att tro, att de där fyra herrarna tvärtom äro på väg hit för att röva bort henne.»
»För djävulen! Vad är att göra?»
»Vad har kardinalen sagt er angående mig?»
»Att jag skulle mottaga edra depescher, skriftliga eller muntliga, och återvända i allra största hast; och då han fått veta vad ni uträttat, kommer han att underrätta er om vad ni vidare har att göra.»
»Jag skall således stanna här?»
»Här eller i grannskapet.»
»Och ni kan inte låta mig få följa med er?»
»Nej, ordern är tydlig; i närheten av lägret kunde ni bli igenkänd, och er närvaro, det förstår ni väl, kunde kompromettera hans eminens.»
»Nåja, jag får då stanna här eller i grannskapet.»
»Ja, men ni måste på förhand säga mig, var ni kommer att invänta underrättelser från kardinalen, så att jag alltid vet, var jag kan träffa er.»
»Hör på, det är troligt, att jag inte kan stanna kvar här.»
»Varför inte?»
»Ni glömmer, att mina fiender kunna vara här vilket ögonblick som helst.»
»Det är sant. Men på det sättet går den där lilla damen hans eminens ur händerna.»
»Bah!» sade mylady med ett leende, som var egendomligt för henne; »ni glömmer, att jag är hennes bästa vän.»
»Åh, det var sant! Jag kan således'säga kardinalen, att i fråga om den där kvinnan…»
»Kan han vara lugn.»
»Och det är alltsammans?»
»Han vet vad det vill säga.»
»Han kommer att gissa det. Och nu, låt höra vad jag har att göra.»
»Genast bege er av tillbaka; de nyheter ni för med er äro, tycker jag, viktiga nog, för att ni må utveckla all möjlig skyndsämhet.»
»Min schäs gick sönder, då jag kom till Lilliers.»
»Utmärkt!»
»Vad för slag! Utmärkt?»
»Ja, jag behöver er schäs, jag.»
»Och hur skall jag då färdas?»
»På hästryggen och rida allt vad tygen hålla.»
»Det går lätt för er att säga — nära hundra mil!»
»Nå, vad är det att tala om?»
»Nåja, det får väl gå. Och vidare?»
»När ni rider genom Lilliers, skickar ni mig er schäs med befallning till er betjänt att ställa sig till mitt förfogande.»
»Bra!»
»Ni har säkert på er någon order från kardinalen?»
»Jag har min fullmakt.»
»Visa den då för abbedissan och säg henne, att man kommer och hämtar mig i dag eller i morgon, och att jag måste följa den, som infinner sig här i ert namn.»
»Mycket bra!»
»Glöm inte att yttra allt möjligt ont om mig, då ni talar om mig med abbedissan.»
»Varför det?»
»Jag är ett av kardinalens offer. Jag måste ju inge den där stackars lilla fru Bonacieux en smula förtroende.»
»Det är riktigt. Vill ni nu skriva en rapport över allt, som hänt.»
»Jag har ju berättat det för er alltsammans. Ni har gott minne, upprepa vad jag sagt er, ett papper kan förkomma.»
»Ni har rätt. Men säg mig nu endast, var jag kan träffa er igen, så att jag inte får flacka omkring onödigtvis här i trakten.»
»Det är riktigt; vänta litet.»
»Vill ni ha en karta?»
»Åh, jag känner den här trakten utomordentligt väl.»
»Ni? När har ni då varit här förut?»
»Jag har blivit uppfostrad här.»
»Verkligen?»
»Som ni ser, är det alltid bra att ha blivit uppfostrad någonstans.»
»Ni inväntar mig då…»
»Låt mig tänka efter litet. Jo, vänta, i Armentières.»
»Armentières? Vad är det för en plats?»
»En liten stad vid floden Lys; jag behöver bara fara över floden, så är jag i ett främmande land.»
»Förträffligt! Men det är ju en klar sak, att ni inte far över floden annat än i händelse av fara?»
»Naturligtvis inte.»
»Och om så skulle vara, hur får jag veta, var ni då finns?»
»Ni behöver kanske inte er betjänt?»
»Nej.»
»Det är en pålitlig karl?»
»Fullkomligt.»
»Låt mig få honom; ingen känner honom, jag låter honom stanna kvar på den plats jag lämnar, och han för er dit, där jag finns.»
»Och ni säger, att ni nu inväntar mig i Armentières.»
»Ja, i Armentières.»
»Skriv upp det namnet åt mig på en papperslapp, så att jag inte glömmer det; namnet på en stad kan ju inte vara på något sätt komprometterande, eller hur?»
»Vem vet? Men sak samma», sade mylady, i det hon skrev namnet på ett pappersblad, »jag vågar försöket!»
»Det är bra!» sade Rochefort, i det han tog papperet av mylady, vek ihop det och gömde det i hattfodret. »Dessutom kan ni vara lugn, jag skall göra som småbarnen, jag skall upprepa namnet hela vägen, för den händelse jag skulle förlora papperet. Och nu är det ingenting vidare?»
»Jag tror inte det.»
»Låt se: Buckingham död eller svårt sårad; ert samtal med kardinalen hört av de fyra musketörerna; lord Winter av dem förberedd på er ankomst till Portsmouth; d'Artagnan och Athos på Bastiljen; Aramis fru de Chevreuses älskare; Porthos en dum och inbilsk narr; fru Bonacieux återfunnen; skickar er schäsen så fort som möjligt; ställer min betjänt till ert förfogande; gör er till ett offer för kardinalen, så att inte abbedissan fattar några misstankar; Armentières vid stranden av Lys. Är det riktigt?»
»Sannerligen, min bästa chevalier, har ni inte ett mirakulöst minne! Men det var sant, lägg till ännu en sak…»
»Vilken då?»
»Jag har sett några mycket vackra skogsdungar, som tyckas stöta till klosterträdgården, säg abbedissan, att jag har tillstånd att promenera där i skogen. Vem vet? Jag kunde kanske behöva att gå ut genom en bakport?»
»Ni tänker då på allt!»
»Och ni glömmer en sak…»
»Vilken då?»
»Att fråga, om jag behöver pengar.»
»Mycket rätt. Hur mycket vill ni ha?»
»Allt vad ni har i guld.»
»Jag har omkring femhundra pistoler.»
»Jag har lika mycket. Med tusen pistoler kan man möta allt; töm edra fickor!»
»Se här!»
»Gott! Och ni reser?»
»Om en timme. Jag måste äta litet, och under tiden skickar jag efter en posthäst.»
»Utmärkt! Farväl, chevalier!»
»Farväl, grevinna!»
»Rekommendera mig hos kardinalen!»
»Rekommendera mig hos satan!»
Mylady och Rochefort utbytte ett småleende och skildes åt.
En timme därefter sprängde Rochefort bort i fullt galopp; fem timmar senare var han i Arras.
Våra läsare veta redan, hur han där blev igenkänd av d'Artagnan och hur detta igenkännande ingav de fyra musketörerna nya farhågor och kom dem att ännu mera skynda på sin färd.