Diana (1904)/Del 1/Kapitel 22

←  Huruledes Chicot får en lektion i genealogi.

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Huru det flyende nygifta paret fick sällskap på resan.

Gammal och ensam  →

XXII.
HURU DET FLYENDE NYGIFTA PARET FICK SÄLLSKAP PÅ RESAN.

Morgonen därpå, ungefär vid samma tid då broder Gorenflot vaknade väl inhöljd i sin kåpa, skulle läsaren, om han färdats vägen mellan Paris och Angers, ha sett ett par ryttare — en adelsman med sin page — mellan Chartres och Nogent. Deras hästar gingo helt lugnt sida vid sida, smekte hvarandra med mularna och samtalade genom att gnägga och frusta, såsom det anstod ett par hederliga djur, hvilka af brist på talets gåfva måste finna andra sätt att meddela sig med hvarandra.

De båda herrarna hade ungefär vid samma tid dagen förut ankommit till Chartres med sina hästar höljda af skum. Det ena af de ädla djuren hade till och med störtat på själfva torget utanför katedralen, och som detta skedde just då stadens borgare begåfvo sig till mässan, väckte det ett ganska stort uppseende hos åskådarna, fastän hästens ägare ej tycktes fråga stort efter sin förlust.

Innevånarna i Chartres ha i alla tider varit skarpa iakttagare, och några af dem hade därför lagt märke till, att den störste af ryttarna hade smugit ett guldmynt i handen på en gosse, som sedan följde dem till ett värdshus, genom hvars bakport de båda ryttarna en halftimme senare begåfvo sig bort på nya hästar.

Sedan de hade kommit ut på öppna fältet, som ännu var kalt och kallt, men redan började skifta i blått, till tecken att våren var i antågande, sträckte den störste ryttaren sina armar mot den mindre.

— Min älskade lilla hustru! Nu kan du tryggt ge mig en kyss, ty nu ha vi icke längre någonting att frukta.

Och madame de Saint-Luc — ty det var naturligtvis hon — hade lutat sig ömt intill sin man, lindat sina armar omkring hans hals och gifvit honom en lång, varm kyss — alldeles som han begärde.

På grund af den lugnande försäkran, som Saint-Luc hade gifvit sin hustru — och kanske äfven i anledning af den ömma kyssen — hade det unga paret något längre fram på dagen tagit in på ett litet värdshus i byn Courville, fyra mil från Chartres, där de stannade hela dagen och följande natt, sorgfälligt instängda i sitt lilla rum. Efter frukosten hade de nämligen tillsagt värden, att ingen fick störa dem förrän följande morgon, emedan de voro ytterligt uttröttade efter en lång resa och ville hvila ut ordentligt.

Det är också på förmiddagen följande dag vi finna det unga paret på vägen från Chartres till Nogent. De kände sig nu allt säkrare och färdades icke längre som flyktingar, utan som ett par lössläppta skolpojkar, som oupphörligt skämtade med hvarandra — stannade för att låta sig beundras af kamraten, för att bryta de första bladknopparna, söka efter mossa och glädja sig åt solstrålarnas reflex på fågelvingar och i källsprång.

— Guds död! utbrast plötsligt Saint-Luc, hvad det ändå är härligt att vara fri! Har du någonsin förut i hela ditt lif känt dig så fri som nu, Jeanne?

— Jag? utbrast den unga hustrun glädtigt, nej, aldrig! Detta är första gången jag hämtar frisk luft efter behag! Min far var misstänksam och min mor satt alltid inne — jag fick aldrig gå ut utan guvernant, två kammarjungfrur och lakej. Jag har knappt beträdt en gräsmatta sedan min barndom, då jag lekte med min väninna Diana i Méridors skogar, där vi sprungo i kapp och hade förtjusande roligt tillsammans. Men du, min älskade, du har åtminstone haft din frihet!

— Jag?

— Naturligtvis — du som är man!

— Nej du, aldrig? Jag är ju uppfostrad tillsammans med dåvarande hertigen af Anjou. Han tog mig först med till Polen och sedan tillbaka till Paris. Etikettens fordringar ha aldrig tillåtit mig att lämna honom. Så snart jag försökte det, har han jämrat och klagat: Jag har så tråkigt, min vän! Kom och leds tillsammans med mig! Fri? Jo visst ock! Med korsetten som hotat att kväfva mig, med det kolossala halskråset som vill skära strupen af mig, med det friserade håret och baretten sedan — baretten, som fästes med nålar! Nej, nej, min dyra Jeanne — jag tror, att jag har haft ännu mindre frihet än du. Men så njuter jag nu af den så mycket mer. Lefve friheten! Lefve allt godt! Hvarför skall man beröfva sig det, då man kan slippa?

— Men om man får fatt i oss igen, sade madame de Saint-Luc med en orolig blick bakom sig, om man för oss till Bastiljen?

— Om vi bara få vara tillsammans, min lilla hustru, så vore det ju inte så svårt. Hela dagen i går voro vi ju lika instängda som ett par statsfångar, men vi hade inte allt för tråkigt i alla fall.

— Lita inte på att vi få vara tillsammans, sade Jeanne med ett skälmskt leende. Jag tänker att vi få hvar sin cell, om de få tag i oss.

— Så få vi gömma oss mycket väl! sade Saint-Luc.

“Vänta! Vänta! Spring då inte, för tusan!”

— Var lugn! sade Jeanne, vi skola snart vara väl gömda. I den vägen ha vi ingenting att frukta. Du skulle bara se Méridor med dess väldiga ekar, som resa sig likt pelare under himmelens hvalf, dess oändliga skogssnår och långsamt flytande strömmar — de stora dammarna, sädesfälten, blomsterrabatterna och gräsmattorna -— och så de små tornen, omkring hvilka tusentals dufvor kretsa! Och det bästa af allt i dessa Armidas förtrollade trädgårdar är ändå deras vackra, goda, ojämförliga härskarinna — min kära, älskade Diana! Å, hvad du skall komma att hålla af henne!

— Det gör jag redan, ty hon håller ju af dig!

— Ja, jag är alldeles säker på att hon gör det och alltid skall göra det. Diana är inte den som är obeständig i vänskap. Kan du tänka dig ett lyckligare lif än vi skola föra där nu under den härliga tid som nalkas! Diana har öfvertagit ledningen af sin fars hus, och därför behöfva vi inte alls hysa någon oro. Han är en gammal krigare från Francois I:stes tid, men numera svag och orkeslös. Han har ej mer än ett enda minne från forna tider, och det är segraren vid Marignon och den besegrade vid Pavia — ej mer än en enda kärlek och ett enda hopp för framtiden, och det är Diana. Vi kunna till och med vistas på Méridor utan hans vetskap. Och om han får veta det — nå, då stämma vi honom till vår förmån genom att säga honom, att hans Diana är den vackraste flicka i världen och Francois I den störste härförare som någonsin har funnits.

— Det låter ju alldeles förtjusande, sade Saint-Luc. Men jag förespår ändå allvarsamma tvister.

— Huru då?

— Alldeles säkert!

— Af hvilken anledning? A propos Francois I:e.

— Nej, honom må han uppskatta hur högt han behagar! Men à propos den vackraste flicka i världen.

— Du vet, att jag inte längre kan komma med i räkningen, efter som jag är gift.

— Du har rätt, min dyra Jeanne!

— Tänk dig, hvilket lif vi skola föra på Méridor, min älskade! fortsatte Jeanne, Redan strax på morgonen gå vi ut i skogen genom den lilla porten från paviljongen, där Diana skall inhysa oss. Jag känner så väl till den där paviljongen — två torn på ömse sidor om ett corps de logis byggdt under Louis XII — en beundransvärd arkitektur, som du måste finna förtjusande, du som älskar blommor och spetsar. Och från fönstren — hvilken utsikt! Stora, svala, skuggrika skogar så långt ögat kan nå, med betande hjortar och rådjur, som hastigt höja sina hufvud vid minsta buller, och på motsatta sidan en vidsträckt utsikt öfver gyllne sädesfält, öfver byar med röda tak och hvita murar, öfver Loire, som gnistrar i solen och vimlar af båtar. Och tre mil därifrån ha vi en sjö med båt i vassen, där skola vi ha våra hästar och hundar, och därifrån ge vi oss ut på jakt i de stora skogarna …

— Vi måste skynda på, Jeanne, jag längtar att komma till Méridor, sade Saint-Luc,

Det unga paret sporrade sina hästar och red i galopp ett par mil, hvarefter de åter saktade farten, för att utbyta en kyss och fortsätta sitt samtal. Sålunda färdades de ända till Mans, där de dröjde öfver en dag, hvarefter de åter begåfvo sig på väg följande morgon med föresats att hinna till Méridor före dagens slut.

Sedan de väl hunnit dit, ansåg Saint-Luc att de skulle vara utom all fara. Han kände endast allt för väl kung Henris ömsom hetsiga och ömsom tröga temperament. Var han vid sitt hetsiga humör när han fick underrättelse om Saint-Lucs flykt, så skulle han skicka tjugu kurirer och hundra man af vakten efter flyktingarna med order att föra dem tillbaka döda eller lefvande. Var han däremot vid sitt tröga lynne, så skulle han endast dra en djup suck och sträcka på sig litet eftertryckligare än vanligt där han låg i sängen, mumlande: Hvarför har jag inte lärt känna den bedragaren Saint-Luc litet förr!

Och alldenstund nu våra flyktingar hvarken hade blifvit upphunna af kurirer eller sett till någon vakt, så var det högst troligt att Henri III hade varit vid sitt tröga humör, när han fick veta att de hade rymt. Detta upprepade Saint-Luc oupphörligt inom sig, då han såg sig tillbaka utan att kunna upptäcka någon förföljare.

— Godt! tänkte han, stormen rasade naturligtvis ut öfver den stackars Chicot, som gaf mig det goda rådet att fly.

Plötsligt kände Saint-Luc att hans hustru lade sin hand på hans arm.

Han spratt till. Ty det var ingen smekning.

— Se! sade hon.

Saint-Luc vände sig om och varseblef på långt afstånd en ryttare, som färdades samma väg som de och tycktes oupphörligt skynda på sin häst. Saint-Luc ansåg denna syn för ett dåligt omen; oaktadt det lugn han låtsat sig äga, fruktade han likväl i grund och botten något nytt vindkast i kung Henris lynne.

— Ja, jag ser att där kommer en ryttare, svarade han långsamt.

— Låt oss fly! utbrast Jeanne och sporrade ifrigt sin häst.

— Nej, nej! sade Saint-Luc, som bibehöll sin sinnesnärvaro trots all inre fruktan. Ryttaren är ensam, efter hvad jag kan se, och vi behöfva inte fly för en ensam man. Vi draga oss åt sidan och låta honom passera: sedan fortsätta vi i allt lugn.

— Men om han stannar!

— Nå, i så fall få vi se hvem vi ha att göra med, och då rätta vi oss därefter.

— Du har rätt, sade Jeanne. Det var dumt af mig att bli rädd då jag har dig till försvarare.

— Det är kanske ändå bäst att öka farten, sade Saint-Luc sedan han hade sett sig tillbaka ännu en gång. Ty det finns en plym i den där hatten och en halskrage under den, som väcker min oro.

— Ack min Gud! Men hur kunna sådana saker oroa dig? frågade Jeanne under att hon följde efter sin man, som hade fattat hennes häst vid tygeln och drog den med inåt skogen.

— Därför att plymens färg är mycket modärn och halskragens fason likaså. Bäggedera äro dessutom mycket för dyrbara att tillhöra vanligt hyggligt folk, Du skall få se att ryttaren är en ambassadör från min höga herre, konungen.

— Låt oss sporra våra hästar! utbrast madame Saint-Luc, darrande som ett asplöf vid blotta tanken på att hon kunde bli skild från sin man.

Men det var lättare sagdt än gjordt att sporra hästarna framåt. Furorna stodo mycket tätt, deras grenar bildade en verklig mur, och dessutom sjönko hästarne vid hvarje steg djupt ned i den mjuka sanden. Under tiden närmade sig den ensamme ryttaren allt mer, och man hörde hästens hofslag dåna mot stenhällarna.

— Det är oss han söker — Gud i himmelen! utropade Jeanne.

— Om så är, så skola vi höra efter hvad han vill, ty han hinner ändå alltid upp oss.

— Nu stannar han, sade Jeanne.

— Och han stiger af hästen, sade Saint-Luc, och tar af inåt skogen. Nå, om det också är Lucifer själf i egen person, så skall jag gå honom till mötes.

— Vänta litet! bad Jeanne och höll sin man tillbaka. Jag tyckte att han ropade.

Ryttaren hade verkligen bundit sin häst vid ett träd och kom nu efter dem in i skogen, ropande:

— Vänta! Vänta! Spring då inte, för tusan! Jag har någonting åt er, som ni har förlorat!

— Hvad är det han säger? frågade grefvinnan.

— Jag tyckte han sade, att vi ha förlorat någonting, sade Saint-Luc.

— Hör på! fortsatte den okände. Den lille herrn där har glömt ett armband på ett värdshus i Courville — ett armband med ett damporträtt — och sådana saker vill man nog inte förlora, framför allt inte porträttet af den vördnadsvärda madame de Cossé-Brissac. Låt mig nu slippa springa längre — för hennes skull!

— Jag tycker att jag känner igen den där rösten! utropade Saint-Luc.

— Och han talar om min mor!

— Har du verkligen förlorat ett armband, min älskling?

— Ja visst! Ja märkte det ej förrän i morse, och jag kunde omöjligt påminna mig hvar jag hade glömt det.

— Å — det är ju Bussy! utropade plötsligt Saint-Luc.

— Vår vän grefve de Bussy! upprepade Jeanne helt rörd.

— Ja visst — vår vän! sade Saint-Luc och skyndade nu lika ifrigt den kommande till mötes som han förut hade försökt att undfly honom.

“Han gråter af glädje!” tänkte hon.

— Saint-Luc! Jag misstog mig således inte, sade Bussy med sin klara stämma och stod i samma ögonblick framför de båda makarna. Er ödmjuke tjänare, madame, tillade han skrattande och räckte det funna armbandet till Jeanne.

— Kommer ni för att arrestera oss på kungens vägnar, herr de Bussy? frågade Jeanne småleende.

— Visst inte! Jag är inte tillräckligt god vän med hans majestät för att få dylika förtroendeuppdrag. Nej, jag fann ert armband i Courville och upptäckte därigenom, att ni måste ha färdats fram före mig. Jag dref på min häst, fick se er, förstod att det var ni och jagade er ofrivilligt framåt. Förlåt!

— Det är således slumpen som har gjort, att ni färdas samma väg som vi? frågade Saint-Luc med en sista skymt af misstanke.

— Ja, det är slumpen, svarade Bussy, men i detta ögonblick skulle jag hellre vilja påstå att det är försynen.

All misstro försvann ur Saint-Lucs sinne inför den vackra och ståtliga ädlingens öppna blick och ljusa leende.

— Ni är således också på resa? sade Jeanne.

— Ja, jag är på resa, svarade Bussy och steg åter till häst.

— Men inte på samma sätt som vi?

— Olyckligtvis inte.

— Jag menar för att ha fallit i onåd?

— Det är nog inte mycket som fattas!

— Och hvart reser ni?

— Åt Angers till. Och ni?

— Åt samma håll.

— Jag förstår! Brissac ligger ju ungefär tio mil härifrån, mellan Angers och Saumur. Ni ämna naturligtvis söka skydd under fädernehemmets tak — som ett par förföljda dufvor. Det är oändligt poetiskt och jag skulle verkligen afundas er lycka, om inte afunden vore ett så förskräckligt fult fel.

— Gift er, herr de Bussy, sade Jeanne med ögonen strålande af lycka, så skall ni få se, att ni blir lika lycklig som vi! Det är mycket lätt att känna sig lycklig, när man får vara tillsammans med den man älskar, skall jag säga er.

Hon såg småleende på Saint-Luc, som om hon ville vädja till hans vittnesbörd.

— Det är inte alla som ha samma tur, madame, sade Bussy, och jag tviflar på min.

— Å — ni, herr de Bussy? Ni som är älskad af alla!

— Det brukar vara detsamma som att vara älskad af ingen, madame! sade Bussy med en djup suck.

— Seså, sade Jeanne med en blick af hemligt förstånd på sin man, låt nu mig gifta bort er! Först och främst tänker jag, att detta skulle lugna åtskilliga svartsjuka gifta män, efter hvad jag har hört sägas, och vidare hoppas jag därigenom kunna förskaffa er den lycka, hvars existens ni betviflar.

— Jag betviflar alls inte denna lyckas existens, madame, sade Bussy med en suck, men jag betviflar att den finns till för mig.

— Vill ni, att jag skall gifta bort er? frågade madame de Saint-Luc.

— Ja — om det kunde ske efter mitt tycke.

— Ni säger det med en ton, som om ni hade beslutat er för att dö som ungkarl.

— Kanhända.

— Ni måste vara kär i en kvinna, som ni aldrig kan få?

— Min bäste Saint-Luc, sade Bussy, bed grefvinnan, att hon af nåd upphör att genomborra mitt hjärta med tusentals dolkstyng.

— Akta er, Bussy, sade Saint-Luc, ni kommer mig att tro att det är min hustru ni älskar.

— I så fall måste ni åtminstone medge, att jag är en högst grannlaga älskare, och att äkta män göra orätt i att vara svartsjuka på mig.

— Det är sant, sade Saint-Luc vid tanken på att det var Bussy, som hade ledsagat hans hustru till Louvren. Men tillstå nu, att ert hjärta är fängsladt på något håll?

— Det medger jag, sade Bussy.

— Är det verklig kärlek eller bara en nyck? frågade Jeanne.

— Det är mitt lifs stora passion, madame.

— Den skall jag bota!

— Det tror jag inte:

— Och jag skall gifta bort er!

— Det tviflar jag på.

— Och jag skall laga, att ni blir så lycklig som ni utan tvifvel förtjänar.

— Ack, madame, min enda lycka är nu min olycka!

— Men jag är mycket bestämd af mig, det skall jag säga er, sade Jeanne.

— Jag också, svarade Bussy.

— Ni måste ge vika till sist, herr grefve.

— Låt oss emellertid fortsätta resan tillsammans som goda vänner, sade den unge adelsmannen. Vi måste först laga att vi komma ifrån den här sandåsen och sedan se till, att vi, innan det blir mörkt, hinna till den förtjusande lilla byn därnere.

— Ja, till den eller till någon annan.

— Mig är det också likgiltigt hvart det bär.

— Ni följer oss således?

— Så långt som vi ha gemensam väg, om det inte misshagar er.

— Visst inte — tvärtom! Men ni kunde gärna följa med dit vi resa!

— Hvart reser ni då?

— Till slottet Méridor.

Blodet steg hastigt Bussy åt hufvudet och sjönk lika hastigt tillbaka. Hans blekhet var så stor, att hans hemlighet mycket säkert hade varit förrådd, om Jeanne icke just i samma stund hade skänkt sin man ett ljuft småleende.

Bussy fick således tid att hämta sig, under det att de båda makarna voro upptagna af silt ögonspråk. Han beslöt att gengälda den unga grefvinnans maliciösa infall genom att bevara en djup tystnad angående sina egna ärenden.

— Till slottet Méridor, sade ni, grefvinna, sade han, då han hade fått tillräckligt välde öfver sig själf, för att kunna uttala detta namn, hvad är det för ett slott?

— Där bor en af mina bästa väninnor, svarade Jeanne.

— Jaså! sade Bussy. Och hon — hon är hemma för närvarande?

— Mycket säkert, svarade madame de Saint-Luc, som var helt och hållet okunnig om hvad som hade händt på Méridor under de sista två månaderna. Har ni verkligen aldrig hört talas om baron de Méridor, en af de rikaste godsägarna i Anjou, och inte heller …

— Inte heller? upprepade Bussy frågande.

— Inte heller om hans dotter, Diana de Méridor, den vackraste adelsdam, som någonsin har funnits?

— Nej, madame, svarade Bussy, nästan kväfd af sinnesrörelse.

Och medan Jeanne återigen växlade innehållsrika blickar med sin man, frågade den unge ädlingen sig själf genom hvilken särskild lyckträff han så utan alla beräkningar hade under vägen sammanträffat med människor, som talade med honom om Diana de Méridor — den tanke, som fyllde hela hans själ. Låg det en snara i deras ord? Det var nästan omöjligt. Saint-Luc hade redan flytt från Paris, då Bussy gjorde sitt inträde hos grefvinnan de Monsoreau och fick veta, att hon var född Diana de Méridor.

— Är det långt kvar till slottet, madame? frågade Bussy.

— Ungefär sju mil, tror jag. Och jag skulle vilja slå vad att det blir där och inte i den förtjusande lilla byn, som lyser i solen därborta, som vi få gå till hvila i kväll. Följer ni med?

— Ja, madame.

— Ni skall få se att detta blir första steget mot lyckan, som jag lofvat er, herr de Bussy, sade Jeanne.

Bussy bugade sig och fortfor att färdas i sällskap med det unga paret, som höll god min, tack vare den förbindelse, hvari de ansågo sig stå till Bussy. En god stund förgick under tystnad. Men Bussy hade mycket att fråga om, och han begagnade sig beslutsamt af tillfället.

— Hurudan är då denne baron de Méridor, som ni nyss talade om, madame? frågade han,

— En typ för en verklig ädling från forna dagar — en ädel riddare, som säkert skulle ha fått plats vid kung Arthurs runda bord.

— Med hvem är hans dotter gift? frågade Bussy därnäst, med en öfvermänsklig ansträngning att behärska både min och stämma.

— Gift?

— Ja, vill ni säga mig det?

— Diana gift!

— Skulle det vara så märkvärdigt?

— Visst inte! Men Diana är inte gift. Jag skulle säkert ha varit den första som blifvit underrättad om hennes giftermål.

Hjärtat svällde i Bussys bröst, och en smärtsam suck gick öfver hans läppar.

— Mademoiselle de Méridor är således på slottet hos sin far? sade han.

— Vi skola hoppas det, svarade Saint-Luc med tonvikt, för att visa sin hustru, att han förstod hennes planer och gillade dem.

Nu följde en stunds djup tystnad, hvarunder de tre resande öfverlämnade sig åt sina egna tankar.

— Å, se bara — se! ropade Jeanne plötsligt och reste sig i stigbyglarna, där ser man tornen på slottet Méridor! Se ditåt, herr de Bussy — midt i de stora aflöfvade skogarna, som snart skola skifta i ljusgrönt. Ser ni skiffertaket lysa fram?

— Ja, jag ser! svarade Bussy med en rörelse, som nästan förvånade honom själf genom sitt djup. Där ligger således slottet Méridor!

Vid åsynen af detta ståtliga slott och dess härliga och rika marker — vackra till och med under naturens njuggaste tid — flögo Bussys tankar ifrigare och sorgsnare än någonsin till den stackars fången vid rue Saint-Antoine i det dimmiga Paris.

Han drog återigen en suck, men icke endast af smärta. Madame de Saint-Luc hade lofvat honom lycka, och detta hade ingifvit honom hopp.