Den eldröda bokstaven/Kap 20

←  Barnet vid bäckens rand

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson En själ i uppror

En festdag  →

XX. En själ i uppror

Då prästen gick sin väg, före Hester och Pearl, kastade han en blick tillbaka och väntade nästan att av modern och barnet endast kunna upptäcka några svaga, i skogsskymningen bortdöende konturer. En så stor omkastning i hans liv kunde icke med ens synas honom verklig.

Men där var ju Hester, klädd i sin grå klänning. Hon stod ännu vid trädstammen, som av någon stormil hade störtats överända för långa tider sedan och därpå alltjämt beklätts med mossa, på det att dessa två av ödet drabbade, med jordens tyngsta börda på sig, där skulle kunna sitta ned tillsammans och finna en enda timmes ro och tröst. Och där var ju Pearl också, som lätt dansade från bäckens rand — nu då den besvärliga tredje personen gått sin väg — och återtog sin gamla plats vid moderns sida. Således hade han icke sovit och drömt!

För att frigöra sitt sinne från detta orediga och dubbla intryck, som oroade honom sällsamt, återkallade han i minnet och bestämde närmare de planer, som Hester och han hade gjort upp för sin avresa. De hade bägge ansett, att Gamla världen med sina städer och sin täta befolkning erbjöd dem bättre skydd och en säkrare tillflyktsort än Nya Englands vildmarker eller för övrigt hela Amerika. Här skulle de icke ha annat att välja emellan än en indiansk wigwam och de få europeiska kolonierna, vilka lågo glest strödda utefter havskusten.

Och oavsett prästens hälsa, som så föga var i stånd att uthärda skogslivets strapatser, skulle hans stora gåvor, hans bildning och hela hans utveckling ändå alltid ha hänvisat honom till civilisationens och förfiningens värld för att kunna skapa sig ett hem. Ju högre samhällets andliga ståndpunkt var, dess lättare skulle han finna sin plats där.

Deras beslut gynnades av slumpen, ty det låg ett skepp i hamnen, en av dessa tvivelaktiga kryssare, som voro så vanliga vid den tiden, men som utan att direkt vara havets stråtrövare likväl tämligen ansvarslöst strövade omkring på dess vida yta. Detta skepp hade nyligen anlänt från Spanska sjön och skulle om tre dagar avsegla till Bristol. Hester Prynne, som i sin självtagna egenskap av barmhärtighetssyster hade gjort kaptenens och besättningens bekantskap, kunde åtaga sig att skaffa plats som passagerare på detta fartyg åt två fullvuxna personer och ett barn och att göra det med iakttagande av all den hemlighetsfullhet, som omständigheterna gjorde mer än önskvärd.

Prästen hade med stort intresse frågat Hester om tiden, då fartyget kunde väntas avsegla. Det skulle sannolikt bli på fjärde dagen från den innevarande. “Det lämpar sig utmärkt!” hade han då sagt till sig själv. Anledningen till att pastor Dimmesdale ansåg detta så utmärkt, tveka vi nästan att uppenbara.

Det var emellertid — för att icke undanhålla läsaren något — därför, att han på tredje dagen från den närvarande skulle hålla valpredikan. Och då ett dylikt tillfälle var en ärorik tilldragelse i en prästmans liv i Nya England, kunde det icke ha erbjudits honom lämpligare sätt och tidpunkt för att avsluta sin prästerliga ämbetsbana. “Åtminstone skall man kunna säga om mig”, tänkte denne exemplariske man, “att jag icke lämnar någon offentlig plikt ouppfylld eller illa uppfylld!”

Sorgligt, i sanning, att en så grundlig och en så skarp självrannsakan som denne stackars prästs skulle bli så ömkligt bedragen! Vi ha haft, och få kanske ännu värre saker att säga om honom, men knappast någon så beklagansvärd svaghet att blotta, intet så ovedersägligt bevis på att en smygande sjukdom sedan länge hade tärt på hans karaktärs verkliga väsen. Ingen människa kan under någon längre tid visa världen ett ansikte och sig själv ett annat utan att till slut bli oviss om, vilketdera som är det rätta.

Arthur Dimmesdales upprörda känslor, då han begav sig hem från mötet med Hester, lånade honom en ovanlig fysisk energi, så att han med raska steg närmade sig staden. Stigen genom skogen syntes vildare, svårframkomligare genom sina naturliga hinder och mera obanad och otrampad av människofot, än han mindes den från bortvandringen. Men han hoppade över sumpiga ställen, trängde oförskräckt genom buskar och snår, klättrade uppför sluttningarna och dök ned i sänkorna, i korthet sagt, övervann alla stigens besvärligheter med en outtröttlighet, som förvånade honom själv. Han kunde ej låta bli att tänka på, hur långsamt han för endast två dagar sedan hade arbetat sig fram i samma mark, och hur ofta han då hade måst stanna för att hämta andan.

Då han närmade sig staden, tyckte han sig se en förändring hos alla de välkända föremålen, som mötte hans blick. Det föreföll honom som om han varit borta, icke en dag, två dagar, många dagar, utan i åratal. Där låg visserligen gatan, i alla enskildheter sådan som han mindes den, med husens alla egendomligheter, de många spetsgavlarna och en vindflöjel på varje punkt, där hans minne väntade att finna en. Men likväl vilade det något främmande över det hela.

Detsamma gällde om de bekanta han mötte och alla de välkända gestalterna i den lilla stadens liv. De sågo varken äldre eller yngre ut. De gamles skägg voro icke vitare, och det krypande lilla barnet från i går kunde icke gå på egna ben i dag. Det var omöjligt att beskriva, i vad avseende de skilde sig från de individer, åt vilka han så nyligen hade nickat avsked, och likväl var förändringen så påtaglig för prästen.

Detta intryck fick han starkast, då han gick förbi sin egen kyrka. Byggnaden hade ett så främmande och likväl så välkänt utseende, att Arthur Dimmesdales sinne tvekade mellan två föreställningar: antingen att han hittills endast hade sett den i en dröm, eller också att han endast drömde om den nu.

Det var ju ingen yttre förändring, som hade inträffat hos alla dessa levande eller livlösa föremål, utan hos åskådaren av den välkända scenen hade skett en så plötslig och genomgående ändring, att en enda dag hade verkat på hans medvetande som om den hade varat flera år. Hans egen vilja, Hesters vilja och det öde, som nu växte upp mellan dem, hade åstadkommit förvandlingen. Det var samma stad som hittills — men det var icke samma präst, som återkom dit från skogen.

Arthur Dimmesdale kunde ha sagt till de vänner, som hälsade på honom: “Jag är icke den man, för vilken ni tar mig! Honom har jag lämnat kvar i skogen där borta, i en avlägsen dalsänka, vid en mossbelupen trädstam och nära en vemodigt sorlande bäck. Gå dit, sök er pastor och se om ej hans avtärda gestalt, hans håliga kinder, hans vita, dystra, av smärta fårade panna ligger där likt en bortkastad klädedräkt!” Hans vänner skulle utan tvivel ännu envist ha vidhållit: “Du själv är den mannen!” — men villfarelsen skulle ha varit deras, icke hans.

Innan pastor Dimmesdale hade uppnått sitt hem, gav honom hans inre människa nya bevis på, att en revolution hade försiggått i hans tankes och känslas värld. I sanning, ingenting mindre än ett fullständigt ombyte av dynasti och sedelag i detta inre rike kunde förklara de impulser, som nu kommo över den olycklige och förvirrade prästen. Vid varje steg frestades han att göra någonting besynnerligt, fantastiskt, gudlöst, med en känsla av att det skulle ha varit på samma gång omedvetet och avsiktligt, mot hans egen vilja och likväl framsprunget ur ett djupare jag än det, som motsatte sig impulsen.

Så till exempel mötte han en av sina egna diakoner. Den vänlige gamle mannen tilltalade honom i den faderligt tillgivna ton, som hans vördnadsbjudande ålder, hans rättrådiga och fromma karaktär och hans ställning i kyrkan gåvo honom rätt att bruka, men på samma gång med den djupa, nästan tillbedjande aktning, som Arthur Dimmesdale både som präst och människa ingav. Aldrig har det funnits ett vackrare exempel på, huru ålderns och visdomens majestät väl kan förlikas med den artighet och den respekt, som man fordrar att en person i lägre samhällsställning och med mindre begåvning skall visa mot en högre stående.

Under ett samtal på ett par minuter mellan pastor Dimmesdale och denne förträfflige grånade diakon var det endast genom den strängaste självbehärskning som den förre kunde avhålla sig från att göra vissa hädiska uttalanden om nattvarden, som uppstego hos honom. Han formligen darrade och blev askgrå av fruktan för att hans tunga skulle skena i väg och på eget bevåg uttala dessa ohyggliga saker. Men ändå, även med denna skräck i hjärtat, kunde han knappast låta bli att skratta, då han föreställde sig, hur den helgonlike och patriarkaliske gamle diakonen skulle ha förstenats av prästens gudlöshet!

Ännu en händelse av samma slag inträffade. Då pastor Dimmesdale skyndade gatan fram, mötte han sin församlings äldsta medlem, en högst from och exemplarisk gammal änka, fattig, ensam och med ett hjärta lika fullt av minnen av sin döde man och sina döda barn och de döda vännerna från länge sedan gångna tider, som en kyrkogård är full av minnesrika gravstenar.

Och likväl hade allt detta, som annars hade kunnat vara en så tung sorg, nästan blivit till en högtidlig glädje för hennes fromma gamla själ genom religiösa tröstegrunder och skriftens sanningar, med vilka hon hade livnärt sin själ under mer än trettio år. Och sedan pastor Dimmesdale hade tagit henne om hand, var det den goda gummans högsta jordiska glädje att möta sin pastor, antingen händelsevis eller avsiktligt, och bli uppfriskad med ett ord av varm, ljuvlig evangelisk sanning, uttalat av hans dyrkade läppar i hennes lomhörda men uppmärksamma öron.

Men vid detta tillfälle kunde pastor Dimmesdale, ända till det ögonblick då han lade sina läppar till gummans öra, icke — såsom den store fienden till själar ville ha det — erinra sig något bibelord eller någonting annat än ett kort, kärnfullt och, som det då syntes honom, ovedersägligt argument mot själens odödlighet. Hade han indrupit detta gift i hennes själ, skulle den gamla sannolikt ha fallit ned död på ögonblicket, liksom påverkad av något ytterst starkt gift.

Vad han verkligen viskade, kunde prästen sedan aldrig erinra sig. Kanske det rådde en lycklig oreda i hans yttrande, så att den gamla ej fick någon tydlig uppfattning därav, eller försynen tolkade det för henne på sitt eget sätt. Säkert är, att då prästen såg sig om, varsnade han ett uttryck av himmelsk tacksamhet och hänförelse, likt ett återsken från de saligas boningar, över hennes rynkiga och askgrå ansikte.

Ett tredje fall. Då pastorn hade skilts från den gamla församlingsmedlemmen, mötte han den yngsta av dem alla. Det var en ung flicka, som nyligen hade blivit väckt — och det av Arthur Dimmesdales egen predikan på sabbatsdagen efter hans vaka vid skampålen. Hon hade blivit väckt till att utbyta världens förgängliga fröjder mot det himmelska lugnet, som skulle stråla klarare, ju mörkare livet blev omkring henne, och förgylla det yttersta mörkret med evig prakt och härlighet. Hon var fager och ren lik en lilja, som blommat i paradiset.

Prästen visste väl, att han själv bodde i hennes hjärtas fläckfria helgedom, som hängde sina snövita draperier kring hans bild och gav åt religionen kärlekens värma och åt kärleken en religiös renhet. Det var helt säkert Satan, som den eftermiddagen hade lett den stackars flickan bort från hennes mors sida och kastat henne i denne hårt frestade — skola vi ej hellre säga denne förlorade och hänsynslöse? — mans väg.

Då hon närmade sig, viskade ärkefienden till pastorn, att han skulle i liten och förtätad skala utså onda frön i hennes rena hjärta, vilka helt säkert snart skulle spira upp och bära mörka blommor, i sinom tid frukt. Så stark var hans känsla av makt över denna jungfruliga själ, som litade så fullt på honom, att prästen kände sig äga förmåga att med en enda syndig blick ödelägga hela detta oskuldens fält och framkalla hela dess motsats med ett enda ord.

Under en svårare inre strid, än han ännu någonsin hade utstått, höll han därför fliken av sin stora kappa för ansiktet och skyndade vidare utan något tecken till igenkännande, lämnande den unga systern att bära hans grova ohövlighet och ovänlighet bäst hon kunde. Hon rannsakade sitt samvete — som var fullt av tusen oskyldiga små saker, liksom hennes kjolficka eller hennes sykorg — tog sig själv i upptuktelse, stackars liten, för tusen inbillade försyndelser och gick morgonen därpå och förrättade sina husliga sysslor med förgråtna ögon.

Innan prästen ännu haft tid att fira sin seger över denna sista frestelse, blev han medveten om en annan impuls, mera löjlig och nästan lika avskyvärd. Det var — vi rodna nästan över att omtala det — att stanna på gatan, där en skara puritanska småbarn, som just börjat tala, höllo på och lekte, och lära dem några mycket fula och syndiga ord.

Han motstod dock detta ovärdiga och syndiga infall och gick förbi, varpå han snart mötte en drucken sjöman, en av besättningen på skeppet från Spanska sjön. Och efter att så tappert ha avhållit sig från allt annat ont längtade nu den stackars pastorn att åtminstone få skaka hand med den tjärige grobianen och fröjdas åt några oanständiga skämtord, som utsvävande sjömän ha så rikt förråd av, och en salva goda, saftiga, tillfredsställande och himlastormande svordomar. Det var icke så mycket en bättre princip som fastmera hans naturliga goda smak och ännu mera hans ständiga vana vid ett värdigt prästerligt uppträdande, som hjälpte honom segrande genom denna sista kris.

— Vad är det, som ansätter och frestar mig på detta sätt? utropade prästen för sig själv, då han slutligen stannade på gatan och slog sig med handen för pannan. Är jag vansinnig, eller har jag hjälplöst blivit överantvardad åt den onde? Gjorde jag ett kontrakt med honom i skogen och undertecknade det med mitt blod? Och uppmanar han mig nu att fullfölja det, då han lockar mig att bedriva alla slags onda gärningar, som hans smutsiga fantasi kan uttänka?

I det ögonblick, då pastor Dimmesdale på detta sätt talade för sig själv och slog sig för pannan, säges gamla mistress Hibbins, den beryktade häxan, ha kommit förbi. Hon var mycket ståtlig att skåda, iklädd en rik sammetsdräkt, hög huvudbonad och ett halskrås stärkt med den famösa stärkelse, vars hemlighet hennes förtroliga väninna Ann Turner hade lärt henne, innan den sistnämnda värda damen hängdes för mordet på sir Thomas Overbury. Vare sig häxan hade läst pastorns tankar eller ej, så tvärstannade hon, såg listigt in i hans ansikte, log ett slugt leende och började tala — fastän hon annars var föga begiven på samtal med präster.

— Jaså, högvördige herre, ni har alltså gjort ett besök i skogen, sade hon och nickade mot honom med sin höga huvudbonad. Jag ber er nästa gång bara låta mig få veta det litet i förväg, så skall jag känna mig stolt över att få göra er sällskap. Utan att säga för mycket tror jag, att ett ord av mig skall skaffa en främling ett ganska gott mottagande hos en viss potentat.

— Jag tillstår, min fru, svarade prästen med den djupa bugning, som damens rang fordrade och som hans egen goda uppfostran bjöd, jag tillstår, vid mitt samvete och min karaktär, att jag alls icke förstår meningen med edra ord. Jag gick icke till skogen för att söka en potentat, ej heller tänker jag i framtiden göra något besök där för att vinna ynnest av en sådan person. Mitt enda ärende var att hälsa på min fromme vän aposteln Eliot och glädjas med honom över de många dyrbara själar han vunnit från hedendomen.

— Ha ha ha! kacklade den gamla trollkunniga damen och nickade med sin höga huvudbonad åter mot prästen. Ja, ja, vi måste ju tala så vid dagsljus! Ni gör det så bra som vore ni gammal och van! Men vid midnatt och i skogen skall vi ha annat att säga varandra!

Hon gick vidare i sin gammaldags ståtlighet, men flera gånger vände hon sig om och log mot honom, liksom ville hon antyda ett hemligt samförstånd dem emellan.

— Har jag då sålt mig, tänkte pastorn, till den djävul, som, om människor talar sanning, den där sammetsklädda och styvstärkta gamla häxan har valt till sin herre och mästare!

Den stackars olycklige prästen! Han hade gjort ett köp, som icke var olikt detta. Frestad av en dröm om lycka hade han av fritt val överlämnat sig, såsom han aldrig förr hade gjort åt vad han visste vara en dödssynd. Och det smittande giftet hade hastigt spritt sig genom hans moraliska system. Det hade dövat alla heliga drivkrafter och väckt till liv de onda lustarnas hela brödraskap. Vrede, bitterhet, oresonlig skadelystnad, förlöjligande av allt som var gott och heligt, allt detta vaknade hos honom och på samma gång frestade och skrämde honom. Och hans möte med gamla mistress Hibbins, om det nu verkligen ägt rum, bevisade blott hans samhörighet med syndfulla dödliga och de vrånga andarnas värld.

Prästen hade nu kommit fram till sin bostad invid kyrkogården. Han skyndade uppför trapporna och tog hastigt sin tillflykt till sitt arbetsrum. Han var glad över att ha kommit in i dess skydd utan att först ha förrått sig inför världen genom någon av dessa sällsamma och överspända onda gärningar, till vilka han oavlåtligt hade frestats på sin väg genom gatorna. Han kom in i det välkända rummet och såg sig omkring på dess böcker, på fönstren, eldstaden och de angenäma väggbonaderna med samma förnimmelse av någonting främmande, som hade förföljt honom hela vägen, från dalsänkan i skogen, genom staden och ända hit in.

Här hade han studerat och skrivit, här hade han fastat och vakat, tills han nästan blivit halvdöd, här hade han sökt bedja, här hade han burit hundra tusen kval! Där låg bibeln med sin rika gamla hebreiska skrift, där Moses och profeterna talade till honom och Guds röst ljöd genom allt! Där på bordet bredvid den bläckiga pennan låg en oavslutad predikan, avbruten mitt i en mening, där hans tankar hade upphört att flöda ut över papperet för två dagar sedan.

Han visste, att det var han själv, den tärde och blekkindade prästen, som hade gjort och utstått allt detta och som skrivit så långt på sin valpredikan. Men det föreföll honom som om han stod på avstånd och betraktade sitt forna jag med föraktfull, ömkande och likvä! halvt avundsam nyfikenhet. Detta forna jag var borta. En annan man hade återkommit från skogen, en visare man med kunskap om dolda mysterier, som den forne mannen i sin enfald aldrig kunde ha nått. En bitter kunskap var det!

Medan han var upptagen av dessa betraktelser, knackade det på dörren, och prästen sade: “Stig in!” icke alldeles fri från föreställningen, att han skulle få se en ond ande. Det fick han också! Det var gamle Roger Chillingworth, som kom. Prästen stod, vit och mållös, med ena handen på den hebreiska bibeln och den andra tryckt mot sitt bröst.

— Välkommen hem, min vördade vän! sade läkaren. Hur fann du den fromme mannen, aposteln Eliot? Men, min vän, jag tycker du ser blek ut, som om vandringen genom vildmarken hade varit för ansträngande för dig. Blir ej min hjälp nödvändig, för att du skall få håg och krafter att hålla din valpredikan?

— Nej, det tror jag icke, genmälde pastor Dimmesdale. Min vandring och sammanträffandet med den helige aposteln därborta samt den friska luft jag andats ha gjort mig gott, som så länge varit instängd i mitt arbetsrum. Jag tror icke jag längre behöver dina läkemedel, min gode läkare, fast de är välgörande och har räckts mig av en väns hand.

Under allt detta hade Roger Chillingworth betraktat prästen med den allvarliga och uppmärksamt iakttagande blick, varmed en läkare ser på sin patient. Men trots denna yttre förställning var prästen nästan övertygad om att den gamle mannen visste av eller åtminstone misstänkte, att han och Hester Prynne hade sammanträffat. Alltså visste läkaren, att han i prästens ögon ej längre var en betrodd vän, utan hans bittraste fiende.

Då så mycket var känt, skulle det synas naturligt, att en del därav hade uttalats. Det är emellertid egendomligt, hur länge det ofta dröjer, innan ord få ge uttryck åt tankar och känslor, och med vilken trygghet två personer, som önska undvika ett visst ämne, kunna komma ända intill randen av det och draga sig tillbaka utan att ha berört det. Därför kände prästen ingen fruktan för att Roger Chillingworth uttryckligen med ord skulle antyda den verkliga ställning de intogo gent emot varandra. Men likväl smög sig läkaren på sitt illfundiga sätt fruktansvärt nära hemligheten.

— Vore det icke bättre, sade han, att du begagnar dig av min ringa skicklighet i kväll? Vi måste sannerligen bemöda oss att göra dig frisk och stark för denna valpredikan. Folket väntar stora ting av dig — människorna fruktar måhända, att när ett annat år kommer, deras pastor skall ha lämnat dem.

— Ja, och begivit sig till en annan värld, svarade prästen med from undergivenhet. Himlen give, att det må bli en bättre, ty jag tror knappast, att jag får dröja kvar hos min hjord genom ännu ett års växlande tider. Men vad din medicin beträffar, min gode läkare, behöver jag den icke i mitt nuvarande hälsotillstånd.

— Det gläder mig att höra det, svarade läkaren. Måhända mina läkemedel, som så länge givits förgäves, nu börjar få sin rätta verkan. Lycklig vore jag och väl förtjänt av Nya Englands tacksamhet, om jag kunde fullborda detta tillfrisknande!

— Jag tackar dig av allt mitt hjärta, oförtröttlige vän, sade pastor Dimmesdale med ett högtidligt småleende. Jag tackar dig och kan endast vedergälla dina goda gärningar med mina böner.

— En god människas böner är en gyllene belöning! inföll Roger Chillingworth och gick mot dörren. Ja, de är det Nya Jerusalems gångbara mynt och bär Konungens egen stämpel!

Då prästen hade blivit ensam, tillkallade han en av husets tjänare och bad om mat, som han sedan åt med glupsk aptit. Därpå kastade han de redan skrivna bladen av sin valpredikan i elden och började en ny, som han nedskrev med ett så rikt flöde av känslor och tankar, att han trodde sig inspirerad. Och han endast undrade över att himmeln ville låta sina orakels stora och högtidliga musik tona genom en så bristfällig orgelpipa. Men lämnande denna mystär att lösa sig själv eller förbli olöst för alltid, fortsatte han sin uppgift med allvarlig iver och hänryckning.

Sålunda flög natten bort, som om den hade varit en bevingad gångare och han ridande på den. Morgonen kom och tittade rodnande in mellan gardinerna, och slutligen kastade soluppgången en gyllene stråle in i rummet och lade den rakt över prästens bländade ögon. Där satt han med pennan ännu mellan fingrarna och en ofantlig, omätlig räcka av skrivna ord bakom sig!