Den siste chevalieren/Kapitel 37
| ← Kap 36: Medborgaren Théodore |
|
Kap 38: Det kungliga barnet → |
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
MEDBORGAREN GRACCHUS.
De tre männen stodo orörliga ett ögonblick invid öppningen till den underjordiska gången, under det att fångvaktaren lysle ned med lyktan, vars sken icke kunde tränga ned i dess djup.
Arkitekten blickade triumferande ned på sina tre kamrater från sitt snilles höjd.
”Nå?” sade han om ett ögonblick.
”Ja, för tusan!” svarade Santerre. ”Där är mycket riktigt den underjordiska gången. Det är obestridligt. Nu återstår endast att uppdaga, vart den leder”.
”Ja, det återstår att uppdaga”, instämde Richard.
”Gott, stig ned, medborgare Richard, så får du se, om jag talat sanning”.
”Jag har något bättre att föreslå än att gå ned där”, sade portvakten. ”Vi återvända tillsammans med dig och generalen till Conciergeriet, så får du lyfta upp stenen framför eldstaden, och vi få se”.
”Mycket bra!” sade Santerre. ”Laåt oss gå”.
”Men var försiktig”, sade arkitekten. ”Om denna sten förblir öppen, kan den ingiva någon en idé”.
”Vem tusan tror du kommer hit vid denna timme?” sade Santerre.
”Dessutom är salen övergiven”, sade Richard, ”och det blir tillräckligt att lämna Gracchus kvar här. Stanna här, medborgare Gracchus, så återvända vi till dig från andra ändan av gången”.
”Gott”, sade Gracchus.
”Är du beväpnad?” frågade Santerre.
”Jag har min sabel och det här bräckjärnet, medborgare general”.
”Utmärkt! Håll god vakt. Vi äro hos dig om tio minuter.
Och efter att ha stängt järngrinden avlägsnade sig alla tre genom galleri Des Merciers för att återvända till Conciergeriets privatingång.
Fångvaktaren såg dem avlägsna sig. Han följde dem med blicken, så länge han kunde se dem, och han lyssnade efter deras steg, så länge han kunde höra dem. När sedan tystnad inträdde och han trodde sig vara alldeles ensam, ställde han ned sin lykta på golvet, satte sig ned med benen dinglande över öppningen och försjönk i tankar.
Även fångvaktare försjunka emellanåt i tankar, fastän man i allmänhet icke gör sig besvär med att taga reda på vad de då tänka på.
Helt plötsligt, just då han befann sig mitt i sina meditationer, kände han en tung hand på sin axel.
Han vände sig om, såg en obekant man och ville uppge ett rop, men i samma ögonblick pressades en iskall pistolmynning mot hans panna.
Rösten stockade sig i hans strupe, hans armar föllo kraft lösa ned utefter sidorna, och hans ögon antogo sitt mest bönfallande uttryck.
”Icke ett ord”, sade nykomlingen, ”i annat fall är du en död man”.
”Vad vill ni, monsieur?” stammade fångvaktaren.
Till och med '93 gavs det ögonblick, då man avsvor sina åsikter om allmän jämlikhet, icke duade varandra och glömda kalla varandra medborgare.
”Jag vill”, svarade medborgare Theodore, ”att du låter mig stiga ned där”.
”Varför det?”
”Det hör inte hit!”
Fångvaktaren betraktade med största häpnad denne man, som framställde denna begäran.
Men under tiden tyckte hans interlokutör sig urskilja en stråle av förståelse i mannens blick.
Han sänkte sitt vapen.
”Skulle du vägra att förtjäna en förmögenhet?”
”Det vet jag inte, ty ingen har någonsin gjort mig det förslaget”.
”Gott, då börjar jag”.
”Att erbjuda mig en förmögenhet?”
”Ja”.
”Vad förstår ni med en förmögenhet?”
”Femtiotusen francs t. ex. Det är ont om pengar nu för tiden, och femtiotusen francs äro i dag värda en miljon. Nåväl, jag erbjuder dig femtiotusen francs”.
”För att låta er stiga ned där?”
”Ja. Men på det villkoret att du kommer med mig och att du hjälper mig med det, som jag skall utföra”.
”Men vad är det ni skall utföra? Om fem minuter kommer denna underjordiska gång att vara uppfylld av soldater, som häkta er”.
Medborgare Théodore blev slagen av allvaret i detta argument.
”Kan du förhindra, att dessa soldater komma ned dit?”
”Jag vet ingen utväg och kan icke hitta på någon”.
Och det syntes på fångvaktaren, att han gnuggade geniknölarna för att uppdaga någon utväg, som för honom skulle vara värd femtiotusen francs.
”Men”, sade medborgare Théodore, ”kunna vi gå ned där i morgon?”
”Ja, otvivelaktigt, men i morgon har man i denna underjordiska gång satt upp ett järngaller, som kommer att avstänga den i hela dess vidd, och för säkerhetens skull kommer detta järngaller att vara solitt och utan dörr”.
”I så fall måste vi hitta på något annat”, sade medborgare Théodore.
”Ja, det måste vi”, sade fångvaktaren. ”Låt oss tänka!”
Det framgår av det sätt varpå medborgare Gracchus uttryckte sig, att han redan ingått ett förbund med medborgaren Théodore.
”Det blir min angelägenhet”, sade Théodore. ”Vad gör du i Conciergeriet?”
”Jag är fångvaktare”.
”Det vill säga?”
”Att jag öppnar dörrarna och stänger dem”.
”Sover du där?”
”Ja, monsieur”.
”Intager du dina måltider där?”
”Inte alltid. Jag har mina lediga stunder”.
”Och då?”
”Jag begagnar mig av dem”.
”Till att göra vad?”
”Till att gå och uppvakta värdinnan på värdshuset ’Noaks Brunn’ ty hon har lovat att gifta sig med mig, då jag har tolvhundra francs”.
”Var är värdshuset ’Noaks Brunn’ beläget?”
”Vid rue de la vieille-Draperie”.
”Mycket bra”.
”Hysj, monsieur!”
Patrioten spetsade öronen.
”Ah! ah!” sade han.
”Hör ni?”
”Ja … steg, steg”.
”De komma tillbaka. Så ni ser, att vi icke skulle haft tid”
Detta ’vi’ blev allt mer och mer prononceral.
”Det är sant. Du är en präktig gosse, medborgare, och det förefaller mig, som om du vore av ödet bestämd …”
”Till vad?”
”Till att en vacker dag bli rik”.
”Gud give det!”
”Du tror således på Gud?”
”Emellanåt, då och då … exempelvis i dag …”
”Nå?”
”Tror jag gärna på honom”.
”Tro då”, sade medborgare Théodore och lade tio louisdorer i fångvaktarens hand.
”Å tusan!” sade denne, i det han betraktade guldet vid skenet från sin lykta. ”Det är således allvar?”
”Det skulle icke kunna vara allvarligare”.
”Vad skall jag göra?”
”Infinn dig i morgon på Noaks Brunn, så skall jag tala om för dig, vad jag vill, att du skall göra. Vad heter du?”
”Gracchus”.
”Nåväl, medborgare Gracchus, laga, att du i morgon blir avskedad av portvakten Richard”.
”Avskedad! Och min plats?”
”Tänker du förbli fångvaktare, när du har femtiotusen francs?”
”Nej, men när jag är fångvaktare och fattig, är jag säker på att icke bli giljotinerad”.
”Säker?”
”Ja, eller åtminstone nästan säker. Under det att om jag är fri och rik …”
”Du gömmer dina pengar och uppvaktar en spetsknypplerska i stället för värdinnan på Noaks Brunn”.
”Gott, det är överenskommet”.
”I morgon på värdshuset”.
”Hur dags?”
”Klockan sex på kvällen”.
”Flyg hastigt härifrån. De komma … jag säger, att ni skall flyga, ty jag antager att ni stigit ned genom valvet”.
”I morgon”, upprepade Théodore, i det han skyndade bort.
Och det var verkligen i sista minuten, ty ljudet av steg och röster närmade sig. Man såg redan i den mörka underjordiska gången ljussken, som kom närmare.
Théodore sprang fram till grinden, som skrivaren, vilken överlåtit sin hytt åt honom, hade visat honom. Han öppnade låset med sitt bräckjärn, hoppade upp i det utpekade fönstret, öppnade det, gled ned på gatan och befann sig åter på republikens stenläggning.
Men innan han lämnat la Salle des Pas-Perdus, kunde han ännu höra medborgaren Gracchus göra Richard en fråga och denne svara:
”Medborgaren arkitekten hade alldeles rätt. Den underjordiska gången går alldeles under änkan Capets rum. Det var farligt”.
”Det tror jag det!” sade Gracchus, som just då uttalade en absolut sanning.
Santerre blev synlig i öppningen.
”Och dina arbetare, medborgare arkitekt?” frågade han Giraud.
”De skola vara här före daggryningen, och gallret skall bli uppsatt under sessionen”, svarade en röst, som tycktes komma ur jordens innandöme.
”Och du skall ha räddat fäderneslandet”, sade Santerre till hälften på skämt, till hälften på allvar.
”Du anar föga, hur sant du talar, medborgare general”, mumlade Gracchus.