Den siste chevalieren/Kapitel 35
| ← Kap 34: Conciergeriet |
|
Kap 36: Medborgaren Théodore → |
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
LA SALLE DE PAS-PERDUS.
Mot slutet av den dag då vi sett municipalerna så omsorgsfullt inspektera drottningens fängelse promenerade en man, klädd i grå blus och med huvudet beklätt med en av dessa svarta, ludna mössor, som då för tiden ansågos utvisa den mest överdrivna fosterlandskärlek, omkring i den stora sal, som så filosofiskt kallades ”la Sa!le des Pas-Perdus”, och tycktes med största uppmärksamhet iakttaga alla dem, som kommo och gingo och utgjorde den vanliga befolkningen i denna sal, en befolkning som förökats betydligt under denna tid, då rättegångar hade fått större vikt och då det för den anklagade icke gällde varken mer eller mindre än att försvara sitt huvud mot bödlarna och medborgaren Fouquier-Tinville, deras outtröttlige leverantör. Den man, som vi just beskrivit, hade anlagt en mycket lämplig attityd. Under denna tid var samhället uppdelat i två klasser, lammen och vargarna, den ena naturligt nog uppfylld av fruktan för den andra, eftersom den ena hälften av samhället uppslukade den andra.
Mannen med den bistra uppsynen, som promenerade omkring, var liten till växten. Han svängde i sin svarta och smutsiga hand en av dessa knölpåkar, som kallades constitution. Det är visserligen sant, att den hand, som lät detta skräckingivande vapen snurra runt, hade förefallit väl liten för var och en som fått för sig att spela rollen av inkvisitor gentemot denna besynnerliga person, men ingen kände minsta lust för att riskera det, ty mannens uppsyn var alltför skräckingivande.
I själva verket framkallade mannen med knölpåken en allvarlig oro bland flera grupper av skrivare, som diskuterade allmänna angelägenheter, vilka just då för var dag blevo allt sämre och sämre eller bättre och bättre, beroende på huruvida man betraktade dem ur konservativ eller revolutionär synpunkt. Dessa präktiga män kastade förstulna blickar på hans långa svarta skägg, hans grönaktiga ögon, krönta av stora, buskiga ögonbryn, och darrade av fruktan för var gång denne skräckingivande patriot, som promenerade genom salens hela längd, närmade sig dem.
Denna deras fruktan förökades av det faktum, att närhelst de vågade komma alltför nära honom eller ens titta alltför uppmärksamt på honom, mannen med knölpåken stötte sitt skräckingivande vapen i hela dess tyngd mot stenläggningen av spräckta kvaderstenar, som de stötte emot, emellanåt med ett dovt och tungt ljud, emellanåt med ett sonort och klingande läte.
Men det var icke enbart dessa präktiga män bland skrivarna, vanligtvis kallade palatsets råttor, som erforo detta fruktansvärda intryck. Det var även de skilda individer som kommo in genom la salle des Pas-Perdus stora dörr eller genom någon dess sidodörrar, som påskyndade sina steg, då de varseblevo mannen med knölpåken vilken envist fortsatte sin promenad från ena ändan av salen till den andra och för vart ögonblick fann någon förevändning att stöta knölpåken mot stenläggningen.
Om dessa skrivare hade varit mindre rädda och de promenerande mera klarsynta, skulle de ha uppdagat, att vår patriot, nyckfull liksom alla excentriska eller prononcerade karaktärer, tycktes föredraga vissa kvaderstenar, exempelvis dem, som lågo en bit från väggen till höger nära salens mitt och som utsände ett klart och klingande ljud. Till sist koncentrerade han till och med sin vrede på några särskilda stenar mitt i salen. Samtidigt glömde han sig till den grad, att han stannade och med blicken tycktes uppmäta avståndet.
Det år visserligen sant, att det endast var ett ögonblicks förströddhet och att han omedelbart återtog sin forna uppsyn, som en glimt av tillfredsställelse förjagat för ett ögonblick.
Nästan i samma ögonblick kom en annan patriot — ty vid denna tid bar var och en sina åsikter synliga på pannan eller, rättare sagt, i sin klädsel — in genom dörren från ett galleri, och utan att tyckas på minsta sätt erfara den allmänna fruktan, som den förste mannen framkallat, började han gå tvärs över salen med samma hastighet som denne, så att de måste möta varandra mitt under promenaden.
Nykomlingen hade liksom den först komne en luden mössa, grå tröja, smutsiga händer och i en av dem en knölpåk. Dessutom bar han även ett svärd, som slog emot hans ben för varje steg, och i det stora hela föreföll han ännu mera skräckingivande än sin företrädare. Den först komne hade en ursinnig uppsyn, men nykomligen tycktes dessutom vara i besittning av slughet och lömskhet.
Ehuru dessa två män tycktes tillhöra samma parti och hysa samma åsikter, vågade åskådarna invänta resultatet, icke av deras möte, ty de gingo nu i samma linje, utan deras närmande till varandra.
Vid första varvet blevo de besvikna i sin förväntan, enär patrioterna åtnöjde sig med att växla blickar. Samtidigt blev den mindre av dem litet blek, ehuru det av en ofrivillig rörelse av läpparna tydligt framgick, att detta icke berodde på fruktan utan på avsky.
Men liksom om patrioten vid det andra varvet gjort en våldsam ansträngning, ljusnade plötsligt hans hittills förmörkade uppsyn och någonting, som liknade ett småleende, drog över hans läppar, då han vek av litet åt vänster uppenbarligen i avsikt att hejda den andre patrioten.
De möttes nästan mitt i salen.
”För tusan, det är ju medborgaren Simon!” sade den förste patrioten.
”Han själv! Men vad vill du medborgaren Simon och vem är du förresten”.
”Det ser ut som om du icke kände igen mig”.
”Jag känner icke igen dig alls, och det av det enkla skälet att jag aldrig förr sett dig”.
”Nej, hör du! Skulle du inte känna igen den, som hade den äran att bära prinsessan Lamballes huvud?”
Vid dessa ord som uttalades med ett slags dovt raseri, ryckte Simon till. ”Du?” sade han. ”Du?”
”Ja, gör det dig förvånad? Ah, medborgare, jag trodde, att du skulle känna igen en vän bättre än så. Medborgare, du gör mig bedrövad”.
”Det, du gjort, är mycket bra”, sade Simon, ”men jag kände icke igen dig”.
”Det är ett större privilegium att få vakta lilla Capet, det gör en mera bemärkt, ty jag kände igen dig, och jag högaktar dig”.
”Ah, tack så mycket!”
”Av vilken anledning är du här? Tager du dig en promenad?”
”Jag väntar på någon … och du?”
”Jag väntar också på någon”.
”Vad heter du? Jag skall tala om dig på klubben”.
”Jag heter Théodore”.
”Och mera?”
”Det är allt. Räcker det inte till?”
”Jo, fullkomligt … vem väntar du på, medborgare Théodore?”
”En vän, för vilken jag skall framlägga en präktig liten angivelse”.
”Verkligen? Berätta den för mig”.
”En hel kull aristokrater”.
”Vad heta de?”
”Nej, det kan jag verkligen inte omtala för någon annan än min vän”.
”Det gör du orätt i, ty det är min vän, som nu närmar sig oss, och jag har för mig, att han är tillräckligt hemmastadd i dylika angelägenheter att klara din affär med ens”.
”Fouquier-Tinville!” utbrast den första patrioten.
”Ja, ingen mer eller mindre, min vän”.
”Det var bra”.
”Ja, det var bra. God dag, medborgare Fouquier”.
I samma ögonblick trädde Fouquier-Tinville, blek, lugn och enligt sin vana med vitt uppspärrade ögon under de svarta, buskiga ögonbrynen, in genom en sidodörr med ett register i handen och en bunt papper under ena armen.
”God dag, Simon”, sade han. ”Vad nytt?”
”En hel del. Först och främst en angivelse av medborgaren Thédore, som bar kvinnan Lamballes huvud. Jag skall presentera honom för dig”.
Fouquier riktade sin intelligenta blick på patrioten, som trots sina goda nerver kände sig ganska illa till mods under denna granskning.
”Théodore?” sade han. ”Vem är denne Théodore?”
”Jag”, svarade mannen i blusen.
”Har du burit kvinnan Lamballes huvud?” frågade allmänna åklagaren i omisskännligt klentrogen ton.
”Ja. På rue Saint Antoine”.
”Men jag känner en annan man, som berömmer sig av att ha gjort det”, sade Fouquier.
”Jag känner tio stycken, som göra det”, svarade medborgare Théodore modigt, ”men när allt kommer omkring, så begära de alla någon belöning för att de ha gjort det, men jag begär ingenting, så jag bör ha företräde framför dem, hoppas jag”.
Detta svar kom Simon att skratta och piggade upp Fouquier.
”Du har rätt”, sade han. ”Om du icke gjort det, borde du ha gjort det. Men nu ber jag dig lämna oss, ty Simon har någonting att säga mig”.
Théodore drog sig tillbaka, helt obetydligt kränkt av allmänna åklagarens öppenhjärtighet.
”Ett ögonblick!” ropade Simon. ”Skicka inte i väg honom så där. Låt oss först höra den angivelse, han vill framlägga”.
”Ah, en angivelse?” sade Fouquier-Tinville förstrött.
”Ja, en hel kull aristokrater”, tillade Simon.
”Gott! Tala! Vad är det fråga om?”
”Ah, inte mycket! Bara om medborgaren Maison Rouge och några av hans vänner”.
Fouquier ryggade tillbaka, under det att Simon höjde sina armar mot himmeln.
”Är det sant?” frågade båda två på en gång.
”Rena sanningen! Vilja ni hugga dem?”
”Ja, med ens. Var äro de?”
”Jag har mött Maison Rouge på rue de-la-Grande-Truanderie”.
”Du misstar dig. Han är icke längre kvar i Paris”, svarade Fouquier.
”Jag har sett honom, säger jag dig”.
”Omöjligt! Hundra män äro utsända för att förfölja honom, och han skulle icke våga visa sig på Paris gator”.
”Det var han!” fortsatte patrioten. ”En lång, mörkhyad man, stark som tre och skäggig som en björn”.
Fouquier ryckte föraktfullt på axlarna.
”Ännu ett misstag”, sade han. ”Maison Rouge är liten och spenslig och har icke ett enda skäggstrå”.
Patrioten lät med bestört min armarna sjunka ned utefter sidorna.
”Det gör ingenting. Den goda avsikten uppväger misstaget. Kom nn, Simon. Vi måste skynda oss, ty man väntar på registret. Det är på tiden för bödelskärrorna att ge sig i väg”.
”Ja, ingenting nytt. Barnet mår bra”.
Patrioten vände ryggen till, så att han icke skulle förefalla indiskret, men även så, att han kunde höra.
”Jag går min väg, om jag stör”, sade han.
”Adjö”, sade Simon.
”Adjö”, sade Fouquier.
”Hälsa dina vänner, att du misstagit dig”, tillade Simon.
”Gott, jag kan vänta”.
Och Théodore ställde sig en bit därifrån, stödd mot sin knölpåk.
”Jaså, den lille mår bra!” sade Fouquier. ”Men i moraliskt hänseende?”
”Jag formar honom efter min vilja”.
”Tror du, att han kan vittna i rättegången mot Marie Antoinette?”
”Jag tror det ej — jag är säker därpå”.
Théodore lutade sig mot en pelare och vände blicken mot dörren, men denna blick var förströdd, under det att han spetsade öronen under sin ludna mössa. Han såg kanske ingenting, men han hörde alldeles säkert något.
”Tänk dig väl för”, sade Fouquier, ”och begå ej någon blunder i fråga om detta uppdrag. Är du säker på att lilla Capet kommer att tala?”
”Han kommer att säga allt, jag önskar”.
”Har han sagt dig det, som vi ämna fråga honom?”
”Ja, han har sagt mig det”.
”Det är av största vikt, att du lovar mig det, medborgare Simon. Detta vittnesmål av barnet blir ödesdigert för modern”.
”För tusan, det räknar jag på!”
”Man har icke hört något !iknande sedan de förtroenden Nero gjorde Narcissus”, mumlade Fouquier allvarligt. ”Än en gång: tänk dig väl för, Simon”.
”Man skulle kunna tro, medborgare, att du tar mig för ett odjur, ty du upprepar jämt och ständigt samma sak. Lyssna till denna jämförelse: När jag lägger en bit läder i vatten, blir det mjukt och smidigt, eller hur?”
”Men … jag vet inte …”, mumlade Fouquier.
”Det blir mjukt och smidigt. Nåväl, lilla Capet blir i mina händer mjukare än det mjukaste läder”.
”Kanske det”, stammade Fouquier. ”Är det allt, du har att säga mig?”
”Allt … Jag hade så när glömt! Här är en angivelse”.
”Omigen? … Du överhopar mig med arbete”.
”Man måste tjäna fäderneslandet”.
Och Simon räckte fram en papperslapp, lika svart som det läder, han talat om. Fouquier tog den och läste det skrivna.
”Omigen din medborgare Lorin? Du hatar således denne man djupt?”
”Jag finner honom alltid handla fientligt mot lagen. Han sade: Adjö, madame" till en ung kvinna, som hälsade på honom från ett fönster. I morgon hoppas jag kunna säga några ord om en annan misstänkt, den där Maurice, som var municipal i Temple under nejlikeaffären”.
”Ja visst! Ja visst!” sade Fouquier, småleende åt Simon.
Han räckte honom handen och vände honom sedan ryggen på ett abrupt sätt, som utvisade, att han icke var vidare förtjust i skomakaren.
”Vad i h-e vill du, att jag skall vara säker på? Många ha blivit giljotinerade för mindre”.
”Åh, tålamod”, sade Fouquier lugnt. ”Man kan icke göra allt på en gång”.
Och han gick hastigt ut genom gallergrinden.
Simon letade med blicken efter medborgaren Thédore, liksom för att trösta sig 1 hans sällskap. Men han syntes icke till längre i salen.
Simon hade emellertid knappast gått ut genom västra grinden, förrän Théodore åter blev synlig vid hörnet av en skrivares kabyss. Innehavaren av denna kabyss följde med honom.
”Hur dags stängas järngrindarna?” frågade Théodore denne man.
”Klockan fem”.
”Och vad gör man sedan härinne?”
”Ingenting. Salen är tom ända till i morgon”.
”Inga ronder? Inga besök?”
”Nej, monsieur. Kabysserna stängas med nyckel”.
Vid ordet ”monsieur” rynkade Théodore pannan och såg sig misstänksamt omkring.
”Äro pistolerna och bräckjärnet i gott förvar i kabyssen?” frågade han.
”Ja, under mattan”.
”Återvänd i så fall hem till oss … Apropå det, visa mig ännu en gång domsalen, som icke har förgallrade fönster och vetter mot gården, nära place Dauphiné”.
”Till vänster mellan pelarna, under lyktan”.
”Bra! Gå nu, och håll hundarna i beredskap på den överenskomna platsen”.
”Lycka till, monsieur! Lycka till! … Räkna på mig!”
”Nu är rätta ögonblicket inne … ingen tiltar hit … öppna dörren till din kabyss!”
”Det är gjort, monsieur. Jag skall be för er!”
”Det är icke för mig, du skall be. Adjö!”
Och efter en vältalig blick gled medborgare Théodore in under kabyssens låga tak och försvann, som om han varit en skugga av skrivaren, som låste dörren.
Den värde skrivaren tog nyckeln ur låset, stoppade några papper under armen och lämnade den stora salen samtidigt med några få andra tjänstemän, som, så fort klockan började slå fem, rusade ut ur sina kabysser, likt eftertruppen av en försenad bisvärm.