Den siste chevalieren/Kapitel 25
| ← Kap 24: Mor och dotter |
|
Kap 26: Black → |
TJUGUFEMTE KAPITLET.
BILJETTEN.
Omedelbart efter de händelser, vi just skildrat, följde en scen såsom ett kompletterande av det drama som just utspelats.
Liksom träffad av blixten till följd av det som just tilldragit sig och övergiven av dem som följt henne dit — ty det ligger något upprörande till och med i ett ofrivilligt brott, och det är säkert ett stort brott då en mor dömer sin dotter till en vanhederlig död, även om det är till följd av överdriven fosterlandskärlek — höjde kvinnan Tison till sist sitt huvud, såg sig vilt omkring, och när hon fann, att hon var ensam och övergiven, uppgav hon ett gällt skri och rusade på dörren.
Vid denna dörr voro alltjämt samlade några nyfikna, som dock skingrades, då de fingo se henne, och pekade med fingret på henne och sade till varandra: ”Ser du den där kvinnan? Det var hon som angav sin dotter!”
Pen stackars kvinnan utstötte ett skri av förtvivlan och rusade i väg mot Temple. Men då hon tillryggalagt en tredjedel av vägen genom rue Michel le Compte, ställde sig en man i hennes väg och hindrade henne att gå vidare, i det han dolde ansiktet i sin kappa.
”Är du nöjd nu?” sade han. ”Nu när du har dödat ditt barn?”
”Dödat mitt barn!” utropade modern. ”Dödat mitt barn! Nej, nej, det är icke möjligt!”
”Det oaktat är det så, ty din dotter har blivit häktad”.
”Och vart ha de fört henne?”
”Till Conciergeriet. Därifrån blir hon skickad till revolutionsdomstolen, och du vet ju hur det går dem som bli skickade dit”.
”Stig åt sidan och låt mig komma fram”, sade kvinnan Tison.
”Vart skall du gå?”
”Till Conciergeriet”.
”Vad skall du där att göra?”
”Jag vill återse henne”.
”De komma icke att släppa in dig”.
”De komma att låta mig ligga vid porten, leva där, sova där. Jag stannar där, tills hon kommer ut, och då skall jag åtminstone få återse henne ännu en gång”.
”Antag att någon lovade att återställa ditt barn till dig?”
”Vad säger ni?”
”Jag frågar, om du skulle vilja göra vad en man fordrar av dig, om denne man å sin sida lovar att återge dig ditt barn?”
”Vad som helst för mitt barn! Vad som helst för min Heloise!” utropade kvinnan, i det hon vred sina händer i förtvivlan. ”Vad som helst! Vad som helst! Vad som helst!”
”Hör på!” sade den okände. ”Det är Gud, som nu straffar dig”.
”Och för vad?”
”För den tortyr, för vilken du så ofta utsatt en stackars kvinna, som är mor liksom du själv”.
”Om vem talar ni? Vad menar ni?”
”Du har många gånger drivit den stackars fången till förtvivlans brant, där du nu själv befinner dig i detta ögonblick, genom dina avslöjanden och dina brutaliteter. Nu straffar Gud dig för allt detta genom att föra din dotter, som du älskar så högt, till schavotten”.
”Ni sade, att det fanns en man som skulle kunna rädda henne. Var är den mannen? Vad önskar han? Vad fordrar han?”
”Denne man fordrar, att du upphör att förfölja drottningen, att du ber henne om förlåtelse för de gemenheter, du redan begått mot henne, och att du, om du vid något tillfälle ser, att denna kvinna, som är en gråtande, förtvivlad moder, genom någon oförutsedd omständighet eller genom ett mirakel från himmelen är nära att bli räddad, du i stället för att motsätta dig hennes flykt gör allt för att hjälpa och underlätta den”.
”Hör på, medborgare”, sade kvinnan Tison. ”Du är den mannen — icke sant?”
”Nå?”
”Det är du, som lovar att rädda mitt barn?”
Den okände teg.
”Förbinder du dig att göra det? Vill du lova, vill du svära att göra det? Svara mig”.
”Allt det, en man kan göra för att rädda en kvinna, vill jag göra för att rädda din dotter”.
”Han kan icke rädda henne!” utropade kvinnan under utstötande av gälla skrin. ”Han kan icke rädda henne! Han ljög, när han lovade mig det”.
”Gör vad du kan för drottningen, och jag skall å min sida göra allt i min makt för din dotter”.
”Vad bryr jag mig om drottningen? Hon är en mor som har en dotter. Men om det blir frågan om att hugga av huvuden, blir det icke hennes dotter, som de hugga huvudet av, utan hennes eget. De få hugga huvudet av mig, om de blott skona mitt barn. De få föra mig till giljotinen, om de blott icke kröka ett hår på hennes huvud, och jag skall gå dit, sjungande:
Ah ça ira, ça ira,
Les aristocrates à la lanterne …”
Och hon började sjunga med hemsk röst. Så tystnade hon plötsligt och brast i ett gällt skratt.
Till och med mannen i kappan tycktes bli skrämd av detta utbrott av vanvett och drog sig ett par steg tillbaka från henne.
”Ah! Du skall icke undkomma mig på detta sätt”, sade kvinnan Tison i förtvivlan och grep tag i hans kappa. ”Du skall icke ena ögonblicket komma och säga til en mor: Gör så och jag skall rädda ditt barn, och sedan säga: kanske. Vill du rädda henne?”
“Ja”.
”När?”
”Den dag då hon föres från Conciergeriet till schavotten”.
”Men varför vänta? Varför icke i natt? I kväll — i detta ögonblick till och med?”
”Därför att jag icke kan göra det”.
”Ah! Du vet, att du icke kan det — du vet mycket väl, att du icke kan det!” utbrast kvinnan Tison. ”Men jag — jag kan”.
”Vad kan du?”
”Jag kan förfölja fången, såsom du kallar henne, jag kan vakta drottningen, såsom du kallar henne, aristokrat som du är! Och jag kan träda in i fängelset vid vilken timme som helst på dagen eller natten. Allt detta kan och vill jag göra. Och vad det beträffar, att hon skulle undkomma, så få vi se. Ja vi få se — eftersom de icke vilja rädda min dotter, skall den där kvinnan icke undkomma. Huvud för huvud. Tycker du om det? Madame Veto har varit drottning, det vet jag. Heloise Tison är endast en fattig flicka, det vet jag, men under giljotinen äro alla lika”.
”Nåväl, vare det så”, sade mannen i kappan. ”Om ni håller ert löfte, skall jag hålla mitt”.
”Svär”.
”Jag svär det”.
”Vid vad svär du?”
”Vid vad du vill”.
”Har du en dotter?”
”Nej”.
”Välan”, sade kvinnan i besviken ton, ”vid vad svär du då?”
”Hör på, jag svär vid Gud”.
”Bah”, utbrast kvinnan Tison. ”Du vet mycket väl, att de ha störtat den gamla och ännu icke bestämt sig för den nya”.
”Jag svär det vid min faders grav”.
”Svär icke vid en grav, ty det medför olycka. O, min Gud, min Gud! När jag tänker på att jag kanske om tre dagar också svär vid mitt barns grav, min dotter, min stackars Heloise!” skrek kvinnan Tison så gällt, att flera fönster öppnades.
Vid åsynen av de öppnade fönstren kom en annan man, som tycktes frigöra sig från väggen, fram till den första.
”Ingenting kan göras med denna kvinna”, sade den första. ”Hon är galen”.
”Nej, hon är mor”, svarade den andre och drog sitt sällskap med sig.
När kvinnan Tison såg, att de lämnade henne, tycktes hon åter samla sig.
”Vart skola ni gå?” skrek hon. ”Gå ni för att rädda Heloise? Vänta i så fall på mig, så följer jag med er. Vänla på mig! Vänta på mig!”
Och den stackars kvinnan följde skrikande efter dem, tills hon förlorade dem ur sikte vid närmaste gathörn, och som hon icke visste, åt vilket håll hon skulle vika av, stod hon obeslutsam ett ögonblick och såg sig omkring åt alla håll. När hon så i nattens tystnad och mörker endast såg en dubbel symbol av döden, uppgav hon ett gällt skri av förfäran och föll orörlig ned på stenläggningen.
Klockan slog tio.
Under tiden och medan klockslagen ännu klingade från Templeklockan, satt drottningen efter vanligheten i sitt rum mellan sin syster och sin dotter vid en osande lampa. Dold för municipalernas blickar av madame royale, som låtsade omfamna henne, läste hon omigen igenom en liten biljett, skriven på den minsta tänkbara papperslapp och med så liten stil, att hennes ögon, som blivit skumma av alla de heta tårar, hon fällt, knappast förmådde dechiffrera innehållet:
”Begär i morgon, torsdag, att få promenera i trädgården. Denna anhållan blir utan minsta svårighet beviljad, enär det utfärdats en order att medgiva er denna ynnest, när helst ni ber därom. Då ni gått tre eller fyra varv, skall ni, under föregivande av trötthet, gå fram till marketenteriet och be änkan Plumeau om tillåtelse att få sätta er ned. Ögonblicket efteråt skall ni låtsa, att ni känner er sämre, och svimma. Då komma de att stänga dörrarna, för att kunna hämta hjälp åt er, och ni blir lämnad ensam med madame Elisabeth och madame royale. Källardörren kommer omedelbart att öppnas. Ni, er syster och er dotter rusa ned genom den och äro räddade, alla tre”.
”Min Gud!” sade madame royale. ”Har vårt onda öde äntligen tröttnat på att förfölja oss?”
”Men tänk, om denna biljett skulle visa sig vara en fälla?” sade madame Elisabeth.
"Nej, nej”, sade drottningen. ”Denna handstil har för mig alltid utvisat närvaron av en hemlighetsfull men modig och trofast vän”.
"Är det chevalierns?” frågade madame royale.
”Ja”, svarade drottningen.
Madame Elisabeth knäppte ihop händerna.
”Låt var och en av oss läsa igenom biljetten mycket långsamt”, sade hon med dämpad röst, ”på det att om någon av oss glömmer en detalj, en annan måtte komma ihåg den”.
Alla tre läste åter igenom biljetten och voro just färdiga därmed, då de hörde, hur dörren till deras rum långsamt öppnades. De två prinsessorna vände sig om, men drotningen satt orörlig, förutom det att hon med en nästan omärklig rörelse förde handen till huvudet och gömde biljetten i sin koaffyr.
Det var en av de två municipalerna, som öppnade dörren.
”Vad önskar ni, monsieur?” frågade madame Elisabeth och madame royale samtidigt.
”Hm"!” sade municipalen. ”Jag tycker, att ni i kväll gå mycket sent till sängs …”
”Har det således”, sade drottningen, i det hon vände sig om med sin vanliga värdighet, ”utfärdats en ny förordning av kommunen om vid vilken timme jag skall gå till sängs?”
”Nej, medborgarinna”, svarade municipalen, ”men om så erfordras, kommer det att utfärdas en”.
”Till dess, monsieur”, sade Marie Antoinette, ”bör ni respektera — jag vill icke säga en drottnings, men en kvinnas rum”.
”I sanning”, brummade municipalen, ”dessa aristokrater tala alltjämt, som om de vore någonting”.
Men det oaktat lämnade han rummet, kuvad av den värdighet, som icke ens tre års lidande förmått beröva drottningen.
Ögonblicket efteråt var lampan släckt, och de tre kvinnorna klädde efter vanligheten av sig i mörkret, i det de begagnade sig av detta som en slöja för sin blygsamhet.
Efter att åter ha läst igenom biljetten i skydd av sina sänggardiner, på det att hon icke skulle missförstå de förhållningsorder, den innehöll, rev hon sönder den i mikroskopiskt små bitar och steg upp klockan nio på morgonen Så klädde hon sig, väckte sin syster och gick in till sin dotter.
Hon kom genast ut igen och tillkallade de vakthavande municipalerna.
”Vad vill du, medborgarinna?” frågade den ene, i det han blev synlig vid dörren, under det att den andre icke lät störa sig vid sin frukost ens av den kungliga kallelsen.
”Monsieur”, sade Marie Antoinette, ”jag kommer just ut från min dotters rum, och den stackars flickan är verkligen riktigt sjuk. Hennes lemmar äro svullna och värka till följd av för litet motion, och såsom ni nog vet, monsieur, är det jag, som dömt henne till detta stillasittande liv. Jag hade tillåtelse att promenera i trädgården, men då hade jag nödvändigtvis måst passera förbi dörren till det rum, som min make bebodde under sin livstid, och då jag skulle gå förbi denna dörr, svek min själsstyrka mig, så jag gick åter upp och har sedan dess promenerat på terrassen. Men som denna motion numera är otillräcklig för mitt stackars barns hälsa, så ber jag er, medborgare municipal, i mitt namn hos general Santerre framställa begäran om att denna tillåtelse måtte förnyas”.
Drottningen hade uttalat dessa ord i en ton, som samtidigt var så mild och värdig, och hon hade undvikit allt, som kunde kränka hennes interlokutörs republikanska känslor, så att denne, som enligt sin och de flesta andras vana infunnit sig med betäckt huvud, så småningom lyfte på sin röda mössa och, då hon talat till slut, svarade med en bugning:
”Var lugn, medborgarinna. Man skall framföra er anhållan om den tillåtelse, ni önskar, till medborgaren generalen”.
När han sedan drog sig tillbaka, upprepade han för sig själv, liksom för att övertyga sig om att han givit efter för rättvisa, snarare än för svaghet:
”När allt kommer omkring, så är det endast rätt och billigt!”
”Vad är det, som endast är rätt och billigt?” frågade den andra municipalen.
”Att denna kvinna får promenera med sin dotter, som är sjuk”.
”Nå, än sen då? … Vad begär hon?”
”Hon önskar tillåtelse att få gå ned och promenera en timme i trädgården”.
”Ba!” svarade den andra. ”När hon begär att få gå till fots från Temple till place de la Révolution, får hon en tillräcklig promenad”.
Drottningen hörde dessa ord och bleknade, men av dem hämtade hon även nytt mod till det viktiga företag, som förbereddes.
Municipalen avslutade sin frukost och gick ned. Drottningen å sin sida bad att få intaga sin inne i dotterns rum, vilket beviljades.
För att styrka uppgiften om hennes sjukdom förblev madame royale sängliggande, och madame Elisabeth och drottningen stannade kvar vid hennes säng.
Klockan elva anlände Santerre. Efter vanligheten tillkännagavs hans ankomst av trumvirvlar och ankomsten av den nya bataljonen och de nya municipalerna, som skulle avlösa dem, vars tjänstgöring var över.
När Santerre inspekterat den avtågande bataljonen och den inryckande, paraderat sin stora, grovlemmade häst på Templegården, stannade han ett ögonblick; detta var tillfället för dem, som hade någon begäran att framställa eller någon angivelse att framlägga.
Municipalen begagnade sig därav till att gå fram till honom.
”Vad vill du?” frågade Santerre bryskt.
”Medborgare”, svarade municipalen, ”jag ville be dig på drottningens vägnar …”
”Vad menar du med drottningen?” frågade Santerre.
”Ah, det är sant!” sade municipalen, som själv blev förvånad över sin lapsus. ”Vad är det, jag säger? Har jag blivit galen? Jag kommer på madame Vetos vägnar …”
”Bra!” sade Santerre. ”Nu förstår jag dig. Låt nu höra, vad du har att säga mig”.
”Jag kommer för att meddela dig, att lilla Veto är sjuk och tycks vara i behov av frisk luft och motion”.
”Ja, men är det nödvändigt att ännu en gång draga denna sak inför nationen? Nationen har givit henne tillåtelse att promenera i trädgården, och hon har vägrat att begagna sig av denna tillåtelse”.
”Det är just det. Nu ångrar hon sig och ber dig om tillåtelse att få gå ned”.
”Det stöter icke på minsta svårighet. Ni höra allesammans”, sade Santerre, i det han riktade sina ord till hela bataljonen, ”att änkan Capet får komma ned och promenera i trädgården. Nationen tillåter henne det. Men vakta henne noga, så att hon icke flyr över muren, ty om det händer, låter jag halshugga varenda en av er”.
Ett homeriskt skratt följde på detta skämt av generalen.
”Och nu äro ni förberedda”, sade Santerre, ”så adjö! Jag beger mig till kommunen. Det ser ut, som om man ämnade slå ihop Roland och Barbaroux och ge dem gemensamt respass till en annan värld”.
Det var denna nyhet, som försatt medborgaren generalen i ett så gott humör.
Santerre red bort i galopp.
Bataljonen, som blivit avlöst, tågade ut efter honom.
Till sist överlämnade municipalerna platsen åt dem, som av Santerre emottagit förhållningsorder i fråga om drottningen.
En av municipalerna gick upp till drottningen och omtalade, att generalen beviljade hennes anhållan.
”O!” tänkte hon, i det hon genom fönstret blickade upp mot himlen. ”Har din vrede avtagit, o, Herre? Och har din fruktansvärda högra hand tröttnat på att trycka oss till marken?”
"Tack, monsieur”, sade hon till municipalen med detta bedårande småleende, som blivit Barnaves fördärv och tjusat så många män. ”Tack!”
Sedan vände hon sig om mot sin lilla hund, som hoppade omkring henne och gick på bakbenen, ty han förstod, att det skulle hända något ovanligt.
”Kom nu, Black”, sade hon. ”Vi skola ut och promenera”.
Den lilla hunden började skälla och springa omkring, och efter att ha sett på municipalen, förstod han olvivelaktigt, att det var denne man, som bringat hans matmor den underrättelse, som gjort henne så glad, ty han sprang fram till honom, viftande med sin långa, silkeslena svans, och vågade till och med smeka honom.
Mannen, som måhända lämnats oberörd av drottningens böner, kände sig riktigt rörd av hundens smekningar.
”Om inte för annat, så för det här lilla djurets skull, borde ni gå ut oftare, medborgarinna Capet”, sade han. "Mänskligheten påbjuder oss att vårda oss om alla levande varelser”.
”Hur dags skola vi gå ut, monsieur?” frågade drottningen. ”Tror ni icke, att det härliga solskenet skulle göra oss gott?”
”Ni få gå ut, när ni vilja”, svarade municipalen. ”Men om ni vilja gå ut på middagen, då man avlöser vaktposterna, råder det mera lugn nere på gården”.
”Gott! Alltså på middagen”, sade drottningen i det hon tryckte handen mot sitt hjärta för att dämpa dess slag.
Och hon betraktade denne man, som föreföll mindre hård än sina kolleger och som kanske, därför att han givit efter för drottningens önskningar, skulle få sätta livet till i den strid, som de sammansvurna planerat.
Men till och med i detta ögonblick, då medlidandet ville smyga sig in i kvinnans hjärta, uppreste sig drottningens själ däremot. Hon tänkte på den tionde augusti och på liken av trofasta vänner, som beströdde palatsets mattor; hon tänkte på den andra september och på prinsessan Lamballes huvud, buret på pik förbi hennes fönster; hon tänkte på den tjuguförsta januari och på sin gemål, som dött på schavotten, under det att trumvirvlar överröstat hans stämma, och slutligen tänkte hon på sin son, stackars barn, vars skri av smärta och förtvivlan hon mer än en gång hört, utan att kunna komma honom till undsättning, och hennes hjärta förhärdade sig.
”Ack!” mumlade hon. ”Olyckan är som de forntida hydrornas blod — den utsår blivande skördar av olyckor!”