Den siste chevalieren/Kapitel 28
| ← Kap 27: Sprätthöken |
|
Kap 29: Patrullen → |
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
CHEVALIER DE MAISON ROUGE.
Maurice skyndade sig tillbaka till sektionen för att där framlägga klagomål mot Simon.
Det är visserligen sant, att Lorin, innan han skildes från Maurice, hade föreslagit ett mycket bättre sätt, nämligen att samla ihop några thermopyler, lägga sig i bakhåll och döda honom i en ordnad strid, då han första gången lämnade Temple.
Men Maurice motsatte sig på det bestämdaste denna plan.
”Du är förlorad”, sade han till honom, ”om du begagnar dig av den utvägen. Låtom oss krossa Simon och krossa honom på ett lagligt sätt. Det bör vara en ganska lätt sak för juristerna”.
Till följd därav framlade Maurice följande morgon en formlig anklagelse inför sektionen.
Men han blev högeligen både förvånad och förargad, då sektionens president vände dövörat till och ursäktade sig med att säga, att han icke kunde blanda sig i en angelägenhet mellan två goda patrioter, som båda drevos av sin fosterlandskärlek.
”Gott!" sade Maurice. ”Nu vet jag hur jag skall handla för att göra mig förtjänt av att anses för en god medborgare. Att samla ihop människor för att mörda en man som misshagar en — det kallar du att drivas av sin fosterlandskärlek. Gott, jag är nu av samma åsikt som Lorin, som det var orätt av mig att motsätta mig. Från och med i dag skall jag lägga mig till med fosterlandskärlek och göra mitt första experiment på Simon”.
"Medborgare Maurice”, svarade presidenten, ”Simon har kanske mindre orätt i denna angelägenhet, än vad du har. Han har uppdagat en sammansvärjning, utan att det åligger honom att göra det, under det att du icke såg någonting, ehuru det var din plikt att uppdaga den. Och vad mera är, du har stått i förbindelse — vi veta icke om det var avsiktligt eller ej — med nationens fiender”.
”Jag?” sade Maurice. ”Det är verkligen en riktig nyhet! Och med vem då, medborgare president?”
”Med medborgaren Maison Rouge”.
”Jag?” sade Maurice helt bestört. ”Har jag stått i förbindelse med medborgaren Maison Rouge?”
”Man har sett dig tala med honom”.
”Jag?”
”Trycka hans hand”.
”Jag?”
”Ja”.
”Var då? När då? … Medborgare president”, sade Maurice, medryckt av den fasta övertygelse om sin oskuld. ”Du ljuger”.
”Din nitälskan för fäderneslandet för dig för långt, medborgare Maurice”, sade presidenten, ”och du kommer att ångra, vad du nu sagt, då jag talar om för dig, att jag kan bevisa, att jag endast talat sanning: Här äro tre olika rapporter, som anklaga dig”.
”Tror du verkligen”, sade Maurice, ”att jag är nog dum att tro på er chevalier de Maison Rouge?”
”Och varför skulle du icke tro på honom?”
”Därför att han endast är vålnaden av en konspiratör, med tillhjälp av vilken ni alltid ha en sammansvärjning i beredskap att roa era fiender med”.
”Läs angivelserna”.
”Jag vill inte läsa någonting”, sade Maurice. ”Jag bedyrar, att jag aldrig sett chevalier de Maison Rouge och att jag aldrig talat med honom. Låt var och en, som icke tror på mitt hedersord, komma till mig och säga det, så vet jag, vad jag skall svara honom”.
Presidenten ryckte på axlarna. Maurice som icke ville stå efter någon, gjorde likadant. Det låg något dystert och tryckt över hela återstående sammanträdet.
Efter sammanträdet gick presidenten, en trofast patriot, som uppnått den högsta posten i distriktet, tack vare sina medborgares röster, fram till Maurice och sade:
”Kom med, Maurice, jag önskar tala med dig”.
Maurice följde med presidenten, som förde honom in i sitt rum innanför salen. Då de kommo dit in, betraktade han ett ögonblick Maurice under tystnad. Så lade han sina händer på hans axlar och sade:
”Maurice, jag kände och högaktade din far, och till följd därav högaktar och älskar jag dig. Maurice, tro mig, du utsätter dig för stor fara genom din brist på tro, det förnämsta felet för en verkligt revolutionär ande. Maurice, min vän, de som förlorat tron, förlora även troheten. Du tror icke på nationens fiender, och till följd därav går du helt nära dem, utan att se dem, och blir ett redskap i deras komplotter, utan att vara medveten därom”.
”För tusan, medborgare”, sade Maurice, ”jag känner mig själv, jag vet, att jag är en känslomänniska, en nitisk patriot, men min nitälskan gör mig icke till fanatiker. Det existerar tjugu föregivna sammansvärjningar som allmänheten tillskriver samme man. Jag fordrar en gång för alla att få möta mina anklagare ansikte mot ansikte”.
”Du tror icke på konspiratörer, Maurice”, sade presidenten. ”Gott, säg mig, tror du på den röda nejlikan, för vars skull flickan Tison i går blev giljotinerad?”
Maurice ryckte till.
”Tror du på den underjordiska gången, som grävts under Templeträdgården från medborgarinnan Plumeaus stuga till ett visst hus vid rue de la Corderie?”
”Nej”, sade Maurice.
”Gör då såsom Tomas tvivlaren — gå och se”.
”Jag tjänstgör icke i Temple, och de skulle icke tillåta mig att komma in”.
”Numera får vem som helst komma in i Temple”.
”Hur så?”
”Läs denna rapport. Eftersom du är så klentrogen, skall jag endast lämna dig officiella uppgifter”.
”Ah! utbrast Maurice i det han läste rapporten. ”Har det gått därhän?”
”Läs vidare”.
”Ämna de flytta Marie Antonnette till Conciergeriet?”
”Det ämna de. Och tror du, att allmänna välfärdsutskottet skulle ha tillgripit en sådan allvarlig utväg till följd av en dröm eller vad du kallar idéer?”
”Detta tillvägagångssätt har beslutats men det kommer aldrig att bli utfört, i likhet med många andra som jag sett sanktionerade —”
”Läs alltsammans”, sade presidenten och räckte honom det sista papperet.
”Ett kvitto av Richard, fångvaktaren i Conciergeriet!” utbrast Maurice.
”Hon har nu vistats där i två timmar”.
Denna gång förblev Maurice tyst och tankfull.
”Som du vet”, fortsatte presidenten, ”handlar kommunen endast efter allvarligaste överläggning. Den gräver en lång och djup fåra, dess tillvägagångssätt äro icke puerila och den har följt Cromwells princip — kungar skall man endast slå på huvudet — läs detta hemliga meddelande från polisministern”.
Maurice läste:
”Alldenstund vi fått säkra bevis på att f. d. chevalier de Maison Rouge vistas i Paris, att han blivit sedd på många olika ställen, att han lämnat spår efter sitt uppträdande i skilda komplotter, som till all lycka tillintetgjorts, anmodar jag härmed alla sektionschefer att fördubbla sin vaksamhet”.
”Nå?” sade presidenten.
”Jag måste tro dig, medborgare president”, utbrast Maurice.
Och han fortsatte att läsa:
”Chevalier de Maison Rouges signalement: fem fot tre tum lång, blont hår, blåa ögon, rak näsa, kastanjebrunt skägg, gropig haka, mild röst och händer som en kvinna. Trettiofem à trettiosex år gammal”.
Vid denna beskrivning gick det upp ett ljus för Maurice. Han kom att tänka på den unge mannen, som fört befälet över den lilla truppen muscadiner och som föregående kväll räddat hans och Lorins liv och som modigt dragit sitt svärd mot marseljäsarne. ”Guds död”, mumlade Maurice. ”Skulle det kunna vara han? I så fall är angivelsen, att man sett mig tala med honom icke falsk, men jag kan icke draga mig till minnes att jag skakat hand med honom”.
”Nå, Maurice?” sade presidenten, ”vad säger du nu, min vän?”
”Jag säger, att jag tror dig”, svarade Maurice.
”Lek icke på detta sätt med populariteten”, sade presidenten. ”Nu för tiden, Maurice, är popularitet liktydig med liv. Vad impopularitet beträffar, så är det liktydigt med att bli misstänkt för förräderi, och medborgare Maurice Lindey får icke utsätta sig för misstanken att vara en förrädare”.
Maurice hade ingenting att svara på en doktrin, som var så i överensstämmelse med hans egen. Han tackade sin gamle vän och lämnade sektionen.
”Ah”, mumlade han, ”låt oss andas ut litet. Det förekommer alldeles för mycket misstankar och stridigheter; låt oss bege oss direkt till friden, oskulden och glädjen, låt oss gå till Geneviève”. Och Maurice begav sig till gamla rue Saint Jacques.
Då han anlände hem till garvarmästaren, stödde Dixmer och Morand Geneviève, som hade ett svårt hysteriskt anfall.
I stället för att utan vidare få stiga in till henne såsom han brukade, hejdades han av en tjänare.
”Anmäl mig i alla fall”, sade han, ”och om Dixmer icke kan ta emot mig med detsamma, skall jag draga mig tillbaka”.
Tjänaren gick in i den lilla paviljongen, under det att Maurice stannade ute i trädgården.
Det föreföll honom som om det försiggick någonting besynnerligt i huset och som om arbetarna i stället för att ägna sig åt sin vanliga sysselsättning rastlöst vandrade omkring i trädgården.
Så blev Dixmer synlig i dörren.
”Kom in, kära Maurice, kom in”, sade han. ”Ni är icke en av dem, för vilka vår dörr är stängd”.
”Men vad står på?” frågade den unge mannen.
”Geneviève är opasslig”, sade Dixmer, ”mer än opasslig ty hon yrar”.
”O, min Gud!” utbrast den unge mannen, överväldigad av att åter stöta på lidande och sorg. ”Vad är det således fatt med henne?”
”Ni vet nog, min kära vän”, svarade Dixmer, ”att ingen förstår sig på kvinnornas sjukdomar och allra minst en äkta man”.
Geneviève låg utsträckt på ett slags schäslong. Bredvid henne stod Morand med en flaska luktsalt, som han lät henne inandas av.
”Nå?” frågade Dixmer.
”Alltjämt likadant”, svarade Morand.
”Heloise! Heloise!” mumlade den unga kvinnan mellan sina hopbitna tänder och vita läppar.
”Heloise!” upprepade Maurice med förvåning.
”Ja, min Gud”, svarade Dixmer djupt upprörd. ”Olyckligtvis gick Geneviève ut i går kväll och fick då se den hemska kärran köra förbi med en stackars flicka vid namn Heloise, som fördes till giljotinen. Sedan det ögonblicket har hon haft fem eller sex nervattacker och gör ingenting annat än upprepar detta namn”.
”Men vad som gjort henne mest upprörd, var, att hon i denna stackars flicka kände igen blomsterhandlerskan, som sålde den där nejlikebuketten ni vet”, sade Morand.
”Ja, det vet jag alldeles säkert”, sade Maurice, ”ty det var till följd av dessa nejlikor, som man så när hade huggit huvudet av mig”.
”Ja, vi ha hört allt det där, kära Maurice, och vi blevo icke litet förfärade, men Morand övervar sammanträdet och han såg er avlägsna er därifrån som en fri man”.
”Tyst”, sade Maurice. ”Titta, nu talar hon åter”.
”Åh, osammanhängande obegripliga ord”, utbrast Dixmer.
”Maurice!” mumlade Genevieve. ”De ämna döda Maurice. Hjälp honom, chevalier, hjälp honom!”
Djup tystnad följde på dessa ord.
”Maison Rouge”, mumlade ännu en gång Geneviève. ”Maison Rouge!”
Maurice kände en svag misstanke, men han kunde icke klargöra någonting riktigt tydligt för sig och var alltför uppskakad av Genevièves lidande att ägna hennes ord mycken uppmärksamhet.
”Har ni tillkallat en läkare?” frågade Maurice.
”Ah, det här vill ingenting säga”, sade Dixmer, ”litet yrsel, det är allt”.
Och han ryckte sin hustru så häftigt i armen, att Geneviève återfick medvetandet och uppgav ett gällt skri, i det hon slog upp ögonen, som hon hittills hållit slutna.
”Ah, ni äro alla här”, sade hon, ”och Maurice med er. O, vad jag är lycklig att se er, min vän! Om ni visste vad jag har …” Hon hejdade sig.
”… vad vi ha lidit dessa två dagar!”
”Ja”, sade Maurice, ”vi äro alla här. Lugna er således och hys ingen fruktan av den anledningen Men det är ett namn framför alla andra, som ni icke får uttala, eftersom det för ögonblicket icke åtnjuter det bästa anseende”.
”Vilket då?” frågade Genevitve ivrigt.
”Chevalier de Maison Rouges namn”.
”Har jag talat om chevalier de Maison Rouge?” frågade Geneviève förbryllad.
”Ja, otvivelaktigt”, svarade Dixmer med ett tvunget skratt. ”Men ni förstår, Maurice, att det icke ligger något förvånansvärt i det, eftersom det påstås att han varit flickan Tisons medbrottsling och uppgjort hela flyktplanen som så lyckligt omintetgjordes i går”.
”Jag säger icke, att det ligger något förvånansvärt däri”, svarade Maurice. ”Jag säger endast, att han bör hålla sig väl gömd”.
”Vem?” frågade Dixmer.
”Chevalier de Maison Rouge, för tusan. Kommunen letar efter honom, och dess spårhundar ha fint väderkorn”.
”Under förutsättning”, sade Morand, ”att man häktar honom, innan han fullbordat något nytt företag, som lyckas bättre än det sista”.
”I varje fall kommer det icke att bli till drottningens förmån”.
”Varför det?” frågade Morand.
”Därför att drottningen hädanefter är skyddad mot hans djärva försök”.
”Var är hon således?” frågade Dixmer.
”I Conciergeriet”, svarade Maurice. ”Hon blev förd dit i kväll”.
Dixmer, Geneviève och Morand utstötte ett litet skri, som Maurice tog för ett utrop av överraskning.
”Alltså se ni”, fortsatte han, ”är det nu adjö med chevalierens planer! Conciergeriet är mycket tryggare än Temple”.
Morand och Dixmer växlade en blick, som undgick Maurice.
”Ah, min Gud”, utbrast Maurice. ”Madame Dixmer håller åter på att svimma”.
”Geneviève”, sade Dixmer till sin hustru, ”ni måste genast gå till sängs, mitt barn, ni lider”.
Maurice förstod, att han blev avskedad. Han kysste Geneviève på handen och gick sin väg.
Morand gick ut samtidigt med honom och följde honom fram till gamla rue Saint Jacques.
Där lämnade han honom för att säga några ord till ett slags tjänare som höll en sadlad häst.
Maurice var så upptagen av sina tankar, att han icke ens frågade Morand, vem denne man var och vad han gjorde där med hästen.
Han följde rue des Fossées-Saint Victor och kom på så sätt ned till kajen. ”Det är besynnerligt”, sade han i det han gick vidare, ”börjar mitt förstånd försvagas, eller antaga dessa händelser otillbörlig vikt? Allting förefaller mig, som om man betraktade det genom ett förstoringsglas”.
Och för att pigga upp sig litet lutade Maurice sig över broräcket och lät sin panna svalkas av vinden.