De tre musketörerna/Kapitel 61
| ← Kapitel 60. I Frankrike |
|
Kapitel 62. Två slags avgrundsandar → |
61.
KARMELITERKLOSTRET I BÉTHUNE
Stora brottslingar ledas av ett slags förutbestämmelse, som låter dem övervinna alla hinder, undkomma alla faror, ända till det ögonblick, som försynen, uttröttad på deras brott, satt som det blindskär, på vilket deras gudlösa lycka krossas.
Så förhöll det sig även med mylady: hon slapp fram mellan de båda nationernas kryssare och anlände till Boulogne utan alla obehagliga äventyr.
Då hon landsteg i Portsmouth, var mylady en engelska, som de franska förföljelserna jagat bort från La Rochelle; då hon landsteg i Boulogne efter två dagars överfart, gav hon sig ut för att vara en fransyska, som engelsmännen i sitt hat mot Frankrike ofredat i Portsmouth. Mylady hade dessutom det bästa av alla pass, sin skönhet, sitt förnäma utseende och den frikostighet, varmed hon strödde ut sitt guld. Befriad från de vanliga formaliteterna genom en gammal hamnguvernörs vänliga leende och artiga sätt mot henne, så att han till och med kysste henne på hand, stannade hon icke i Boulogne längre tid än som behövdes för att lägga på posten ett brev av följande lydelse:
»Till hans eminens monseigneur kardinalen de Richelieu, i dess läger utanför La Rochelle.
Ers eminens kan vara fullkomligt lugn, hans nåd hertigen av Buckingham, reser icke över till Frankrike.
Mylady ***
P.S. Enligt ers eminens’ önskan begiver jag mig nu til karmeliterklostret i Béthune, där jag avvaktar dess befallningar.»
Och redan samma afton begav mylady sig på väg; överraskad av natten stannade hon och vilade över i ett värdshus, varpå hon följande dag klockan fem på morgonen reste vidare och efter tre timmar kom fram till Béthune.
Hon lät visa sig till karmeliterklostret och gick genast in dit.
Abbedissan tog emot henne; mylady visade henne kardinalens order, och abbedissan lät ge henne ett rum och servera henne frukost.
Allt det förflutna var redan utplånat för denna kvinnas ögon, och med blicken fäst på framtiden såg hon endast den lysande ställning kardinalen höll i beredskap för henne, sedan hon tjänat honom med sådan framgång, utan att hennes namn blivit på minsta sätt inblandat i hela denna blodiga affär. De ständigt nya passioner, som förtärde henne, gåvo hennes liv en viss likhet med de moln, som jaga på himmeln, än återspeglande azuren, än ljungelden, än ovädersstormens nattsvarta mörker, och som icke lämna några andra spår på jorden än förödelse och död.
Efter frukosten kom abbedissan för att göra henne ett besök; förströelserna i ett kloster äro icke många, och den goda abbedissan hade brått att få göra bekantskap med sin nya pensionär.
Mylady ville ställa sig in hos abbedissan, och det var en lätt sak för denna så verkligt överlägsna kvinna; hon försökte att vara älskvärd, hon blev förtjusande och lyckades alldeles intaga den goda klostermodern genom sin omväxlande konversation och genom det behag, som låg utbrett över hela hennes person.
Abbedissan, som var en adlig fröken, tyckte framför allt om hovhistorierna, som så sällan nå ända till de avlägsna delarna av landet och i synnerhet ha så svårt att tränga genom klostermurarna, utanför vilka världsbullret stannar och dör bort.
Mylady däremot var mycket väl underrättad om alla aristokratiens intriger, bland vilka hon nu levat oavbrutet i fem eller sex års tid; hon började således underhålla den goda abbedissan med det franska hovets världsliga sysselsättningar, blandade med konungens överdrivna andaktsövningar; hon berättade de av abbedissan till namnet fullkomligt kända hovherrarnas och hovdamernas skandalkrönika och vidrörde helt lätt kärleksförhållandet mellan drottningen och Buckingham, i det hon talade mycket för att få höra berättas något.
Men abbedissan nöjde sig med att höra på och småle, allt utan att svara. Emellertid, då mylady märkte, att detta slags berättelser mycket roade abbedissan, fortfor hon därmed, men lät nu samtalet falla på kardinalen.
Men hon var i stor förlägenhet, hon visste icke om abbedissan var rojalist eller kadinalist; hon höll därför en klok medelväg. Abbedissan å sin sida var ännu försiktigare och nöjde sig med en djup böjning på huvudet, för varje gång den resande damen uttalade hans eminens’ namn.
Mylady började tro, att hon skulle få grymt tråkigt i klostret; hon beslöt således att våga något för att få veta vad hon hade att rätta sig efter. Hon ville se, hur långt den goda abbedissans tystlåtenhet skulle sträcka sig, och började därför tala smått illa om kardinalen, först mycket försiktigt i förtäckta ordalag, sedan ganska tydligt och omständligt, i det hon berättade om ministerns kärleksäventyr med fru d'Aiguillon, Marion de Lorme och några andra galanta damer.
Abbedissan hörde på allt uppmärksammare, blev småningom allt livligare och smålog.
»Gott», tänkte mylady, »hon tycker om det här; är hon kardinalist, så är hon det åtminstone inte fanatiskt.»
Hon gick nu över till kardinalens förföljelser mot sina fiender, Abbedissan endast korsade sig utan att varken synas gilla eller ogilla.
Detta stärkte mylady ännu mera i hennes tro, att abbedissan snarare var rojalist än kardinalist. Mylady fortsatte således och blev allt skarpare i sina uttalanden.
»Jag är mycket okunnig om alla dessa förhållanden», sade slutligen abbedissan, »men hur vitt skilda vi än äro från hovet, hur fjärran vi än stå de världsliga intressena, ha vi ändå högst sorgliga exempel på vad ni nu berättat för mig: en av våra pensionärer har fått lida mycket av kardinalens hämndlystnad och förföljelser.»
»En av edra pensionärer?» sade mylady. »Ack, min Gud, stackars kvinna, då beklagar jag henne verkligen!»
»Och det har ni rätt i, hon är verkligen mycket beklagansvärd: fängelse, hotelser, misshandlingar, allt har hon fått lida. Men kanske när allt kommer omkring», återtog abbedissan, »hade herr kardinalen giltiga skäl att handla så, och fast hon ser ut som en ängel, får man inte alltid döma människor efter deras utseende.»
»Gott», tänkte mylady, »vem vet, kanske lyckas jag här upptäcka något! Jag har tur, tycks det.»
Och hon bemödade sig att antaga den oskyldigaste min.
»Ack», sade hon, »jag vet det nog! Man säger, att man inte får lita på ansiktsuttrycket; men vad skall man då tro på, om inte på skaparens vackraste verk? Vad mig beträffar, kommer jag kanske att låta narra mig hela mitt liv, men jag skall alltid lita på en person, vars utseende inger mig sympati.»
»Ni skulle således vara frestad att tro», sade abbedissan, »att denna unga kvinna är oskyldig?»
»Herr kardinalen förföljer inte endast de brottsliga», sade mylady, »det finns vissa dygder, som han förföljer mycket strängare än vissa missgärningar.»
»Tillåt mig, min fru, att uttrycka min förvåning», sade abbedissan.
»Över vad då?» frågade mylady naivt.
»Över det språk ni för, madame.»
»Vad finner ni för förvånande i det?» frågade mylady småleende.
»Ni är en vän till kardinalen, eftersom han skickar er hit ock ändå…»
»Och ändå talar jag illa om honom?» genmälde mylady fullföljande abbedissans tankegång.
»Åtminstone talar ni inte gott om honom.»
»Det kommer sig därav, att jag inte är hans vän», sade hon med en suck, »utan hans offer.»
»Men brevet då, vari han rekommenderar er hos mig?»
»Är en befallning att hålla mig i ett slags fängelse, ur vilket han kommer att hämta mig genom några av sina hantlangare.»
»Men varför har ni då inte flytt.»
»Vart skulle jag ta vägen? Tror ni, att det finns en plats på jorden, dit inte kardinalen når, om han bara vill göra sig mödan att sträcka ut handen? Vore jag man, skulle det kanske, fast svårt, ändå vara möjligt, men en kvinna, vad vill ni väl att en kvinna skall kunna göra? Den där unga pensionären ni har här, har väl hon försökt att fly, hon?»
»Nej, det är sant; men med henne är det en annan sak; jag tror, att hon hålles kvar i Frankrike av någon kärleksaffär.»
»Då», sade mylady med en suck, »om hon älskar, så är hon inte helt och hållet olycklig.»
»Således», sade abbedissan, betraktande mylady med stigande intresse, »är det ännu en stackars förföljd kvinna jag ser framför mig.»
»Ack ja!» sade mylady.
Abbedissan betraktade ett ögonblick mylady med oro, som om en ny tanke stigit upp hos henne.
»Ni är väl inte en fiende till vår heliga tro?» frågade hon stammande.
»Jag», utropade mylady, »jag protestant! O, nej, jag tar Gud, som hör oss, till vittne på, att jag tvärtom är en varm katolik!»
»Då, min fru», sade abbedissan småleende, »kan ni vara lugn. Det hus, där ni befinner er, skall inte för er bli något svårt fängelse, och vi skola göra allt för att ni må komma att tycka om fångenskapen. Dessutom träffar ni här den unga kvinnan jag talat om, som antagligen är offer för någon hovintrig. Hon är mycket älskvärd och behaglig.»
»Vad kallar ni henne?»
»Hon blev mig rekommenderad av en mycket högt uppsatt person under namnet Ketty. Jag har inte sökt att få veta hennes andra namn.»
»Ketty!» utropade mylady. »Huru! Är ni säker på det?»
»Att hon kallar sig så? Ja, min fru. Skulle ni kanske känna henne?»
Mylady smålog åt sig själv och åt den tanke, som uppstått hos henne, att den unga kvinnan kunde vara hennes förra kammarjungfru. Till minnet av denna unga flicka knöt sig minnet av en stor vrede, och en hämndkänsla kom och vanställde myladys drag, som likväl nästan genast återtogo det lugna och välvilliga uttryck, som denna kvinna med de hundra ansiktena för ett ögonblick kommit dem att förlora.
»Och när kan jag få träffa denna unga dam, för vilken jag redan känner så livliga sympatier?» frågade mylady.
»Jo, i afton», sade abbedissan, »till och med under dagens lopp. en ni har ju rest i fyra dagar, har ni själv sagt mig, och i morse steg ni upp klockan fem, ni bör således ha behov av vila. Lägg er därför och sov; när tiden för middagen är inne, väcka vi er.»
Ehuru mylady mycket väl kunnat undvara sömnen, emedan hon hölls uppe av alla de retelser ett nytt äventyr erbjöd hennes på intriger så begärliga sinne, antog hon icke desto mindre abbedissans anbud. Sedan tolv eller femton dagar hade hon ju undergått så många skiftande sinnesrörelser, att om hennes järnkropp ännu kunde uthärda mödorna, hade dock hennes själ behov av vila.
Hon tog därför avsked av abbedissan och lade sig, milt vaggad av de hämndtankar, som Kettys namn helt naturligt hade återväckt till liv hos henne. Hon påminde sig det nästan obegränsade löfte kardinalen givit henne, om hon lyckades i sitt företag. Hon hade lyckats, d'Artagnan var således i hennes våld!
En enda sak skrämde henne, och det var tanken på hennes man, på denna greve de la Fère, som hon hade trott död eller åtminstone landsflyktig, men som hon återfunnit i Athos, d'Artagnans bästa vän.
Men också, om han var d'Artagnans vän, måste han ha bistått denne i alla stämplingar, med vilkas tillhjälp drottningen kunnat korsa hans eminens’ planer; om han var d'Artagnans vän, så var han kardinalens fiende, och helt visst skulle det lyckas henne att insnärja även honom i det hämndnät, i vars maskor hon hoppades kunna kväva den unga musketören.
Alla dessa förhoppningar voro ljuva tankar för mylady, och vaggad av dem somnade hon även snart.
Hon väcktes av en mild röst, som hördes vid foten av hennes säng: Hon slog upp ögonen och såg abbedissan, åtföljd av en ung kvinna med blont hår och fin hy, som på henne fäste en blick full av välvillig nyfikenhet.
Denna unga kvinnas ansikte var henne fullkomligt obekant, och båda två betraktade varandra med den största uppmärksamhet, medan de utbytte de vanliga artigheterna; båda voro mycket vackra, men av en helt och hållet olika skönhet. Emellertid smålog mylady, då hon märkte, att hon var den unga kvinnan betydligt överlägsen i förnäm hållning och aristokratiskt skick. Det är dock sant, att novisdräkten, som den unga kvinnan bar, var icke särdeles till fördel vid en tävlan som denna.
Abbedissan presenterade dem för varandra, och sedan denna formalitet blivit fullgjord och då hennes plikter kallade henne till kyrkan, lämnade hon de båda unga damerna ensamma.
Novisen, som såg mylady ännu liggande, ville följa abbedissan, men mylady höll henne kvar.
»Huru», sade hon, »jag har knappt hunnit få se er, och ni vill redan beröva mig ert sällskap, som jag likväl räknat på en smula, det måste jag erkänna, för den tid jag kommer att stanna här?»
»Nej», svarade novisen, »jag var endast rädd för att ha kommit olägligt, ty ni sov och ni är trött.»
»Nå», sade mylady, »vad bättre kan en sovande begära än ett gott uppvaknande? Ett sådant har ni berett mig, låt mig därför få njuta av det så mycket jag kan.
Och fattande hennes hand drog hon henne ned i en länstol, som stod bredvid sängen.
Novisen satte sig.
»Ack, min Gud», sade hon, vad jag är olycklig! Det är nu ett halvt år jag vistats här utan minsta tillstymmelse till förströelse. Så kommer ni, er närvaro lovar att bli mig ett förtjusande sällskap, och nu kommer jag efter all sannolikhet att vilken dag som helst lämna klostret.»
»Huru!» sade mylady. »Ni kommer att lämna det?»
»Jag hoppas det åtminstone», sade novisen med ett uttryck av glädje, som hon icke gjorde sig minsta möda att dölja.
»Jag tror mig ha hört, att ni fått lida genom kardinalens förvållande», fortfor mylady; »det skulle blivit ett skäl mera för sympati mellan oss.»
»Det är då sant, vad vår goda moder sagt mig, att äver ni är ett offer för den elaka prästen?»
»Tyst!» sade mylady, »låt oss inte ens här tala om honom i sådana ordalag; alla mina olyckor komma därav, att jag sagt ungefär detsamma som ni nu, och sagt det åt en kvinna, som jag trodde vara min vän, men som förrådde mig. Och ni, har ni också blivit offer för ett förräderi?»
»Nej», svarade novisen, »men för min tillgivenhet, min tillgivenhet för en kvinna, som jag älskade, som jag med glädje skulle ha givit mitt liv för, skulle ge det ännu i dag.»
»Och som övergivit er, är det inte så?»
»Jag var nog orättvis att tro det, men sedan några dagar har jag fått bevis på motsatsen, och jag tackar Gud för det; det skulle smärtat mig alltför djupt, om jag måst tro, att hon glömt mig. Men ni», fortfor novisen, »det förefaller mig som om ni vore fri, och om ni ville fly, så skulle det endast bero på er själv.»
»Vart vill ni att jag skall ta vägen, utan vänner, utan pengar, i en trakt av Frankrike som är mig fullkomligt främmande och där jag aldrig förr varit?»
»Åh», utropade novisen, »vänner skulle ni få, var ni än visade er, ni förefaller att vara så god och ni är så vacker!»
»Det hindrar inte», genmälde mylady, i det hon med sitt allra ljuvaste småleende lyckades ge sitt ansikte ett änglalikt uttryck, »att jag är ensam och förföljd.»
»Hör på», sade novisen, »man måste sätta sitt hopp till Gud, ser ni; det kommer alltid ett ögonblick, då det goda vi gjort blir vår förespråkare hos Gud. Kanske är det en lycka för er, hur ringa och maktlös jag än är, att ni träffat mig, ty om jag kommer ut härifrån, så har jag några mäktiga vänner, som efter att ha verkat för min räkning även kunna göra det för er.»
»Åh, då jag yttrade, att jag var ensam utan stöd», sade mylady, som hoppades genom att tala själv att även få novisen att göra det, »så var det inte därför, att inte även jag hade några högt uppsatta bekantskaper; men dessa mina bekanta darra själva för kardinalen; själva drottningen vågar inte ge någon ett stöd mot den fruktansvärda ministern, jag har bevis på, att hennes majestät, trots sitt ädla hjärta, mer än en gång varit tvungen att åt kardinalens vrede överlämna personer, som gjort henne tjänster.»
»Tro mig, drottningen kan synas ha övergivit dessa personer, men man får inte rätta sig efter skenet; ju mera de förföljas, desto mera tänker hon på dem, och ofta, när de minst vänta det, få de bevis på, att hon behållit dem i troget minne.»
»Ack ja», sade mylady, »jag tror det, drottningen är så god.»
»O, ni känner henne således, denna vackra, ädla drottning, eftersom ni talar på detta sätt om henne!» utropade novisen med entusiasm.
»Det vill säga», genmälde mylady, tvungen att draga sig tillbaka inom sina förskansningar, »personligen har jag inte den äran att känna hennes majestät, men jag känner en hel mängd av hennes intimaste vänner; jag känner herr de Putange, jag har i England känt herr Dujart och jag känner herr de Tréville.»
»Herr de Tréville!» utropade novisen. »Ni känner honom?
»Ja, mycket väl, nära till och med.»
»Kapten för konungens musketörer?»
»Ja, kapten för konungens musketörer.»
»Åh, ni skall få se», utropade novisen, »att vi snart äro som gamla bekanta, nästan gamla vänner! Om ni känner herr de Tréville, så bör ni även ha besökt honom?»
»Ofta», svarade mylady, som när hon väl kommit in på denna väg och märkte, att lögnen lyckades, ville driva den till det yttersta.
»Hos honom bör ni ha träffat några av hans musketörer?»
»Alla dem han vanligtvis tar emot», svarade mylady, för vilken denna konversation började få ett verkligt intresse.
»Räkna upp för mig några av dem ni känner, och få se om de inte höra till mina vänner.»
»Jo», sade mylady förlägen, »jag känner herr de Souvigny, herr de Courtivron, herr de Férussac.»
Novisen lät henne räkna upp, men då hon såg att hon stannade, frågade hon:
»Känner ni inte också en adelsman, som heter Athos?»
Mylady blev lika vit som lakanen i hennes säng och hur stor faktiska hon än hade, kunde hon icke låta bli att uppgiva ett rop, på samma gång hon fattade tag i novisens hand och slukade henne med ögonen.
»Vad fattas er? O, min Gud», frågan den stackars unga kvinnan, »har jag väl sagt något, som sårat er?»
»Nej, men det där namnet slog mig, därför att jag också har känt denna adelsman, och det föreföll mig besynnerligt att träffa någon, som tycks känna honom mycket väl.»
»Ja, mycket, mycket väl! Och inte bara honom, utan även hans vänner, herrar Porthos och Aramis.»
»Nej, verkligen! Dem känner jag också!» utropade mylady, som kände kylan tränga ända ned till hjärtat.
»Nåväl, om ni känner dem, bör ni också veta att de äro präktiga och hederliga män. Varför vänder ni er inte till dem, om ni behöver ett stöd?»
»Det vill säga», stammade mylady, »jag är inte direkt nära bekant med någon av dem, jag känner dem därigenom, att jag hört mycket talas om dem av en av deras vänner; herr d'Artagnan.»
»Ni känner herr d'Artagnan!» utropade nu novisen i sin tur, i det hon fattade myladys hand och slukade henne med blicken.
Då hon såg det besynnerliga uttrycket i myladys ögon, tillade hon:
»Men förlåt, i vilken egenskap känner ni honom?»
»Kors», svarade mylady förlägen, »i egenskap av vän.»
»Ni bedrar mig», sade novisen, »ni har varit hans älskarinna!»
»Det är ni som varit det!» utropade mylady i sin ordning.
»Jag?»
»Ja, just ni! Ty nu känner jag er — ni är fru Bonacieux!»
Den unga kvinnan studsade tillbaka förvånad och förskräckt.
»Åh, neka inte till det! Svara!» sade mylady.
»Nåväl, ja!» sade novisen. »Och säg mig nu, äro vi rivaler?»
Myladys ansikte upptändes av en eld så vild, att fru Bonacieux under alla andra förhållanden skulle tagit till flykten av förskräckelse, men nu behärskades hon helt av sin svartsjuka.
»Seså, säg ifrån», återtog fru Bonacieux med en energi, som man icke skulle trott henne mäktig utav, »har ni varit eller är ni hans älskarinna?»
»O, nej, nej!» utropade mylady i en ton, som icke tillät något tvivel om hennes sannfärdighet, »aldrig, aldrig!»
»Jag tror er», sade fru Bonacieux, »men varför då ert häftiga utrop nyss?»
»Huru, förstår ni då inte?» sade mylady, som redan hämtat sig från sin förvirring och återvunnit hela sin sinnesnärvaro,
»Hur vill ni att jag skall kunna förstå? Jag vet ju ingenting.»
»Förstår ni inte, att då herr d'Artagnan är min vän, så har han även gjort mig till sin förtrogna?»
»Verkligen?»
»Förstår ni då inte, att jag känner till allt: ert bortförande från den lilla paviljongen i Saint-Cloud, hans och hans vänners förtvivlan och deras fåfänga efterspaningar allt sedan dess! Och hur kunde jag väl undgå att bli förvånad, då jag utan att ana något befinner mig ansikte mot ansikte med er, som vi så ofta talat om tillsammans, er som han älskar av hela sin själ, er som han också kommit mig att hålla av, redan innan jag lärde känna er? Ack, min kära Constance, så träffar jag er då äntligen och får göra er personliga bekantskap!»
Och mylady sträckte sina armar mot fru Bonacieux, som övertygades av hennes ord och i denna kvinna, som hon ögonblicket förut ansett för en rival, nu endast såg en uppriktig och tillgiven väninna.
»O, förlåt mig, förlåt mig», utropade hon, i det hon lutade sig mot hennes axel, »jag älskar honom så högt!»
Och de båda kvinnorna höllo varandra ett ögonblick omfamnade. Säkert är, att hade myladys krafter varit lika stora som hennes hat, så skulle fru Bonacieux icke sluppit levande ur denna omfamning. Men då hon icke kunde kväva henne, smålog hon i stället mot henne.
»Ack, min snälla, söta lilla vän», sade mylady, »vad jag är lycklig över att ha fått träffa er! Låt mig då betrakta er noga!» tillade hon och slukade henne bokstavligen med blicken. »Ja, det är verkligen ni! Ack, på hans beskrivning känner jag nu igen er, känner igen er fullkomligt!»
Den stackars unga kvinnan kunde icke ana all den djävulska elakhet, som dolde sig förskansad bakom denna rena panna, bakom dessa strålande ögon, i vilka hon tyckte sig läsa endast deltagande och medlidande.
»Då vet ni hur mycket jag lidit», sade fru Bonacieux, »eftersom han talat om för er vad han själv lidit; men att lida för honom, det är ju en lycka!»
Mylady eftersade maskinmässigt:
»Ja, det är en lycka.»
Hon tänkte på något helt annat.
»Och dessutom», fortfor fru Bonacieux, »är jag ju snart befriad från mina lidanden. I morgon, kanske redan i afton, får jag återse honom, och då är det förflutna som om det aldrig funnits till.»
»I afton? I morgon?» utropade mylady, väckt ur sin tankfullhet av dessa ord. »Vad menar ni? Väntar ni underrättelser från honom?»
»Jag väntar honom själv!»
»Honom själv? D'Artagnan, hit?»
»Ja, honom själv.»
Men det är omöjligt! Han är ju vid La Rochelles belägring med kardinalen; han kommer inte tillbaka, förrän staden är tagen.»
»Så tror ni; men finns det väl något omöjligt för min d'Artagnan, denna ädla och redliga adelsman?»
»Åh, jag kan inte tro er!»
»Nåväl, så läs då!» sade i övermåttet av sin stolthet och glädje den olyckliga unga kvinnan och räckte mylady ett brev.
»Fru de Chevreuses stil!» sade mylady för sig själv. »Åh, jag var säker på, att de hade försänkningar på det hållet!»
Och hon läste girigt följande rader:
»Mitt kära barn! Håll er i beredskap; vår vän skall snart vara hos er, han kommer för att rycka er ur det fängelse, där er egen säkerhet fordrade, att ni hölls dold. Ordna därför allt till avresan och lita alltid på oss. Vår präktiga gaskognare har visat sig tapper och trofast som alltid, säg honom, att man på ett visst håll är honom mycket tacksam för den upplysning han lämnat.»
»Ja, ja», sade mylady, »det här brevet är ju så tydligt som möjligt. Vet ni vad det var för en upplysning?»
»Nej, jag endast förmodar, att han varnat drottningen för några nya stämplingar av kardinalen.»
»Ja, så är det utan tvivel», sade mylady, i det hon gav fru Bonacieux brevet tillbaka och tankfullt lät huvudet sjunka ned mot bröstet.
I detta ögonblick hördes en häst galoppera.
»O», utropade fru Bonacieux och rusade fram till fönstret, »skulle det redan vara han?»
Mylady hade stannat kvar i sängen och låg där nästan förstenad av överraskningen; så många oväntade saker hade på en gång störtat in över henne, att hon för första gången i sitt liv alldeles tappade huvudet.
»Han, han!» mumlade hon. »Skulle det verkligen vara han?» Och hon låg kvar stirrande framför sig.
»Ack nej», sade fru Bonacieux, »det är någon, som jag inte känner, men som likväl tycks komma hit; ja, han saktar farten, han stannar vid klosterporten, han ringer.»
Mylady sprang upp ur sängen.
»Är ni riktigt säker på att det inte är han?» frågade hon.
»Ack ja, fullkomligt säker!»
»Men ni har kanske sett orätt?»
»Åh, jag skulle bara behöva se plymen på hans hatt, en flik av hans kappa för att känna igen honom!»
Mylady fortfor under detta samtal att kläda sig.
»Sak samma; den där karlen kommer i alla fall hit, säger ni?»
»Ja, han har redan gått in.»
»Han kommer antingen för er skull eller för min», sade mylady.
»Min Gud, vad ni ser upprörd ut!»
»Ja, jag tillstår, att jag känner mig orolig. Jag kan inte vara lugn som ni, jag fruktar allt av kardinalen.»
»Tyst», sade fru Bonacieux, »man kommer!»
Dörren öppnades verkligen, abbedissan kom in.
»Är det ni, som kommer från Boulogne?» frågade hon mylady.
»Ja, det är jag», svarade denna och försökte återvinna sin kallblodighet; »vem frågar efter mig?»
»En man, som inte vill säga sitt namn, men som kommer för kardinalens räkning.»
»Och som vill tala med mig?» frågade mylady.
»Han vill tala med en dam, kommande från Boulogne.»
»Var då god och låt honom komma in.»
»Ack, min Gud, min Gud», sade fru Bonacieux, »skulle det vara någon ledsam underrättelse!»
»Jag fruktar det.»
»Jag lämnar er nu ensam med den främmande, men om ni tillåter, kommer jag tillbaka, genast han farit.»
»Om jag tillåter? Jag ber er därom!»
Abbedissan och fru Bonacieux gingo ut.
Mylady stod där ensam och stirrade på dörren; några ögonblick därefter hördes sporrar klinga i trappan, stegen närmade sig, dörren öppnades och en man kom in.
Mylady gav till ett rop av glädje: denna man var greve de Rochefort, kardinalens blinda verktyg.