←  Kap 35: La Salle de Pas-Perdus
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 36: Medborgaren Théodore
Kap 37: Medborgaren Gracchus  →


[ 266 ]

TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
MEDBORGAREN THÉODORE.

Natten hade insvept i sin gråaktiga slöja den väldiga salen, vars dystra ekon hade upprepat advokaternas stränga och de pläderandes bönfallande ord.

På avstånd tycktes i mitten av mörkret en upprätt och orörlig pelare hålla vakt mitt i salen, som en fantombeskyddare av den heliga platsen.

Det enda ljud, som hördes i detta mörker, var prasslandet och tassandet av otaliga råttor, som, efter att ha trängt igenom kabyssernas trävirke, gnagde på papperen, som förvarades inne i dem.

Emellanåt trängde även vagnsbuller in i denna Themis’ helgedom och det otydliga klirrandet av nycklar, som tycktes komma från någon plats under jorden. Men allt detta hördes endast på avstånd, och ingenting annat än dessa avlägsna ljud bröt den djupa tystnaden, och endast något svagt, avlägset ljussken bröt mörkret.

Säkerligen skulle den ha gripits av förfäran, som vid denna timme vågat sig in i denna väldiga sal i detta palats, vars väggar alltjämt voro fläckade av septemberoffrens blod, vars trappor senast denna dag bevittnat nedstigandet av tjugulem dödsdömda och som endast låg på några fots avstånd från Conciergeriets underjordiska fängelsehålor, befolkade av vitnade skelett.

Men mitt i denna förskräckliga natt, mitt i denna nästan högtidliga tystnad hördes ett svagt gnisslande läte, dörren till skrivarens kabyss svängde upp på sina gnisslande gångjärn, och en skugga, svartare än nattens skugga, smög sig försiktigt ut ur kabyssen.

Så steg den ursinnige patriot, som kallade sig Théodore men som med sänkt röst tilltalats såsom ”monsieur”, med lätta steg över de ojämna kvaderstenarna. I högra handen höll han ett tungt bräckjärn, och med den vänstra förvissade han sig om att han hade sin dubbelpipiga pistol i bältet.

”Jag räknade tolv kvaderstenar från kabyssen”, mumlade han, ”och här ha vi slutet på den första”.

Och i det han alltjämt gjorde sina beräkningar, trevade han med tåspetsen efter springorna mellan stenarna, som tidens tand hade gjort allt mer och mer framträdande.

[ 267 ]”Låt se”, mumlade han, i det han stannade. ”Har jag mätt allt riktigt? Och kommer jag att vara tillräckligt stark? Och kommer hon att ha tillräcklig! mod? Ja, ty hennes mod är tillräckligt känt för mig. Min Gud, när jag får fatta hennes hand, när jag får säga till henne: ”Madame, ni är räddad! …”

Han stod orörlig, liksom överväldigad av detta hopp.

”O!” återtog han. ”Vanvettiga, våghalsiga plan, skola andra säga, i det de krypa ned under sina sängkläder eller åtnöja sig med att, förklädda till lakejer, slå sina lovar omkring Conciergeriet, men de ha icke min bevekelsegrund lill att våga allt, ty för mig gäller det icke blott att rädda drottningen, utan ännu mer att rädda kvinnan.

Till verket alltså, och låt oss repetera alltsammans! Att lyfta upp den här stenen är ingenting. Att lämna den öppen, det är faran, ty en vaktrond skulle kunna komma … Men det kommer aldrig några sådana. Man hyser inga misstankar, ty jag har inga medbrottslingar, och hur lång tid behöver en sådan brinnande iver som min för att skynda igenom en mörk gång? På tre minuter är jag under hennes rum, inom ytterligare fem minuter lyfter jag upp stenen vid eldstaden. Hon kommer att höra mig, då jag arbetar, men hon har alltför mycken karaktärsstyrka att bli förskräckt. Tvärtom! Hon kommer att förstå, att det är en räddare, som närmar sig henne … Hon är bevakad av två män. Dessa två män komma otvivelaktigt alt springa fram …

Nåväl”, sade patrioten, i det han med ett bistert småleende betraktade, först vapnet, han bar i bältet, och sedan det, han bar i sin hand ”när allt kommer omkring, räcker ett dubbelskott ur pistolen eller två slag med det här bräckjärnet för två män. Stackars män! … De komma att dö, liksom andra, som icke varit brottsligare!”

”Framåt!”

Och medborgaren Théodore satte beslutsamt sitt bräckjärn in i springan mellan tvä stenar.

I samma ögonblick gled ett ljussken över stenarna, och ett buller, upprepat av valvets ekon, kom konspiratören att vända på huvudet, varpå han med ett enda språng försvann in i kabyssen.

Snart nådde röster, dämpade av avståndet och den sinnesrörelse, alla känna nattetid i en stor och övergiven byggnad, Théodores öra.

Han hukade sig ned och såg genom en springa i kabyssen, [ 268 ]först en man i militäruniform, vars stora sabel skramlade mot stenläggningen och delvis framkallat det buller, som först ådragit sig hans uppmärksamhet. Efter denne kom en annan man i pistaschfärgad rock, hållande en tumstock i ena handen och några pappersrullar under den andra armen, och sedan en tredje i en tröja av ratin och med en luden mössa på huvudet, och till sist en fjärde i träskor och blus.

Järngrinden Des Merciers gnisslade på sina gångjärn och skramlade med kedjorna, som voro avsedda att hålla den öppen under dagen.

De fyra männen kommo in.

”En nattrond!” mumlade Théodore. ”Gud vare tackad och lovad! Tio minuter senare, och jag hade varit förlorad!”

Sedan ägnade han sig med största uppmärksamhet åt att försöka känna igen de personer, som företogo denna nattrond.

Och han kände faktiskt igen tre av dem.

Den uniformsklädde, som marscherade i spetsen, var kommunens general, Santerre. Mannen i ratintröjan och den ludna mössan var Richard, portvakten, och han i blusen och träskorna förmodligen en fångvaktare.

Men han hade aldrig förr sett mannen i den pistaschfärgade rocken, som höll en tumstock i handen och några pappersrullar under armen.

Vem kunde denne man vara, och vad hade generalen, portvakten, en fångvaktare och denne okände man att göra klockan tio på natten i Salle des Pas-Perdus?

Medborgaren Théodore stödde sig på ena knät, i det han med ena handen höll sin laddade pistol och med den andra ordnade sin mössa och sitt hår, som kommit i oordning under hans hastiga rörelser.

Ända tills nu hade de fyra nattliga besökandena iakttagit tystnad, eller åtminstone hade de talat med så dämpade röster, att de ord, de möjligen yttrat, icke nått konspiratörens öron.

Men på tio stegs avstånd från kabyssen talade Santerre, och hans röst nådde tydligt fram till medborgaren Théodore.

”Nu befinna vi oss i La Salle des Pas-Perdus”, sade han. ”Nu blir det din sak, medborgare arkitekt, att visa vägen och försöka övertyga oss om att ditt avslöjande icke är bara dumt prat, ty förstår du, revolutionen har gjort slut på alla dessa dumheter, och vi tro icke mer på underjordiska gån[ 269 ]gar än på vålnader. Vad säger du, medborgare Richard?” tillade generalen, i det han vände sig till mannen i den ludna mössan och ratintröjan.

”Jag har aldrig sagt, att det icke fanns några underjordiska gånger i Conciergeriet”, svarade denne, ”men här är medborgaren Gracchus, som varit fångvaktare här i tio år och följaktligen känner till Conciergeriet lika bra som sin egen flicka och som dock är okunnig om den underjordiska gång, som medborgaren Giraud talar om. Men eftersom medborgaren Giraud är stadsarkitekt, bör han känna till den saken bättre än vi, ty det tillhör hans fack”.

Théodore ryste, då han hörde dessa ord.

”Till all lycka är salen stor”, mumlade han, ”och innan de finna, vad de söka, måste de leta i minst två dagar”.

Men arkitekten rullade upp sin stora pappersrulle, satte på sig glasögonen och föll på knä för att granska plankartan vid det fladdrande skenet från lyktan, som Gracchus höll i sin hand.

”Jag är rädd för att medborgaren Giraud har drömt alltsammans”, sade Santerre ironiskt.

”Du skall få se, medborgare general, om jag är en drömmare”, sade arkitekten. ”Vänta litet! Vänta litet!”

”Som du ser, vänta vi”, sade Santerre.

”Bra!” svarade arkitekten.

Och han började göra sina kalkyler:

”Tolv och fyra göra sexton”, sade han, ”och åtta därtill blir tjugufyra, som dividerat med sex gör fyra, och sedan återstår en halv. Ja, så är det. Jag vet det precis på pricken, och om jag misstar mig en fot, få ni säga, att jag är en okunnig klåpare”.

Arkitekten uttalade dessa ord med en säkerhet, som kom blodet att isas i medborgare Théodores ådror.

Santerre såg på plankartan med ett slags respekt. Det syntes, att han var uppfylld av beundran, ehuru han ingenting förstod.

”Följ noga med vad jag säger”.

”Vart då?” frågade Santerre.

”Här på kartan, som jag har ritat, för tusan! Här ha vi det! Tretton fot från väggen finns en flyttbar sten, som jag har märkt med ett A. Ser ni den?”

”Ja, visst ser jag ett A”, svarade Santerre. ”Tror du kanske, att jag inte kan läsa?”

”Under denna sten finns en trappa”, fortsatte arkitekten. ”Titta, jag har märkt den med ett B”.

[ 270 ]”B”, upprepade Santerre. "Ja, jag ser B:et, men jag ser ingen trappa”.

Generalen brast i skratt över sitt skämt.

”När stenen väl är upplyftad och man satt foten på det första trappsteget, går man nedåt, räknar femtio trappsteg och befinner sig alldeles invid registraturen, där gången upphör, efter att ha passerat under drottningens cell”.

”Under änkan Capets cell, menar du, medborgare Giraud”, sade Santerre med rynkad panna.

”Ja visst! Änkan Capet!”

”Men du sade drottningen!”

”Av gammal vana”.

”Ni säger således, att den går under registratorskontoret”, sade Richard.

”Icke blott under registratorskontoret, utan jag kan till och med säga er, i vilken del av registratorskontoret man finner den framför eldstaden”.

”Det var verkligen besynnerligt”, sade Gracchus, ”ty för var gång jag släpper en träkubbe på den platsen, låter stenen ihålig”.

”Om vi finna det, såsom du sagt, medborgare arkitekt, skall jag erkänna, att geometri är en fin sak”.

”Gott, erkänn det då, medborgare Santerre, ty jag skall nu föra er till den plats, som är utmärkt med ett A”.

Medborgaren Théodore tryckte naglarna in i köttet.

”När jag har sett det, när jag har sett det”, sade Santerre, ”ty jag är som den helige Tomas”.

”Ah, du sade den helige Tomas!”

”För tusan — liksom du sade drottningen — av gammal vana. Men man kan icke anklaga mig för att konspirera för den helige Tomas”.

”Och inte mig heller för drottningen”.

Efter detta svar tog arkitekten varsamt sin tumstock, beräknade avståndet och knackade på en sten.

Denna sten var just densamma, som medborgaren Théodore dunkat på i sitt utbrott av vrede.

”Det är den här, medborgare general”, sade arkitekten.

”Tror du det, medborgare Giraud?”

Patrioten inne i kabyssen glömde sig till den grad, att han med sin knutna hand slog sig på låret och samtidigt uppgav en djup suck.

”Jag är säker på det”, svarade Giraud. ”Och er besiktning i förening med min rapport skall bevisa för nationalkonventet, att jag icke misstagit mig. Ja, medborgare ge[ 271 ]neral”, fortsatte arkitekten med eftertryck, ”den här stenen leder till en underjordisk gång, som utmynnar i registratorskontoret efter att ha passerat under änkan Capets cell. Låt oss lyfta upp denna sten och följ sedan med mig ned i den underjordiska gången, så skall jag visa er, att två män, till och med endast en, skulle kunna föra bort henne, utan att någon har en aning därom”.

Ett mummel av förfäran och beundran drog genom den lilla gruppen och nådde svagt medborgaren Théodore, som tycktes förvandlad till en bildstod.

”Betänk, vilken fara vi äro utsatta för”, återtog Giraud. ”Nåval, med ett järngaller, som jag skall låta sätta upp i denna underjordiska gång, innan den nått fram till änkan Capets cell, räddar jag fäderneslandet”.

”Ah, medborgare Giraud, detta är en sublim tanke av dig!” utbrast Santerre.

”Måtte helvetet uppsluka dig, trefaldiga idiot!” brummade patrioten med tilltagande raseri.

”Lyft nu upp stenen”, sade arkitekten till Gracchus, som jämte lyktan även bar ett bräckjärn.

Medborgaren Gracchus grep sig verket an, och ögonblicket efteråt var stenen upplyft.

Då blev den underjordiska gången synlig jämte trappan, som förlorade sig i djupet, under det att den fuktiga luften strömmade upp som en giltig ånga.

”Ännu ett misslyckat försök!” - mumlade medborgaren Théodore. ”O, himmeln vill således icke, att hon skall undkomma, och hennes sak måste alltså vara förbannad!”