Den siste chevalieren/Kapitel 09
| ← Kap 8: Geneviève |
|
Kap 10: Simon skomakare → |
NIONDE KAPITLET.
SUPÉN.
Då Maurice i sällskap med Dixmer och Geneviève trädde in i matsalen, belägen i den del av huset, dit de först fört honom, stod supén serverad, men ingen människa syntes ännu till därinne.
Han såg alla gästerna komma efter varandra. De voro sex till antalet.
De voro män med behagligt utseende, merendels unga och klädda enligt modets fordringar; två eller tre av dem buro tiil och med blusen och den röda mössan, som då för tiden voro på modet.
Dixmer presenterade dem för Maurice, i det han nämnde deras namn och kvalifikationer.
Så vände han sig åter till Maurice och sade:
”Här ser ni, medborgare Lindey, alla dem, som hjälpa mig i mitt yrke. Tack vare de tider, i vilka vi leva, tack vare de revolutionära principer, som utplånat alla distinktioner, leva vi i ett förhållande av helig jämlikhet. Varje dag samlas vi två gånger vid samma bord, och det gläder mig, att jag lyckats övertala er att deltaga i vår familjemåltid. Seså! Till bords, till bords, medborgare!”
”Och… monsieur Morand?” sade Geneviève blygt. ”Skola vi icke vänta på honom?”
”Ah, det är sant”, svarade Dixmer. ”Medborgare Morand, som jag redan talat med er om, medborgare Lindey, är min kompanjon. Han förestår, om jag får säga så, den moraliska sidan av affären. Han sköter alla skrivgöromål, för böckerna, har överinseende över garveriet, betalar ut och tar emot pengar — korteligen: han arbetar hårdare än någon annan av oss. Följden därav är, att han emellanåt blir en smula försenad. Jag skall gå och tala om för honom, att vi vänta på honom”.
I samma ögonblick öppnades dörren, och medborgare Morand kom in.
Han var en liten, mörkhyad man med buskiga ögonbryn. Gröna glasögon av det slag, som användes av dem, som överansträngt sina ögon, dolde hans svarta ögon, ehuru icke tillräckligt att dölja deras glans.
Vid de första ord, han yttrade, kände Maurice igen den milda och samtidigt befallande röst, som talat till hans förmån, i det den sökt rädda honom från att falla offer för den förskräckliga rådplägningen. Han var klädd i en brun rock med stora knappar och vit sidenväst, och hans fina skjortbröst glättades under loppet av måltiden ofta ut av en hand, som Maurice, otvivelaktigt därför att den tillhörde en garvare, i hög grad beundrade för dess vithet och finhet.
Man slog sig ned vid bordet. Morand blev placerad till höger om Geneviève, Maurice till vänster om henne. Dixmer satt mitt emot sin hustru, och de övriga gästerna slogo sig ned hur som helst omkring det avlånga bordet.
Supén var utsökt. Dixmer åt med god aptit och var en mycket artig och förekommande värd. Under hans föredöme blevo arbetarne eller de, som låtsade vara det, angenäma sällskapsmänniskor. Medborgare Morand talade föga och åt ännu mindre, drack knappast någonting alls och smålog sällan. Kanske med anledning av att medborgare Morand talat till hans förmån, erfor Maurice redan från början en livlig sympati för honom. Han kunde emellertid icke känna sig säker på mannens ålder, och det förargade honom litet, enär han emellanåt tog honom för fyrtio eller fyrtiofem år och emellanåt för en helt ung man.
Då Dixmer slog sig ned vid bordet, ansåg han det påkallat att lämna sina gäster en förklaring på anledningen till att han lämnat en främling tillträde till deras krets. Han gjorde det såsom en okonstlad människa, ovan vid att ljuga, men det såg ut, som om gästerna icke varit svåra att tillfredsställa därvidlag, ty trots fabrikantens förlägenhet, föreföllo alla belåtna.
Maurice betraktade honom med förvåning.
”Vid min heder”, tänkte han, ”det förefaller mig nästan, som om jag hade misstagit mig. Kan detta vara samme man, som tre kvarts timme tidigare förföljde mig med av ursinne lågande ögon och prompt ville döda mig? Då hade jag kunnat taga honom för en hjälte eller en mördare. Gode Gud! Så kärleken till hudar kan förvandla en människa!”
Medan Maurice gjorde dessa iakttagelser, erfor han en sällsam känsla av sorg och glädje, båda så djupa, att den unge mannen icke kunde säga, vad som verkligen försiggick i hans själ. Han befann sig åter i närheten av den okända sköna, som han letat så efter. Hon bar ett förtjusande namn, såsom han drömt sig. Han var som berusad av lyckan att befinna sig vid hennes sida. Han insöp med förtjusning varje hennes ord, och vid blotta ljudet av hennes röst vibrerade hans hemligaste hjärtesträngar. Men hans hjärta var djupt bedrövat av allt, han såg.
Geneviève var helt och hållet sådan, som han föreställt sig henne. Den dröm, han haft den där stormiga natten, hade icke skingrats. Här var en ung, elegant kvinna med sorgsen blick men förfinad själ, som åter lämnade ett exempel på vad som hänt så många gånger de senaste åren före det nuvarande beryktade '93. Här var en ung, distinperad kvinna, som av den ruin, vilken allt mer och mer hotade adeln, sett sig nödsakad att gifta sig med en simpel ofrälse, som ägnade sig åt handel. Dixmer tycktes vara en präktig man. Han var obestridligen rik, och hans uppträdande gentemot Geneviève antydde en man, som vinnInde sig om att göra sin hustru lycklig. Men kunde vänlighet, rikedom eller de bästa avsikter lämna henne gottgörelse för vad hon offrat? Eller minska det ofantliga avståndet mellan man och hustru, mellan en förfinad, distingerad, förtjusande flicka och en prosaisk köpman med vulgärt utseende? Varmed kunde Geneviève fylla den avgrund, som skilde dem åt? Ack, Maurice gissade det endast alltför väl! Med kärlek! Och till följd därav återvände han nu till den åsikt, han först bildat sig om den unga kvinnan då på kvällen, nämligen att hon varit på väg hem från ett kärleksmöte. Tanken, att Geneviève älskade en man, torterade Maurices hjärta.
Han suckade och ångrade djupt, att han utsatt sig för frestelsen att insupa en ännu större dos av det gift, som kallas kärlek.
Men i andra ögonblick, då han hörde denna röst, så mild och så harmonisk, och betraktade dessa rena och öppna anletsdrag, som icke förrådde minsta fruktan för att han skulle läsa varje hemlighet i hennes hjärta, kom han till den slutsatsen, att det var ytterligt omöjligt, att denna ojämförliga varelse skulle kunna nedlåta sig till att bedraga, och då fann han en bitter tillfredsställelse i att komma ihåg, att denna förtjusande kvinna enbart tillhörde denne gode medborgare med det hederliga småleendet och de en smula grovkorniga skämten och aldrig skulle bli mer för honom än en tillfällig bekantskap.
Man pratade politik, och det kunde knappast vara annat under en tid, då politiken var uppblandat med allt annat, var målad på tallrikarna, betäckte husväggarna och dagligen kungjordes på gatorna.
Helt plötsligt gjorde en av gästerna, som hittills iakttagit tystnad, en fråga om fångarna i Temple.
Mot sin vilja spratt Maurice till vid ljudet av denna röst. Han hade känt igen mannen, som hela tiden förordat ytterliga mått och steg, som först givit honom ett styng med sin dolk och sedan röstat för hans död.
Icke desto mindre lyckades denne man, en hederlig garvare och verkmästare på fabriken, enligt vad Dixmer sade, snart återställa Maurices goda humör genom att uttala de mest patriotiska åsikter och de mest revolutionära principer. Under vissa förhållanden var den unge mannen ingen motståndare till de ytterliga mått och steg, som voro så på modet då för tiden och vilkas apostel och hjälte Danton var. Om han hade varit i stället för den man, vars röst och vapen berett honom sådana obehagliga känslor, skulle han icke ha försökt att mörda mannen, han tog för spion, men han skulle ha låst in honom i trädgården och där skulle de, beväpnade på samma sätt, ha kämpat, svärd mot svärd, utan misskund, utan nåd. Detta är, vad Maurice skulle ha gjort, men han insåg snart, att det hade varit för mycket begärt av en garvargesäll.
Denne ytterligheternas man, som tycktes vara lika våldsam i sina politiska åsikter som i sitt privata uppträdande, talade om Temple och uttryckte sin förvåning över att fångarna voro anförtrodda en ständig kommission och ämbetsmän, vilkas pålitlighet hlivit frestad mer än en gång.
”Ja”, sade medborgare Morand, ”men det bör ihågkommas, att dessa ämbetsmän hittills alltid motsvarat det förtroende, som nationen visat dem, och historien skall en gång omtala, att endast medborgare Robespierre förtjänade tillnamnet ”den obesticklige””
”Ja, otvivelaktigt, otvivelaktigt!” svarade mannen. som talat först, ”men därför att en sak ännu icke hänt, vore det absurt att tro, att den icke skulle kunna hända. Och vad nationalgardet beträffar”, fortsatte verkmästaren, ”så få de olika sektionernas kompanin tjänstgöra vid Temple, utan någon viss ordning. Medger ni icke, att det i ett kompani på tjugu, tjugufem man skulle kunna finnas sju å åtta beslutsamma män, som en vacker natt mördade skyltvakterna och förde bort fångarna?”
”Bah!” sade Maurice. ”Förstår du inte, medborgare, att det skulle vara ett dåraktigt försök. Saken försöktes för tre veckor eller en månad sedan och lyckades icke”.
”Ja”, sade Morand, ”därför att en av de där aristokraterwa, som utgjorde patrullen, hade den oförsiktigheten att låta undslippa sig ordet ”monsieeur', jag vet icke till vem”.
”Och så”, sade Maurice, som ville visa att republikens polis gjorde sin plikt, ”därför att det redan var känt att chevalier de Maison Rouge hade lyckats komma in i Paris —”
”Bah!” utbrast Dixmer.
”Veta de, att Maison Rouge har kommit tillbaka till Paris?” frågade Morand kallt. ”Och veta de, hur han kommit in i Paris?”
”Ja, fullkomligt”.
”Verkligen?” sade Morand, i det han lutade sig fram och såg på Maurice. ”Det skulle roa mig att lära känna det eftersom för närvarande ingen kan säga något bestämt. Men ni, medborgare, som är sekreterare i en av de förnämsta sektionerna i Paris, borde vara bättre underrättad”.
”Ja, otvivelaktigt. Och vad jag nu kommer att omtala för er, är ett sanningsenligt konstaterande av fakta”.
Alla gästerna och till och med Geneviève tycktes vara redo att ägna hans skildring den allra största uppmärksamhet.
”Nåväl”, sade Maurice, ”chevalier de Maison Rouge kom från Vendée, framgår det. Han hade med sin vanliga tur färdats genom hela Frankrike. Han anlände under dagens lopp till Barriére du Roule och väntade där klockan nio på kvällen. Vid denna tid gick en kvinna, förklädd till en kvinna av folket, ut genom barriären, medförande en nationalgardesjägares uniform. Tio minuter senare kom hon tillbaka in tillsammans med honom, men vaktposten, som hade sett henne gå ut ensam, började fatta misstankar, då han såg henne komma tillbaka med en följeslagare. Han slog alarm, vakten rusade ut och då de båda brottslingarna märkte sig vara förföljda, rusade de in i ett privathus vars andra port ledde till Champs Elysées. Det framgår att en patrull, som var tyrannerna tillgiven, väntade på chevalieren vid hörnet av rue Bar-du-Bec. Ni känna till resten”.
”Ah!” sade Morand. ”Det är högst besynnerligt”.
”Men absolut sant”, sade Maurice.
”Ja, det verkar sant. Men kvinnan — vet ni, vad det blev av henne?”
”Nej. Hon försvann, och vi äro absolut okunniga om vem eller vad hon är”.
Medborgare Dixmers kompanjon och medborgare Dixmer själv tycktes andas lättare.
Geneviève hade suttit blek, tyst och orörlig och åhört hela denna skildring.
”Men”, sade Morand med sitt vanliga lugn, ”vem kan säga att chevalier de Maison Rouge var en av denna patrull som slog alarm vid Temple?”
”En municipal, en av mina vänner, som den dagen tjänstgjorde i Temple. Han kände igen honom”.
”Kände han igen honom efter beskrivning?”
”Han hade sett honom förr”.
”Och vad slags människa är den där chevalier de Maison Rouge egentligen?”
”En man på tjugufem à tjugusex år, liten, blond och med ett behagligt utseende, härliga ögon och superba tänder”.
Där rådde djup tystnad.
”Ja”, sade Morand, ”men om er vän kände igen den där föregivne chevalier de Maison Rouge, varför häktade han honom ej?”
”För det första därför att som han icke visste av hans ankomst till Paris, fruktade han att han låtit narra sig av en likhet och för det andra därför att min vän, som är ganska ljum, handlade såsom de ljumma vanligtvis bruka handla — d. v. s. lät honom draga nytta av hans tvivel och undkomma”.
”Ni skulle nog icke ha handlat så, medborgare”, sade Dixmer med ett bullrande skratt.
”Nej”, sade Maurice. ”Jag erkänner, att jag hellre skulle vilja uppdaga att jag misstagit mig, än låta en så farlig man som chevalier de Maison Rouge undkomma”.
”Och vad skulle ni då ha gjort, monsieur?” frågade Geneviève blygt.
”Vad jag skulle ha gjort, medborgarinna”, sade Maurice. ”Åh, jag skulle ha gjort kort process. Jag skulle ha låtit stänga till varje dörr i Temple. Jag skulle ha gått direkt fram till mannen, huggit honom i kragen och sagt: ”Chevalier de Maison Rouge, jag häktar er såsom en förrädare mot nationen. Och jag skulle icke ha släppt honom, det kunna ni lita på”.
”Och vad skulle då ha hänt?” frågade Geneviève.
”Det skulle ha hänt att han och hans medbrottslingar hade blivit häktade och redan inom en timme blivit halshuggna. Det är allt”.
Genevieve ryste till och kastade en förfärad blick på sin bordsgranne. Men medborgare Morand tycktes icke lägga märke till denna blick, utan tömde flegmatiskt sitt glas.
"Medborgare Lindey har rätt”, sade han. ”Det fanns iningenting annat för honom att göra, men olyckligtvis blev det icke gjort”.
”Och vet ni, vad det blivit av chevalier de Maison Rouge?” frågade Geneviève.
”Bah”, sade Dixmer. ”Förmodligen ville han inte stanna kvar längre, utan när han fann sitt försök gagnlöst, lämnade han Paris med ens”.
"Och kanske till och med Frankrike”, tillade Morand.
”Visst inte! Visst inte!” sade Maurice.
"Vad för slag? Har han haft den djärvheten att stanna kvar i Paris?” frågade Geneviève.
”Han har icke rört sig ur fläcken”.
Ett mummel av allmän överraskning följde på detta påstående, som Maurice gjorde så tillitsfullt.
”Det där är endast ett antagande av er, medborgare”, sade Morand. ”Endast ett antagande — det är allt”.
”Nej, jag påstår, att det är ett absolut faktum”.
”Ah!” sade Geneviève. ”Jag erkänner att jag för min del icke kan tro, att det är såsom ni säger. Det skulle vara en sådan oförlåtlig oförsiktighet”.
”Ni är kvinna, medborgarinna, och kan således fatta vad som hos en sådan man som chevalier de Maison Rouge skulle uppväga varje hänsyn till den personliga tryggheten”.
”Men vad kan väl uppväga fruktan att förlora sitt liv på ett så ohyggligt sätt?”
”Ah, medborgarinna!” svarade Maurice, ”kärleken!”
”Kärleken?” upprepade Geneviève.
”Ja visst. Vet ni således icke, att chevalier de Maison Rouge är förälskad i Marie Antoinette?”
Två eller tre klentrogna skratt hördes svagt. Dixmer såg på Maurice som om han ville tränga in i djupet av hans själ. Genevièves ögon stodo fulla av tårar och en rysning, hon icke kunde dölja för Maurice, skakade hela hennes gestalt. Medborgare Morand spillde litet vin ur sitt glas, som han just höll på att föra till läpparna. Hans blekhet skulle ha oroat Maurice, om icke den unge mannens hela uppmärksamhet varit koncentrerad på Geneviève.
”Ni är rörd, medborgarinna”, mumlade Maurice.
”Sade ni icke, att jag skulle förstå detta, därför att jag är kvinna? Ja, vi kvinnor förstå att uppfatta en dylik hängivenhet, även om den strider mot våra principer”.
”Och chevalier de Maison Rouges hängivenhet är höjden av all hängivenhet, ty det påstås, att han aldrig talat med drottningen”.
”Ah, där ser ni, medborgare Lindey”, sade ytterlighetsmannen. ”Tillåt mig påpeka, att jag tycker, att ni visar denne chevalier mycket överseende”.
”Monsieur”, sade Maurice i det han kanske oavsiktligt använde ett tilltalsord, som icke längre var på modet. ”Jag älskar alla modiga och tappra naturer, något som dock icke hindrar mig från att kämpa mot dem, då jag möter dem i mina fienders led. Jag misströstar icke om att en dag möta chevalier de Maison Rouge”.
”Och —”, sade Geneviève.
”Om jag möter honom — välan, jag skall slåss med honom”.
Supén var avslutad. Geneviève reste sig upp från bordet för att draga sig tillbaka.
I samma ögonblick slog klockan.
”Midnatt!” sade Morand kallt.
“Midnatt!” utbrast Maurice.
“Redan midnatt?”
“Detta utrop bereder mig nöje”, sade Dixmer. “Det bevisar, att ni icke är uttråkad, och inger mig hopp om att få återse er. Det är en sann patriots dörr, som öppnas för att taga emot er, och jag hoppas, att ni inom kort finner den vara en uppriktig väns”.
Maurice bugade sig och vände sig till Geneviève.
“Tillåter även medborgarinnan, att jag upprepar mitt besök?” frågade han.
“Jag mer än tillåter det, jag anmodar er om att göra det. Adjö, medborgare”.
Och Geneviève drog sig tillbaka.
Maurice tog avsked av alla gästerna, varvid han särskilt hälsade på Morand, som han tyckte mycket om, tryckte Dixmers hand och avlägsnade sig helt förbryllad men i det stora hela mera glad än sorgsen efter kvällens skilda och oväntade tilldragelser.
“Ett olycksaligt sammanträffande!” sade den unga kvinnan då Maurice avlägsnat sig. Och sedan brast hon i tårar inför sin man som fört henne till hennes rum.
“Bah!” sade Dixmer. “Medborgare Lindey, en känd patriot, sekreterare i en sektion, dyrkad, beundrad och högeligen populär, är tvärtom en stor ackvisition för en stackars garvare, som har smuggelgods i sitt hus”.
“Ah, tror ni det, min vän?” frågade Geneviève skyggt.
“Jag anser det vara en garanti för patriotism, ett slags avlatssigill placerat på vårt hus, och jag anser, att efter i kväll skulle själva chevalier de Maison Rouge vara trygg i vårt hus”.
Och Dixmer kysste sin hustru med en tillgivenhet, som vida mer påminde om en fars än en äkta mans, och lämnade henne i den lilla paviljongen, som var reserverad för hennes speciella räkning, och gick in i en annan del av huset, som han bebodde tillsammans med de gäster, vi ha sett samlade kring hans bord.