Den siste chevalieren/Kapitel 08
| ← Kap 7: En spelares ed |
|
Kap 9: Supén → |
ÅTTONDE KAPITLET.
GENEVIÈVE.
Det förflöt en kvarts timme, som föreföll den unge mannen som ett århundrade. Och ingenting är naturligare än det: Ung, vacker, stark, understödd i sin styrka av hundrade tillgivna vänner, i förening med vilka han drömt om att utföra stordåd, befann han sig nu helt plötsligt utan minsta förberedelse i fara att förlora livet i en skändlig lönnmördarkula.
Han förstod, att de hade burit in honom i något rum. Men var han vaktad?
Åter försökte han frigöra sig från sina bojor. Hans muskler av stål svällde och sammandrogos; repet skar in i köttet men brast icke.
Det förskräckligaste var, att hans händer voro bundna på ryggen, så att han icke kunde avlägsna bindeln från ögonen. Om han endast kunde se, skulle han måhända lyckas undkomma.
Då han gjort dessa försök att frigöra sig utan att stöta på motstånd, utan att någonting rörde sig omkring honom, drog han den slutsatsen, att han var ensam. Marken under hans fötter var mjuk och ljudlös, var kanske grus eller lera. En skarp, genomträngande lukt tillkännagav närvaron av plantor. Maurice inbillade sig, att han befann sig i ett drivhus eller på någon liknande plats. Han flyttade sig ett par steg, stötte mot väggen, vände sig om, trevade med händerna och kända några trädgårdsredskap. Han uppgav ett utrop av glädje.
Med ojämförlig uthållighet undersökte han dessa redskap, det ena efter det andra. Nu hade hans flykt endast blivit en tidsfråga.
Om slumpen eller försynen beviljade honom fem minuter och om han bland dessa redskap fann ett skarpt instrument, var han räddad.
Han fann en spade. Till följd av det sätt varpå Maurice var bunden, erfordrades det en väldig ansträngning av honom att få spaden tillräckligt högt upp för hans avsikt. Han lyckades till sist och mot bladet av spaden, som han stödde mot väggen bakom sig, skar eller, rättare sagt, nötte han av repet, som var bundet om hans handleder.
Operationen var långsam och ansträngande, ty järnet skar långsamt igenom och svetten strömmade över hans ansikte. Så hörde han ljudet av steg, som närmade sig, gjorde en väldig ansträngning, och repet som var till hälften avskavt, brast. Han kunde icke låta bli att uppge ett utrop av glädje: “Nu kunde han åtminstone vara säker på att få dö, medan han försvarade sig”.
Maurice ryckte bindeln från sina ögon.
Han hade icke misstagit sig. Han befann sig icke i ett drivhus, utan i en slags paviljong, avsedd för förvaring av ömtåligare plantor, som under vintern icke kunde hålla sig ute i det fria. I ett hörn stodo uppradade de trädgårdsredskap, av vilka ett hade gjort honom en så viktig tjänst. Mitt emot honom var ett fönster. Han rusade fram till det. Det var gallerförsett, och en man, beväpnad med karbin, höll vakt utanför det.
Ungefär trettio steg därifrån på andra sidan trädgården höjde sig ett litet torn, pendang till det i vilket Maurice hölls fången. Gardinen var neddragen men genom gardinen syntes ljussken.
Han smög sig fram till dörren och lyssnade. En annan man gick av och an på vakt utanför denna dörr. Det var dessa steg han hört.
Men från slutet av korridoren hördes ett mummel av röster. Rådplägningen hade uppenbarligen övergått till träta. Maurice kunde icke tydligt höra vad som sades, men några ord nådde honom, och bland dessa ord urskilde han tydligt: “Spion! dolk! döden!”
Maurice fördubblade sin uppmärksamhet. En dörr öppnades, och han hörde tydligare.
“Ja”, sade en röst, “han var alldeles säkert spion. Han har uppdagat någonting och har säkerligen blivit skickad hit för att överrumpla oss och komma över våra hemligheter. Om vi återge honom friheten, riskera vi att han anger oss”.
“Men hans hedersord?” sade en röst.
“Hans hedersord — det kommer han säkert att giva för att förråda oss. Är han en ädling, så att vi skulle kunna lita på hans hedersord?”
Maurice gnisslade med tänderna vid tanken på att somliga människor alltjämt tänkte, att endast en ädling kunde hålla sitt hedersord.
“Men han känner oss icke, hur skulle han då kunna ange oss?”
“Nej, han känner visserligen varken oss eller vår sysselsättning, men han känner till huset och kommer tillbaka. Nästa gång kommer han att vara åtföljd av många män”.
Detta argument tycktes vara avgörande.
“Alltså”, sade en röst, som Maurice redan förut trott tillhöra anföraren, “är det avgjort”.
“Ja, hundra gånger ja! Jag förstår mig icke på er med ert ädelmod, monsieur. Om allmänna välfärdsutskottet infångade oss, skulle ni få se, om de handlade lika ceremoniöst mot oss”.
“Ni hålla således fast vid ert beslut, messieurs?”
“Ja, otvivelaktigt, och vi hoppas att ni icke kommer att motsätta er det”.
“Jag har endast en röst, messieurs, och den har avgivits till förmån för hans frigivande. Ni ha sex och de ha alla röstat för hans död. Låt det således bli döden”.
Maurice kände, hur blodet isades i hans ådror.
“Han kommer naturligtvis att tjuta”, sade en röst. “Har ni fört bort madame Dixmer?”
“Madame Dixmer!” mumlade Maurice. “Nu börjar jag förstå. Jag befinner mig hemma hos den garvarmästare som tilltalade mig på gamla rue Saint Jacques och som avlägsnade sig skrattande åt att jag icke kunde omtala min väns namn för honom. Men hur kan det ligga i hans intresse att mörda mig?”
Då Maurice såg sig omkring, varseblev han en järnstång med skaft av askträ.
“I varje fall skall jag döda mer än en av dem innan de mörda mig”, sade han.
Och han sprang fram för att gripa detta harmlösa verktyg som i hans hand blev ett fruktansvärt vapen.
Sedan ställde han sig bakom dörren, så att han kunde se utan att själv bli sedd. Han hjärta dunkade så, att det hade kunnat höras i den intensiva tystnaden.
Helt plötsligt skakades Maurice av en rysning. En röst hade sagt:
“Om ni följa mitt råd, slå ni sönder en fönsterruta och döda honom med ett karbinskott genom gallret”.
“Nej, nej, nej, ingen knall!" sade en annan röst. "Den skulle kunna förråda oss. Och för övrigt är där er hustru, Dixmer”.
“Jag har just tittat på henne genom gardinen. Hon misstänker ingenting — hon läser”.
“Dixmer. Ni får avgöra för oss. Fordrar ni ett karbinskott eller en dolkstöt?”
“Låt det bli dolkstöten! Kom med!”
“Kom med!” upprepade fem eller sex röster på en gång.
Maurice var ett barn av revolutionen med ett hjärta av sten och till själen lik många andra vid denna tidpunkt, d. v. s. ateist, men vid ljudet av detta “Kom med!”, som uttalades bakom denna dörr, vilken enbart skilde honom från döden, kom han ihåg korstecknet som hans moder lärt honom, då han som barn läst sina böner i hennes knä.
Steg nalkades, stannade, så vreds nyckeln om i låset och dörren öppnades långsamt.
Under detta korta ögonblick hade Maurice sagt sig själv: “Om jag icke slår till med ens, är jag en död man. Om jag kastar mig över mördarna, överrumplar jag dem, kommer ut i trädgården, sedan på gatan och är räddad”.
Med ett språng som ett lejon och utstötande ett skri som smakade mera av hotelse än fruktan kastade han omkull de två första männen, som, enär de trodde honom vara bunden och med förbundna ögon, voro alldeles oförberedda på ett dylikt anfall, skingrade de andra, tog tack vare sina järnmuskler ett väldigt språng över dem, såg vid slutet av korridoren en öppen dörr som ledde till trädgården, rusade fram till den, tog de sex trappstegen i ett enda språng, befann sig ute i trädgården och rusade fram till grinden. Den var stängd med ett lås och ett par reglar. Maurice drog ifrån reglarna och försökte öppna låset, men det fanns ingen nyckel i det.
Under tiden hade hans förföljare, som nu befunno sig på trappan, upptäckt honom.
“Där är han!” ropade de. “Skjut honom, Dixmer! Skjut! Döda honom! Döda honom!”
Maurice uppgav ett stönande. Han var instängd i trädgården. Han måtte murarna med blicken — de voro tio fot höga.
Allt detta hade passerat på ett ögonblick. Mördarna rusade fram, förföljande.
Maurice var ungefär trettio steg före dem. Han såg sig omkring med uppsynen hos en dömd man, som söker skuggan av en möjlighet att rädda sig.
Så fick han se tornet, gardinen och bakom gardinen ljuset.
Han tog ett enda språng — ett språng på sex fot — grep tag i gardinen, slet ned den, klev in genom fönstret som sprang i bitar, och befann sig i en kammare, där en dam satt och läste. Kvinnan reste sig förfärad upp och ropade på hjälp.
“Stig åt sidan, Geneviève. Stig åt sidan, så att jag kan döda honom!”
Och Maurice såg att karbinen riktades mot honom.
Men kvinnan hade knappast sett på honom, förrän hon uppgav ett ohyggligt skri och i stället för att stiga åt sidan, såsom hennes man befallt, rusade emellan honom och bössmynningen.
Denna rörelse riktade Maurices hela uppmärksamhet mot den ädelmodiga kvinna, vars första impuls var att skydda honom mot fara och död.
Då uppgav han i sin tur ett utrop av häpnad.
Det var den okända som han hade letat så ivrigt efter.
“Ni!” utbrast han. “Ni —”
“Tyst!” sade hon.
Så vände hon sig om mot mördarna, som, beväpnade på olika sätt, närmade sig fönstret.
“Ah! Ah! Ni få icke döda honom!” utbrast hon.
"“Det är en spion”, sade Dixmer, vars vanligtvis så godmodiga ansikte hade fått ett uttryck av stränghet och beslutsamhet. “Han är spion och därför måste han dö”.
“Spion — han!” sade Geneviève. “Han spion! Kom hit, Dixmer! Jag behöver endast säga er ett enda ord för att bevisa, att ni begått ett sällsamt misstag”.
Dixmer och Geneviève gingo fram till fönstret, och hon yttrade några ord med sänkt röst.
Garvarmästaren höjde hastigt huvudet.
”Han!” sade han.
”Han själv”, sade Geneviève.
”Ar ni riktigt säker på det?”
Denna gång svarade den unga kvinnan ej, utan räckte småleende Maurice sin hand.
Dixmers anletsdrag fingo nu ett sällsamt uttryck av lugn och mildhet. Han stödde sin musköt mot marken.
”Detta är en helt annan sak”, sade han.
Efter att hava givit sin kamrater ett tecken att följa med honom drog han sig åt sidan med dem, och sedan de växlat några ord, försvunno de.
”Göm den där ringen”, mumlade Geneviève. ”Alla här känna igen den”.
Maurice drog hastigt ringen av fingret och stoppade den i västfickan.
Ögonblicket efteråt öppnades dörren till paviljongen och Dixmer kom in obeväpnad och trädde fram till Maurice.
”Förlåt mig, medborgare”, sade han, ”att jag icke förr visste i vilken tacksamhetsskuld jag står till er. Ehuru min hustru med tacksamhet kom ihåg den tjänst ni gjort henne den tionde mars hade hon glömt ert namn. Till följd därutav svävade vi i absolut okunnighet om med vem vi hade att göra. Tro mig, i annat fall hade vi icke ens för ett ögonblick hyst den minsta misstanke mot vare sig er heder eller era avsikter. För det beder jag er ännu en gång om ursäkt”.
Maurice var som bedövad. Han kände sig alldeles yr i huvudet och var nära att ramla omkull. Han stödde sig mot kakelugnen.
”Varför i all världen ville ni döda mig?” frågade han.
”Hemligheten är denna, medborgare”, sade Dixmer. ”Jag anförtror den i ert förvar. Jag är, såsom ni redan vet, garvare och huvuddelägare i denna affär. Större delen av de syror, jag använder vid prepareringen av mina hudar, äro förbjudna till införsel. Nu är saken den, att smugglarna fått underrättelse om att man angivit oss för myndigheterna. Jag fruktade att ni var en spion. Mina smugglare blevo ännu mer skrämda än jag av er röda mössa och ert respektingivande utseende, och jag döljer icke för er, att er död redan var beslutad”.
”För tusan, det vet jag mycket väl”, sade Maurice. ”Ni omtalar ingen nyhet för mig. Jag hörde er rådplägning och har sett er karbin”.
”Jag har redan hett om ursäkt”, sade Dixmer i mycket vänlig ton. ”Ni måste hava klart för er, att tack vare de oroliga tiderna ha jag och min kompanjon, monsieur Morand goda utsikter till att förtjäna en ofantlig förmögenhet. Vi ha på entreprenad förfärdigandet av soldaternas ränslar och tillverka 1,500 till 2,000 om dagen, Tack vare sakernas nuvarande välsignade tillstånd äro myndigheterna mycket upptagna och hava icke tid att granska våra böcker allt för noga, så det måste erkännas att vi fiska litet i grumligt vatten, detta så mycket mer som vi därigenom att vi smuggla in preparaten förtjäna cirka 200 procent”.
”Å tusan!” sade Maurice, ”Det där tycks vara ett fint levebröd, och nu kan jag förstå, att ni av fruktan att bliva avslöjade av mig beslöto att döda mig men nu när ni känner mig, fruktar ni mig icke längre. Är det icke så?”
”Nu”, sade Dixmer, ”ber jag er icke ens om ert hedersord”.
Så lade han sin hand på hans axel och fortsatte småleende: ”Eftersom det endast är mellan vänner, vågar jag väl fråga vad som fört er hit, unge man? Men om ni önskar hålla det hemligt, så har ni er frihet att göra det”.
”Jag har redan sagt er det, tror jag”, mumlade Maurice.
”Ja, en kvinna”, sade borgaren. ”Jag vet att det var något om en kvinna”.
”Mon Dieu! Ursäkta mig, medborgare. Jag förstår mycket väl att jag är skyldig er en förklaring. Gott! Jag letade efter en kvinna som jag härom dagen träffade förklädd och som sade mig, att hon bor här i kvarteret. Jag känner varken till hennes namn, samhällsställning eller bostad. Jag vet endast, att jag är vanvettigt förälskad i henne, att hon är liten -—”
Geneviève var lång.
”Att hon är blond och har ett livligt temperament”.
Geneviève var brunett och hade stora, tankfulla ögon.
”Korteligen, en grisett”, fortsatte Maurice, ”så för att behaga henne anlade jag denna enkla klädsel”.
”Det förklarar alltsammans”, sade Dixmer med troskyldig uppsyn.
Geneviève rodnade, och som hon kände, att hon rodnade, vände hon sig bort.
"Stackars medborgare Lindey”, sade Dixmer skrattande, ”en sådan hemsk kväll vi låtit er uppleva, och ni är dock den sista i världen, som jag skulle vilja göra något ont. En sådant utmärkt patriot, en broder! Men korteligen — jag trodde, att någon fördömd spion hade lagt sig till med ert namn”.
”Låt oss icke tala mer om den saken”, sade Maurice, som ansåg, att det var på tiden för honom att draga sig tillbaka. ”Visa mig tillrätta och låt oss glömma —”
”Visa er tillrätta!” utbrast Dixmer. ”Låta er lämna oss! Nej, inte ännu. Jag eller, rättare sagt, min kompanjon och jag hava i kväll som gäster dessa präktiga kamrater, som för en stund sedan så gärna ville döda er. Jag räknar på att ni superar tillsammans med dem, på det ni själv måtte få se, att de icke äro sådana demoner, som de tyckas vara”.
”Men”, sade Maurice, överförtjust vid tanken på att få vistas några timmar i Genevièves närhet, ”jag vet verkligen icke om jag bör antaga —”
”Om ni bör antaga”, sade Dixmer. ”Jag vet, att ni bör göra det, ty dessa män äro goda, uppriktiga patrioter liksom ni själv. För övrigt skall jag icke tro, att ni förlåtit mig, såvida vi icke bryta bröd tillsammans”.
Geneviève yttrade icke ett ord.
”Saken är den”, stammade Maurice, ”att jag fruktar, att jag skall besvära er, medborgare -— denna klädsel — mitt ovårdade yttre —”
Geneviève tittade blygt på honom.
”Vi bjuda er i all vänlighet”, sade hon.
”Jag antager er inbjudan, medborgarinna”, sade han med en bugning.
”Jag skall gå och hämta våra kamrater”, sade Dixmer.
”Värm er under tiden, monsieur”.
Han gick ut, och Maurice och Geneviève blevo lämnade ensamma.
”Ah, monsieur!” sade den unga kvinnan i en ton, som hon förgäves sökte göra förebrående. ”Ni har brutit ert löfte, ni har varit mycket indiskret”.
”Madame”, sade Maurice, ”har jag komprometterat er på något sätt? Ah, i så fall ber jag er om förlåtelse. Jag skall draga mig tillbaka och aldrig…”
”Min Gud!” utbrast hon, i det hon hastigt reste sig upp ”Ni är sårad… i bröstet… er skjorta är fläckad av blod”.
Och på Maurices fina vita skjorta, som stod i en sådan sällsam kontrast till hans enkla kläder, hade verkligen en stor blodfläck spritt sig och torkat.
”Var icke orolig, madame”, sade Maurice. ”En av smugglarne stack mig litet med sin dolk”.
Geneviève bleknade, fattade hans hand och sade:
”Förlåt mig det onda, man tillfogat er, som räddat mitt liv, under det att jag varit nära att förorsaka er död!”
”Är det icke en tillräcklig belöning för mig att ha återfunnit er? Ni kan väl icke ens för ett ögonblick inbilla er, att det var någon annan, jag letade efter”.
”Kom med mig”, avbröt Geneviève honom. ”Jag skall skaffa er litet rent linne. Våra gäster få icke se er i detta tillstånd — det skulle utgöra en alltför stor förebråelse för dem”.
”Jag fruktar, att jag gör er mycket besvär, madame”, sade Maurice med en suck.
”Visst inte! Jag gör endast min plikt, och”, tillade hon, ”jag gör den med glädje”.
Sedan förde Geneviève Maurice till ett stort toalettrum, inrett med en smak och elegans, som man icke kunnat vänta att finna i en garvarmästares hem. Det är visserligen sant, att denne garvarmästare tycktes vara miljonär.
Därinne öppnade hon ett skåp.
"Tag, vad ni behöver”, sade hon. ”Betrakta er som hemma hos er själv”.
Och hon lämnade rummet.
Då Maurice kom ut, fann han, att Dixmer återkommit.
”Till bords! Till bords!” utropade denne. ”Vi vänta endast på er”.