Den guldskimrande hårflätan
| ← Titel och innehåll |
|
Den försvunna kapplöpningshästen → |
| På Wikipedia finns en artikel om Den guldskimrande hårflätan. |
DEN GULDSKIMRANDE HÅRFLÄTAN
Den människa, som älskar konsten för dennas egen skull», sade Sherlock Holmes, i det han kastade Daily Telegraphs annonsblad ifrån sig, »finner oftast sitt största nöje i dess ringaste och minst uppseendeväckande yttringar. Det gläder mig, att du i viss mån fattat denna sanning, och i de små framställningar av våra äventyr, dem du nedskrivit och — tillåt mig säga det — delvis förskönat, ej givit förnämsta platsen åt de många 'causes celebres' och sensationella rättegångar, i vilka jag spelat en roll, utan i ljuset framdragit händelser, vilka, i sig själva kanske helt triviala, likväl erbjudit ett experimentalfält för mina metoder att draga slutsatser och sammanställa logiska bevisföringar — med ett ord för mitt speciella 'fack'.»
»Men jag kan likväl ej helt och hållet tillbakaslå den beskyllning för sensationslystnad, som ofta framkastats mot mina små anteckningar», sade jag.
»Du har begått ett misstag däri», genmälte han, i det han med eldtången tog upp ett glödande kol och tände den långa sjöskumspipa, han i stället för sin vanliga kritpipa nyttjade, när han var i stridshumör — »du har begått ett misstag däri, säger jag, att du sökt ge liv och färg åt var och en av dina berättelser och ej inskränkt dig till en enkel framställning av den logiska sammanhållningen mellan orsak och verkan, som dock egentligen är sakens kärnpunkt.»
»Jag tycker mig likväl ha gjort dig full rättvisa», sade jag kyligt, en smula retad av den egenkärlek, som jag mer än en gång funnit vara en viktig faktor i min väns egendomliga karaktär.
»Nej — det är varken själviskhet eller egenkärlek», sade han, enligt sin vana mer besvarande mina tankar än mina ord. »Om jag fordrar, att full rättvisa göres min konst, så är det, emedan denna är något alldeles opersonligt — något, som står utom och över mitt eget jag. Brott förekomma ofta — logik blott sparsamt; därför borde du hellre uppehålla dig vid logiken än vid brottet. Du har nedsatt stoffet till en hel serie föreläsningar därigenom, att du tagit det till ämne för en hop små obetydliga berättelser.»
Det var en kall morgon tidigt på våren, och vi sutto efter slutad frukost på var sin sida om en flammande brasa i vår trevliga lilla ungkarlslägenhet vid Baker-Street. En tät, gulaktig dimma låg lägrad mellan de gråbruna husraderna, och fönstren i våningarna på andra sidan gatan sågo ut som mörka, oformliga punkter. Gasen var tänd och kastade sitt vänliga sken över det ännu ej avdukade frukostbordets snövita duk och prydliga servis. Sherlock Holmes hade hela morgonen varit ovanligt tystlåten och mestadels skänkt sin uppmärksamhet åt annonserna i diverse tidningar; slutligen upphörde han med sin läsning och började vid ytterst dåligt lynne förebrå mig mina litterära fel och brister.
»Dessutom», fortsatte han, sedan han en lång stund sugit på sin pipa och oavvänt stirrat in i elden, »kan man knappt anklaga dig för sensationslystnad, ty många av de 'fall', för vilka du intresserat dig, kunna strängt taget, i ordets lagliga bemärkelse ej kallas brott. Den lilla 'affär', med vilken jag hjälpte kungen av Böhmen, miss Mary Sutherlands märkvärdiga upplevelse, problemet rörande mannen med den kluvna läppen och den förnäme ungkarlens missöde, voro saker, som ej föllo inom kriminallagarnas råmärken. Men i det du sökt undvika det sensationella har du, fruktar jag, skattat alltför mycket åt det triviala.»
»Upplösningen har kanske emellanåt varit en smula banal», sade jag, »men jag anser de metoder, jag framställt, vara både nya och intressanta.»
»Prat, min käre vän, inte tror du, att publiken, den stora ouppmärksamma publiken, som knappt känner igen en vävare på hans tänder eller en 'sättare' på hans vänstra tumme, frågar efter de finare nyanserna i analyser och slutledningar. Men om du är trivial, kan ingen klandra dig därför — de 'stora' brottens gyllene tid är länge sedan förbi. Människorna — eller åtminstone de brottsliga människorna — ha förlorat all företagsamhet och originalitet. Vad min egen lilla praktik angår, så håller den på att sjunka ner till en byrå för igenskaffandet av bortslarvade blyertspennor och förmedlingen av skolflickskorrespondens. Snart har jag sjunkit ner, så långt jag kan komma. Den här biljetten fick jag i morgse — den placerar mig på nollpunkten. Läs, får du se!»
Han räckte mig en tillskrynklad liten brevlapp. Den var daterad från Montague-Place kvällen förut och lydde som följer:
- »Bäste mr Holmes!
Jag skulle gärna vilja rådfråga er, angående en plats som lärarinna, vilken nyss blivit mig erbjuden; jag skall infinna mig i er bostad i morgon vid halv elva-tiden och hoppas få träffa er.
Högaktningsfullt
Violet Hunter.»
»Känner du den unga damen?» frågade jag.
»Inte det minsta.»
»Klockan är halv elva nu.»
»Ja visst — och det är tvivelsutan vår klient som ringer.»
»Det kan måhända bli intressantare än du tror. Minns du 'affären' med den blå karbunkeln? Den tycktes i början vara ett rent påhitt, ett skämt, men utvecklade sig småningom till en helt allvarlig historia. Möjligen går det på samma sätt nu.»
»Nå ja — vi kunna ju alltid hoppas det bästa. Våra tvivel bli dessutom snart skingrade, ty här ha vi säkerligen personen i fråga.»
Han hade knappt slutat tala, förrän dörren öppnades, och en ung dam steg in i rummet. Hon var enkelt klädd, hade ett gladlynt, intelligent ansikte, och det hurtiga, affärsmässiga sätt, som utvisade, att hon var van att lita på sig själv.
»Jag hoppas ni ursäktar att jag besvärar er», sade hon, när min vän steg upp och hälsade på henne, »men det har hänt mig något mycket märkvärdigt, och som jag varken äger föräldrar i livet eller släktingar, vilka jag kan be om råd, trodde jag, att ni kanske skulle vilja var snäll säga mig, hur jag bör handla.»
»Var god och sitt ner, miss Hunter. Jag skall gärna göra, vad jag kan för er.»
Jag kunde märka, att den unga damens sätt gjort ett gott intryck på Holmes. Han kastade en av sina forskande blickar på henne och beredde sig sedan att med fast sammantryckta läppar och mot varandra pressade fingertoppar lyssna till hennes historia.
»Jag har i fem år varit lärarinna hos överste Spence Munro», började hon, »men för två månader sedan blev översten försatt till Halifax på Nya Scottland, och när han reste, tog han sina barn med sig. Jag stod följaktligen utan plats. Jag annonserade och besvarade annonser, men utan resultat. Mina små besparingar började taga slut, och jag visste rakt inte, vad jag skulle ta mig till.
»I Westend finnes en välkänd förmedlingsbyrå för lärarinnor, och dit gick jag regelbundet en gång i veckan för att höra efter, om de lyckats skaffa mig någon anställning. Den, som grundat byrån, heter Westaway, men miss Stoper sköter affären. Hon sitter i sitt eget lilla kontor, och de platssökande vänta i rummet utanför och visas in till henne en och en; hon ser efter i sina böcker, huruvida hon har något, som passar dem eller ej.
»När jag kom dit förra veckan, blev jag som vanligt i min tur införd till miss Stoper, men denna gång var hon ej ensam. En alldeles oerhört fetlagd herre med jovialiskt ansikte och en haka, som i stora veck räckte långt ner på bröstet på honom, satt bredvid henne och såg genom sina guldbågade glasögon uppmärksamt på alla de unga damer, som trädde in. När han fick se mig, hoppade han riktigt till på stolen och vände sig hastigt till miss Stoper.
»'Det är bra', sade han; 'jag kunde ej önska mig någonting bättre. Utmärkt — alldeles utmärkt!'
»Han tycktes överförtjust och gnuggade belåtet händerna — han såg så glad och trevlig ut, att det var ett sant nöje att se på honom.
»'Ni ser er om efter en anställning, fröken?' frågade han.
»'Ja, det gör jag.'
»'Som lärarinna?'
»'Ja.'
»'Och hur stor lön begär ni?'
»'Jag hade fyra pund i månaden på min förra plats hos överste Spence Munro.'
»'Å — seså — seså — svältlön — riktig svältlön!'
utropade han och såg helt uppbragt ut. 'Hur kunde någon ge ett så ynkligt litet honorar åt en ung dam med ert utseende och edra talanger?'
»'Mina talanger äro kanske ej så stora, som ni tycks tro', sade jag; 'litet franska, litet tyska, musik, teckning — —
»'Jaha — jaha!' avbröt han. 'Allt det där gör mindre till saken. Frågan är: har ni ett fint fruntimmers — en världsdams — hållning och sätt att vara, eller har ni det ej? Det är allt, vad jag behöver veta. Om ni ej har det, passar ni ej att uppfostra ett barn, som kanske en gång i framtiden kommer att spela en framstående roll i sitt lands historia. Men om ni är en verklig dam av värld, hur kunde man då begära att ni skulle mottaga en lön på mindre än tre siffror? Hos mig skulle er lön till att börja med bli hundra pund om året.'
»Ni kan ju tänka er, mr Holmes, att detta erbjudande tycktes mig, vars tillgångar nästan voro uttömda, alldeles för storartat. Den gamle herrn, som kanske på mitt ansikte läste ett uttryck av misstro, tog fram en diger plånbok och räckte mig en sedel.
»'Jag har alltid för vana', sade han och smålog ytterst vänligt, 'att ge mina unga damer halva deras lön i förskott — de ha ju i allmänhet litet utgifter för sin toalett och sin resa.'
»Aldrig förr hade jag haft turen råka på en så taktfull, förtänksam människa. Som jag redan stod i skuld till flera fournissörer, voro pengarna ofantligt välkomna, och likväl tyckte jag, at det låg något onaturligt över våra förhandlingar och jag ville gärna veta litet mer om platsen, innan jag antog den.
»'Får jag fråga, var ni bor?' frågade jag.
»'I Hampshire — härlig, lantlig trakt — vackert ställe, fem mil på andra sidan Winchester — en härlig trakt, snälla fröken, och ett vackert gammalt lantställe.'
»'Och mina plikter? Jag skulle gärna vilja veta, vad jag skulle få att göra.'
»'Ett barn — en söt liten rustibus på sex år. Å, om ni bara kunde se honom slå ihjäl kackerlackor med en gammal toffel! Smack — smack — smack! Och där ligga tre stycken, innan man hunnit blinka!' Han lutade sig tillbaka på stolen och skrattade, tills ögonen sågo ut som små smala strimmor.
»Jag kände mig en smula förvånad över barnets egendomliga nöje, men faderns munterhet kom mig att tro, att det hela kanske var ett skämt.
»'Således skulle jag ej ha andra plikter? Jag skulle endast ta hand om ett sex år gammalt barn?'
»'Nej, nej — det är inte allt, snälla fröken', svarade han. 'Ert eget goda förstånd säger er troligen, att ni också till viss grad skulle nödgas lyda min hustrus små befallningar — naturligtvis alltid under förutsättning, att dessa på intet vis strede emot det, som passar sig för en ung dam. Ni har väl ingenting däremot?'
»'Visst inte — jag vill gärna hjälpa till med vad jag kan.'
»'Jaha — ja — utmärkt! Er toalett, till exempel — vi ha våra små manér, ser ni, men vi äro snälla och godhjärtade. Om man bad er att alltid nyttja den klädning, man är villig skänka er — skulle ni se något ont däri?'
»'Nej — varför det?' sade jag, högst förvånad över hans fråga.
»'Eller om man bad er sitta på en särskild, anvisad plats — skulle det vara er oangenämt?'
»'Nej — på intet sätt.'
»'Eller att klippa av er håret, innan ni tillträdde er befattning hos oss?'
»Jag kunde knappast tro mina öron. Som ni ser, mr Holmes, har jag mycket tjockt hår, och färgen är ganska ovanlig — det är brunt, men skiftar starkt i guld. Det väcker ofta uppmärksamhet, i synnerhet hos artister. Jag ville på inga villkor offra min största prydnad så här oförberett och lättvindigt.
»'Det är alldeles omöjligt, är jag rädd', svarade jag.
»Han hade hela tiden ej tagit sina ögon från mig, och nu såg jag en skugga av felslagen förhoppning på hans godmodiga ansikte.
»'Ja, men det är alldeles nödvändigt', sade han. 'Det är en liten nyck av min hustru, och man måste ta hänsyn till fruntimmers små infall, ser ni, snälla fröken. Ni vill således inte klippa av er håret?'
»'Nej, det vill jag verkligen inte', svarade jag kort och avgörande.
»'Jaså — ja, då är den saken avgjord. Men det var skada — ni hade i alla andra avseenden passat så bra. Jag måste väl då se på några andra av de unga damerna, miss Stoper?'
»Så länge vårt samtal varat, hade nämnda dam ivrigt sysselsatt sig med sina brev och papper och ej sagt ett ord till någon av oss; nu vände hon sig till mig med så tydligt missnöje, att jag mer än väl insåg, att min vägran orsakat henne förlusten av ett rikligt kommissionsarvode.
»'Önskar ni, att ert namn skall stå kvar i mina böcker, miss Hunter?' frågade hon.
»'Ja — om ni ej har något däremot, miss Stoper.'
»'För att säga sanningen, så tycker jag inte det tjänar något till', sade hon retligt. 'Ni vill ju inte antaga ens de allra bästa platser, och ni kan knappt vänta, att vi ska' lyckas skaffa er något jämförligt med vad som nu erbjudits er. God morgon, miss Hunter.'
Hon ringde, och betjäntpojken kom och visade mig vägen ut.
»När jag kom tillbaka till mitt rum, mr Holmes, och fann skåpet tomt och ett par räkningar liggande på bordet, började jag undra, om jag ej begått en stor dumhet. Om nu de där människorna hade en del besynnerliga infall och ville bli åtlydda på ett särskilt sätt, så voro de åtminstone beredda att betala för sina nycker. Det finns i England ej många lärarinnor, som få hundra pund om året. Och vad nytta hade jag väl av mitt hår? Många fruntimmer se bättre ut med kortklippt hår — kanske vore det händelsen med mig? Följande dag började jag på allvar tro, att jag begått ett misstag — dagen därefter var jag fullt säker på den saken. Jag hade nästan lyckats besegra min stolthet och funderade på att gå till byrån och höra efter, huruvida platsen ännu vore obesatt, då jag fick ett brev från herrn själv. Jag har det med mig här och skall läsa upp det för er:
- »Bästa miss Hunter!
Miss Stoper har varit vänlig nog att ge mig er adress, och jag skriver nu för att fråga, om ni ej möjligen skulle ha ändrat ert beslut. Min hustru önskar mycket, att ni skall komma till oss; på min beskrivning tyckte hon, att ni skulle passa så bra. Vi äro villiga att betala trettio pund i kvartalet, eller ett hundratjugo pund om året, som ersättning för varje litet obehag, våra små infall kan förorsaka er. Vi äro inte särdeles fordrande eller svåra att göra till lags. Min hustru tycker om en egendomlig mellanblå färg och önskar att ni om förmiddagarna bär en klädning av den färgen. Men ni behöver ej själv skaffa er dräkt — vi ha en, som tillhört vår dotter Alice (som nu är i Philadelphia) och som nog kommer att passa Er. Vad det angår, att vi skulle be er intaga en särskild plats eller roa er på något särskilt sätt, så behöver den omständigheten ej orsaka er något obehag. Men jag fruktar, att jag nödgas stå fast vid min begäran, angående ert hår; visserligen är det skada att klippa av det — jag kunde under vårt korta möte ej undgå att se, hur rikt och vackert det var — men, som sagt, jag måste vidhålla min fordran och kan bara hoppas, att den höjda lönen skall i någon mån ersätta er förlusten. Edra plikter som uppfostrarinna äro mycket lätta. Skriv nu ett jakande svar, och jag skall själv komma och möta er i Winchester. Glöm ej att säga, med vilket tåg ni kommer.
Med största högaktning
Jephro Rucastle.»
»Så lyder det brev, jag alldeles nyss mottagit, mr Holmes, och jag har beslutat antaga platsen. Men jag tyckte likväl, att jag borde rådfråga er och höra er mening om saken.»
»Om ni redan fattat ert beslut, miss Hunter, så är ju saken avgjord», sade Holmes småleende.
»Skulle ni råda mig till att avslå anbudet?»
»Jag medger, att det är en anställning, som jag ej gärna skulle se en syster till mig antaga.»
»Vad kan väl meningen med det hela vara, mr Holmes?»
»Det kan jag verkligen inte säga — jag saknar ju bestämda uppgifter. Vad är er egen åsikt, miss Hunter?»
»Det tycks ej finnas mer än en lösning på gåtan. Mr Rucastle föreföll att vara en mycket snäll, godhjärtad man. Är det inte möjligt, att hans hustru är svagsint, och att han önskar hålla saken hemlig av fruktan att eljes nödgas skicka henne till en vårdanstalt? Han söker kanske tillfredsställa alla hennes nycker och infall av ängslan för utbrott av raseri.»
»Mycket möjligt — så som saken för närvarande står, högst troligt. Men i vad fall som helst tycks det ej vara något passande ställe för en ung dam.»
»Men pengarna, mr Holmes, pengarna!»
»Nåja — lönen är naturligtvis stor — alldeles för stor. Det är det, som oroar mig. Varför skulle de ge er hundra tjugo pund om året, när de kunna få så många lärarinnor som helst för fyrtio? Det finns något skäl — det ligger något bakom.»
»Jag trodde det var bäst framlägga saken för er nu, i händelse jag skulle behöva be er om hjälp längre fram. Jag skulle känna mig mycket lugnare, om jag visste, att jag kunde vänta mig råd och stöd av er.»
»Det kan ni vara fullt förvissad om. Jag försäkrar er, att det här lilla problemet är ett av de intressantaste, som på länge kommit i min väg. Somliga av detaljerna äro i hög grad originella. Skulle ni behöva råd eller märka er vara utsatt för någon fara — — —»
»Fara? Vad slags fara tänker ni på?»
Holmes skakade allvarsamt på huvudet.
»Faran vore ingen, om vi visste, vari den bestod», sade han; »men om ni behöver min hjälp, så telegrafera, dag eller natt — det gör ingenting till saken — jag skall genast komma.»
»Tack för ert löfte!»
Hon reste sig raskt från sin plats; alla tecken till oro och ängslan hade försvunnit.
»Jag beger mig av till Hampshire helt lätt till sinnes. Jag skriver genast till mr Rucastle, offrar i kväll mitt stackars hår och reser i morgon till Winchester.» Med några varma tacksägelseord till Holmes tog hon avsked av oss båda och skyndade bort.
»Hon tycks åtminstone vara en ung dam, som mycket väl kan reda sig själv», sade jag, när ljudet av hennes små, bestämda steg dött bort i trappan.
»Den egenskapen kommer hon nog att få bruk för», sade min vän allvarligt ; »du skall få se, att det ej dröjer länge, innan vi få höra av henne igen.»
Holmes förutsägelse gick snart i fullbordan. Fjorton dar förgingo, och under tiden hade mina tankar mer än en gång sysselsatt sig med miss Hunter. På vilken av livets många egendomliga sidovägar hade hon råkat in? Den ovanligt höga lönen, de besynnerliga villkoren, de föga fordrande plikterna pekade alla hän på något abnormt, fast det var mig alldeles omöjligt att säga, huruvida det var ett infall eller en komplott, huruvida karlen var en filantrop eller en bov. Vad Holmes angår, så satt han ofta hela timmar igenom med rynkad panna och frånvarande min; men så fort jag förde samtalet på miss Hunter blev han otålig. »En utgångspunkt! En utgångspunkt!» utropade han retligt. »Jag kan inte slå tegel utan lera!» Men han slutade alltid med några frammumlade ord om, att ingen syster till honom någonsin skulle ha fått antaga en dylik plats.
Det telegram, vi slutligen mottogo, kom sent en kväll, just som jag beredde mig att gå till sängs och Holmes gjorde sig i ordning för en av sina »vaknätter». Det hände nämligen ganska ofta, att jag lämnade honom sysselsatt med sina retorter och provrör och fann honom i samma ställning, när jag på morgonen kom ned till frukosten. Han öppnade den lilla papperslappen, läste hastigt igenom innehållet och räckte den sedan till mig.
»Var snäll och titta efter tågtiderna i kommunikationstabellen», sade han och återvände till sina kemiska undersökningar.
Telegrammet var kortfattat och lydde sålunda:
»Var snäll kom till hotell Svarta Svanen i Winchester i morgon vid tolvtiden. Kom! Jag vet alls ingen råd.
Hunter.»
»Kommer du med mig?» frågade Holmes.
»Det gör jag gärna.»
»Se efter det tåg, som passar då!»
»Det går ett härifrån klockan halv tio», sade jag efter en titt i min Bradshaw. »Det är framme i Winchester klockan halv tolv.»
»Det passar bra. Men då är det också bäst, kanske, att jag inte mer i kväll bryr mig om min undersökning av ättiksyrorna — vi behöva nog vara utvilade i morgon.»
Vid elvatiden följande dag voro vi ett gott stycke på väg till Englands gamla huvudstad. Holmes hade hela tiden suttit begraven i högar av tidningar, men sedan vi kommit över gränsen till Hampshire, kastade han bort dem och började intressera sig för landskapet. Det var en härlig vårdag; himlen var klarblå och betäckt med små ulliga, vita moln, som långsamt seglade från väster till öster. Solen strålade och värmde, men i luften fanns en viss frostig kyla, som skärpte och livade människornas domnande livsandar. Hela vägen, ända bort mot Aldershots runda kullar, tittade lantgårdarnas små röda eller grå tak fram genom det nyss utspruckna lövverkets ljusgröna färgmassa.
»Se de inte bra vackra och trevliga ut!» utbrast jag med en stadsbos hela entusiasm.
Holmes skakade på huvudet.
»Vet du vad, Watson, sade han, »ett sinne sådant som mitt, har den olägenheten med sig, att det betraktar allt från sitt yrkes synpunkt. Du ser på de där långt från varandra belägna husen och beundrar deras skönhet. Jag ser också på dem, men den enda känsla, som därvid smyger sig över mig, är tanken på, hur isolerat de ligga och hur lätt ett brott kan bli begånget inom deras murar.»
»Gud i himlen!» utbrast jag. »Vem kan väl tänka på brott i förening med dessa gamla ärevördiga boningar?»
»Mig fylla de alltid med en viss fasa. Det är min fulla övertygelse, Watson, grundad på egen erfarenhet, att de sämsta, uslaste återvändsgränder i London ej varit skådeplatsen för så mycken synd och skam som den sköna, leende landsbygden.»
»Du riktigt skrämmer mig!»
»Men skälet ligger ju i öppen dag. Trycket av den allmänna meningen, ängslan för 'vad folk skall säga', kan i staden uträtta mycket mer än lagens hot. Det finns ingen gränd så usel, att ej ett plågat barns skrik eller slaget av en drinkares hårda näve kan uppväcka grannarnas sympati och ovilja, och rättvisans hela maskineri är så nära — ett enda ord kan sätta det i rörelse, och det är ej mer än ett steg mellan brottet och fängelsecellen. Men se på dessa ensligt liggande hus, till största delen bebodda av människor, vilka ha föga eller ingen kännedom om lagarna. Tänk på de djävulskt grymma gärningar, på all den synd och skam, som där år efter år utövas, utan att någon har den minsta aning därom! Hade den unga dam, som nu vänt sig till oss med bön om hjälp, tagit emot en anställning i Winchester, skulle jag ej fruktat för hennes säkerhet. Det är de fem milen ut på landet, som komma mig att ängslas för henne. Fast det är ju tydligt nog, att hon ej är hotad till liv och lem.»
»Nej — om hon kan komma in till Winchester och träffa oss, så — —»
»Ja visst — hon har ju sin frihet.»
»Vad kan väl ha hänt, då?»
»Jag har utfunderat flera förklaringar, av vilka var och en skulle kunna passa in på de fakta, vi känna till. Men om någon av dem är korrekt få vi först veta, sedan man meddelat oss vidare upplysningar. Nå ja — där ha vi nu domkyrkans torn, och miss Hunter väntar säkerligen på oss.»
Svarta svanen är ett gammalt välkänt värdshus vid High-Street, ej långt från bangården, och där funno vi den unga damen väntande på oss. Hon hade tagit ett trevligt litet rum, och vår lunch stod framdukad.
»Så snällt av er båda att komma!» sade hon ivrigt, »jag är så glad att se er. Jag visste rakt inte, vad jag skulle göra — nu kan jag få både råd och hjälp.»
»Säg oss, vad som hänt!»
»Det skall jag visst göra, och det måste gå med fart — jag har lovat mr Rucastle att vara hemma igen klockan tre. Han gav mig lov att resa in till staden i morgse, föga anande vad mitt ärende var.»
»Berätta oss nu allting i den ordning det skett», sade Holmes, i det han sträckte sina långa ben fram mot eldbrasan och beredde sig att höra på.
»Först måste jag säga, att jag på intet sätt blivit illa behandlad av mr och mrs Rucastle — det är endast rättvist att medge det. Men jag kan ej förstå mig på dem; jag känner mig ganska orolig och betryckt.»
»Vad är det ni ej kan förstå?»
»Orsaken till deras uppförande. Men jag skall tala om det i ordning. När jag kom dit, var mr Rucastle mig till mötes och hämtade mig i sin dog-cart. Hans hem är, som han sagt mig, mycket vackert beläget, men själva stället är just ingenting att tala om — det är ett stort fyrkantigt hus, vitrappat, men illa medfaret av väder och vind. Det är på tre sidor omgivet av skog; på den fjärde sidan ligger en äng, som sluttar ned mot stora landsvägen till Southampton. Denna lilla äng hör till huset, men skogen runt om är en del av lord Southertons djurgård.
»Min principal kom, som sagt, själv och hämtade mig; han var ytterst artig och vänlig och presenterade mig genast vid framkomsten för sin hustru och sin lille son. Det finns ingen sanning i den gissning vi framkastade i ert hem vid Baker-Street, mr Holmes — mrs Rucastle är ej sinnessvag. Hon är en tyst, blek kvinna, mycket yngre än sin man; hon kan ej vara mer än trettio år — han är säkerligen snart femtio. Av deras konversation har jag tyckt mig förstå, att de varit gifta i sju år, att han var änkling och att hans enda barn med hans första hustru är den dotter, som rest till Philadelphia. Mr Rucastle talade i enrum om för mig, att hon lämnat hemmet, emedan hon hyste en oförklarlig, oövervinnelig motvilja för sin styvmor. Som dottern ej kan vara mindre än tjugo år gammal, kan jag lätt förstå, att hon kanske ej alltid lyckats 'dra jämnt' med sin fars unga hustru.
»Mrs Rucastle föreföll mig 'färglös' både till karaktär och utseende — hon gjorde varken något särdeles gott eller något dåligt intryck på mig: hon är en fullkomlig 'nolla'. Men hon tycks lidelsefullt älska både sin man och sin lille gosse; hennes ljusa grå ögon flyttas oupphörligt från den ene till den andre av dem; hon gissar varje deras önskan och söker så vitt möjligt är uppfylla den. Mr Rucastle är på sitt godmodiga, bullrande sätt mycket vänlig mot sin fru, och de förefalla att vara ett par lyckliga äkta makar. Och likväl täres hon av någon hemlig sorg, den stackars kvinnan. Emellanåt försjunker hon i djupa tankar och ser då dyster och betryckt ut. Mer än en gång har jag överraskat henne i tårar. Jag trodde ibland, att hon sörjde för sitt barns skull; jag har nämligen aldrig sett en så förskräckligt bortskämd, elak liten varelse. Han är för sin ålder ovanligt småväxt och har ett oproportionerligt stort huvud. Hela hans liv tycks vara en växling av häftiga vredesutbrott och anfall av trumpenhet och dåligt lynne. Hans enda nöje är att pina och plåga varelser, som äro mindre och svagare än han själv, och han har en otroligt stor uppfinningsförmåga, när det gäller att fånga möss, småfågel och insekter. Men jag vill helst slippa tänka på den elake pojken, mr Holmes; han har för övrigt föga eller intet att göra med min historia.»
»Jag vill gärna ha så många detaljer som möjligt, de må tyckas er väsentliga eller ej», sade min vän.
»Jag skall försöka att ej hoppa över något av vikt. Det enda i huset, som var obehagligt och som genast förvånade mig, var tjänarnas utseende och uppförande. Det finns två — man och hustru. Toller — så heter karlen — är rå och ohyfsad, med grått hår och polisonger; han luktar jämt och ständigt sprit. Två gånger redan har jag sett honom drucken, men mr Rucastle tycktes ej fästa sig därvid. Hustrun är mycket lång och kraftigt byggd; hon ser alltid 'sur' och ond ut, tiger lika ihållande som mrs Rucastle, men är på långt när ej så vänlig och tillmötesgående. Det är ett mycket otrevligt par, men lyckligtvis har jag ej mycket med dem att göra; jag tillbringar största delen av min tid i barnkammaren och i mitt eget rum, som ligga bredvid varandra på ena gaveln.
»De två första dagarna efter min ankomst förflöto mycket lugnt och stilla; på den tredje kom mrs Rucastle ner strax efter frukosten och viskade något åt sin man.
»'Å — ja', sade denne och vände sig till mig, 'det var sant. Vi äro er mycket tacksamma, miss Hunter, för er beredvillighet att gå vår önskan till mötes och klippa av ert hår. Jag försäkrar er, att det ej inverkat det allra minsta ofördelaktigt på ert utseende. Få vi nu se, hur den blå klädningen kommer att passa er. Den ligger på er säng, och ni skulle göra oss stort nöje, om ni ville ta den på er.'
»Klädningen, som låg i min sängkammare, var av en egendomlig blå färg. Den var av präktigt tyg, men bar spår av att ha varit begagnad; den passade som om den varit sydd åt mig. Både mr och mrs Rucastle uttryckte sin förtjusning över resultatet i ordalag, som föreföllo mig väl överdrivna. De togo mig sedan med sig ner i salongen, ett stort rum, som sträcker sig längs husets hela framsida och har tre stora fönster, vilka räcka ända ner till golvet. I mittfönstret stod en stol med ryggen vänd mot dagern. Jag blev ombedd att slå mig ner just på den stolen, och så började mr Rucastle gå fram och tillbaka på golvet, allt under det han berättade mig en mängd av de löjligaste historier, jag någonsin hört. Ni kan ej tro, hur komisk han såg ut — jag skrattade tills jag nästan grät. Mrs Rucastle, som tycktes sakna allt sinne för humor, satt hela tiden med händerna sammanknäppta i knät och ett sorgset, ängsligt uttryck på sitt ansikte. Efter en timme eller så, sade mr Rucastle helt plötsligt, att det var tid börja dagens arbete — jag kunde kläda om mig och gå till lille Edward i barnkammaren.
»Två dagar senare upprepades samma scen under precis likadana omständigheter; jag klädde på mig den blå klädningen, placerades vid fönstret, skrattade hjärtligt åt de lustiga historier, av vilka min principal tycktes äga ett outtömligt förråd, och vilka han på ett alldeles oefterhärmligt sätt berättade. Sedan gav han mig en roman, vände min stol så, att min skugga ej skulle falla på boken, och bad mig läsa högt för honom. Jag gjorde som han bad, och läste ungefär tio minuter; plötsligt avbröt han mig mitt i en mening, befallde mig sluta och gå och kläda om mig.
»Ni kan lätt tänka er, mr Holmes, att jag blev mycket nyfiken och gärna ville veta meningen med dessa synnerliga tillställningar. Jag märkte, att man alltid var ytterst noga med att vända mitt ansikte från fönstret; följaktligen fick jag en brinnande önskan att få reda på vad som försiggick bakom min rygg. Först tycktes detta omöjligt, men jag fann snart på råd. Min handspegel hade blivit sönderslagen, och jag fick en ljus idé: jag gömde en liten bit spegelglas i min näsduk. När jag nästa gång satt vid fönstret och skrattade, förde jag näsduken upp till mina ögon och lyckades genom en skicklig manöver se allt, som fanns bakom mig. Jag medger att jag blev snopen — där fanns ingenting.
»Så tycktes det åtminstone först — ett andra ögonkast visade mig, att på Southampton-Road stod en liten skäggig, gråklädd herre, som ihärdigt betraktade mig. Det är ju stora landsvägen, som stryker förbi, och den är vanligen full av folk. Men den herre, om vilken jag talar, stod alldeles stilla, stödd mot vårt trädgårdsstaket, och såg upp på mig. Jag lät min näsduk sjunka ner i knät och kastade en blick på mrs Rucastle — hon fixerade mig skarpt, och fast hon ingenting sade, är jag övertygad om, att hon gissat min manöver med spegeln. Hon reste sig genast från sin plats.
»'Jephro', sade hon, 'därnere på landsvägen står en oförskämd karl och stirrar på miss Hunter.'
»'Känner ni honom, miss Hunter?' frågade mr Rucastle.
»'Nej — jag har inga bekanta i den här trakten.'
»'Se bara — se — så näsvist han bär sig åt! Vänd er om, och ge honom tecken att gå sin väg!'
»'Vore det inte bäst att ej alls bry sig om honom?'
»'Nej — då kommer han kanske att ströva omkring här länge. Vänd er om och visa av honom!'
»Jag gjorde som jag blev tillsagd, och ögonblicket därefter rullade mrs Rucastle ner persiennerna. Detta skedde för en vecka sedan, och det var sista gången jag satt vid fönstret, hade på mig den blå klädningen och såg mannen stå på landsvägen.»
»Var snäll och fortsätt», sade Holmes; »er berättelse lovar att bli mycket intressant.»
»Troligen finner ni den ganska osammanhängande — jag är rädd, att de olika händelser, jag talar om, inte ha mycket med varandra att göra. Samma dag jag kom, tog mr Rucastle mig med sig till ett invid kökstrappan uppfört litet uthus. När vi nalkades detsamma, hörde jag det häftiga rasslandet av en järnkedja och ett stort djurs tunga, klumpiga rörelser.
»'Titta in här!' sade mr Rucastle och visade mig en smal öppning mellan ett par bräder. 'Är han inte vacker?' »Jag kastade en blick in genom den lilla springan och uppfångade en skymt av ett par gnistrande ögon och en i mörkret knappt skönjbar kropp.
»'Bliv inte förskräckt', sade mr Rucastle, leende åt min synbara ängslan; 'det är bara Carlo, min bulldogg. Jag säger 'min', men i själva verket kan ingen annan än Toller, stalldrängen, ta bukt på honom. Han får mat bara en gång om dagen — och inte särdeles mycket då heller — därför är han alltid utsvulten och rasande. Toller släpper honom lös om kvällarna, och Gud nåde den syndare, som han hugger käftarna i! Gå för all del inte under någon förevändning ut om natten — det kunde gälla ert liv!'
»Att varningen ej var skämt, kom jag underfund med ett par dar därefter, då jag vid tvåtiden tittade ut genom mitt fönster. Månen sken klart och strödde sitt allt försilvrande ljus över den framför mig liggande gårdsplanen. Jag stod försänkt i beundran över det härliga natursceneriet, då jag märkte, att någonting rörde sig i skuggan av en grupp stora blodbokar — det kom närmare och jag såg vad det var: en jättestor hund, brungul till färgen, med hängande käkar och svart nos; långsamt och ovigt gick han tvärsöver planen och försvann i skuggan på motsatta sidan. Den förfärlige, tyste skiltvakten ingav mig mer förskräckelse än någon inbrottstjuv kunde ha gjort.
»Och nu skall jag berätta er det egendomligaste av allt. Jag hade, som ni vet, klippt av mitt hår och hade lagt de tunga hårmassorna i bottnen på min koffert. En kväll, sedan pojken gått till sängs, roade jag mig med att undersöka möblerna i mitt rum och att ordna mina egna små tillhörigheter. Bland andra möbler fanns också en gammal byrå, vars två översta lådor voro tomma och öppna; den tredje var låst. Jag hade lagt mitt linne i de två första lådorna, och som jag ännu hade en hel del saker att packa upp, blev jag en smula förtretad över, att ej kunna begagna den tredje. Så kom den tanken för mig, att den kanske endast av rent misstag blivit stängd, och jag tog fram min nyckelknippa. Den första nyckel, jag satte i låset, passade utmärkt, och jag drog ut lådan. Denna innehöll endast en sak, men jag är fullt säker på, att ni ej kan gissa, vad det var. Det var min hårfläta!
»Jag tog fram den och såg noga på den — den var av samma egendomliga färgskiftning och samma tjocklek. Men så insåg jag, att det omöjligt kunde vara mitt hår. Hur skulle mitt hår ha kunnat komma in i den låsta lådan? Med darrande händer öppnade jag min koffert, tömde den på dess innehåll och fann på bottnen min egen fläta. Jag lade de två guldskimrande bruna hårmassorna bredvid varandra — de voro alldeles lika. Var det ej högst märkvärdigt? Hur jag än funderade, kunde jag ej förstå, vad det betydde. Jag lade den främmande flätan tillbaka i lådan och sade ingenting om saken till Rucastles; de skulle troligen ej tycka om, att jag öppnat en låda, som jag funnit låst.
»Av naturen har jag mycket gott lokalsinne, mr Holmes, och jag lärde mig snart känna husets inredning. En av flygelbyggnaderna tycktes stå obebodd. En dörr, belägen mitt emot de av Toller och hans hustru begagnade rummen, ledde in i flygeln, men var alltid låst och riglad. En gång mötte jag likväl händelsevis mr Rucastle, kommande ut från denna dörr med en stor nyckelknippa i handen och med ett uttryck i sitt ansikte, som gjorde honom till en helt annan man än den godmodige gamle herre, jag var van att se. Hans kinder voro mörkröda, hans panna rynkad, och ådrorna vid tinningarna svällde av vrede. Han stängde häftigt igen dörren och störtade förbi mig utan en blick eller ett ord.
»Detta beteende uppväckte min nyfikenhet; när jag en stund därefter gick ut att promenera med min elev, strövade jag fram till den sida av huset, varifrån jag kunde se den omnämnda flygelns fönster. Det fanns fyra dylika i rad; tre voro mycket smutsiga, det fjärde hade fönsterluckorna för. Rummen voro tydligen obebodda. Under det jag promenerade fram och åter, kom mr Rucastle ut till mig, munter och gladlynt som vanligt.
»'Å, snälla fröken', sade han, 'anse mig inte för ohövlig, därför att jag nyss gick förbi er utan ett ord — jag hade så mycket att tänka på — huvudet fullt av affärer.'
»Jag försäkrade honom, att jag ej alls kände mig sårad eller förolämpad. Så tillade jag: 'ni tycks ha en hel liten våning — gästrum kanske — däruppe, varest luckorna sitta för.'
»Han såg förvånad och, som det tycktes mig, ej särdeles belåten ut.
»'Jag är mycket road av att fotografera — det är tidvis en riktig vurm hos mig', svarade han. 'Jag har ställt i ordning ett mörkrum åt mig där. Men ni har då ögonen med er, min kära miss Hunter! Vem skulle väl trott det? Vem skulle väl ha trott det?' Han talade i skämtsam ton, men i hans ögon låg intet skämt — den blick, han kastade på mig, var misstänksam och förargad.
»Men, ser ni, mr Holmes, i samma stund jag fick veta, att i de där rummen fanns något, som jag ej borde se, överfölls jag av ett brinnande begär att ta reda på, vad det var. Det var ej endast nyfikenhet, fast jag nog äger min beskärda del av den varan — det var snarare en känsla av plikt, en känsla av, att jag möjligen kunde uträtta en god gärning genom att finna ut, vad som doldes bakom de smutsiga rutorna. Man talar om 'kvinnans instinkt' — det var kanske denna instinkt — eller ingivelse — som kom mig att erfara en dylik känsla. Vad nu orsaken än må ha varit, fanns den där, och jag såg mig om efter ett tillfälle att komma in genom den riglade dörren.
»Det var ej förrän i går jag fann en utväg att få in önskan uppfylld. Ni bör veta, mr Holmes, att både Toller och hans hustru ha något att göra i de där rummen; en gång har jag sett honom komma därifrån släpande på en stor svart linnepåse. Just i dagarna har han ofta varit drucken, och när jag gick fram till dörren, såg jag att nyckeln satt i låset. Han hade tvivelsutan glömt taga ur den. Mr och mrs Rucastle voro nere i salongen, och pojken var hos dem, så att jag var fri. Jag vred sakta om nyckeln, öppnade dörren och steg in.
»Framför mig sträckte sig en liten korridor; den var varken tapetserad eller mattbelagd och gjorde i bortersta ändan en skarp krök. När jag svängt om hörnet, såg jag tre dörrar i rad; den första och den tredje stodo öppna och förde in i var sitt tomma, dammiga, otrevliga rum. I det ena av dessa funnos två fönster, i det andra endast ett, alla så smutsiga, att dagern knappt kunde intränga genom dem. Den mellersta dörren var låst, och tvärsöver densamma hade man fastgjort en massiv järnstång; den var i ena ändan fastsatt i väggen medels tjocka rep, i den andra var den försedd med ett stort hänglås. Dörren var låst, och någon nyckel sågs ej till. Denna barrikaderade dörr ledde utan tvivel in i rummet med de tillstängda luckorna, och likväl kunde jag genom en liten spricka tätt invid golvet se, att det ej var mörkt. Tydligen släpptes dager in genom ett fönster på taket. Under det jag stod i korridoren och funderade på, vilken dyster hemlighet, som doldes bakom den tillbommade dörren, hörde jag plötsligt ljud av steg inuti rummet och såg en skugga skymta fram och åter förbi den lilla springan invid golvet. Jag greps av en obeskrivlig, namnlös fasa, mr Holmes. Mitt mod och min kallblodighet lämnade mig i sticket; besinningslöst vände jag om och flydde — jag sprang liksom jagad av någon obeveklig fiende — jag tyckte mig känna hans fasta tag i min fladdrande klädningskjol. Jag rusade längs korridoren, ut genom dörren och rakt i famnen på mr Rucastle, som stod utanför.
»'Jaså', sade han leende, 'det var således ni. Ja, jag trodde det också, när jag såg, att dörren stod öppen.'
»'Å — jag är så rädd!' sade jag flämtande.
»'Snälla miss — snälla miss Hunter!' — ni kan inte tro hur vänligt och smekande hans tonfall var — 'vad är det, som skrämt er så?'
»Hans röst var en smula för mild och inställsam, den sköt över målet. Jag var på min vakt.
»'Jag var dum nog att gå in i den tomma flygeln', sade jag. 'Men det var så hemskt, mörkt och ensligt därinne — jag blev riktigt spökrädd. Det är så förskräckligt tyst och stilla överallt där!'
»'Ingenting annat än det?' sade han och betraktade mig forskande.
»'Vad skulle det väl ha kunnat vara?' frågade jag.
»'Varför tror ni, att jag håller den där dörren låst?'
»'Det vet jag verkligen inte.'
»'Det är för att hindra folk, som inte har där att göra, att gå in. Förstår ni?'
»Han smålog alltjämt åt mig på det mest älskvärda sätt.
»'Om jag hade vetat — —»'
»'Ja — nu vet ni det. Och om ni någonsin sätter er fot över den tröskeln igen' — här förvandlades småleendet till ett grin av raseri, och han betraktade mig med ett rent av sataniskt uttryck på sitt ansikte — 'så kastar jag ut er till min bulldogg'.
»Jag blev så skrämd, att jag inte minns vad jag gjorde. Antagligen rusade jag ifrån honom in i mitt rum. När jag hunnit sansa mig något, fann jag mig liggande på min säng, darrande i alla lemmar. Då kom jag att tänka på er, mr Holmes — jag kunde inte stanna på det stället längre — jag måste be någon råda och hjälpa mig. Jag var rädd för själva huset, dess ägare och ägarinna, tjänarna, barnet — de väckte allesammans min fasa och avsky. Om bara ni ville komma, skulle allt bli bra. Jag kunde ju i all hemlighet ha lämnat min plats, men min nyfikenhet var nästan lika stark som min rädsla. Mitt beslut var snart fattat. Jag satte på mig hatt och kappa, gick ner till poststationen, som ligger ungefär en halv mil från herrgården, och kände mig vid hemkomsten mycket lättare till sinnes. När jag nalkades dörren, blev jag förskräckligt rädd vid tanken på, att hunden möjligen kunde vara lös, men kom strax ihåg, att Toller samma kväll druckit sig alldeles redlös, och jag visste att han var den ende, som kunde reda sig med det vilda djuret och vågade lossa hans länk. Sedan jag kommit in, låg jag halva natten vaken, så glad var jag vid tanken på att snart få råka er. Jag hade ingen svårighet att få tillstånd att resa in till Winchester i morse, men måste lova att vara hemma igen klockan tre. Mr och mrs Rucastle skola resa bort och stanna hos sina vänner hela kvällen, och då måste jag vara hos pojken. Nu har jag talat om alla mina äventyr för er, mr Holmes, och skulle bli er mycket tacksam, om ni ville säga mig, vad det allt betyder och vad ni anser jag bör göra.»
Holmes och jag hade med spänt intresse lyssnat till denna besynnerliga historia. Min vän steg nu upp, gick ett par slag fram och tillbaka på golvet med händerna i fickorna och med ett uttryck av djupaste allvar på sitt ansikte.
»Är Toller fortfarande drucken?» frågade han slutligen.
»Ja. Jag hörde hans hustru säga mrs Rucastle, att hon ej visste, vad hon skulle ta sig till med honom.»
»Det var bra. Och mr och mrs Rucastle resa bort i eftermiddag?»
»Ja.»
»Finnes där på stället en källare med starkt lås?»
»Ja, vinkällaren.»
»Jag tycker, att ni i den här affären uppfört er på ett ovanligt duktigt, förståndigt sätt, miss Hunter. Tror ni er kunna göra en sak till? Jag skulle inte fråga er, om jag ej ansåg er vara ett alldeles enastående präktigt fruntimmer.»
»Jag skall försöka. Vad vill ni jag skall göra?»
»Vi skola infinna oss på herrgården vid sjutiden i afton, min vän och jag. Mr och mrs Rucastle ha vid den tiden säkert lämnat hemmet, och Toller är nog fortfarande redlös. Det finns ingen mer än mrs Toller, som kan göra alarm. Om ni i något ärende kunde skicka henne ner i vinkällaren och låsa igen dörren efter henne, skulle det betydligt underlätta vår lilla husvisitation.»
»Det skall nog gå.»
»Utmärkt! Vi skola då göra en noggrann undersökning. Det finns naturligtvis ej mer än en antaglig förklaring. Meningen är, att ni skall spela rollen av en annan person, och denna person sitter inspärrad i det där mörka rummet. Det är ju tydligt. Och vad fången angår, så är det troligtvis dottern, miss Alice Rucastle, som sades ha rest till Amerika. Utan tvivel engagerade man er, emedan ni liknade henne i längd och figur och hade samma färg på håret som hon. Hennes hår hade blivit avklippt, antagligen under någon nyss genomgången sjukdom, och följaktligen måste ni också offra edra präktiga flätor. Av en egendomlig tillfällighet fick ni se hennes avklippta hår. Mannen på landsvägen var naturligtvis en vän till henne — kanske till och med hennes fästman — och ni var förmodligen mycket lik henne, i synnerhet när ni hade hennes klädning på er. Av ert skratt och av er avskedsrörelse till honom kände han sig övertygad om, att hans fästmö var fullkomligt lycklig och ej vidare brydde sig om den uppmärksamhet, han visade henne. Hunden släpps om nätterna lös för att hindra den unge mannen att då meddela sig med henne. Så långt är ju allt klart. Det allvarsammaste och svåraste i saken är barnets besynnerliga lynne.»
»Vad i all världen har det med den här historien att göra?» utbrast jag.
»Min käre Watson, du som läkare har ju ofta tillfälle att genom studiet av föräldrarnas vanor och böjelser vinna insikt i ett barns karaktär. Inser du inte, att omvända förhållandet är lika kraftigt gällande? Jag har ofta kunnat pejla djupet av föräldrars karaktär genom att studera deras barn. Det barn, varom här är fråga, älskar grymheten för dess egen skull, och antingen han ärft sina anlag av sin småleende fader — något, som jag misstänker — eller av sin moder, så bådar det ont för den stackars unga flickan, som är i deras våld.»
»Jag är säker på att ni har rätt, mr Holmes», utbrast vår klient. »Jag påminner mig nu tusen små omständigheter, som övertyga mig om, att ni slagit huvudet på spiken. O, låt oss genast skynda till den stackars flickans bistånd!»
»Vi måste gå ytterst försiktigt till väga — vi ha en ovanligt slug och listig motståndare. Innan klockan sju kunna vi ingenting företaga oss. Vid den tiden skola vi infinna oss hos er, och det skall då nog inte dröja länge, innan vi löst gåtan.»
Vi höllo ord — klockan slog sju just som vi kommo fram till det lilla lantstället. Vårt åkdon hade vi ställt in i ett litet i närheten beläget värdshus. Miss Hunter mottog oss med synbar glädje.
»Har ni lyckats uträtta vad jag bad er om?» frågade Holmes.
I detsamma hörde vi från jordvåningen ett häftigt men dovt ljud.
»Det är mrs Toller nere i källaren», svarade miss Hunter. »Hennes man ligger och sover på köksgolvet. Här har jag hans nycklar, alldeles lika dem, som begagnas av mr Rucastle.»
»Ni har varit riktigt duktig!» utropade Holmes entusiastiskt. »Visa oss nu vägen, så skola vi snart få den här affären avslutad.»
Vi gingo uppför trappan, öppnade dörren, följde den smala korridoren och stodo snart framför den barrikad, miss Hunter beskrivit. Holmes skar av repen och flyttade undan järnstången. Sedan prövade han i låset åtskilliga nycklar, men utan framgång. Inifrån hördes intet ljud, och Holmes ansikte blev allt dystrare dystrare.
»Jag hoppas, att vi ej kommit för sent», sade han. »Det är kanske bäst, miss Hunter, att vi gå in ensamma, doktor Watson och jag. Seså, Watson, sätt ryggen emot — vi skola väl kunna skaffa oss väg, antar jag.»
Dörren var gammal och gav genast vika för våra förenade krafter. Vi rusade in i rummet — det var tomt! Där fanns inga andra möbler än en liten tältsäng, ett bord och en klädkorg full med linne. Takfönstret stod öppet — fången hade flytt!
»'Här har ett skurkstreck blivit begånget», sade Holmes. »Den gemena boven har gissat miss Hunters avsikt och har fört bort sitt offer.»
»Men hur?»
»Genom fönstret i taket. Vi skola snart ta reda på, hur han burit sig åt.» Han svängde sig ut på taket. »Jaha — ja visst!» utbrast han — »här står en stege upprest mot väggen. Så gick det till.»
»Men det är omöjligt», invände miss Hunter. »Stegen fanns där inte, när Rucastles reste bort.»
»Då har han kommit tillbaka och tagit henne med sig. Jag har ju sagt er, att han är både farlig och slug. Och om jag ej mycket misstar mig, är det hans steg vi höra nere i trappan. Det är nog bäst, Watson, att du har din pistol i beredskap.»
Han hade knappt slutat tala, förrän på tröskeln visade sig en fetlagd, storväxt man med en tjock käpp i handen. Miss Hunter skrek till och drog sig hastigt tillbaka, men Sherlock Holmes gick ögonblickligen emot honom.
»Din usling!» sade han, »var är din dotter?»
Den korpulente herrn såg sig omkring och fick slutligen syn på det öppna takfönstret.
»Den frågan kan ni bäst själv besvara», skrek han, »edra tjuvar! Spioner och tjuvar! Men jag har fått tag på er — det har jag — i mitt våld är ni — ni ska' nog få er beskärda del.»
Han vände sig om och ilade trappan utföre så fort han förmådde.
»Han ämnar släppa lös hunden!» utbrast miss Hunter.
»Jag har min revolver», sade jag.
»Det är bäst att stänga förstugudörren», sade Holmes, och vi begåvo oss skyndsamt ner i undre våningen. Knappt hade vi uppnått hallen, förrän vi hörde ett ursinnigt hundskall och så ett förtvivlans utrop, åtföljt av ett hemskt rivande och slitande ljud, ohyggligt att lyssna till. En gammal man med eldrött, uppsvällt ansikte och darrande ben kom stapplande ut genom en sidodörr.
»Gud sig förbarme!» utbrast han: »någon har släppt lös hunden! Och han har inte fått mat på två dar. Fort, skynda — eljes är det för sent!»
Holmes och jag störtade ut, åtföljda av Toller. Ute på gårdsplanen stod det stora utsvultna djuret med tänderna begravna i Rucastles hals; den olycklige mannen arbetade förgäves på att komma lös. Jag sprang fram och sköt ihjäl besten, som ej ens i fallet släppte sitt tag i sitt offers strupe. Med stor möda lyckades vi få dem åtskillda och buro mr Rucastle, ännu vid liv, men förskräckligt illa tilltygad, in i huset. Vi lade honom på salongssoffan, och sedan vi skickat den nu alldeles nyktre Toller att hämta hans hustru, gjorde jag allt vad jag kunde för att lindra hans plågor. Vi stodo alla kring hans läger, då en lång, mager kvinna inträdde i rummet.
»Mrs Toller!» utbrast miss Hunter.
»Ja. Mr Rucastle släppte ut mig, innan han gick opp till er. Å, miss Hunter, det var skada, att ni inte sade mig, vad ni ämnade göra — jag kunde ha sagt er, att ni bara förspillde er tid och edra krafter.»
»Hur?» sade Holmes, och kastade en forskande blick på mrs Toller. »Ni tycks veta mer om den här saken än någon annan.»
»Ja, sir, det gör jag, och jag skall gärna berätta för er, allt vad jag vet.»
»Sitt ner och gör det i lugn och ro; det finnes flera punkter, om vilka jag ännu svävar i ovisshet.»
»Jag skall snart göra allt klart för er», sade mrs Toller, »och jag skulle ha gjort det genast, om jag inte blivit instängd i källaren. Om den här historien skall dragas inför rätta, så kom ihåg, att jag stod på er sida, liksom jag hela tiden stått på miss Alices.
»Hon var aldrig lycklig i hemmet, miss Alice, alltifrån den stund hennes far gifte om sig. Hon blev alltid åsidosatt och hade aldrig ett ord att säga; men riktigt svårt för henne blev det inte, förrän hon hos en god vän gjort bekantskap med mr Fowler. Av vad jag har kunnat förstå, har miss Alice en ganska stor förmögenhet efter sin mor, men hon var så tålig och undergiven, att hon aldrig gjorde sina anspråk gällande, utan lät mr Rucastle göra med pengarna, vad han behagade. Han visste, att hon inte skulle bråka; men när det blev fråga om giftermål, insåg han, att den äkta mannen skulle fordra sin hustrus lagliga rätt, och därför borde miss Alice ej få gifta sig. Han ville tvinga henne att underteckna ett papper, som gav honom ensam rätt över hennes pengar, antingen hon var gift eller ej. När hon vägrade göra detta, pinade och plågade han henne, tills hon fick hjärnfeber och i flere veckor svävade mellan liv och död. Slutligen blev hon bättre, men hon såg ut som en hamn, och hennes vackra hår var avklippt; detta vände likväl ej hennes fästmans håg från henne — han var och förblev trogen.»
»Aha», sade Holmes, »jag tror, att vad ni nu sagt lägger saken i klar och tydlig dager, och att jag själv kan sluta mig till återstoden. Mr Rucastle tog då till metoden att hålla sin dotter fången?»
»Ja, sir.»
»Och han tog miss Hunter med sig från London, i avsikt att söka göra slut på mr Fowlers ståndaktighet?»
»Så var det nog, sir.»
»Men alldenstund mr Fowler är en mycket ihärdig, trofast man, så som en äkta sjöman bör vara, så blockerade han huset, träffade er och lyckades genom vissa klingande skäl övertyga er, att edra intressen voro desamma som hans?»
»Mr Fowler var en mycket vänlig, frikostig herre», sade mrs Toller lugnt.
»Och så ställde han om, att er man ej led brist på drickesvaror och att en stege skulle vara till hands, när er husbonde reste bort?»
»Ja, sir, ni tycks ha reda på det — just så gick det till.»
»Vi äro er mycken tack skyldiga, mrs Toller», sade Holmes, »ni har gett oss förklaring på en del saker, som förvånade oss. Här ha vi nu provinsialläkaren och mrs Rucastle; det är kanske bäst, Watson, att vi eskortera miss Hunter till Winchester — det tycks som vore vår ställning här litet egendomlig och tvetydig.»
Detta är historien om den tragedi, som utspelades på den lilla avsides belägna lantgården. Mr Rucastle dog ej, men blev för all framtid en bruten man, som endast tack vare sin trogna, uppoffrande hustrus vård hålles vid liv. De ha ännu kvar sina gamla tjänare, vilka troligen veta så mycket om sin husbondes förflutna, att han ej vågar avskeda dem. Mr Fowler och miss Rucastle gifte sig med »special license» i Southampton dagen efter deras flykt; han innehar nu ett av regeringen väl avlönat ämbete på ön Mauritius. Vad miss Violet Hunter angår, så visade min vän Holmes, till min stora missräkning, intet vidare intresse för henne, sedan hon ej längre spelade någon roll i ett olöst problem. Hon har blivit föreståndarinna för en privat flickskola i Walsall, och jag har all anledning tro, att hon är mycket nöjd med sin verksamhet.