Den eldröda bokstaven/Kap 18
← Ensamma i skogen |
|
Barnet vid bäckens rand → |
XVIII. En flod av solljus
Arthur Dimmesdale såg in i Hesters ansikte med en blick, i vilken hopp och glädje lyste, fastän blandade med fruktan och ett slags fasa över hennes djärvhet, som hade uttalat det han obestämt antytt, men icke vågat yttra.
Men Hester Prynne med sitt modiga och handlingskraftiga sinne, hon som så länge hade stått icke blott främmande för, utan utstött ur samhället, hon hade vant sig vid den tankefrihet, som var fullkomligt okänd för prästen. Hon hade strövat, regellöst och utan ledning, i en moralisk vildmark, lika ofantlig till sin vidd, lika snårig och skuggig som den vilda skogen, i vars dunkel de nu höllo det samtal som skulle komma att avgöra deras öde. Hennes intelligens och hjärta liksom hörde hemma på öde platser, där hon drev omkring fritt som den vilde indianen i sina skogar.
Under flera år hade Hester från denna avskilda utsiktspunkt betraktat mänskliga inrättningar och allt vad präster och lagstiftare hade åstadkommit, hade kritiserat allt med knappast mera vördnad än vad indianen skulle känna för prästkragen, domaremanteln, skampålen, galgen, hemmets härd eller kyrkan. Hennes öde och ställning i livet hade strävat till att göra henne fri. Den eldröda bokstaven var hennes lejdebrev till regioner, som andra kvinnor icke vågade beträda. Skam, förtvivlan, ensamhet — dessa hade varit hennes lärare, stränga och oböjliga. De hade gjort henne stark men hade också givit henne många skeva lärdomar.
Prästen å andra sidan hade aldrig genomgått någon erfarenhet, som kunde föra honom utom de allmänt vedertagna lagarnas räckvidd, fastän han i ett enda fall så fruktansvärt hade överträtt en av de heligaste bland dem. Men detta hade varit en lidelsens synd, det låg ingen princip, icke ens en avsikt till grund därför.
Sedan den olyckliga tidpunkten hade han med sjuklig iver och noggrannhet övervakat, icke sina handlingar — ty de voro lätt reglerade — utan varje minsta själsrörelse, varenda tanke. Då han stod i spetsen för det sociala systemet, såsom prästerskapet på den tiden gjorde, var han endast så mycket mera fjättrad av detta systems förordningar, principer och till och med dess fördomar. Som präst kringgärdades han oundvikligen av sitt ämbetes former. I sin egenskap av en man, som en gång hade begått en synd, men som höll sitt samvete vaket och pinsamt känsligt genom att icke giva såret tillfälle att läkas, kunde han anses mera trygg inom dygdens råmärken, än om han aldrig hade syndat alls.
För Hester Prynne kunde alltså de sju årens biltoghet och vanära anses ha varit liksom en förberedelse till just denna stund. Men Arthur Dimmesdale! Om en sådan man skulle falla ännu en gång, vad kunde då anföras såsom en ursäkt! Intet! Såvida det icke kunde i någon mån räknas som en förmildrande omständighet, att han var nedbruten av ett långvarigt och pinsamt lidande; att hans sinne var förmörkat och omtöcknat just genom samvetsförebråelserna, som ständigt ansatte det; att han i detta dilemma, att antingen fly som en erkänd brottsling eller stanna som en hycklare, knappast kunde finna någon medelväg; att det var mänskligt att söka undvika farorna av död och vanära och en fiendes outgrundliga stämplingar; och slutligen, att för denne stackars vandringsman på hans dystra och ödsliga stig, svag, sjuk, eländig som han var, nu visade sig en skymt av mänsklig tillgivenhet och deltagande, ett nytt liv, ett verkligt liv i stället för den tunga straffdom, under vilken han nu suckade.
Och må den stränga och dystra sanningen uttalas: den bräsch, som brottet en gång hade gjort i människosjälen, kan aldrig lagas i detta hennes dödliga tillstånd. Den kan vaktas och bevakas, så att icke fienden genom denna bräsch i muren ännu en gång tränger in i fästningen eller kanske vid sina blivande anfall väljer något annat ställe än det, där han förra gången lyckades komma in. Men den förstörda muren finnes där fortfarande och bredvid den de smygande stegen av fienden, som skulle vilja gång på gång vinna samma oförgätliga seger.
Den inre striden hos Arthur Dimmesdale, om det förekom någon, behöver icke beskrivas. Må det vara nog sagt, att prästen beslöt att fly, och icke ensam.
— Om under alla dessa sju år, tänkte han, jag kunde minnas ett enda ögonblick av frid och hopp, så skulle jag ändå uthärda, stärkt av denna underpant på himmelns barmhärtighet. Men nu, då jag är oåterkalleligen dömd, varför skulle jag icke med glädje skynda att begagna mig av den tröst, som skänkes den dömde brottslingen före avrättningen? Eller om detta är vägen till ett bättre liv, såsom Hester söker övertyga mig om, då avstår jag sannerligen icke från någon ljusare utsikt, om jag följer den! Icke heller kan jag längre leva utan hennes stöd och hjälp, så stark är hon, så öm och trösterik! O Du, till vilken jag icke vågar lyfta mina ögon, vill Du ännu förlåta mig!
— Du reser! sade Hester lugnt, då han mötte hennes blick.
Då beslutet väl blivit fattat, kastade en glöd av sällsam lycka sin fladdrande strålglans i hans kvalda bröst. Det var den upplivande verkan, sedan han nyss hade sluppit ut ur sitt eget hjärtas mörka fängelse, av att få andas den vilda, fria luften i en ofrälst, okristnad, laglös trakt. Hans ande höjde sig liksom med ett enda språng och såg himmeln närmare än den hade varit under all denna själanöd, som hade hållit honom krälande i stoftet. Av djupt religiös läggning som han var, måste det komma något av from andakt med i hans stämning.
— Känner jag då glädje än en gång? utropade han, förvånad över sig själv. Jag trodde, att glädjens frö var dött hos mig, Hester, du är min goda ängel! Det synes mig som om jag hade kastat mig ned här sjuk, syndbefläckad och märkt av sorgen på skogens mossbädd, och hade rest mig pånyttfödd och med ny kraft att prisa Honom, som varit mig nådig. Detta är redan det bättre livet! Varför ha vi icke funnit det tidigare?
— Låt oss icke blicka tillbaka, svarade Hester Prynne. Det förflutna är förgånget, varför skulle vi dröja vid det nu? Se! Med denna symbol kastar jag bort det och gör det som om det aldrig hade funnits!
Med dessa ord lösgjorde hon spännet, varmed den eldröda bokstaven var fäst, tog denna från bröstet och kastade den långt bort bland de vissna löven. Det mystiska tecknet föll ned på högra stranden av den lilla strömmen. Hade det flugit en handsbredd längre, skulle det ha slagit ned i vattnet och givit bäcken ännu en sorg att bära vidare förutom den otydbara saga den alltjämt mumlade om. Men där låg nu den guldstickade bokstaven och glittrade likt ett förlorat smycke, som någon olycklig vandrare kunde hitta för att sedan förföljas av sällsamma spökbilder av brott, hjärtekval och oförklarliga olyckor.
Då Hester hade befriat sig från skamfläcken, drog hon en lång, djup suck, i vilken hela bördan av skam och ångest lyftes från hennes själ. Underbara befrielse! Hon hade icke vetat, hur tung bördan var, förrän nu, då hon var fri från den.
Ledd av en annan impuls tog hon av sig den stela mössan, som höll samman hennes hår. Det föll nu ned över hennes axlar, mörkt och rikt med på samma gång skugga och ljus i sitt överflödande svall, och förlänade ett mjukt behag åt hennes drag. Kring hennes mun och i hennes ögon lekte och lyste ett strålande, ömt leende, som tycktes välla fram ur djupet av hennes kvinnlighet. En varm rodnad glödde på hennes kinder, som länge hade varit så bleka. Hennes kön, hennes ungdom och hennes skönhets rika prakt kommo tillbaka från det som människorna kalla det oåterkalleligen förflutna och svärmade tillsammans med hennes jungfruliga hopp och en förr aldrig känd lycka i ögonblickets trolska krets.
Och liksom om jordens och himmelens dysterhet endast hade varit en avspegling av dessa båda dödligas hjärtan, försvann den nu med deras sorg. På en gång, liksom med ett plötsligt himmelens leende, bröt solskenet fram och göt en hel flod av ljus genom den mörka skogen, gladde varje grönskande blad, förvandlade de gula fallna löven till guld och glimmade nedför de högtidliga trädens grå stammar. Man kunde följa den lilla bäckens glittrande lopp långt in i skogens djupa hemlighetsfullhet, som nu hade blivit en glädjens mystär.
Sådan var naturens sympati — skogens vilda hedniska natur, som aldrig underkuvats av mänsklig lag eller upplysts av en högre sanning — med dessa två själars lycksalighet! Kärleken, vare sig nyfödd eller uppväckt från en dödsliknande sömn, måste alltid framkalla solljus, som gör hjärtat så bräddfullt av strålglans, att den flödar ut över yttervärlden. Om skogen ännu hade bevarat sitt dystra dunkel, skulle den likväl ha strålat klart i Hesters ögon, ha strålat klart i Arthur Dimmesdales!
Hester såg på honom och genombävades av en ny lyckokänsla.
— Du måste lära känna Pearl, sade hon. Vår lilla Pearl! Du har sett henne — ja, jag vet det — men du skall nu se henne med andra ögon. Hon är ett underligt barn, jag förstår henne knappast. Men du skall hålla av henne innerligt, som jag gör, och råda mig hur jag skall behandla henne.
— Tror du att barnet kommer att glädjas över att lära känna mig? frågade prästen litet oroligt. Jag har länge dragit mig för barn, därför att de ofta visar misstro — liksom skyr att bli förtroliga med mig. Jag har till och med varit rädd för lilla Pearl!
— Åh, det var sorgligt, svarade modern. Men hon kommer att hjärtligt hålla av dig, och du henne. Hon är inte långt borta, jag skall ropa på henne. Pearl! Pearl!
— Jag ser henne, sade prästen. Där borta står hon, mitt i en solstrimma, på andra sidan bäcken. Du tror således, att barnet kommer att hålla av mig?
Hester log och ropade åter till Pearl, som var synlig på något avstånd, såsom prästen hade sagt, och stod där likt en glänsande vision i en solstråle, som föll ned på henne genom lövvalvet. Solstrimman dansade fram och tillbaka över henne och gjorde hennes gestalt än otydlig, än klart skönjbar — än lik ett verkligt barn, än lik ett barns ande — allt eftersom ljuset gick och kom igen. Hon hörde sin mors röst och närmade sig långsamt genom skogen.
Tiden hade icke synts Pearl lång under den timme som hennes mor hade suttit och talat med prästen. Den stora svarta skogen — sträng och dyster som den visade sig för dem, som lade världens synd och skuld och oro i dess sköte — blev det ensamma barnets lekkamrat så gott den förmådde. Dyster som den var, tog den på sig sitt vänligaste välkomstleende för hennes räkning.
Den bjöd henne på “rapphönsbär”, som hade växt den föregående hösten men mognade först nu på våren och hängde som bloddroppar på de vissna bladen. Dessa bär plockade Pearl och tyckte om den vilda doften. Vildmarkens små inbyggare brydde sig knappast om att fly ur hennes väg. En rapphöna med tio små bakom sig sprang hotfullt fram, men ångrade snart sin häftighet och kluckade åt sina ungar, att de ej behövde vara rädda.
En duva, som satt ensam på en låg gren, lät Pearl komma alldeles intill sig och lät höra ett kuttrande, som var lika mycket en hälsning som ett uttryck för oro. En ekorre långt upp på de luftiga höjderna i sitt hemträd snattrade förargat eller muntert mot barnet — ty en ekorre är en så kolerisk och lynnig liten person, att det är svårt att avgöra hans humör — och slungade ned en nöt i huvudet på henne. Det var en nöt från förra året och redan gnagd av hans skarpa tänder. En räv, som väckts ur sin sömn av hennes lätta steg på de vissna löven, såg forskande på Pearl, som om han tvekade om han borde smyga sig bort eller förnya sin lilla lur på samma fläck.
Det påstås — men här har säkert sagan kommit in på det otroliga — att en varg kom fram och nosade på Pearls klänning och lät sitt grymma huvud klappas av hennes hand. Sanningen är väl den, att den underliga skogen och dessa vilda varelser, som den fostrade, allesammans kände igen en besläktad vildhet hos människobarnet.
Och Pearl var mera stillsam och mild här än på de grönskande gatorna i kolonien eller i moderns stuga. Blommorna tycktes veta det, och den ena efter den andra viskade, när hon gick förbi: “Smycka dig med mig, du vackra barn, smycka dig med mig!”
Och för att göra dem till viljes plockade Pearl violer och sippor och aklejor och bröt några kvistar av den friskaste grönskan, som de gamla träden räckte fram emot henne. Med detta smyckade hon sitt hår och sin unga midja och blev en barnslig nymf eller en liten dryad eller vad som helst som stod i intimaste samband med den åldriga skogen. Så hade Pearl prytt sig, då hon fick höra moderns röst och långsamt vände om.
Långsamt — ty hon såg prästen!