Den eldröda bokstaven/Kap 17

←  En vandring i skogen

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Ensamma i skogen

En flod av solljus  →

XVII. Ensamma i skogen

Hur sakta prästen än gick, hade han nästan hunnit förbi innan Hester Prynne kunde göra sin röst tillräckligt stark för att ådraga sig hans uppmärksamhet. Slutligen lyckades det henne.

— Arthur Dimmesdale! sade hon, först svagt, därpå högre, men hest, Arthur Dimmesdale!

— Vem ropar? svarade prästen.

Han rätade hastigt upp sig, liksom överrumplad i en stämning, som han ogärna ville ha några vittnen till. Oroligt spanande åt det håll, varifrån rösten hördes, varsnade han en gestalt under träden. Den var klädd i så mörka färger och stack så föga av mot den grå skymningen, med vilken den molnhöljda himmeln och det tjocka lövverket förmörkade middagsljuset, att han icke visste, om det var en kvinna eller en skugga. Han hade kanske många gånger förr på sin levnadsstig mött en spökbild, som smugit sig fram ur hans egna tankar.

Han tog ett steg närmare och kände igen den eldröda bokstaven.

— Hester! Hester Prynne! sade han. Är det du? Är du i livet?

— Ja, svarade hon. Det liv som varit mitt under de senaste sju åren! Och du, Arthur Dimmesdale, lever du ännu?

Det var icke underligt, att de på detta sätt ifrågasatte varandras verkliga och kroppsliga existens och till och med tvivlade på sin egen. Det var ett sådant underligt möte här i den dunkla skogen, att det kunnat vara det första återseendet på andra sidan graven mellan två andar, som varit innerligt förbundna med varandra i sitt förra liv, men nu stodo kalla och skälvande, i ömsesidig fruktan, liksom ännu icke förtrogna med sitt tillstånd eller vana vid okroppsliga varelsers sällskap. Var och en av dem var ett spöke, och skräckslaget över det andra spöket!

De voro även skräckslagna över sig själva, ty det kritiska ögonblicket slungade dem tillbaka till självmedvetande och uppenbarade för vartdera hjärtat dess historia och erfarenhet, såsom livet aldrig gör annat än i dylika andlösa minuter. Själen skådade sina drag i det flyktande ögonblickets spegel. Det var med fruktan och darrande och liksom motsträvigt, som Arthur Dimmesdale sträckte fram sin dödskalla hand och vidrörde Hester Prynnes lika kalla hand. Hur kallt detta handslag än var, förtog det dock det svåraste i mötet. Nu kände de sig åtminstone såsom invånare på samma klot.

Utan att ett ord talades vidare, utan att vare sig han eller hon tog ledningen, endast med ett tyst samtycke, gledo de tillbaka in i skogens skugga, ur vilken Hester hade dykt fram, och satte sig på mosshögen där hon och Pearl nyss hade suttit. När de fått tillbaka talförmågan, utbytte de först endast några anmärkningar och frågor såsom två bekanta bruka göra, om den dystra himmeln, det hotande ovädret och därpå om varandras hälsotillstånd.

Så gingo de vidare, icke djärvt utan steg för steg, tills de kommo till de ämnen, som vilade djupast i deras hjärtan. Så länge åtskilda av ödet och omständigheterna som de hade varit, behövde de någonting enkelt och tillfälligt, som gick före och slog upp dörrarna till samtalet, så att deras verkliga tankar kunde stiga över tröskeln.

Efter en stund fäste prästen sin blick på Hesters ansikte.

— Hester, sade han, har du funnit frid?

Hon smålog sorgset och såg ned på sitt bröst.

— Har du? frågade hon.

— Nej! — intet annat än förtvivlan! — svarade han. Vad kan jag hoppas annat, sådan jag är och med det liv jag lever? Om jag vore gudsförnekare, en människa utan samvete — en usling med råa och brutala instinkter — då kunde jag ha funnit friden långt före detta. Nej, då skulle jag aldrig ha förlorat den! Men sådan som min själ nu är, har allt vad där ursprungligen fanns av gott, alla Guds bästa gåvor, blivit en andlig pinas redskap. Hester, jag är djupt olycklig!

— Folket vördar dig, sade Hester. Och säkerligen verkar du gott bland människorna. Är icke detta dig till någon tröst?

— Till större olycka, Hester — endast till så mycket större olycka! svarade prästen med ett bittert småleende. Vad beträffar det goda, som jag kan synas uträtta, tror jag inte själv därpå. Det måste vara en villa. Vad kan en fördärvad själ som min göra för andra själars frälsning? Eller en besmittad själ för andra själars rening? Och folkets vördnad — jag önskar att den vände sig i förakt och hat! Kan du anse det för en tröst, Hester, att jag måste stå där på min predikstol och möta så många uppåtvända ögon, fästa på mitt ansikte som om himmelens ljus strålade ut därifrån — att jag måste se min hjord hungra efter sanningen och lyssna till mina ord som om en pingstens eldtunga talade — och sedan blicka inåt och se den svarta verkligheten hos den, som de avguda! Jag har skrattat i bitterhet och hjärtångest åt motsatsen mellan vad jag synes vara och vad jag är. Och Satan skrattar också åt det!

— Du gör dig själv orätt i detta, sade Hester milt. Du har djupt och bittert ångrat. Din synd ligger bakom dig i en för länge sedan svunnen tid. Ditt nuvarande liv är i sanning icke mindre heligt än det synes i människors ögon. Finns det ingen verklighet i en ånger, som beseglats och bevittnats av så många goda gärningar? Och varför skulle den icke bringa dig frid?

— Nej, Hester, nej! svarade prästen. Det finns ingenting verkligt i den. Den är kall och död och kan ingenting göra för mig. Botgöring har jag haft tillräckligt! Ånger har det aldrig varit! Annars skulle jag för länge sedan ha kastat av denna dräkt med dess bedrägliga sken av helighet och visat mig för människorna sådan som de skall se mig på domens dag. Lycklig du, Hester, som bär den eldröda bokstaven öppet på ditt bröst! Min bränner i hemlighet! Du anar ej, vilken lättnad det är att efter sju års bedrägeri äntligen få blicka in i ett öga, som ser mig som jag är. Hade jag en enda vän — eller vore det så min värsta fiende! — till vilken jag dagligen kunde gå, då jag vämjdes vid alla andras lovprisande, och bli bemött som den uslaste bland syndare, så tror jag, att min själ därigenom skulle hållas vid liv. Till och med denna gnista sanning skulle rädda mig! Men nu är det endast falskhet — endast tomhet — endast död!

Hester Prynne såg in i hans ansikte men tvekade att tala. Och likväl gåvo dessa hans ord, då han nu så våldsamt uttalade sina länge undertryckta känslor, henne den rätta utgångspunkten för det hon hade kommit för att få säga honom. Hon övervann sina farhågor och talade ut.

— En sådan vän som du nu har önskat dig, sade hon, hos vilken du kunde få gråta över din synd, har du mig, din medbrottsling! Åter tvekade hon, och det var med ansträngning hon fortsatte. En sådan fiende, som du nämnde, har du länge haft, du bor under samma tak som han!

Prästen sprang upp, flämtande efter andan och med handen så hårt tryckt mot hjärtat, som om han velat slita det ur sitt bröst.

— Ha! Vad säger du! utropade han. En fiende! Och under mitt eget tak! Vad menar du?

Hester Prynne insåg nu fullt den djupa oförrätt hon gjort sig skyldig till mot denne man, då hon under så många år, då hon för ett enda ögonblick prisgivit honom åt en person, vilkens avsikter ej kunde vara annat än ondskefulla. Redan den omedelbara närheten av en fiende, under vilken mask denne än dolde sig, var nog för att verka störande på en så känslig varelses magnetiska sfär.

Det hade funnits en tid, då Hester var mindre medveten om detta. Eller kanske tänkte hon i sin egen sorgs misantropi, att prästen väl kunde bära det hon ansåg vara ett drägligare straff. Men på sista tiden, sedan den natt då hon fann honom vid skampålen, hade hennes medkänsla för honom både veknat och blivit starkare. Nu läste hon tydligare i hans hjärta.

Hon tvivlade icke på att Roger Chillingworths ständiga närvaro, hans ondskas hemliga gift, som besmittade luften omkring honom, och den befattning han i egenskap av läkare tog med prästens kroppsliga och själsliga krämpor — att alla dessa tillfällen hade fått tjäna det grymmaste ändamål. Genom dem hade den lidande mannens samvete hållits i ett irriterat tillstånd, icke i syfte att bota genom hälsosam smärta, utan för att upplösa och fördärva hans andliga människa. Dess resultat här på jorden kunde knappast bli något annat än vansinne, och i en annan värld hans eviga avlägsnande från det goda och sanna, av vilket vansinnet kanske är den jordiska förebilden.

Och till ett sådant fördärv hade hon bragt den man, som hon en gång, nej — varför skulle vi ej säga det? — som hon ännu så lidelsefullt älskade! Hester kände, att om prästens goda namn, ja hans liv hade offrats, skulle detta ändå, som hon redan sagt Roger Chillingworth, ha varit oändligt mycket bättre än det alternativ hon valde. Och hellre än att nu nödgas bekänna denna gräsliga oförrätt, skulle hon med glädje ha lagt sig ned på mossan och dött där vid Arthur Dimmesdales fötter.

— Åh, Arthur, utropade hon, förlåt mig! I allting annat har jag strävat att vara sannfärdig! Sanningen var den enda dygd jag kunde ha hållit fast vid, och jag höll också fast vid den i allt, utom då din välfärd, ditt liv, ditt goda namn och rykte stod på spel! Då samtyckte jag till ett bedrägeri. Men en lögn är aldrig bra, även om döden hotar på andra sidan! Förstår du ej vad det är jag vill säga? Den där gamle mannen — läkaren — han som kallas Roger Chillingworth — han var min make!

Prästen såg på henne ett ögonblick med all den häftiga lidelse, som i mer än en form var inmängd i hans högre, renare och mildare egenskaper och som i själva verket var den del av honom, som djävulen gjorde anspråk på och genom vilken han försökte vinna honom hel och hållen. Aldrig hade Hester blickat in i en mörkare och grymmare uppsyn. Under den korta stund det varade, var det en mörkrets förklaring. Men hans karaktär hade så försvagats av lidandet, att även dess lägre viljeyttringar endast förmådde resa sig till en kort kamp. Han sjönk ned på marken och dolde ansiktet i händerna.

— Jag borde ha vetat det, mumlade han. Jag visste det! Uppenbarades icke hemligheten för mig vid hans första anblick, då mitt hjärta ryggade tillbaka för honom, liksom det gjort varje gång jag sett honom sedan? Varför förstod jag icke? Åh, Hester Prynne, föga, föga fattar du hela fasan i detta! Och skammen — ogrannlagenheten — gemenheten i detta blottande av ett sjukt och brottsligt hjärta inför just de ögon, som skulle frossa i anblicken! Kvinna, kvinna, du är ansvarig för detta! Jag kan aldrig förlåta dig!

— Du måste förlåta mig! utropade Hester och kastade sig ned på marken bredvid honom. Låt Gud straffa! Du måste förlåta!

Med plötslig, förtvivlad ömhet slog hon armarna kring honom och tryckte hans huvud mot sitt bröst utan att bry sig om att hans kind vilade mot den eldröda bokstaven. Han ville frigöra sig men ansträngde sig förgäves. Hester ville icke släppa honom, av fruktan för att han skulle se henne i ansiktet med stränga ögon. Hela världen hade sett hotfullt på henne — under sju långa år hade den gått och blickat bestraffande på denna ensamma och övergivna kvinna — och hon hade burit det, hade icke en enda gång vänt bort sin stadiga, sorgsna blick. Himmelen hade också sett hotande på henne, och hon hade icke dött. Men en fientlig blick från denne bleke, svage, syndige och djupt slagne man skulle Hester icke kunnat bära utan att dö!

— Vill du förlåta mig? upprepade hon gång på gång. Vill du se vänligt på mig? Vill du förlåta mig?

— Jag förlåter dig, Hester, svarade prästen slutligen med ett djupt tonfall, ur en avgrund av sorg, men utan vrede. Jag förlåter dig nu av allt mitt hjärta. Må Gud förlåta oss båda! Vi är icke de värsta syndare i världen, Hester. Det finns en, som till och med är värre än den besmittade prästen. Den gamle mannens hämnd har varit svartare än min synd. Han har kallblodigt kränkt ett människohjärtas helgedom. Du och jag, Hester, har aldrig gjort det.

— Aldrig, aldrig! viskade hon. Det vi gjorde hade sin egen helgelse. Vi kände det så! Vi sade det till varandra! Har du glömt det?

— Tyst, Hester! sade Arthur Dimmesdale, i det han reste sig från marken. Nej, jag har icke glömt!

De satte sig ned igen, sida vid sida, hand i hand, på det kullfallna trädets mossbelupna stam. Livet hade aldrig skänkt dem en mörkare stund, det var den punkt, dit deras vägar så länge hade pckat och fördunklats mer och mer, där de slingrade sig fram. Och likväl fylldes den stunden av en tjusning, som höll dem kvar och drev dem att förlänga den med den ena minuten efter den andra. Skogen var mörk omkring dem, träden knakade för en stormvind, som svepte fram. Grenarna svängde tungt av och an över deras huvuden, medan det ena högtidliga gamla trädet viskade till det andra, liksom berättade det de båda mäniskornas dystra saga eller förebådade kommande olycka.

Och likväl dröjde de. Hur ödslig syntes ej skogsstigen, som ledde tillbaka till kolonien, där Hester Prynne åter måste taga upp sin vanäras börda, prästen sitt goda namns tomma gäckeri! Så dröjde de ett ögonblick längre. Aldrig hade något gyllene ljus synts så dystert som skymningen i denna mörka skog. Här, där endast hans ögon sågo henne, behövde ej den eldröda bokstaven bränna sig in i den fallna kvinnans bröst! Här, endast sedd av hennes ögon, kunde Arthur Dimmesdale, falsk inför Gud och människor, för ett ögonblick vara sann!

Han spratt till vid en tanke, som plötsligt rann upp hos honom.

— Hester, utropade han, här möter oss en ny fasa! Roger Chillingworth känner din avsikt att avslöja hans verkliga karaktär. Skall han fortfarande bevara vår hemlighet? Vilken riktning skall hans hämnd nu taga?

— Det ligger en underlig hemlighetsfullhet i hans natur, svarade Hester tankfullt; och den har blivit starkare nu genom hans dolda hämndplaner. Jag tror knappast, att han kommer att förråda hemligheten. Säkert söker han andra utvägar att tillfredsställa sina onda avsikter.

— Och jag! — hur skall jag kunna fortsätta att leva och andas samma luft som denne min dödsfiende? utropade Arthur Dimmesdale med en rysning och pressade nervöst handen mot hjärtat — en åtbörd som hade blivit fullkomligt omedveten hos honom. Tänk du för mig, Hester! Du är stark. Avgör för mig!

— Du får ej längre bo tillsammans med honom, sade Hester långsamt och bestämt. Ditt hjärta får ej längre ligga blottat för hans onda ögon!

— Det vore långt värre än döden! svarade prästen. Men hur skall det kunna undvikas? Vilket annat val har jag väl? Skall jag lägga mig ned igen på de vissna löven och dö med ens?

— Ack, hur du blivit tillintetgjord! sade Hester med tårar i ögonen. Vill du dö blott och bart av svaghet? Det finns ingen annan orsak.

— Guds dom är över mig, svarade den av samvetets röst slagne prästen. Den är för mäktig för mig att kämpa emot.

Himmeln skulle visa barmhärtighet, genmälde Hester, om du bara hade kraft att begagna dig därav.

— Var du stark för mig! svarade han. Råd mig vad jag skall göra.

— Är då världen så liten? utropade Hester, i det hon med sina djupa ögon såg in i prästens och ofrivilligt utövade en magnetisk makt över ett sinne så splittrat och kuvat, att det knappast förmådde hålla sig upprätt. Är världen innesluten i staden därborta, som endast för en liten tid sedan icke var någonting annat än en ödemark täckt av fallna löv, lika enslig som den här omkring oss? Vart leder den där skogsstigen? Tillbaka till kolonien, säger du! Ja, men den leder längre också. Den går djupare och djupare in i vildmarken, otydligare för varje steg, tills några få mil härifrån de gula löven ej visar något spår av den vite mannens fot. Där är du fri! En så kort färd, och du är förflyttad från en värld, där du varit djupt olycklig, till en annan, där du ännu kan bli lycklig! Finns det icke skugga tillräckligt i denna ändlösa skog för att dölja ditt hjärta för Roger Chillingworths blick?

— Jo, Hester, men endast under de fallna löven! svarade prästen med ett sorgset småleende.

— Så finns det havets vida väg, fortfor Hester. Den förde dig hit. Om du vill, kan den föra dig härifrån också. I vårt fädernesland, antingen i någon avlägsen lantlig by eller i det väldiga London — i Tyskland, Frankrike, det härliga Italien — var som helst skulle du vara fri från hans förföljelse och hans inflytande. Och vad har du att göra med alla dessa järnhårda människor och deras åsikter? De har hållit ditt bättre jag i fjättrar länge nog.

— Det är omöjligt, Hester! svarade prästen, lyssnande till hennes ord som om han uppmanats att förverkliga en dröm. Jag har icke styrka nog att gå min väg. Eländig och syndfull som jag är, har jag icke haft någon annan tanke än att släpa fram min jordiska tillvaro i den krets, där Försynen har ställt mig. Fastän min egen själ är förlorad, vill jag ännu göra vad jag kan för andras själar. Jag vågar icke lämna min post, fastän jag är en otrogen skyltvakt, vars säkra lön blir död och vanära, när hans dystra vakttjänst är slut.

— Du är krossad under de sju årens olycksbörda, svarade Hester, fast besluten att bära upp honom med sin egen energi. Men du skall lämna allt detta bakom dig! Det skall ej tynga dina steg, då du följer skogsstigen, ej heller skall du lasta ditt skepp därmed, om du föredrar att fara över havet. Lämna olyckan och fördärvet här, där det har tilldragit sig. Befatta dig icke mera därmed! Börja på nytt! Har du uttömt alla möjligheter, därför att detta enda slagit fel? Ingalunda! Framtiden är ännu full av löften om lycka. Där finns framgångar att vinna, goda gärningar att uträtta. Byt ut detta ditt falska liv mot ett som är sant. Bli de röda männens lärare och apostel, om anden kallar dig till en sådan mission. Eller — vilket mera överensstämmer med din natur — bli en lärd och filosof bland de visaste och berömdaste män i kulturens värld. Predika! Skriv! Handla! Gör vad som helst utom att lägga dig ned för att dö! Kasta bort namnet Arthur Dimmesdale och skapa dig ett annat, ett ärofullt namn, som du kan bära utan fruktan och skam. Varför skulle du dröja en enda dag bland de plågor, som gnagt din själ, som försvagat din kraft att vilja och handla, som snart skall göra dig ur stånd att ens ångra! Upp, och bort härifrån!

— Åh, Hester, utropade Arthur Dimmesdale, i vars ögon ett flyktigt ljus, tänt av hennes entusiasm, lågade upp och dog bort, du säger till en man, vars knän sviktar under honom, att han skall deltaga i en kapplöpning! Jag måste dö här! Jag har icke styrka och mod kvar att våga mig ut i den vida, främmande, svåra världen — ensam!

Det var en krossad andes sista vanmaktsförklaring. Han saknade viljekraft att gripa efter det bättre öde, som syntes inom räckhåll för honom.

Han upprepade ordet:

— Ensam, Hester!

— Du skall icke gå ensam! svarade hon i en djup viskning.

Så var allt sagt!