Den siste chevalieren/Kapitel 29
| ← Kap 28: Chevalier de Maison Rouge |
|
Kap 30: "Nejlika och underjordisk gång" → |
TJUGUNIONDE KAPITLET.
PATRULLEN.
Medan han försjönk i dessa reflektioner och lutade sig över broräcket och fann ett melankoliskt nöje i att blicka ned i det mörka vattnet, hörde han avmätta steg av en liten trupp, kanske en patrull.
Han vände sig om. Det var ett kompani av nationalgardet, som just var framme vid andra ändan av bron. I mörkret tyckte han sig känna igen Lorin. Det var verkligen denne. Så fort han kände igen sin vän, sprang han fram till honom med utbredda armar.
”Äntligen finner jag dig”, utbrast Lorin. ”Det har verkligen inte varit lätt att få tag i dig.
Men som jag funnit min vän så kär,
Mitt öde helt förändrat är.
Den här gången beklagar du dig ej, hoppas jag, ty jag har serverat dig Racine i stället för Lorin”.
”Men vad gör du här som patrull?” frågade Maurice ängsligt.
”Jag är expeditionens chef, min vän. Det gäller att återupprätta våra skamfilade rykten till deras ursprungliga höjd”.
Så vände han sig om till sitt kompani.
”Vila gevär! För fot gevär! Så där ja, mina barn, natten är ännu icke tillräckligt svart. Prata litet om era små angelägenheter, så skola vi två prata om våra”.
Så vände han sig åter till Maurice.
”Jag har i dag fått höra två stora nyheter på sektionen”, fortsatte Lorin.
”Vilka då?”
”Den första är, att vi börja bli misstänkta, du och jag”.
”Det vet jag. Nå, mera?”
”Ah! Du vet det?”
“Ja”.
”Den andra är, att hela den där nejlikesammansvärjningen leddes av chevalier de Maison Rouge”.
”Det vet jag också”.
”Men vad du icke vet, är, att nejlikesammansvärjningen och den underjordiska gångens sammansvärjning icke voro annat än en och samma sammansvärjning”.
”Om igen: Det vet jag också”.
”Låt oss då övergå till den tredje nyheten, den känner du icke till, det är jag säker på. Vi bege oss i kväll ut för att hugga chevalier de Maison Rouge”.
”Hugga chevalier de Maison Rouge?”
“Ja”.
”Har du således blivit gendarm?”
”Nej, men jag är patriot. En patriot tillhör sitt fädernesland. Nu är saken den, att mitt fädernesland blir ohyggligt illa åtgånget av den där chevalier de Maison Rouge som pinat det förtvivlat, och jag lyder mitt fädernesland”.
”Men det oaktat”, sade Maurice, ”är det besynnerligt, att man ger dig ett sådant uppdrag”.
”Man har icke givit mig detta uppdrag, jag har själv givit mig det, eler, rättare sagt, utbett mig det av kommunen. Det erfordrades ett snilledrag för att återge oss våra ställningar, under det att vårt återupprättande icke blott kommer att förläna våra liv frihet utan även ge oss rättighet att vid första lämpliga tillfälle sticka sex tum stål i buken på det där odjuret Simon”.
”Men hur kunna de vara säkra på att det var chevalieren som uppgjort den där planen med den underjordiska gången?”
”De äro ännu icke säkra på det, men de antaga det”.
”Du handlar således till följd av en slutledning?”
”Nej, till följd av visshet”.
”Hur kommer du därhän? Ty när allt kommer omkring …”
”Hör noga på”.
”Jag hör på”.
”Jag hade knappast hört utroparen skrika: ”Stor sammansvärjning upptäckt av medborgaren Simon (den där skurken Simon, han är överallt, den uslingen!) förrän jag själv ville bedöma sanningen med mina egna ögon. Man talade om en underjordisk gång …”
”Existerar den?”
”Ja då, den existerar, jag har sett den.
Sett den med båda mina ögon, det kallar jag att se —
Nå, varför visslar du inte?”
”Därför att det där är Molière, och för övrigt förefaller mig dessa händelser allt för allvarliga att skämta med”.
”Vad kunna vi skämta om, när vi icke skämta om allvarliga saker?”
”Du säger således att du har sett den?”
”Jag upprepar, att jag har sett den underjordiska gången, att jag gått genom den och att den förbinder medborgarinnan Plumeaus källare med ett hus vid rue de la Corderie, huset n:r 12 eller 14, jag kommer icke riktigt ihåg vilketdera”.
”Verkligen, Lorin, har du gått igenom den?”
”Ja, i hela dess längd, och jag försäkrar dig att det var en riktig löpgrav. Och dessutom var den avstängd med tre järngaller, som de måst ta bort det ena efter det andra men som, i händelse dessa konspiratörer hade lyckats, skulle ha givit dem tid — genom att offra två eller tre av sitt antal — att föra änkan Capet i säkerhet. Lyckligtvis gick det icke så, och den där förskräcklige Simon har ännu en gång uppdagat alltsammans”.
”Men jag tycker”, sade Maurice, ”att man först och främst borde ha häktat dem, som bodde i huset vid rue de la Corderie”.
”Det skulle man också ha gjort, om man icke hade funnit hela huset absolut obebott”.
”Men när allt kommer omkring, så måste detta hus dock tillhöra någon?”
”Ja, en ny ägare, men ingen känner honom. Man vet, att huset bytte ägare för fjorton dagar eller tre veckor sedan, men det är allt. Grannarna hade visserligen hört buller, men som huset är gammalt, trodde de, att man höll på att restaurera det. Vad den förre ägaren beträffar, så har han lämnat Paris. Under tiden anlände jag.
“För tusan”, säger jag till Santerre, i det jag drar honom litet avsides, ’nu äro vi illa ute’”
”Det äro vi verkligen”, svarade han.
”Det här huset har nyligen bytt ägare, icke sant?”
“Jo”.
”För fjorton dagar sedan?”
”För fjorton dagar eller tre veckor sedan”.
”Inför en notarie?”
“Ja”.
”Gott, då måste man söka upp alla notarier i Paris för att uppdaga vilken av dem som sålt detta hus, och låta honom lägga fram köpekontraktet, som naturligtvis är undertecknat av köparen”.
”Mycket bra! Det där var ett gott råd”, sade Santerre. ”Och därtill kommer det från en man, som beskylles för att icke vara en god patriot. Lorin! Lorin! Jag skall skaffa dig upprättelse, i annat fall må fan ta mig”.
”Kort och gott”, fortsatte Lorin. ”Det var icke väl sagt, förrän det var gjort. Notarien blev uppletad, köpekontraktet blev funnet och på det fanns brottslingens namn och adress. Då förde Santerre mig avsides, och jag åtog mig att häkta honom”.
”Var denne man chevalier de Maison Rouge?”
”Nej, endast hans medbrottsling, d. v. s. förmodligen var han det”.
”Men hur kan du då säga, att du skall gå och häkta chevalier de Maison Rouge?”
”Vi gå och häkta dem allesammans”.
”Känner du således igen chevalier de Maison Rouge?”
”Fullkomligt”.
”Har du sett hans signalement?”
”Ja, för tusan! Santerre gav mig det. Fem fot två eller tre tum lång, blont hår, blåa ögon, rak näsa o. s. v. Förresten har jag sett honom”.
”När?”
”I dag till och med”.
”Har du sett honom?”
”Ja, och du också”.
Maurice ryckte till.
”Den där lille blonde mannen, som befriade oss i morse du vet, han som förde befälet över muscadinerna och utdelade sådana väldiga hugg”.
”Var det således han?” frågade Maurice.
”Han själv. Man följde efter honom, men man tappade bort honom i närheten av det hus, där husägaren vid rue de la Corderie bor, så vi antaga, att de bo tillsammans”.
”Det förefaller sannolikt”.
”Det är säkert”.
”Det förefaller mig, Lorin”, tillade Maurice, ”att du visar bristande tacksamhet om du i kväll häktar den, som räddade dig i morse”.
”Åh, se så!” sade Lorin. ”Du tror väl inte, att han räddade oss för vår egen skull heller?”
”Varför skulle han annars ha gjort det?”
”Visst inte! De lågo i bakhåll för att föra bort den stackars fickan Heloise Tison, då hon passerade förbi på väg till schavotten. Våra strupavskärare voro i vägen för dem, så de kastade sig över strupavskärarne, det var hela saken. Vi blevo räddade genom en kontrakupp. Men eftersom avsikten är allt och det icke fanns någon avsikt, har jag ingen anledning att beskylla mig för otacksamhet. För övrigt, förstår du, Maurice, är nödvändigheten den förnämsta punkten, och nödvändigheten är, att vi måste återupprätta oss genom att uträtta något fint. Och dessutom har jag givit ett löfte på dina vägnar”.
”Till vem?”
”Till Santerre. Han vet, att du för befälet över den här expeditionen”.
”Hur kan det vara?” frågade Maurice.
”Är du säker på att kunna häkta dessa brottslingar?” sade han till mig.
”Ja”, svarade jag, ”om Maurice följer med mig”.
”Men är du säker på Maurice? Sedan någon tid tillbaka har han ansetts vara ganska ljum”.
”De som säga det, misstaga sig helt och hållet. Maurice är icke ljummare för saken, än vad jag själv är”.
”Och du svarar för hans lojalitet?”
”Som för min egen”, svarade jag, och sedan gick jag hem till dig, men kunde icke finna dig hemma. Jag tog den här vägen därför att den är genast och därför att jag kom ihåg att du vanligtvis går den, så vi ha äntligen mötts. Framåt marsch!
La victoire en chantant
Nous ouvre la barrière …”
”Min käre Lorin, jag är förtvivlad, men jag har mindre smak än du för denna expedition. Du får säga, att du icke mött mig”.
”Omöjligt! Alla mina män ha sett dig”.
”Nåväl, då får du säga, att du mötte mig men att jag icke ville följa med er”.
”Omigen omöjligt”.
”Och varför det?”
”Därför att du då icke längre skulle vara ljum utan misstänkt … och du vet ju vad man gör med misstänkta … man för dem till Place de la Révolution och inbjuder dem att hälsa på frihetsgudinnans staty, men, i stället för att hälsa med hatten får man hälsa med huvudet”.
”Välan, Lorin, jag vet icke, hur snart detta kommer att hända mig, men det förefaller dig nog besynnerligt att höra mig säga vad jag nu ämnar säga!”
Lorin spärrade upp ögonen och såg på Maurice.
”Nåväl”, sade Maurice, ”jag är trött på hela livet”.
Lorin brast i skratt.
”Aha”, sade han, ”vi ha en liten osämja med vår högt älskade, och det inger dig melankoliska tankar. Kom nu min vackra Amadis, och låt oss återvända till mannen, och från honom skola vi sedan övergå till medborgaren. Vad mig beträffar, så är jag aldrig en bättre patriot, än då jag har ett litet gruff med Arthémise. Apropå det så har gudinnan Förnuft givit mig i uppdrag att framföra tusen vänliga hälsningar till dig”.
”Hälsa och tacka henne från mig. Adjö, Lorin”.
”Varför adjö?”
”Jo, jag går min väg”.
”Vart går du?”
”Hem till mig, för tusan”.
”Maurice, du bereder din egen undergång”.
”Jag skrattar åt den tanken”.
”Maurice, tänk efter, min vän, tänk efter”.
”Det har jag gjort”.
”Jag har icke upprepat allt …”
”Vad då?”
”Allt det som Santerre sade mig”.
”Vad sade han till dig?”
”När jag bad, att du skulle få bli chef för expeditionen, sade han:
”Tag dig i akt”.
”För vad?”
”För Maurice”.
”Jag?”
”Ja. Och han tillade: Maurice går mycket ofta i det kvarteret”.
”I vilket kvarter?”
”I Maison Rouges kvarter”.
”Vad för slag”, utropade Maurice. ”Är det där som han håller sig gömd?”
”Man antager det åtminstone, eftersom det är där, som hans förmenta medbrottsling, köparen av huset vid rue de la Corderie, bor”.
”I faubourg Victor?” frågade Maurice.
”Ja, i faubourg Victor”.
”Och vid vilken gata?”
”Vid gamla rue Saint Jacques”.
”O, min Gud!” mumlade Maurice, liksom träffad av blixten.
Och han förde handen till ögonen. Men inom ett ögonblick hade han samlat hela sitt mod.
”Vilket är hans yrke?” sade han.
”Garvarmästare”.
”Och hans namn?”
”Dixmer”.
”Du har rätt, Lorin”, sade Maurice, som behärskade sig med uppbjudande av hela sin viljestyrka. ”Jag följer med er”.
”Och det gör du rätt i. Är du beväpnad?”
”Jag har nu som alltid min sabel”.
”Tag också dessa två pistoler”.
”Och du?”
”Jag har min karbin. På axel gevär! Framåt marsch!”
Patrullen marscherade i väg, åtföljd av Maurice som gick bredvid Lorin, och företrädd av en gråklädd man, som visade vägen. Det var en polisman.
Gång på gång såg man, hur från gathörnen eller husens portgångar frigjorde sig ett slags skuggor, som kommo fram och växlade några ord med den gråklädde mannen. Dessa voro polisspioner.
Man var framme vid den lilla gatan. Den gråklädde mannen tvekade icke ett ögonblick. Han hade fått goda upplysningar. Han vek in på den lilla gatan.
Framför den lilla trädgårdsporten, dår Maurice så när hade blivit strypt, stannade han. ”Det är här”, sade han
”Vad är här?” frågade Lorin.
”Det är här som vi skola finna de två anförarna”.
Maurice måste stödja sig mot muren.
”Men”, sade den gråklädde, ”det finns tre ingångar: huvudingången, den här och ännu en, som leder in i en paviljong. Jag går in med sex à åtta män genom huvudingången. Bevaka den här ingången med fyra eller fem män och låt tre säkra män bevaka utgången från paviljongen”.
”Jag”, sade Maurice, ”klättrar över muren och håller vakt i trädgården”.
”Utmärkt!” sade Lorin. ”Därifrån kan du öppna porten åt oss”.
”Gärna”, sade Maurice. ”Men kom inte in, förrän jag ropar. Jag kommer att från trädgården se allt som försiggår där inne”.
”Känner du således till huset?” frågade Lorin.
”För någon tid sedan funderade jag på att köpa det”.
Lorin grep sig an med att gömma sina män i häckarna och vid dörrposterna, under det att polistjänstemannen avlägsnade sig med åtta eller tio nationalgardister för att, såsom han sagt, skaffa sig tillträde genom huvudingången. Efter ett ögonblick hade bullret av deras sig avlägsnande steg upphört på avstånd, utan att ha väckt den minsta misstanke.
Maurices män hade intagit sina poster och gjort sig osynliga på bästa sätt. Man hade kunnat svära på att allt var lugnt överallt och att det icke hände något ovanligt vid gamla rue Saint Jacques. Så började Maurice klättra över muren.
”Hör på!” sade Lorin.
”På vad?”
”Och lösen?”
”Ja, det är sant”.
”Nejlika och underjordisk gång. Häkta alla, som icke säga dessa två ord. Låt alla passera, som säga dem. Det är lösen”.
”Tack”, sade Maurice. Och han hoppade från muren ned i trädgården.