Den försvunna kapplöpningshästen
| ← Den guldskimrande hårflätan |
|
Det gula ansiktet → |
| På Wikipedia finns en artikel om Den försvunna kapplöpningshästen. |
DEN FÖRSVUNNA KAPPLÖPNINGSHÄSTEN
»Jag är rädd för, Watson, att jag ändå blir tvungen ge mig åstad», sade Holmes, när vi en morgon slogo oss ner vid frukostbordet.
»Ge dig åstad! Varthän då?»
»Till Dartmoor — till King's Pyland.»
Jag blev ej det minsta förvånad. Egentligen hade det förundrat mig, att han ej redan blivit inblandad i det egendomliga rättsfall, som f. n. utgjorde allmänna samtalsämnet i hela England. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen föregående dag hade min gode vän och kamrat gått fram och åter i rummet med rynkad panna och huvudet nedböjt mot bröstet; otaliga gånger hade han fyllt sin pipa med starkaste svarta tobak, och hela tiden hade han varit fullkomligt döv för mina frågor och anmärkningar. Varje ny upplaga av dagens alla tidningar hade från tidningskiosken tillsänts honom — han hade ögnat igenom dem och sedan kastat bort dem i en vrå. Men fastän ej ett enda ord kommit över hans läppar, visste jag mer än väl, vad som sysselsatte hans tankar. Det fanns endast ett problem, som var värdigt att ta hans stora analyseringsförmåga i anspråk, och detta problem var det oförklarliga försvinnandet av favoriten för det stora Westonpriset och hans tränares tragiska slut. När Holmes därför helt plötsligt förkunnade sitt beslut att begiva sig åstad till skådeplatsen för nyss utspelade dramat, kände jag mig ej alls förvånad — jag hade länge väntat och hoppats att få höra det.
»Jag skulle gärna vilja följa med dig, om du inte tror, att jag blir dig till hinder», sade jag.
»Min käre Watson, det skulle vara mig både till nytta och nöje, om du ville göra mig sällskap. Och antagligen kommer du ej att ångra dig — det finns en hel mängd detaljer, som tyckas göra det här fallet alldeles enastående. Vi ha, tror jag, nätt och jämt tid att hinna ner till tåget — under färden västerut skall jag sätta dig in i saken. Du skulle göra mig stor tjänst, om du ville ta med dig din präktiga fältkikare.»
Inom en timme eller litet mer befann jag mig således i en första klassens kupé på väg till Exeter. Sherlock Holmes, vars intelligenta ansikte fördelaktigt framträdde under en mörk, bekväm resmössa, satt mitt emot mig och ögnade hastigt igenom en bunt färska tidningar, som han köpt på stationen. Vi hade lämnat Reading långt bakom oss, när han kastade den sista av dem under soffan och räckte mig sitt cigarrfodral.
»Det går raskt undan», sade han, i det han först såg ut genom fönstret och sedan kastade en blick på sitt ur. »Vi gå med en fart av femtiotre och en halv mil[1] i timmen.»
»Jag har ej givit akt på kvartsmilstolparna», sade jag.
»Inte jag heller. Men på den här linjen är det sextio meter mellan var telegrafstolpe, och beräkningen är lätt nog. Jag antar, att du redan satt dig in i den här 'affären' — John Strakers mord och 'Silver Blazes' försvinnande.»
»Jag vet ej mer än vad The Telegraph och The Chronicle haft att förtälja.»
»Affären i fråga är en av dem, där ens tankeförmåga borde riktas mer på granskandet av detaljerna än på upptäckandet av nya bevis. Den sorgliga tilldragelsen är så ovanlig och har så mycket att betyda för många, att man har nog och övernog av alla slag gissningar, antaganden och hypoteser. Svårigheten består i att frigöra grundstommen av fakta — absoluta, obestridliga fakta — från teoretikernas och tidningsreferenternas utsmyckningar. Sedan man sålunda lyckats få fast mark under fötterna, är det ens plikt att efterse, till vilka slutsatser man kan komma, och i ljuset framdraga de synpunkter, som utgöra hemlighetens kärna. I tisdags kväll fick jag telegram från både överste Ross, hästens ägare, och inspektör Gregory, som har saken om hand; såväl den ene som den andre önskade min medverkan.»
»Tisdag kväll!» utbrast jag. »Och nu ha vi torsdag morgon. Varför begav du dig inte åstad redan i går?»
»Emedan jag begått ett misstag, min käre vän och det är något, som händer mig oftare, än man skulle kunna tro, i fall man bedömer mig endast efter vad man känner till om mig genom dina berättelser. Saken är den, att jag ansåg det omöjligt, att den i sitt slag märkvärdigaste, i hela England bäst kände hästen länge skulle kunna hållas dold, i synnerhet i en så sparsamt befolkad trakt som Norra Dartmoor. Timme efter timme i går väntade jag få höra, att han blivit funnen och att den, som stulit honom, även var John Strakers mördare. När emellertid ännu en morgon randades och jag fann, att — med undantag av unge Fitzroy Simpsons arrestering — ingenting blivit gjort, ansåg jag det vara tid börja röra på sig. Men jag tror likväl, att gårdagen ej varit förspilld.»
»Du har alltså bildat dig en teori?»
»Jag har åtminstone fått tag på de till saken hörande väsentligaste fakta. Jag skall räkna upp dem för dig; ingenting reder ut ens tankar så bra, som framläggandet av dem för en annan person, och jag kan knappt hoppas på din medverkan, om jag inte visar dig, hur saken står, och framlägger för dig de fakta, vilka vi måste ta till utgångspunkt.»
Jag satte mig bekvämt tillrätta i mitt hörn och blossade med välbehag på min cigarr, under det Holmes lutande sig fram mot mig, gav mig en hastig skisss av de händelser, som voro orsak till vår resa.
»Silver Blaze», sade han, »härstammar från Isonomy och åtnjuter lika stor ryktbarhet som sin berömde stamfader. Han är nu på femte året och har i tur och ordning hemfört alla de stora kapplöpningsprisen åt sin lycklige ägare, överste Ross. Ända till den stund, då katastrofen inträffade, ansågs han som självskriven vinnare även av Westonpriset; man höll tre mot ett på honom. Han har alltid varit en av kapplöpningspublikens gunstlingar, och som han hittills uppfyllt alla förväntningar, har man till och med, även när chancerna varit små, hållit enorma summor på honom. Det är därför naturligt, att det existerar många, som helst såge, att Silver Blaze ej funnes på platsen, när flaggan sänkes nästa tisdag.
»Detta faktum förbisågs ej heller vid King's Pyland, där överstens träningsstallar äro belägna. Alla försiktighetsmått till favoritens skydd hade iakttagits. Tränaren John Straker är en f. d. jockey, som innan han blev för tung, ständigt ridit för överste Ross. Han har varit i överstens tjänst fem år som jockey och sju år som tränare och alltid visat sig vara en duktig, hederlig karl. Under sig hade han tre stallpojkar; stallet är ej stort — översten håller ej mer än fyra hästar. En av pojkarna vakade turvis var natt nere i stallet, under det de andra två sovo på loftet. Alla tre hade mycket goda vitsord om sig. John Straker, som är gift, bodde i en liten villa ungefär tvåhundra meter från stallbyggnaderna. Han hade inga barn, var ganska förmögen och höll sig med tjänstflicka. Trakten närmast omkring är mycket enslig, men vid pass en halv mil åt norr ligger en liten klunga villor, uppförda av en entreprenör från Tavistock; de hyras ut till invalider och andra, som vilja njuta av den härliga Dartmoorluften. Tavistock själv är belägen två mil åt väster, och tvärs över heden, också på två mils avstånd, ligger den stora träningsanstalten Capleton, som äges av lord Backwater och står under Silas Browns ledning. I varje annan riktning är heden en fullkomlig ödemark, bebodd endast av ett fåtal kringströvande zigenare. Sådan var ställningen även natten till i måndags, då katastrofen kom.
»På kvällen hade hästarna som vanligt blivit rastade och vattnade, och vid niotiden hade stalldörrarna stängts och tillbommats. Två av stallpojkarna gingo upp till tränarens bostad, där de i köket intogo sin kvällsvard, under det den tredje, Ned Hunter, stannade kvar som vakt. Ett par minuter efter nio gick Edith Baxter, Strakers tjänstflicka, ned till stallet med pojkens kvällsmat, som bestod av en tallrik fårfrikass med curry. Hon hade ej tagit med något att dricka; vatten fanns inne i stallbyggnaden, och det var som regel fastställt, att den, som hade vakten, ej fick förtära någon annan dryck. Flickan hade en lykta med sig, ty källaren var mörk, och vägen gick tvärs över heden.
»Edith Baxter befann sig på ungefär trettio meters avstånd från stallet, då en karl närmade sig och ropade an henne. När han kommit inom den av lyktan framkallade ljuskretsen, märkte hon, att personen i fråga såg ut som en fin herre, klädd i grå tweedkostym och klädesmössa. Han hade damasker på sig och bar i handen en tjock käpp med stor kula som handtag. Hon gav emellertid mest akt på hans ovanligt bleka ansiktsfärg och nervösa sätt. Han kunde vara snarare under än över trettiotalet, tycktes det henne.
»'Vill ni vara snäll och säga mig, var jag är?' sade han. 'Jag hade redan fått klart för mig, att jag skulle bli tvungen tillbringa natten på heden, när jag syn på er lykta.'
»'Ni är i närheten av King's Pylands träningsstallar', svarade flickan.
»Å — det kan man kalla tur!' utbrast karlen. 'Jag har hört sägas, att en stallknekt håller vakt där var natt. Kanske ni är på väg till honom med hans kvällsvard? Jag är säker på, att ni ej skulle ha något emot att förtjäna pengar till en ny klädning — eller hur?'
»Han tog ur västfickan fram ett litet hopviket stycke papper.
»'Laga, att pojken får detta i kväll, och ni skall få den vackraste klädning, som kan skaffas för pengar!»
»Flickan blev helt förskräckt över hans besynnerliga, ivriga sätt och skyndade förbi honom fram till det lilla fönster, genom vilket hon brukade räcka stallpojken hans måltider. Det stod öppet, och Hunter satt vid ett litet bord innanför. Hon hade just börjat berätta vad som hänt, då främlingen kom fram till dem.
»'God afton', sade han och tittade in genom fönstret. 'Jag skulle bra gärna vilja säga er ett ord.'
»Flickan har svurit på, att hon, under det han talade, såg en snibb av det lilla hopvikta papperet sticka ut ur hans knutna hand.
»'Vad har ni här att göra?' frågade pojken.
»'Mitt ärende hit kan möjligen fylla din ficka', svarade karlen. 'Du har ju två hästar, som ska' tävla om Westonpriset, Silver Blaze och Bayard? Giv mig en ordentlig 'tip', och du ska' inte förlora på saken. Är det sant, att Bayard kan ge den andre hundra meter på milen och att hela stallbetjäningen håller på honom?'
»'Jaså — ni är en sidan där fördömd spion!' utbrast pojken. 'Jag ska' visa er, hur vi behandla dylika kanaljer här i King's Pyland!'
»Han rusade tvärs genom stallet för att släppa lös bandhunden. Flickan skyndade hem till villan; under det hon sprang, såg hon sig om och märkte, att främlingen lutade sig in genom fönstret. När emellertid Hunter ett par minuter därefter kom ut med hunden, var främlingen försvunnen, och fastän pojken gick runt omkring hela byggnaden, fann han ej minsta spår av honom.»
»Vänta ett ögonblick!» sade jag. »Lämnade pojken stalldörren öppen, när han sprang ut med hunden?»
»Bravo, Watson, bravo!» mumlade Holmes. »Just denna detalj syntes mig så viktig, att jag telegraferade till Dartmoor i går för att få reda därpå. Pojken stängde dörren, innan han gav sig ut på spaning. Och jag bör kanske också säga dig, att fönstret var så litet, att en karl omöjligt skulle kunna tränga sig igenom detsamma.
»Hunter väntade, tills hans två kamrater kommit tillbaka, och skickade så bud upp till tränaren med berättelse om vad som hänt. Straker blev naturligtvis både ond och orolig, men tycks likväl ej ha fäst särdeles stor vikt vid tilldragelsen. Emellertid kände han sig säkerligen ej lugn, ty då mrs Straker vid ettiden på natten vaknade, såg hon, att hennes man stigit upp och höll på att kläda sig. Till svar på hennes frågor sade han, att han av oro för hästarna ej kunde utan sova, utan ämnade gå till stallet och se efter, att allt var i god ordning. Hon bad honom stanna hemma, enär hon hörde regnet smattra på rutorna; men trots hennes enträgna bön tog han sin stora gummikappa på sig och gick ut.
»Klockan 7 på morgonen vaknade mrs Straker ånyo fann, att hennes man ej kommit tillbaka. Hon klädde sig hastigt, ropade på tjänstflickan och begav sig med denna i sällskap ner till stallet. Dörren stod öppen; på en stol satt Hunter, försänkt i nästan dvallik sömn; favoritens spilta var tom, och av tränaren fanns intet spår.
»De på loftet sovande stallpojkarna väcktes ögonblickligen. Ingen av dem hade under natten hört något buller; de brukade alltid sova mycket tungt. Hunter hade tydligen fått en kraftigt verkande sömndryck, och enär man ej lyckades få ett enda begripligt ord ur honom, lämnades han kvar, tills han av sig själv skulle vakna; de fyra andra begåvo sig ut på spaning efter de saknade. Man hoppades, att tränaren av en eller annan orsak sett sig nödsakad rasta hästen redan tidigt så tidigt på morgonen; men när de sökande kommit upp på en liten, i villans närhet belägen kulle, varifrån de kunde överse en stor del av det omgivande slättlandet, stod ingen häst att upptäcka. I stället blevo de varse något, som sade dem, att en fasansfull tragedi under nattens lopp blivit utspelad.
»Omkring en kvarts mil från stallbyggnaden fladdrade från en törnbuske John Strakers ytterrock. Straxt intill befann sig en stor fördjupning i marken, och på denna hålas botten låg den olycklige tränarens döda kropp. Hans huvudskål hade blivit spräckt medels våldsamma slag av något tungt vapen, och i ena höften fanns ett djupt sår, tydligen tillfogat med ett skarpslipat instrument. Emellertid märktes mer än väl, att Straker modigt försvarat sig mot sina angripare, ty i högra handen höll han en liten, ända upp till skaftet blodfläckad kniv och i den vänstra en röd- och svartrutig sidenhalsduk, vilken tjänstflickan kände igen: hon hade kvällen förut sett den bäras av den främling, som besökt stallet.
»Sedan Hunter vaknat ur sin dvala, bekräftade han flickans utsago i vad halsduken angick, Han var även säker på, att främlingen hade, under det ögonblick han stått framme vid fönstret, strött sömnpulvret på fårköttet, och sålunda befriat stallet från dess väktare.
»Vad den saknade hästen angår, så utvisade de talrika spåren på och omkring stället, där den mördade blivit funnen, tydligt nog, att han varit där, under det kampen äget rum. Men från den morgonen är han totalt försvunnen, och fastän en stor belöning blivit utsatt och alla Dartmoors zigenare äro på utkik, har man ingenting hört om honom. Slutligen bör nämnas, att en undersökning av lämningarna efter stallpojkens kvällsvard givit vid handen, att denna innehållit en god dosis opium; de andra hade ätit av samma rätt, men ej haft minsta olägenhet därav.
»Sådana äro de verkliga fakta, berövade alla utsmyckningar och framställda i hela sin enkelhet. Jag skall nu meddela dig, vad polisen företagit sig med saken i fråga.
»Inspektör Gregory, som fått målets utredning sig anförtrodd, är en mycket duktig polisman. Om han ägde en liten smula inbillningskraft skulle han kunna stiga högt i sitt yrke. Vid sin ankomst arresterade han han genast den man, på vilken allas misstankar vilade. Han blev utan minsta svårighet funnen och gripen, enär han var känd av alla de i trakten boende. Hans namn är, tycks det, Fitzroy Simpson. Han tillhör en ansedd familj och har fått god uppfostran; sedan han förslösat hela sin förmögenhet på kapplöpningsfältet, lever han nu som ett slags finare 'bookmaker' och gör affärer med medlemmarna av Londons sportklubbar. En undersökning av hans vadhållningsbok visade, att han inregistrerat vad mot favoriten till ett belopp av femtusen pund.
»Han erkände genast, att han rest ner till Dartmoor i hopp att få veta något om King's Pylands hästarna och även om Desborough, den andra favoriten, som stod i förvar hos Silas Brown i Capleton. Han försökte ej neka till sitt uppträdande kvällen förut, men förklarade, att han ej alls haft några anfalls- eller mordplaner, utan endast velat skaffa sig underrättelser ur första hand. När man visade honom halsduken, bleknade han märkbart och kunde ej ge någon upplysning om, hur den kunde ha befunnit sig i den mördade mannens hand. Hans våta kläder vittnade om, att han natten förut varit ute i ovädret, och hans käpp, som var försedd med blyklump, var just ett sådant vapen, varmed man hade kunnat tillfoga de hemska sår, som orsakat den stackars tränarens död. Å andra sidan fanns på hans kropp intet sår, fastän den blodiga kniven i Stakers hand utvisade, att åtminstone en av hans angripare ej sluppit undan helskinnad. Där har du hela 'affären' i sammandrag, Watson, och om du kan lyckas sprida litet ljus i saken, skall jag bli dig oändligt tacksam.»
Jag hade med största intresse lyssnat till den berättelse, vilken Holmes på sitt kortfattade, rediga sätt meddelat mig. De flesta fakta däri voro mig redan bekanta, men jag hade ej förrän nu tillräckligt noga uppskattat deras relativa betydelse och inbördes förhållande till varandra.
»Är det ej möjligt», sade jag, »att Straker själv kan ha tillfogat sig det djupa såret i höften under de konvulsiviska ryckningar, som orsakas av varje hjärnskada?»
»Det är mer än möjligt — det är troligt. Och i så fall försvinner ett av de förnämsta bevisen på den anklagades oskuld.»
»Men», fortsatte jag, ännu är jag ej i stånd att inse, vari polisens teori består.»
»Jag fruktar, att allvarsamma invändningar kunna göras mot vilken teori man än framställer», svarade min vän. »Polisen inbillar sig, har jag trott mig förstå, att den här Fitzroy Simpson, sedan han först lyckats få stallpojken i sömn, öppnat dörren med en på något sätt anskaffad dubbelnyckel och tagit ut hästen i avsikt att föra bort honom. När han sedan ledde djuret över heden — hästens grimma saknas, så att Simpson måste ha satt den på honom — mötte han antagligen Straker, eller ock kom denne springande efter honom. Naturligtvis uppstod bråk. Simpson spräckte tränarens huvudskål med ett slag av sin tjocka käpp och lyckades undgå att bliva skadad av den lilla kniv, som Straker använde till självförsvar, varefter han förde hästen till något hemligt gömställe; möjligt är ju ock, att djuret under slagsmålet slitit sig löst och i närvarande stund strövar omkring på heden. Sådan är polisens åsikt, och hur otrolig den än låter, tyckas alla andra förklaringar ännu mer osannolika. Jag skall emellertid nog finna ut, hur saken förhåller sig, så snart jag anlänt till platsen, där illgärningen blivit begången. Låt oss nu tala om något annat — gissningar föra oss ej fram till vårt mål.»
Det var sent på eftermiddagen, då vi uppnådde den lilla staden Tavistock, som lik bucklan på en sköld ligger i den stora cirkeln Dartmoors medelpunkt. Vid stationen möttes vi av två herrar. Den ene var en storväxt, ljuslätt karl med yvigt hår och långt skägg samt egendomliga, skarpa blå ögon; den andre var en liten livlig, ytterst rörlig person, fint och modernt klädd i lång, åtsittande ytterrock och damasker. Han hade små, välvårdade polisonger och nyttjade monokel. Den senare var överste Ross, den välkände sportsmannen; den förre visade sig vara inspektör Gregory, en man, som på helt kort tid skapat sig ett namn bland Englands detektiver och vars anseende var i ständigt stigande.
»Jag är så glad över, att ni beslutat er för att komma hit, mr Holmes», sade översten. »Inspektör Gregory har ju gjort allt, som står i hans makt; men det är min önskan, att de noggrannaste undersökningar skola företagas och att allt, som kan ske, göres för att hämnas stackars Strakers död och återfinna min stulna springare.
»Ha några nya, viktiga omständigheter kommit i dagen?» frågade Holmes.
»Ledsamt nog ha vi ej gjort några vidare framsteg», svarade inspektören. »Vi ha en öppen vagn här utanför, och som ni antagligen vill se stället, innan det blir mörkt, är det bäst, att vi ge oss av — vi kunna under vägen överlägga om vad som bör göras.»
En minut senare sutto vi alla fyra i en bekväm landå och foro rasslande över den gamla, egendomliga stadens ojämna gator. Inspektör Gregory var mycket intresserad av det hemlighetsfulla brottet och utgöt sig i en ström av anmärkningar och gissningar, under det Holmes satt tyst och endast då och då framkastade en fråga eller lät höra ett utrop. Överste Ross låg tillbakalutad i sitt hörn med korslagda armar och hatten djupt neddragen över ögonen; jag å min sida lyssnade med största intresse till de bägge detektivernas samtal. Gregory framlade sin teori; den var nästan punkt för punkt sådan, som Holmes under vår färd sagt mig den skulle vara.
»Fitzroy Simpson sitter ganska fast i nätet», sade inspektören. »För min del tror jag honom vara den skyldige. På samma gång måste jag lik väl medge, att vi ej äga annat än indirekta bevis och att nya uppdaganden helt och hållet kunna ändra sakens nuvarande läge.»
»Vad är er åsikt om Strakers kniv?»
»Vi ha kommit till den slutsatsen, att karlen sårat sig själv, när han föll omkull.»
»Min vän doktor Watson gjorde samma antydan, när vi först talade om mordet. Den är ej till Simpsons förmån.»
»Tvärtom. Han hade själv ingen kniv i sig, och man kan ej på honom upptäcka minsta sår eller skråma. Bevisen mot honom äro mycket graverande: han hade stort intresse av favoritens försvinnande; han misstänkes för att ha velat förgifta stallpojken; han var med all säkerhet ute den där stormiga, regniga natten; han var beväpnad med en tjock, tung käpp, och hans halsduk blev funnen i den döde mannens hand. Jag tror verkligen, att vi med dessa bevis kunna våga träda inför en jury.»
Holmes skakade på huvudet. »En skicklig försvarsadvokat skulle genast kullkasta alla edra bevis», sade han. »Varför skulle karlen ha brytt sig om att leda hästen ut ur stallet? Om han velat skada den, kunde han ju lika gärna ha gjort det, när djuret stod i sin spilta. Har man hos den anklagade funnit en dubbelnyckel? Vilken apotekare hade sålt opiepulvret till honom? Framför allt, var skulle väl han, fullkomligt obekant med trakten, som han var, kunna gömma en häst, och därtill en så känd häst som den, om vilken det är fråga? Vad är hans egen förklaring angående den papperslapp, som han bad flickan ge åt stallpojken?»
»Han säger, att det var en tiopundsedel. Man har också funnit en dylik i hans plånbok. Men edra andra invändningar äro ej så betydelsefulla, som de till en början kanske tyckas vara. Karlen är ingalunda en främling här på orten: två särskilda gånger i sommar har han bott i Tavistock. Opiepulvret har han troligen haft med sig från London. Nyckeln kan han ju, sedan den uppfyllt sitt ändamål, ha kastat bort. Hästen ligger kanske på botten av någon gammal lergrop eller gruvgång ute på heden.»
»Vad säger han om halsduken?»
»Han medger, att den tillhört honom, men säger sig ha tappat den. Vi ha emellertid fått reda på en omständighet, som i någon mån synes rättfärdiga hans tilltag att föra hästen ut ur stallet.»
Holmes spetsade öronen.
»Vi ha funnit spår, som utvisa, att en hop zigenare på måndagen slagit läger ej fullt en mil från det ställe, där mordet blivit förövat. På tisdagen voro de borta igen. Det är ju antagligt, att dessa kringstrykare och Simpson stått i hemligt förstånd med varandra, att han var på väg till dem, när han blev upphunnen, och att de tagit hästen i förvar.»
»Det är ju ingalunda omöjligt.»
»Dessa zigenare efterspanas nu över hela heden. Jag har också undersökt vartenda stall och uthus såväl i själva Tavistock, som på en omkrets av tio mil kring staden.»
»Det finns en annan träningsanstalt ej långt härifrån, har jag hört sägas?»
»Ja — och det är ett faktum, som ej får förbises. Enär Desborough, hästen därifrån, var favoriten nr 2, hade folket där intresse av, att Silver Blaze blev röjd ur vägen. Silas Brown, tränaren, sägs ha hållit mycket på sin häst och hörde just ej till Strakers goda vänner. Vi ha emellertid undersökt stallarna där och ej funnit något, som kan inblanda Brown i affären,»
»Och heller ingenting, som sätter den här Simpson i förbindelse med Capletonstallarnas intressen?»
»Nej, alls ingenting.»
Holmes lutade sig tillbaka i sitt hörn, och samtalet upphörde. Ett par minuter senare stannade vagnen framför en trevlig liten villa, belägen alldeles invid vägkanten. Ett stycke längre bort på andra sidan om en stor inhägnad reste sig en låg uthuslänga. I alla övriga riktningar sträckte sig heden, som av de vissnade ormbunkarna fått en bronsfärgad anstrykning, i en mjuk båglinje bort mot horisonten; det enda, som skönjdes vid synranden, var tornspirorna i Tavistock och den klunga hus, som bildade Capletons träningsanstalt. Översten, inspektören och jag stego genast ner ur vagnen, men Holmes förblev orörligt sittande i sitt hörn med ögonen fästade på himlavalvet och alldeles försjunken i tankar. När jag lade min hund på hans arm, ryckte han häftigt till och lämnade hastigt sin plats.
»Ursäkta mig!» sade han till överste Ross, som helt förvånad betraktade honom. »Jag satt och drömde — jag byggde riktiga luftslott.»
Men för mig, som så väl kände honom, utvisade glansen i hans ögon och hans med möda undertryckta nervösa iver att han funnit en ledtråd; hur han fått tag i den, anade jag likväl ej.
»Kanske vill ni genast följa med till stället, där brottet blivit begånget, mr Holmes?» frågade inspektören.
»Jag tror, att jag hellre stannar här och undersöker ett par små detaljer. Straker fördes väl hit, antar jag?»
»Ja, han ligger uppe i övervåningen. Likbesiktningen skall äga rum i morgon.»
»Straker hade ju varit i er tjänst flere år, överste Ross?»
»Ja — och jag har alltid varit mycket nöjd med honom.»
»Antagligen har ni gjort en förteckning på alla saker ni fann i den mördades fickor, mr Gregory?»
»Jag har alla sakerna här inne i förmaket. Vill ni se dem, mr Holmes?»
»Det vill jag gärna.»
Vi gingo allesammans in i det lilla prydliga rummet och slogo oss ner vid det mitt på golvet stående bordet. Inspektören öppnade en liten blecklåda och lade en massa olikartade föremål framför oss: en bunt vaxtändstickor, en liten stearinljusbit, en vanlig, svartrökad gammal pipa, en tobakspung av sälskinn, innehållande några lod Cavendishtobak, ett silverur med vidhängande guldkedja, fem sovereigns i guld, ett pennfodral av aluminium, några brev och en kniv med elfenbensskaft och särdeles fint, böjligt blad, märkt Weiss & Co., London.
»Den här kniven hör ej till de vanliga», sade Holmes, i det han noga undersökte föremålet i fråga.
»Att döma av blodfläckarna är det densamma, som fanns i den mördades hand. Watson, du känner säkerligen till den här sortens instrument?»
»Ja visst — sådana knivar användas vid vissa ögonoperationer», sade jag.
»Det anade mig. Ett mycket fint, ömtåligt blad, ämnat att utföra vanskligt arbete. Ingalunda passande att ha med på vanliga utflykter, i synnerhet som kniven ej går att fälla ihop och således ej kan bäras i fickan.»
»Spetsen skyddades av en liten korkskiva, som vi funno bredvid den döda kroppen», sade inspektören.
»Strakers hustru har sagt oss, att kniven flere dar legat på toalettbordet och att han tog den med sig, när han gick ut. Det var ett dåligt, otillräckligt vapen, men kanske det enda han i det ögonblicket kunde komma åt.»
»Mycket möjligt. Och de här papperen?»
»Tre av dem äro kvitterade räkningar från en foderleverantör; ett är ett brev med instruktioner från överste Ross. Det sista är en sömmerskeräkning på trettiosju pund och femton shillings från madame Lesurier på Bond Street till William Darbyshire. Mrs Straker har sagt oss, att Darbyshire är en av hennes mans goda vänner och att hans brev emellanåt adresserades hit.»
»Madame Darbyshire tycks ha dyrbara vanor», anmärkte Holmes, i det han ögnade igenom räkningen. »Tjugutvå guineas är bra mycket för en klädning. Emellertid finns här troligen ingenting mer att ta reda på; låt oss gå ner till platsen för mordgärningen!»
När vi kommo ut ur förmaket, steg en kvinna, som stått och väntat i förstugan, fram och lade handen på inspektörens arm. Hennes ansikte var blekt och magert och hade ett oroligt, spännt uttryck av hopp och fruktan.
»Har ni fått fatt i dem? Har ni funnit dem?» flämtade hon.
»Nej — inte ännu, mrs Straker. Men mr Holmes — den herre, ni ser här — har kommit ner från London för att hjälpa oss, och vi ska' göra allt, som står i vår makt.»
»Har jag inte träffat er i Plymouth på ett gardenparty för någon tid sedan, mrs Straker?» sade Holmes.
»Nej, det tror jag inte; ni misstar er säkert.»
»Så underligt! Jag hade kunnat svära på, att vi råkats där. Ni hade en grå sidenklädning, garnerad med små äkta plymer.»
»Jag har aldrig ägt en sådan dräkt», svarade mrs Straker.
»Jaså — då har jag väl misstagit mig», sade Holmes. Han bad om ursäkt för sin fråga och gick ut, åtföljd av inspektören. En kort promenad över heden förde oss till den fördjupning i marken, där den mördades kropp blivit funnen. Vid hålans rand växte den höga törnbuske, på vilken rocken hade hängt.
»Det blåste ju inte den där natten, så vitt jag minns?» sade Holmes.
»Nej — men det regnade ovanligt häftigt.»
»Ytterrocken hade således ej av vinden blivit blåst mot busken utan hade blivit lagd på densamma?»
»Ja.»
»Högst intressant! Jag ser, att marken blivit duktigt upptrampad. Utan tvivel har här sedan i måndags varit en hel massa besökande?»
»Jag har låtit lägga en mattstump här på ena sidan, och alla, som kommit hit, ha måst stå på den.»
»Utmärkt!»
»I den här påsen har jag en av de stövlar, Straker vid tillfället bar, en av Fitzroy Simpsons skor och en hästsko, som Silver Blaze för ej länge sedan tappat.»
»Min bäste mr Gregory, ni överträffar er själv!»
Holmes tog påsen, steg ner i hålan och lade mattbiten tillrätta. Sedan sträckte han ut sig raklång på densamma, stödde hakan mot händerna och började med största noggrannhet studera den uppsparkade marken.
»Hallå!» utbrast han plötsligt. »Vad är detta?»
»Detta» befanns vara en halvbränd vaxtändsticka, så smutsig och lerig, att den liknade en liten träflisa.
»Jag begriper inte, hur den kunnat undgå min uppmärksamhet», sade inspektören med ett uttryck av förargelse.
»Den var alldeles osynlig — den låg fullkomligt begraven i leran. Jag såg den, därför att jag sökte efter den.»
»Vad menar ni? Väntade ni att finna den?»
»Jag ansåg det ej otroligt», svarade Holmes.
Han tog skodonen ur påsen och jämförde dem med fotspåren på marken. Sedan klättrade han upp ur hålan och kravlade en stund omkring bland de buskar och höga ormbunkar, som kantade densamma.
»Jag tror inte, att det finns några mer spår», sade inspektören; »jag har undersökt marken hundra meter i alla riktningar.»
»Jaså», sade Holmes och steg upp: »då vore det ju en ren näsvishet av mig att göra det omigen. Men jag skulle gärna, innan det blir mörkt, vilja ta en liten promenad över heden för att lära känna terrängen. Hästskon stoppar jag i fickan — hästskor anses ju som goda talismaner.
Överste Ross, som under min väns systematiska och ytterst noggranna undersökning börjat visa tecken till otålighet, såg på sin klocka.
»Skulle ni vilja följa med mig tillbaka, mr Gregory», sade han. »Jag har åtskilligt att fråga er till råds om; särskilt ber jag er säga mig, om det ej är vår skyldighet mot allmänheten att stryka hästens namn från tävlingslistan.»
»Visst inte !» utbrast Holmes med stor bestämdhet. »I ert ställe skulle jag låta det stå kvar.»
Översten bugade sig.
»Det gläder mig att höra er åsikt», sade han. »När ni slutat er promenad, finner ni oss i villan där borta. Vi följas väl åt in till Tavistock?»
Han gick sin väg med inspektören, under det Holmes och jag långsamt vandrade bort över heden. Solen höll på att gå ner bakom Capletonstallarna, och den långsamt sluttande marken framför oss lyste i rikaste guldgult, som övergick till de bjärtaste eldröda och varmaste dunkelbruna färgskiftningar på de ställen, där vissnade ormbunkar och frostbitna törnbuskar uppfångade de sista strålarna från dagens stjärna. Men landskapets skönhet gjorde ej minsta intryck på min vän, som var försjunken i djupa tankar.
»Ja — så här förhåller det sig nog, Watson», sade han slutligen. »Låt oss för ögonblicket ej bry oss om, vem som mördat John Straker, utan endast försöka ta reda på, vad det blivit av hästen. Och om man antar, att denne före eller efter tragedien slitit sig lös, så blir frågan den: varthän har han begivit sig? Hästen är ett mycket sällskapligt sinnat djur. Lämnad åt sig själv, skulle den vi nu äro på spaning efter, ha följt sin instinkt och antingen återvänt till King's Pyland eller gått till Capleton. Antagligt är ej, att han nu springer lös omkring på heden. I så fall skulle någon troligen ha sett honom. Och varför skulle zigenarna ha stulit honom? Dylikt slags folk ge sig alltid i väg, när de höra talas om krångel och bråk — de ha i allmänhet ingen lust att komma i delo med polisen. Dessutom skulle de aldrig lyckas sälja en sådan häst — de skulle bara utsätta sig för stor risk utan att vinna något på kuppen. Det ligger ju i öppen dag.»
»Var är han då?»
»Jag har redan sagt, att han gått antingen till King's Pyland eller till Capleton. Nu finns han inte vid King's Pyland — följaktligen är han vid Capleton. Låt oss ta denna hypotes till utgångspunkt och se, varthän slutledningen för oss! Den här delen av heden är, som inspektören mycket riktigt anmärkte, torr och hård. Men den sluttar ner mot Capleton, och du kan härifrån se, att åt det hållet sträcker sig ett slags hålväg, som i måndags måste ha varit riktigt genomblöt. Om vårt antagande är rätt, har hästen gått tvärs över denna väg, och det är där, vi således måste söka hans spår.»
Under detta samtal hade vi med raska steg fortsatt vår vandring, och inom ett par minuter uppnådde vi den ganska djupa hålvägen. På Holmes' begäran gick jag nedför densamma på högra sidan, under det han själv följde den vänstra; men jag hade knappt hunnit femtio steg framåt, förrän jag hörde Holmes utstöta ett kraftigt »hallå!» och såg honom vinka åt mig. Märken efter hästhovar avtecknade sig tydligt framför honom i den mjuka myllan, och skon, som han tog ur fickan, passade fullkomligt in i spåren.
»Nu inser du väl, hur bra det är att ha livlig inbillningskraft?» sade Holmes. »Det är en egenskap, som Gregory totalt saknar. Vi gjorde i vår fantasi upp vad som kunde ha skett, handlade därefter och finna, att vår gissning slagit in. Låt oss nu fortsätta!»
Vi gingo tvärs över den sumpiga hålvägen och kommo sedan in på ett stycke torr, hård ängsmark. Så blev terrängen åter sluttande, och åter funno vi märken efter samma hästhovar; därefter förlorade vi dem på en sträcka av en halv mil och råkade på dem igen helt nära Capleton. Det var Holmes, som först fick syn på dem och visade mig dem med ett triumferande uttryck i sina skarpa ögon. Spår efter karlfötter syntes bredvid märkena av hästens hovar.
»Hästen var ensam förut!» sade jag ivrigt.
»Ja, visst var han det. Hallå! Vad är detta?»
De bägge spåren gjorde hastigt en tvär vändning och gingo i riktning mot King's Pyland. Holmes lät höra en liten häpen vissling, och båda två följde vi märkena. Holmes höll ögonen stadigt fästade på desamma, men jag tittade händelsevis åt sidan och fick till min stora överraskning se, att spåren helt plötsligt åter ledde i riktning mot Capleton.
»Bravo, Watson!» sade Holmes, när jag gjorde honom uppmärksam härpå. »Du har besparat oss en lång promenad, som endast skulle fört oss tillbaka till vår utgångspunkt. Låt oss följa det spår, som leder mot Capleton!»
Vi behövde ej gå långt — spåren upphörde vid den asfaltbelagda väg, som leder fram till Capletonstallarna. När vi närmade oss dessa, kom en stallknekt utspringande.
»Vi tåla inga landstrykare här!» sade han.
»Jag vill bara ha svar på en fråga», sade Holmes med pekfingret och tummen i ena västfickan.
»Skulle det vara möjligt att träffa er husbonde, om jag komme hit i morgon bittida vid femtiden, eller är han ej uppe så tidigt?»
»Bevara mig väl, om någon är uppe, så är det väl husbond' — han är alltid på benen först av alla. Men här kommer han — nu kan herrn ju fråga honom själv. Nej, tack — inte nu. Finge husbond' se mig ta emot något, så bleve jag av med min plats. Herrn kan ju vara snäll och komma ihåg mig sedan.»
Just som Holmes stack pengarna tillbaka i fickan, kom en äldre, rödbrusig man med en stor hundpiska i handen genom grinden och gick fram till oss.
»Vad står på, Dawson?» skrek han. »Inget prat! Gå till dina göromål! Och ni — vad tusan vill ni?»
»Ha ett par minuters samtal med er, min bäste herre», sade Holmes med sitt blidaste tonfall.
»Jag har inte tid att prata med varenda dagdrivare, som går här förbi. Vi tycka för resten inte om något slags främmande. Packa er i väg, eljes händer det, att ni får en hund i hälarna på er!»
Holmes lutade sig fram och viskade ett par ord i örat på tränaren; denne ryckte häftigt till och blev eldröd ända upp i pannan.
»Det är lögn!» skrek han. »En förbannad lögn!»
»Säger ni det? Ska' vi överlägga om den saken härute, eller vore det inte bäst göra det inne hos er?»
»Nå ja — kom in då, om ni har lust!»
Holmes smålog.
»Du skall inte behöva vänta mer än ett par minuter, Watson», sade han. »Nu, mr Brown, står jag till ert förfogande.»
Tjugu minuter hade säkerligen förgått, och himlavalvets lysande färgskala hade hunnit förvandlas till skymningens grå dunkel, innan Holmes och tränaren åter visade sig. Aldrig i hela mitt liv har jag sett någon människa på så kort tid undergå en sådan förändring som Silas Brown: hans ansikte var dödsblekt, stora svettpärlor glänste på hans panna, och hans händer darrade så, att piskan svajade fram och åter lik ett rö för vinden. Hans övermodiga, skrävlande sätt var liksom bortblåst, och han smög sig fram vid min väns sida lik en hund efter sin herre.
»Edra instruktioner skola bli åtlydda», sade han, »det går jag i god för.»
»Ja — ni måste till punkt och pricka följa dem», sade Holmes och vände sig till honom. Brown skruvade nervöst på sig, när han läste hotet i min väns ögon.
»Ja visst — till punkt och pricka», upprepade tränaren.
»Han skall säkert komma dit på utsatt tid. Skall jag först ta bort det, eller skall det vara som det är?»
Holmes funderade ett ögonblick och brast sedan ut i skratt.
»Nej — låt det vara!» sade han. »Jag skall skriva till er om saken. Men inga fuffens mer — eller — —»
»Å — ni kan lita på mig, ni kan fullt och fast lita på mig.»
»Ni måste själv se om den, som vore den er egen!»
»Jag har ju sagt, att ni kan tro mitt ord.»
»Det vill jag hoppas. Ni skall få höra av mig i morgon.»
Holmes svängde sig om på klacken utan att vilja se den darrande hand, som tränaren räckte honom, och vi styrde kosan mot King's Pyland.
»Jag har sällan sett ett fullständigare exemplar av en storskrävlare, en lismare och en ynkrygg i ljuv förening än den här Brown tycks vara», sade Holmes, när vi kommit ett stycke på väg.
»Det är således han, som har hästen?»
»Han försökte slingra sig från saken, men jag gav honom en så tydlig och utförlig beskrivning på allt, vad han i måndags företagit sig, att han fullt och fast tror, att jag med egna ögon sett alltsammans. Du lade naturligtvis märke till de där egendomliga, tvärt avskurna fotspåren — hans stövlar passade fullkomligt in i dem. Och dessutom hade ingen underordnad vågat göra något dylikt. Jag beskrev för honom, hur han, som enligt sin vana först av alla steg upp om morgonen, fick se en främmande häst promenera omkring på heden; hur han gick ut för att ta reda på orsaken därtill och hur förvånad han blev, när han på det vita märket i pannan, efter vilket favoriten fått sitt namn, igenkände denne och fann, att slumpen spelat i hans händer den ende häst, som kunde besegra den, på vilken han placerat alla sina pengar. Sedan talade jag om för honom, att hans första impuls varit att leda hästen tillbaka till King's Pyland, men att den Onde givit honom det rådet att gömma favoriten, tills kapplöpningen vore över; så hade han vänt om med djuret och dolt det på Capleton. När jag utpekade varje den minsta detalj för honom, gav han spelet förlorat och tänkte bara på att rädda sitt eget skinn»
»Men hans stallar ha ju blivit undersökta?»
»Å — en så gammal lurifax som han känner till mer än ett knep, må du tro.»
»Är du ej rädd att lämna hästen kvar hos honom? Han har ju det största intresse av att favoriten ej vinner.»
»Han vet, att hans enda utsikt till nåd och räddning består däri, att hästen i tid och i god kondition kommer fram till banan.»
»Överste Ross gör just ej intryck av att vara en man, den där i vilket fall som helst låter nåd gå för rätt.»
»Affären kommer ej att underställas överstens domslut. Jag följer mina egna metoder och uppenbarar hur mycket eller hur litet det behagar mig. Detta är fördelen av att ej tillhöra den officiella poliskåren. Jag vet inte, om du observerat det, Watson, men överstens sätt mot mig har ej utmärkt sig för någon vidare hövlighet. Nu ämnar jag roa mig litet på hans bekostnad. Säg ingenting till honom om hästen.»
»Naturligtvis inte, när du ej vill det.»
»Men allt detta är ju småsaker i jämförelse med frågan om, vem som dödat John Straker.»
»Du ämnar väl ta den saken också om hand?»
»Det beror på — i alla händelser resa vi tillbaka till London med nattåget.»
Jag blev utom mig av häpnad vid min väns ord. Vi hade endast tillbragt ett par timmar i Devonshire, och jag kunde ej alls förstå hans mening med att helt tvärt avbryta de efterforskningar, som redan framvisat så lysande resultat. Men jag fick ej ett enda ord ur honom, förrän vi uppnått John Strakers villa. Översten och inspektören väntade i förmaket på oss.
»Min vän och jag resa hem med nattsnälltåget», sade Holmes. »Vi ha gjort en riktigt trevlig liten utfärd och ha fått njuta av den härliga Dartmoorluften.»
Inspektören stirrade på honom, och överstens läppar drogo sig till ett hånleende.
»Ni tror er således ej om att kunna få reda på stackars Strakers mördare?» sade han.
Holmes ryckte på axlarna.
»Det har ju sina svårigheten, svarade han. »Emellertid hoppas jag, att er häst skall kunna starta om tisdag, och jag ber er se till, att jockeyen håller sig färdig. Törs jag be om ett porträtt av mr John Straker?»
Inspektören tog ur sin plånbok fram en liten fotografi och gav honom den.
»Min bäste Gregory, ni förekommer alla mina önskningar. Får jag be herrarna vänta ett ögonblick till — det är något, jag skulle vilja fråga tjänstflickan om»
»Jag måste tillstå, att jag känner mig ganska besviken på vårt 'konsultationsråd'», sade översten i retlig ton, när Holmes lämnat rummet. »Vi tyckas ej veta mer nu, än innan han varit här»
»Ni har åtminstone hans löfte om, att er häst skall deltaga i löpningen», sade jag.
»Jag har hans löfte, ja», svarade översten och ryckte på axlarna. »Jag skulle hellre vilja ha min häst.»
Jag ämnade just säga ett par ord till min väns försvar, då han själv kom in igen.
»Nu, mina herrar, sade han, »har jag slutat, och vi kunna ge oss av när som helst.»
Då vi stego upp i vagnen, höll en stallknekt dörren öppen för oss. Holmes tycktes helt plötsligt ha kommit att tänka på något, ty han lutade sig fram och lade handen på ynglingens arm.
»Där borta i inhägnaden gå några får», sade han, »vem sköter dem?»
»Det gör jag.»
»Har ni märkt något ovanligt hos dem på sista tiden?»
»Ingenting särskilt utom det, att tre av dem nyss börjat halta.»
Jag kunde se, att Holmes blev mycket belåten, ty han småskrattade och gned ivrigt sina händer.
»Långt sikte och skott på måfå, Watson», sade han och nöp mig i armen. »Gregory, ni borde verkligen slå er på studiet av den besynnerliga epidemi, som uppträder bland fåren. Kör kusk!»
Överstens ansiktsuttryck förrådde tydligt den ringaktning han hyste för min väns skarpsinne och iakttagelseförmåga, men inspektören såg ut, som om Holmes' ord gett honom åtskilligt att tänka på.
»Anser ni sjukdomen vara av betydelse?», frågade han.
»Av den allra största.»
»Finns det ingen annan omständighet, på vilken ni vill fästa min uppmärksamhet?»
»Jo — den egendomliga tilldragelsen med hunden här om natten.»
»Hunden gjorde ju ingenting.»
»Det var just det, som var egendomligt», svarade Sherlock Holmes.
Fyra dar senare sutto Holmes och jag åter i en järnvägskupé, denna gång på färd till Winchester för att se tävlingen om Westonpriset. Enligt överenskommelse möttes vi vid stationen av överste Ross och åkte i hans jaktvagn till kapplöpningsbanan ett stycke utanför staden. Översten såg missnöjd ut, och hans sätt var ända till ytterlighet kallt och frånstötande.
»Jag har ej sett till min häst», sade han.
»Ni känner väl igen honom, genast ni får se honom?» frågade Holmes.
Översten blev ond.
»Jag har hållit kapplöpningshästar i tjugu års tid, men ingen har någonsin gjort mig en dylik fråga», sade han. »Minsta barn skulle kunna känna igen Silver Blaze på hans bläs och hans vita framben.»
»Hur står han?»
»Ja, det är det besynnerligaste. I går hade man kunnat få femton mot ett, men det har med rasande fart gått utför, och nu bjuder man knappt tre.»
»Hm! sade Holmes. »Man har fått reda på något, det är klart.»
När jaktvagnen körde fram till sadelplatsen och höll i närheten av prisdomartribunen, såg jag på plakatet, som tillkännagav namnen på de startande. Detta lydde:
»Wessex-löpningen. Tusen pund och forfeits (50 pund för varje anmälan) för tre och fyra-åringar. Andra priset: trehundra pund; tredje: tvåhundra pund. Ny bana (två mil lång).
| I. | Mr Heath Newtons »The Negro» (röd mössa, ljusbrun tröja). |
| II. | Överste Wardlaws »Pugilist» (ljusröd mössa, blå och svart tröja). |
| III. | Lord Backwaters »Desborough» (gul mössa, gula tröjärmar). |
| IV. | Överste Ross' »Silver Blaze» (svart mössa, röd tröja). |
| V. | Hertigens av Balmoral »Iris» (gul och svartrandig kostym).
|
| VI. | Lord Singlefords »Rasper» (violett mössa, svarta tröjärmar). |
»Vi togo tillbaka vår anmälan om vår andra häst i förlitande på ert löfte», sade översten. »Men vad är detta?! Silver Blaze tycks vara favorit?»
»Fem mot fyra på Silver Blaze», skreks från arenan. »Femton mot fem på Desborough!»
»Alla numren äro uppe!» utbrast översten. »Alla sex! Då startar ju min häst med!»
I detsamma kom en kraftigt byggd fux ut från vågen och travade förbi oss. Jockeyen bar överste Ross's färger: svart och rött.
»Det är inte min häst», sade översten. »Det där djuret har inte ett enda vitt hår på hela sin kropp. Vad har ni ställt till för spektakel, mr Holmes?»
»Lugn, lugn! Låt oss se, hur han reder sig», sade min vän utan minsta tecken till sinnesrörelse.
Under ett par minuter tittade han uppmärksamt genom min fältkikare.
»Utmärkt — en briljant start!» utbrast han slutligen. »Här komma de — just i svängen.»
Från vår plats i vagnen hade vi en ovanligt god utsikt. De sex rivalerna sprungo så tätt intill varandra, att samma täcke kunde räckt till för dem alla; men ungefär mitt på banan sköt Capletons granna färg före de andra. Innan de hunnit förbi oss, skyggade emellertid Desborough och kastade sig åt sidan. Överstens häst gjorde en spurt och kom till målet goda sex hästlängder före sin medtävlare, under det härtigens av Balmoral Iris blev en dålig tredje.
»Priset är i alla händelser mitt», flämtade översten och torkade sig i pannan. »Jag erkänner, att jag ej har minsta aning om, hur det här gått till. Tycker ni inte, att ni nu bevarat er hemlighet tillräckligt länge, mr Holmes?»
»Jo visst, herr överste. Ni skall också straxt få veta, hur allt hänger tillsammans. Låt oss först gå och se på hästen. Här är han», fortsatte Holmes, när vi kommit in på det helgade område, dit endast hästarnas ägare och dessas vänner äga tillträde. »Ni behöver bara tvätta hans huvud och ben med sprit, och ni skall få se er gamle välbekante Silver Blaze igen.»
»Ni gör mig alldeles stum av häpnad.»
»Jag fann honom i händerna på en hästskojare och tog mig friheten låta honom löpa just sådan, som denne i sin välvishet styrt till honom.»
»Min bäste herre, ni har gjort ett riktigt underverk. Hästen är i yppersta kondition — han har aldrig gått bättre än i dag. Jag ber tusen gånger om ursäkt, att jag vågat tvivla på er skicklighet. Ni har gjort mig en utomordentligt stor tjänst genom att skaffa min häst tillrätta; ni skulle göra mig en ännu större, om ni kunde taga reda på John Strakers mördare.»
»Det har jag redan gjort», sade Holmes lugnt. Både översten och jag stirrade i högsta förvåning på honom.
»Ni har fått reda på honom! Var är han då?»
»Här!»
»Här? Var?»
»För tillfället befinner han sig i mitt sällskap.»
Översten blev eldröd av förargelse.
»Jag vet mer än väl, mr Holmes, att jag är er gäldenär», sade han, »men jag nödgas anse ert utlåtande antingen som ett ovanligt dåligt skämt eller som en grov förolämpning.»
Sherlock Holmes skrattade.
»Jag ber er vara övertygad om, att jag aldrig satt ert namn i förbindelse med något brott, herr överste», sade han; »den verklige mördaren står alldeles bakom er.»
Han tog ett steg åt sidan och lade sin hand på den ädle fullblodshästens silkeslena hals.
»Hästen!» utropade översten och jag på samma gång.
»Ja — hästen! Hans skuld minskas emellertid betydligt, när jag säger, att gärningen skedde till självförsvar och att John Straker var alldeles ovärdig ert förtroende. Men nu ringer det. Jag är intresserad i den här löpningen och vill därför uppskjuta min redogörelse till ett lämpligare ögonblick.»
Vi fingo en kupé för oss själva, när vi om kvällen foro hem till London, och jag inbillar mig, att översten fann resan lika kort som den föreföll mig, under det vi med största intresse åhörde vår följeslagares berättelse om de hemlighetsfulla tilldragelserna i Dartmoors träningsstallar och om det sätt, varpå han lyckats komma hemligheten på spåren.
»Jag medger», sade han, »att de teorier, vilka jag efter tidningarnas referat bildat mig, voro fullkomligt felaktiga. Visserligen innehöllo de en del anvisningar, men dessa hade blivit så överlastade med detaljer, att deras rätta innebörd fullständigt undanskymts. Jag begav mig ner till Devonshire i den övertygelsen, att Fitzroy Simpson var den skyldige, fast jag naturligtvis insåg, att bevisen mot honom voro långt ifrån tillfyllestgörande.
»Det var under vår färd till tränarens bostad och straxt innan vi uppnått densamma, som hela betydelsen av den med curry kryddade frikassen trängde sig inpå mig. Ni kommer kanske ihåg, att jag var mer än vanligt tankspridd och att jag blev sittande kvar i vagnen, sedan ni alla stigit ur. Jag satt och förundrade mig över, hur jag hade kunnat undgå att bli varse en så i ögonen fallande ledtråd.»
»Jag får säga», inföll översten, »att jag ej ens nu inser den nytta ni hade av denna upptäckt.»
»Den var första länken i min tankekedja. Pulvriserat opium har en visserligen stark, men ej 'oangenäm smak. Om pulvret blandades i en vanlig maträtt, skulle det genast göra sig märkbart, men den starka curryn förtar all annan smak. Det var ju en komplett omöjlighet för denne Fitzroy Simpson, som var främling på trakten, att laga så, att en med curry tillagad rätt just den kvällen serverades hos tränaren. Man kunde ju ej heller med något sken av rimlighet antaga, att han fått iden att vilja försöka opiepulvrets verkningar precis den kväll, då man serverade stallpojken en rätt, tillsatt med en krydda, vars starka smak gjorde alla andra tillsatser omärkbara. Detta var ju alldeles otänkbart. Simpson försattes sålunda ur räkningen, och min uppmärksamhet riktades uteslutande på Straker och hans hustru, de enda, som särskilt den kvällen kunde haft intresse av att servera en med curry tillsatt rätt. Opiepulvret hade blivit blandat endast i den för stallpojken bestämda portionen, ty de andra hade utan minsta olägenhet ätit av maten. Vilken av de två hade kunnat handskas med pojkens mat utan att tjänstflickan märkt det?
»Innan jag hunnit skaffa mig ett avgörande svar på denna fråga, hade jag insett betydelsen av hundens tystnad — en länk i en slutledning skapar vanligen en annan. Tilldragelsen med Simpson hade ju sagt mig, att en hund stod bunden i stallet, men fastän någon varit inne och hämtat hästen, hade hunden ej skällt högt nog för att väcka de på loftet sovande pojkarna. Den nattlige besökaren var därför tydligen en person, som hunden mycket väl kände. Jag var redan övertygad — eller nästan övertygad — om, att John Straker mitt i natten gått ner i stallet och lett ut Silver Blaze. I vilken avsikt? I brottslig avsikt, antagligen, ty varför skulle han eljes ge sin egen stallpojke ett sömnmedel? Men orsaken kunde jag ej genast finna ut. Man har många gånger förr hört talas om tränare, som förskaffat sig stora penningesummor på det viset, att de genom agenter hållit mot sina egna hästar och sedan på ett eller annat sätt hindrat dessa från att vinna. Ibland ha de stått i komplott med en jockey, ibland ha de begagnat sig av mindre riskabla, tillförlitligare medel. Vilket var det väl här? Jag hoppades, att innehållet i Strakers fickor skulle hjälpa mig att få den frågan nöjaktigt besvarad.
Det blev också händelsen. Ni kommer nog ihåg den egendomliga kniv, som fanns i den döde mannens hand, en kniv, som ingen förståndig människa skulle ha ens drömt om att använda som vapen. Det var ett slags kniv, som doktor Watson säger brukas vid några av de svåraste ögonoperationer, som finnas. Och meningen var att den natten begagna den i och för ett ytterst vanskligt tilltag. Med er mångåriga och vidsträckta erfarenhet i allt, som rör hästsporten, vet ni nog, överste Ross, att man kan göra en liten inskärning på ena senan i hästens knäveck och göra det under huden så omärkligt, att intet spår av snittet kan upptäckas. En sålunda behandlad häst börjar lindrigt halta, och orsaken härtill tillskrives i de flesta fall en under rastandet uppkommen försträckning eller en 'släng' av reumatism — man tänker aldrig på bedrägligt förfarande.»
»Den uslingen! Den skurken!» skrek översten i fullt raseri.
»Vi ha här förklaringen på, varför John Straker tog hästen ur stallet. Ett så nervöst, känsligt djur skulle med all säkerhet ha väckt till och med en sovande björn, så snart han kände sticket. Det var således absolut nödvändigt, att operationen försiggick ute i det fria.»
»Så dum och blind jag varit!» utbrast översten.
»Det var naturligtvis därför, han behövde ljus — det var därför han strukit eld på tändstickan.»
»Ja visst. Men när jag undersökte hans tillhörigheter hade jag den stora turen att upptäcka ej endast hans brott utan även motivet till detsamma. Herrar bruka vanligen ej bära annat folks räkningar i sina fickor — man har i allmänhet nog av sina egna. Jag gissade straxt, att Straker förde en dubbeltillvaro och underhöll två hushåll. Den räkning, jag fann, utvisade, att det var ett fruntimmer med i spelet och därtill ett, som hade dyrbara vanor. Hur frikostig ni än är mot edra underlydande, herr överste, kan man likväl knappt antaga, att dessa ha råd bestå sin hustru eller sina döttrar med promenadkostymer, som kosta tjugu guinéer stycket. Utan att mrs Straker anade innebörden av mina frågor förhörde jag henne angående klädningen, och sedan jag fått veta, att den ej varit bestämd åt henne, skrev jag upp sömmerskans adress. Genom att visa denna Strakers porträtt, skulle jag snart komma på det klara med den mystiske Darbyshire.
»Från detta ögonblick låg saken i öppen dag för mig. Straker hade lett hästen ner i hålvägen, varifrån ljusskenet ej kunde skönjas. Simpson hade under flykten tappat sin halsduk, och Straker hade tagit upp den, möjligen i avsikt att med densamma binda hästens ben. Anländ till hålvägen, strök han eld på tändstickan, men hästen blev skrämd av den plötsligt uppflammande lågan, och med den underbara instinkt, som säger djur, när fara är å färde, slog han bakut och träffade Straker mitt i pannan. Trots regnet hade Straker, för att bättre kunna utföra sitt vanskliga arbete, tagit av sig ytterrocken, och när han föll omkull trängde kniven in i höften på honom. Har jag lyckats göra saken klar för er?»
»Underbart — rent av underbart!» utbrast översten.
»Det är precis, som om ni själv varit närvarande vid tillfället.»
»Mitt sista antagande var, det medger jag, ganska långsökt. Det anade mig, att en så förslagen karl, som Straker, ej skulle företaga en så ömtålig operation utan att förut ha haft litet övning. På vad hade han väl gjort sina försöksexperiment? Min blick föll på fåren, och jag framkastade en fråga, vars svar sade mig, att jag gissat rätt.»
»Ni har givit oss en utomordentligt redig, intressant framställning av saken, mr Holmes.»
»När jag kom hem till London, gick jag upp till sömmerskan. I John Straker kände hon genast igen en mycket god kund, vid namn Darbyshire, som hade en ytterst elegant fru med stor svaghet för dyrbara toaletter. Tvivelsutan har denna kvinna åsamkat honom stora skulder, och för att kunna betala dessa, fann han på den här lilla komplotten.»
»Ni har förklarat nästan allt för oss — det är bara en sak, ni glömt», sade översten. »Var fanns hästen?»
»Å — den skenade ju — en av edra grannar tog vara på honom. Vi måste utfärda amnesti för den lilla synden, antar jag. Nu äro vi vid Clapham Junction, så framt jag ej ser alldeles orätt; tio minuter till, och vi äro framme. Om ni vill röka en cigarr hemma hos mig, herr överste, skall jag med största nöje ytterligare klargöra för er de detaljer, som möjligen intressera er.»
- ↑ Engelska mil, varav ungefär sex på en svensk.