←  Kap 37: Medborgaren Gracchus
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 38: Det kungliga barnet
Kap 39: Violbuketten  →


[ 276 ]

TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
DET KUNGLIGA BARNET.

Såsom vi sett i ett föregående kapitel, skulle rättegången mot drottningen nu taga sin början.

Man kunde redan se, att det allmänna hatet, som så länge tagit sig utlopp i mummel, äntligen skulle bli tillfredsställt genom offret av detta illustra huvud.

Det saknades icke utvägar att få detta huvud att falla, och Fouquier-Tinville, denne ödesdigre allmänne åklagare, hade föresatt sig att icke försumma de nya anklagelser, som Simon lovat att ställa till hans disposition.

Dagen efter den dag, då Simon och han möttes i la Salle des Pas-Perdus, skrämdes de fångar, som ännu voro kvar i Temple, av vapenlarm.

Dessa fångar voro madame Elisabeth, madame royale och gossen, som efter att i vaggan blivit kallad majestät nu icke kallades annat än lilla Ludvig Capet.

General Hanriot med sin trefärgade plym, sin stora häst och sin stora sabel trädde, åtföljd av flera nationalgardister, in i tornet där det kungliga barnet försmäktade.

Vid generalens sida gick en registrator med elak uppsyn, bärande en liten skrivpulpet, en rulle papper och svängande sin omåttligt långa penna.

Efter skrivaren kom allmänna åklagaren. Vi ha sett, vi känna igen och vi återfinna senare denna man, torr, gul och iskall, vars blodsprängda ögon kommo till och med den morska Santerre att darra, då han var klädd i krigsrustning.

Några nationalgardister och en löjtnant följde efter dem.

Med ett hycklande småleende på läpparna och hållande sin björnskinnsmössa i ena handen och sin spannrem i den [ 277 ]andra, trädde Simon fram för att visa kommissionen vägen.

De kommo till ett mycket smutsigt rum, stort och kalt, vid vars bortre ände unge Ludvig satt alldeles orörlig i sin säng.

När vi sågo den stackars gossen fly för Simons brutala vrede, fanns det ännu kvar hos honom ett slags vitalitet, som uppreste sig mot Templeskomakarens behandling. Han flydde, han skrek, han grät. Då kände han fruktan, då led han, då hoppades han.

Men i dag hade både fruktan och hopp försvunnit. Lidandet fanns otvivelaktigt ännu kvar, men om det fanns kvar, så begravde martyrbarnet, som man på ett så grymt sätt tvingat att umgälla föräldrarnas fel, det i djupet av sitt hjärta och beslöjade det under skenet av en fullkomlig okänslighet.

Han höjde icke ens på huvudet, då kommissionen kom in till honom. Kommissionens medlemmar togo utan vidare ceremonier plats; allmänne åklagaren slog sig ned vid huvudgärden, Simon vid fotändan av sängen, skrivaren vid fönstret, nationalgardisterna och deras löjtnant på ena sidan och en smula i halvmörkret.

De bland de närvarande, som betraktade den lilla fången med något intresse eller till och med endast litet nyfikenhet, lade märke till gossens blekhet och hans egendomliga fetma, som icke var sund, hans krokiga ben, vars leder redan börjat svullna.

”Det där barnet är mycket sjukt”, sade löjtnanten i så bestämd ton, att Fouquier-Tinville som redan slagit sig ned för att börja förhöret, vände sig om.

Lilla Capet höjde blicken och sökte i halvmörkret efter den, som hade uttalat dessa ord, och han kände igen samma unga man, som redan en gång förut på Templegården hindrat Simon från att slå honom. En älsklig och intelligent blick lyste till i hans djupa blå ögon — det var allt.

”Ah, är det du, medborgare Lorin”, sade Simon, i det han sålunda riktade Fouquier-Tinvilles uppmärksamhet på Maurices vän.

”Jag själv, medborgare Simon”, svarade Lorin med sin orubbliga glättighet.

Och ehuru Lorin alltid var redo att möta faran, var han icke mannen att gagnlöst söka den, så han begagnade sig av denna omständighet till att buga sig för Fouquier-Tinville, som hövligt besvarade hans hälsning.

[ 278 ]”Jag tror, att du sade, medborgare”, sade allmänne åklagaren, ”att gossen är sjuk. Är du läkare?”

”Jag har åtminstone studerat medicin, om jag också icke är läkare”.

”Nå, och vad ser du hos honom?”

”Såsom sjukdomssymptom?” frågade Lorin.

”Ja”.

”Jag ser, att hans kinder och ögon äro svullna och hans händer magra och vita, hans knän svullna, och om jag skulle ta hans puls, skulle jag säkerligen kunna räkna till åttiofem à nittio pulsslag i minuten.

Gossen föreföll oberörd av detta uppräknande av hans lidanden.

”Och vad kan vetenskapen tillskriva detta fångens tillstånd?” frågade allmänne åklagaren.

Lorin kliade sig på näsan, i det han mumlade:

”Phyllis vill att jag skall tala,
Jag har icke minsta lust därtill.

Medborgare”, svarade han högt, ”jag känner verkligen icke till lille Capets kroppskonstitution tillräckligt för att besvara den frågan. Men …”

Simon spetsade öronen och skrattade i mjugg, när han såg sin fiende helt nära däran att kompromettera sig.

”Men”, fortsatte Lorin, ”jag tror, att han icke får tillräckligt med motion”.

”Det tror jag det”, sade Simon. ”Den lille lymmeln vill inte gå”.

Gossen förblev alldeles oberörd av skomakarens ord.

Fouquier-Tinville reste sig upp, gick fram till Lorin och sade något med sänkt röst.

Ingen hörde allmänne åklagarens ord, men det var uppenbart, att dessa ord hade formen av en fråga.

”Ah! tror du det medborgare? Det är en mycket allvarlig anklagelse mot en mor …”

”I varje fall skola vi nu få veta det”, sade Fouquier. ”Simon påstår, att han hört honom säga det, och han har åtagit sig att förmå honom att erkänna det”.

”Det vore ohyggligt”, sade Lorin. ”Men när allt kommer omkring, så är det möjligt, ty österrikiskan är icke fritagen från synd, och vare sig det är rätt eller orätt, angår det icke mig — de ha utmålat henne som en Messalina, men icke nöjda med det vilja de nu göra henne till en Agrippina. Jag får erkänna, att det förefaller mig litet för mycket”.

[ 279 ]”Det är dock vad Simon rapporterat”, sade den oberörde Fouquier.

”Jag betvivlar icke alls, att Simon sagt det … det gives människor, som icke dra sig för något, icke ens för de omöjligaste anklagelser … men tycker du icke”, sade Lorin, i det han fixerade Fouquier, ”tycker du icke — du en intelligent och rättskaffens man — att det är att kränka hela den mänskliga naturen i ett barns person, då man gör detta barn frågor om sådana omständigheter, som naturens heligaste och naturligaste lagar ålägga oss att respektera?”

Allmänna åklagaren rynkade icke pannan, utan tog upp en biljett ur fickan och visade Lorin den.

”Nationalkonventet befaller mig att utforska saken”, sade han. ”Resten angår mig icke. Jag skall utforska den”.

”Det är rättvist”, sade Lorin, ”och jag får erkänna att om detta barn medger …”

Och den unge mannen skakade på huvudet på ett sätt, som uttryckte den djupaste avsky.

”För övrigt”, fortsatte Fouquier, ”är det icke enbart på Simons angivelse, som vi anställa förhör. Anklagelsen är allmän”.

Och Fouquier tog upp ännu ett papper ur fickan.

Det var ett nummer av den tidning, som kallades le Père Duchesne och som, såsom man vet, var redigerad av Hébert.

I denna framställdes anklagelsen utförligt.

”Det är skrivet och till och med tryckt”, sade Lorin, ”men inte förrän jag hört en liknande anklagelse komma över barnets läppar — märk väl: frivilligt, utan hotelser …”

”Ja?”

”Så kommer jag att tvivla, trots både Simon och Hébert, liksom du själv tvivlar”.

Simon inväntade otåligt slutet på detta samtal. Uslingen var icke okunnig om den makt, som utövas på en intelligent man av de blickar som han möter bland människor och som uttrycka antingen sympati eller ett subtilt hat. Emellanåt stöter detta subtila inflytande tillbaka, emellanåt attraherar det …

Men Fouquier-Tinville hade känt Lorins skarpa blick och var angelägen att bli helt och hållet förstådd av honom.

”Förhöret skall börja”, sade allmänna åklagaren. ”Skrivare, tag din penna”.

Skrivaren, som just satte upp ingressen till förhöret, väntade, liksom Hanriot, Simon och alla de andra, tills samtalet [ 280 ]mellan Fouquier och Lorin var avslutat. Endast gossen tycktes vara absolut omedveten om den scen, i vilken han snart skulle spela huvudrollen, och hans ansikte, som för ett ögonblick strålat av den högsta intelligens, hade återfått sitt håglösa, apatiska uttryck.

”Tystnad!” sade Hanriot. ”Medborgaren Fouquier-Tinville skall förhöra barnet”.

”Capet”, sade allmänne åklagaren. ”Vet du vad det blivit av din mor?”

Lille Ludvigs likbleka ansikte färgades av en blossande rodnad, men han svarade ej något.

”Hör du mig icke, Capet?” återtog allmänna åklagaren.

Samma tystnad.

”Å, han hör mycket bra”, sade Simon, ”men han är som aporna, han vill icke svara av fruktan för att man skall taga honom för en människa och låta honom arbeta”.

”Svara, Capet”, sade Hanriot. ”Det är nationalkonventets kommission, som förhör dig, och du bör visa lagarna lydnad”.

Barnet bleknade, men svarade ej.

Simon gjorde en åtbörd av raseri. Hos sådana brutala och dumma naturer har vreden blivit ett slags berusning, åtföljd av alla de hemska symptomen till en berusning med vin. ”

”Vill du svara, vargunge!” sade han och visade honom spannremmen.

”Tyst, Simon”, sade Fouquier-Tinville. ”Du har icke ordet”.

Detta uttryck, som han lagt sig till med vid revolutionsdomstolen, undslapp honom ofrivilligt.

”Hör du det, Simon”, sade Lorin. ”Du har icke ordet. Detta är andra gången som man säger dig det i min närvaro. Första gången var då du anklagade mor Tisons dotter, som du haft nöjet att se giljotinerad”.

Simon teg.

”Älskade din mor dig, Capet?” frågade Fouquier.

Samma tystnad.

”Man säger att hon icke gjorde det”, fortsatte allmänne åklagaren.

Något, som påminde om ett blekt småleende, drog över barnets läppar.

”Men när jag säger er”, röt Simon, ”att han sagt till mig, att hon älskade honom alldeles för mycket”.

”Hör på, Simon”, sade Lorin, ”du är visst förargad över [ 281 ]att lilla Capet är en sådan pratmakare, då ni två äro ensamma, men är alldeles stum inför andra”.

”O, om vi endast vore ensamma!” sade Simon.

”Ja, om ni endast vore ensamma, men olyckligtvis äro ni icke ensamma. O, om ni vore ensamma, präktige Simon, utmärkte patriot, så du då skulle bearbeta det stackars barnet, eh? Men ni äro ej ensamma, och du vågar ej visa ditt ursinne inför hederliga män som vi, som veta, att antikens folk, som vi försöka taga till mönster, respekterade alla, som voro svaga. Du vågar det icke, ty ni äro icke ensamma, och du är icke tapper, min präktige Simon, då du har barn på fem fot och sex tum att slåss med”.

”O!” mumlade Simon gnisslande med tänderna.

”Capet”, återtog Fouquier, ”har du anförtrott Simon några hemligheter?”

Barnet vände sig icke om, men i dess blick syntes ett uttryck av ironi, som är omöjligt att beskriva.

”Om din mor?” fortsatte Fouquier.

Ett uttryck av djupaste förakt drog över gossens ansikte.

”Svara ja eller nej”, utbrast Hanriot.

”Svara ja!” röt Simon, i det han höjde sin knutna hand över gossen.

Barnet ryste men gjorde ej en rörelse för att undgå slaget.

De närvarande skreko till av avsky.

Lorin gjorde ännu mer, ty innan skurken hunnit sänka armen, grep han honom om handleden.

”Vill du släppa mig?” tjöt Simon, purpurröd av raseri.

”Seså”, sade Fouquier, ”det ligger ingenting ont i att en mor älskar sitt barn, men säg, på vilket sätt din mor älskade dig, Capet. Det blir kanske till nytta för henne”.

Den unge fången ryckte till vid tanken på att han skulle vara sin mor till nytta.

”Hon älskade mig såsom en mor älskar sin son, monsieur”, sade han. ”Det finns icke två sätt för mödrar att älska sina barn eller två sätt för barn att älska sin mor”.

”O, du lilla orm!” röt Simon, ”jag håller fast vid att du sagt mig, att din mor …”

”Det har du nog drömt”, inföll Lorin lugnt. ”Du måste ofta vara utsatt för mardrömmar, Simon”.

”Lorin! Lorin!” väste Simon.

”Ja, Lorin! Än sedan då? Det finns intet sätt att slå Lo[ 282 ]rin, det är han, som slår andra, då de äro elaka. Det finns inget sätt att angiva honom, för att han hejdade din arm, enär det gjordes inför general Hanriot och medborgaren Fouquier-Tinville, som gilla detta, och de äro icke ljumma! Det finns således intet sätt att få honom giljotinerad litet, liksom Heloise Tison. Det är förargligt, det är så, att man kan bli ursinnig, men så är det i alla fall, min stackars Simon!”

”Senare! Senare!” svarade skomakaren med sitt hyenskratt.

”Ja, käre vän”, sade Lorin, ”men jag hoppas, att med det högsta väsendets hjälp … ah, du väntade att jag skulle säga, med Guds hjälp? … men jag hoppas att med tillhjälp av det högsta väsendet och min sabel få sprätta upp magen på dig först. Men flytta dig åt sidan, Simon, du hindrar mig att se”.

”Rövare!”

”Tyst, du hindrar mig att höra!”

Och Lorin utplånade Simon med blicken.

Simon knöt händerna, men såsom Lorin sagt, fick han lugna sig.

”Nu när han börjat tala”, sade Hanriot, ”kommer han nog att fortsätta. Fortsätt, medborgare Fouquier”.

”Vill du svara nu?” frågade Fouquier.

Barnet försjönk åter i tystnad.

”Där ser du, medborgare, där ser du!” sade Simon.

”Detta barns envishet är besynnerligt”, sade Hanriot, mot sin vilja oroad av denna kungliga fasthet.

”Han får dåliga råd”, sade Lorin.

”Av vem?” frågade Hanriot.

”För tusan, av sin målsman”.

”Anklagar du mig?” skrek Simon. ”Anger du mig? Ah, det var besynnerligt”.

”Låt oss försöka med mildhet”, sade Fouquier.

Så vände han sig om mot barnet, som man kunnat tro vara absolut medvetslöst, och sade:

”Se så, mitt barn, besvara nationalkommisionens frågor, försvåra icke er belägenhet genom att vägra att lämna oss nyttiga upplysningar. Ni har talat med medborgaren Simon om smekningar, som er mor givit er, om det sätt, varpå hon smekte er, det sätt varpå hon älskade er”.

Ludvig kastade en blick omkring sig, som lyste av hat, när den stannade på Simon, men han svarade ej.

”Känner ni er olycklig?” frågade allmänna åklagaren.

[ 283 ]”Tycker ni, att ni bor illa, får dålig mat, blir illa behandlad? Vill ni ha mera frihet, bättre kost, ett annat fängelse, en annan vaktare? Skulle ni vilja ha er häst att rida på, vill ni, att man beviljar er sällskap av barn vid er egen ålder?”

Ludvig bibehöll alltjämt den djupa tystnad, som han brutit endast för att försvara sin mor.

Kommissionen var utom sig av förvåning. Så mycken fasthet, så mycket intelligens voro otroliga hos ett barn.

”O, dessa kungar!” sade Hanriot med sänkt röst. ”En sådan ras! De äro som tigrar! Till och med de mycket små äro ondskefulla”.

”Hur skall protokollet redigeras?” frågade skrivaren i förlägen ton.

”Det är icke framställd någon anklagelse mot Simon”, sade Lorin, ”alltså finns det ingenting att skriva. Det passar honom utmärkt”.

Simon hytte med sin knutna näve mot sin oförsonlige fiende.

Lorin brast i skratt.

”Du kommer inte att skratta så där den dag då du nyser i säcken”, sade Simon, utom sig av raseri.

”Jag vet icke, huruvida jag kommer att gå före dig eller följa efter dig i den lilla ceremoni som du hotar mig med”, sade Lorin, ”men jag vet, att många skola skratta den dag, då det blir din tur. Gudar … jag sade gudar i pluralis … Gudar, vad du kommer att vara ful den dagen, Simon. Du kommer att bli hemsk att skåda”.

Och Lorin retirerade bakom kommissionen med ett nytt utbrott av munterhet.

Kommissionen hade ingenting mer att uträtta, så den drog sig tillbaka.

Vad gossen beträffar, så började han, då han väl var fri från förhöret, att nynna en melankolisk liten visa, som hade varit hans fars favoritsång.