Diana (1904)/Del 1/Kapitel 21

←  Huruledes Chicot blef nödsakad att stanna kvar i kyrkan och där fick se och höra mycket farliga saker.

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Huruledes Chicot får en lektion i genealogi.

Huru det flyende nygifta paret fick sällskap på resan.  →

XXI.
HURULEDES CHICOT FÅR EN LEKTION I GENEALOGI.

Chicot reste på sig i biktstolen, för att räta ut sina domnade ben. Han hade alla skäl att tro att skådespelet nu var slut, och som klockan var nära två på morgonen, var han ifrig att ordna. för sig för återstoden af natten.

Men till hans stora förvåning kommo de tre furstliga bröderna tillbaka ut från sakristian, sedan de hade hört nyckeln vridas om två gånger i dörren till kryptan — men nu hade de aflagt munkkåporna och visade sig i sina vanliga dräkter.

När korgossen såg dem komma tillbaka, brast han i ett så högljudt och muntert skratt, att Chicot kände sig smittad af denna öfverdådiga munterhet och skrattade med, utan att veta hvarför.

Hertigen af Mayenne gick raskt fram till trappan.

— Skratta inte så högt, kära syster, sade han. De ha nätt och jämt hunnit ut — tänk om de hörde det!

— Kära syster! upprepade Chicot förbluffad. Skulle den där korgossen händelsevis råka att vara ett femininum?

Novisens kapuschong slogs tillbaka i detsamma och blottade det mest spirituella och mest förtjusande kvinnohufvud, som Leonardo de Vinci någonsin har förevigat på duken, Ett par strålande skälmska, svarta ögon, som kunde vidgas ända till hemskhet, när de uttryckte allvar; en liten fin mun med purpurröda läppar; en utomordentligt välskuren näsa; en vackert rundad haka; den finaste ansiktsoval med något blek hy och ett par ytterst väl tecknade ögonbryn. Det var herrarnas af Guise vackra syster, madame de Montpensier, denna farliga sirén, som under korgossens kåpa dolt sitt så mycket klandrade kroppsliga lyte. Hennes ena axel var nämligen högre än den andra, och hennes högra ben var krokigt, så att hon haltade en smula. En dämons själ bodde i denna lytta kropp, som hade fått ett så änglaskönt hufvud.

Chicot kände genast igen henne. Han hade sett henne minst tjugu gånger komma och göra sin kur för sin kusin, drottning Louise, och han förstod, att det låg en stor hemlighet under hennes närvaro, såväl som hennes bröders, eftersom de hade stannat kvar efter alla andra.

— Å, broder kardinal, hvad du kan göra dig helig och tala vackert om Gud! utropade hertiginnan i ett nytt anfall af munterhet. En stund var jag riktigt rädd och trodde, att du tog saken på allvar. Och han, som så godtroget lät smörja och kröna sig! Fy, hvad han var ful med kronan på sitt hufvud!

— Lika mycket, sade hennes bror, vi ha nu fått det som vi ville — den gode kusin Francois är fullkomligt fast. Monsoreau hade förmodligen haft något hemligt intresse af att föra saken så långt, och nu äro vi åtminstone säkra på, att han inte skall öfverge oss på halfva vägen till schavotten, så som han gjorde med La Mole och Coconnas.

— Den vägen har man inte så lätt att anvisa furstarna af vår släkt, sade hertigen af Mayenne. Och det är i alla händelser närmare från Louvren till klostret Sainte-Geneviève, än från Hôtel de Ville till Grêvetorget.

Chicot förstod nu, att man hade drifvit gäck med hertigen af Anjou, och eftersom han afskydde prinsen, skulle han gärna till tack för denna mystifikation ha omfamnat bröderna Guise, med undantag af herr de Mayenne, hvars andel af tacksamhetsbetygelsen madame de Montpensier kunde ha fått, förutom sin egen.

— Låt oss nu återkomma till våra affärer, mina herrar, sade kardinalen. Här är väl ordentligt stängdt öfverallt?

— Ja, det svarar jag för, förklarade hertiginnan. För öfrigt kan jag gå och se efter.

— Bry dig inte om det, sade hertigen, du kan verkligen vara trött efter dina mödor, min stackars lille korgosse!

— Visst inte! Hela äfventyret var ju så obeskrifligt roligt!

— Och du sade, att han är här, Mayenne? frågade hertigen.

— Ja.

— Men jag har inte sett till honom.

— Det tror jag nog! Han är gömd.

— Hvar då?

— I en biktstol.

Dessa ord ljödo lika förfärande för Chicots öron, som om de hundratusen trumpeterna hade kallat honom till den yttersta domen.

— Hvem i all världen mena de? tänkte han skakande af förskräckelse. Här finns ju ingen annan än jag!

— Han har således sett och hört alltsammans?

— Hvad gör det? Han är ju en af de våra.

— För hit honom, Mayenne, sade hertigen.

Mayenne gick utför trappan från koret, såg sig uppmärksamt omkring och styrde sedan kurs rakt på biktstolen, där Chicot var gömd.

Chicot var en modig man. Men nu skallrade tänderna i munnen på honom af fasa, och kallsvetten föll i stora droppar från hans panna ned på hans händer.

— Jaså, det är nu så dags! tänkte han, i det han försökte få fram värjan under munkkåpan. Men man skall åtminstone inte få döda mig som en hund i den här lådan. Framåt, mot döden! Och eftersom tillfälle yppar sig därtill, så skall jag åtminstone skicka min gode vän herr de Mayenne dit i förväg. Men nu hördes hertiginnans röst ropa från koret:

— Nej, inte i den där, Mayenne — i den andra, längst bort till vänster!

— Uff! pustade Chicot så djupt, att det skulle ha gjort heder åt själfva Gorenflot, det var verkligen hög tid! Men hvem böfveln kan vara gömd i den andra?

— Kom ut, mäster Nicolas David, sade Mayenne. De ha gått.

— Här är jag, ers nåd, sade en man, som steg ut från biktstolen.

— Godt! utbrast Chicot sakta. Jag saknade dig under festligheten nyss, mäster Nicolas — jag tittade efter dig öfverallt, men nu kommer du ändtligen till rätta!

— Ni har sett och hört allt, eller hur? frågade hertigen af Guise.

— Jag har inte gått miste om ett enda ord, och jag bevarar hvarenda detalj i mitt minne, ers nåd.

— Ni skulle således kunna redogöra för alltsammans inför hans helighet påfvens sändebud? fortsatte hertigen.

— Utan att uteglömma det ringaste.

— Min bror, herr de Mayenne, har sagt mig, att ni har uträttat stora saker för vår räkning. Hvad är det ni har gjort?

Kardinalen och hertiginnan närmade sig nyfiket. De tre prinsarna och deras syster stodo i en grupp, och på tre stegs afstånd från dem stod mäster Nicolas midt i lampskenet.

— Jag har gjort hvad jag lofvat, ers nåd, sade Nicolas David. Jag har funnit medlet, hvarigenom ni utan motstånd kan bestiga Frankrikes tron.

— Den där också! utbrast Chicot i all tysthet. Jag tror att all världen vill vara kung af Frankrike. Nå — skrattar bäst som skrattar sist!

Den hederlige Chicot hade tydligen återfått sitt goda humör. Och därtill hade han tre orsaker.

För det första hade han på ett oväntadt sätt undgått en stor fara. För det andra hade han upptäckt en farlig konspiration. Och för det tredje såg han i denna konspiration ett medel att föra sina båda fiender — hertigen af Mayenne och advokaten Nicolas David — i fördärfvet.

— Högt älskade broder Gorenflot! mumlade han sedan alla dessa tankar hade ordnat sig inom hans hjärna, hvilken härlig supé jag skall bjuda dig på i morgon till tack för lånet af din kåpa!

— Helst vill jag verkligen slippa att bli kallad usurpator, förklarade Henri af Guise. Jag vill inte ha alla den öfriga kristenhetens kungar, som stödja sig på sin gudomliga rätt, emot mig.

— Jag känner till ers nåds skrupler i detta afseende, sade advokaten med en djup bugning för hertigen, och jag har också gjort mina efterforskningar med fullt afseende fäst vid dem. Den, som har lagliga anspråk, har vunnit allt. Nu har jag emellertid upptäckt, att Guisernas ädla ätt har rättmätiga anspråk på Frankrikes krona — och att ätten Valois är en parasitgren, som har usurperat den.

Den säkerhet, hvarmed Nicolas David uttalade detta lilla påstående, framkallade en liflig glädje hos hertiginnan, en ytterlig nyfikenhet hos kardinalen och hertigen af Mayenne och kom hertigens af Guise mörka uppsyn att klarna.

— Det blir emellertid svårt för oss, huru lysande vår släkt än må vara, att uppträda som pretendenter gent emot släkten Valois, sade hertigen betänksamt.

— Men då man har klara bevis, ers nåd, sade mäster Nicolas. Han lyfte upp sin kåpa, för att dra fram en pergamentsrulle ur sina vida knäbyxor, och vid denna åtbörd blottades spetsen af en lång huggvärja, som han bar vid sidan.

Hertigen tog pergamentsrullen, som Nicolas David räckte honom.

— Hvad är det här? frågade han.

— Huset Lothringens stamträd.

— Ända från?

— Karl den store, ers nåd.

— Karl den store! utropade de tre bröderna med en min af misstro, som likväl ej var fri från en viss tillfredsställelse. Men det är ju alldeles omöjligt. Den förste hertigen af Lothringen lefde samtidigt med Karl den store, men han hette Rainer och var alls inte släkt med den store kejsaren.

— Vänta ett ögonblick, ers nåd! bad Nicolas. Jag har naturligtvis inte gjort mina forskningar för att uppställa en af dessa tvistefrågor, som man afhugger genom en simpel dementi, och som kan tillbakavisas af hvilken domare som hälst. Hvad ers nåd behöfver är en grundlig rättegång, som räcker länge och som sysselsätter både parlament och folk, så att ni får tid att locka det på er sida — icke folket, ty det är redan på er sida, men parlamentet. Och hör nu på, ers nåd! Den förste hertigen af Lothringen, Rainer, var således samtidig med Karl den store. Hans son Guilbert var samtidig med Ludvig den fromme, och Guilberts son Henri var samtidig med Karl den skallige.

— Men … invände hertigen af Guise.

— Tålamod, ers nåd — vi komma strax dit. Hör nu väl på! Rainers näst äldste son Ricin hade en dotter vid namn Bonne. Och med hvem var hon gift?

— Bonne?

— Ja.

— Med Charles af Lothringen, son till Louis IV, kung af Frankrike.

— Med Charles af Lothringen, son till Louis IV, kung af Frankrike, upprepade David med eftertryck. Och låt oss tillägga: bror till Lothar, som på svekfullt sätt beröfvades Frankrikes krona af usurpatorn Hugues Capet.

— Å-å! utropade på samma gång hertigen af Mayenne och kardinalen.

— Fortsätt! sade hertigen af Guise. Det finns verkligen en ljusglimt i det där.

— Charles af Lothringen var naturligtvis berättigad till arf efter sin bror Lothar. Och eftersom nu Lothars ätt är utdöd, så följer däraf, att ni, mina herrar af Guise, äro de enda rättmätiga arftagarna till Frankrikes krona.

— Guds död! Den där ormen är ännu giftigare än jag trodde, mumlade Chicot.

— Nå, hvad säger du om det, broder? frågade på samma gång kardinalen och herr de Mayenne.

— Jag säger, svarade hertigen af Guise, att det olyckligtvis i Frankrike existerar någonting, som kallas den saliska lagen, och den tillintetgör alla våra anspråk.

— Jag väntade just, att ni skulle göra denna invändning, ers nåd! utropade David med tydligen tillfredsställd egenkärlek. Men vill ers nåd vara så god och säga mig, när den saliska lagen första gången tillämpades?

— När Philippe af Valois kom på tronen.

— Hvilket år?

Hertigen tycktes leta i sitt minne.

— År 1328, inföll kardinalen genast.

— Det vill säga trehundrafyrtioett år efter Hugues Capets usurpation och tvåhundrafyrtio år efter den Lotharska ättens utslocknande. Edra förfäder hade således haft rättighet till kronan tvåhundrafyrtio år innan den saliska lagens tillkomst. Och man vet, att en lag icke har retroaktiv verkan.

— Ni är en klok man, mäster David, förklarade hertigen af Guise och betraktade lagvrängaren med en blick af beundran, som likväl icke var utan en tillsats af förakt.

— Det är verkligen sinnrikt, förklarade kardinalen.

— Ett vackert arbete, sade herr de Mayenne.

Chicot drog till sig stegen.

— Rent af beundransvärdt! — utbrast hertiginnan. Jag är således kunglig prinsessa! Då kan jag ej nöja mig med mindre än en kejsare af Tyskland till gemål.

— Å, Herre min Gud! mumlade Chicot, du vet, att jag aldrig har bedt dig om mer än en sak: inled oss icke i frestelse och fräls oss från alla advokater!

Hertigen af Guise var den ende som förblef tankfull midt under den allmänna hänförelsen.

— Det är påkostande att veta, att sådana medel skola behöfvas för en man med min kungliga gestalt, sade han sakta. — Att folket behöfver intyg af en pergamentsrulle innan det lyder den öfverhöghet, som bäst bevisas genom intelligens och en kraftig arm.

Du har rätt, Henri, tusen gånger rätt! Skall man döma efter utseendet, så borde du vara kungen bland kungar, ty det påstås ju, att alla andra prinsar se ut som simpelt folk bredvid dig. Men jag tror att David har rätt, och att en grundlig process vore det rätta medlet, sade herr de Mayenne.

— Stamtaflan är väl uppsatt, förklarade hertigen af Guise med en suck. Se här de tvåhundra écus i guld, som min bror har begärt för er räkning, mäster Nicolas David.

— Och här är tvåhundra till, sade kardinalen till advokaten, hvars ögon glimmade af belåtenhet, medan han stoppade på sig pengarna, till lön för en ny tjänst, som vi ämna begära af er.

— Jag står helt och hållet till ers höghets förfogande, förklarade David.

— Man kan inte åt er öfverlämna uppdraget att personligen framlämna denna stamtafla till hans helighet Gregorius XIII, som måste gilla och stadfästa den. Ni är för ringa för att Vatikanens portar skulle kunnat öppnas för er.

— Det är sant! sade Nicolas David nedslagen, jag är af ringa börd, fastän jag har en högsint själ. Å, om jag bara vore adelsman!

— Vill du tiga, din hund! sade Chicot.

— Men det är ni inte, fortsatte kardinalen, och det är just olyckan. Vi äro därför nödsakade att lämna uppdraget åt Pierre de Gondy.

— Tillåt mig att göra några invändningar, min bror, sade hertiginnan, som plötsligt hade blifvit allvarsam. Släkten Gondy är utan tvifvel mycket intelligent, men vi ha inte den ringaste säkerhet för att dess enda driffjäder, ärelystnaden, icke lika väl förmår dess medlemmar att ställa sig på kung Henris sida som på Guisernas.

— Vår syster har rätt, Louis, sade hertigen af Mayenne på sitt vanliga tvära sätt, vi kunna omöjligt förlita oss på Pierre de Gondy i samma grad som på Nicolas David — mäster Nicolas är vår man och honom kunna vi ju låta hänga när vi behaga.

Hertigens infall gjorde en högst besynnerlig verkan på den olycklige lagtolkaren. Han brast i ett konvulsiviskt skratt — ett tecken till den djupaste förskräckelse.

— Min bror Charles skämtar bara, sade hertigen af Guise till den likbleka advokaten. Vi veta mycket väl att ni är oss trogen. Det har ni ju alldeles nyss bevisat.

— Och äfven gent emot mig, tänkte Chicot, i det han knöt näfven åt sina båda fiender.

— Var lugn, Charles! Var lugn, Cathérine! Jag har tänkt ut hela saken på förhand. Pierre de Gondy skall föra stamträdet till Rom, men tillsammans med andra papper och utan att veta, hvad han har med sig. Påfven sanktionerar eller icke, utan att Gondy vet någonting därom. Och Gondy återvänder till Frankrike med stamtaflan, fortfarande utan att veta något om sitt egentliga ärende. Nicolas David reser nästan samtidigt med honom och inväntar honom i Châlons, Lyon eller Avignon, beroende af vår tillsägelse. På det sättet blir det mäster David, som ensam vet det verkliga ändamålet med Gondys resa. Ni ser, Nicolas, att ni ständigt är ensam om vårt förtroende.

David bugade sig.

— Och du vet också på hvilket villkor, min dyre vän, mumlade Chicot, nämligen att du blir hängd om du tar det allra minsta steg åt sidan. Jag svär vid detta tempels skyddshelgon, att du för närvarande befinner dig mellan två galgar — och du har med all säkerhet närmast till den, som jag lagar till åt dig.

De tre bröderna tryckte hvarandras händer och omfamnade sin syster hertiginnan, som nyss hade hämtat ut de tre munkkåporna ur sakristian. Hon hjälpte dem på med förklädnaden, drog fram sin egen kapuschong öfver ansiktet och följde efter sina bröder till portalen, där brodern portvakten väntade för att släppa ut dem alla, äfvensom Nicolas David, hvars guldmynt klingade i fickan vid hvarje steg han tog.

Brodern portvakten riglade dörren efter dem och gick sedan tillbaka och släckte lampan framme i koret. Nu rådde i kapellet det mest becksvarta mörker, hvilket fördubblade den känsla af hemlighetsfullt obehag, som mer än en gång hade kommit håret att resa sig på Chicots hufvud. Ljudet af portvaktens sandaler aflägsnade sig allt mer och mer i mörkret och dog slutligen bort helt och hållet.

Fem minuter, som föreföllo Chicot ganska långa, förflöto utan att någonting störde mörkret eller tystnaden.

— Godt! sade Chicot. Nu ser det verkligen ut som om skådespelet verkligen vore afslutadt i och med dessa tre akter. Aktörerna ha gått — och jag skall bjuda till att göra detsamma. Jag har verkligen fått nog af teaterupptåg för i natt!

Chicot hade öfvergifvit sin första tanke att stanna kvar tills dagen grydde, sedan han hade sett grafstenar röra sig och biktstolar upptagna af inhysingar. Han sköt sakta undan rigeln, öppnade försiktigt dörren till biktstolen och stack foten utom sitt gömställe.

Under korgossens inspektionsrond genom kyrkan hade Chicot i ett hörn sett en stege, som förmodligen begagnades vid rengöring af de mångfärgade fönstren. Han förlorade icke ett enda ögonblick. Med händerna utsträckta framför sig, skred han försiktigt framåt och lyckades utan att göra något buller finna stegen, som han lika ljudlöst flyttade intill ett fönster. I månskenet upptäckte han, att han icke hade misstagit sig i sin förmodan — fönstret vette utåt klostrets kyrkogård, som låg utmed rue Bordelle.

Chicot öppnade fönstret, satte sig grensle öfver fönsterbrädet och med en styrka och smidighet, som glädje eller fruktan ofta brukar förläna, drog han till sig stegen och placerade den utanför istället. Sedan han väl hade kommit ned, gömde han stegen i en häck af idegranar och smög sedan från graf till graf ända till den sista inhägnaden, som skilde honom från gatan. Han klättrade öfver denna mur och kom lyckligt ned på andra sidan, ehuru åtskilliga stenar lossnade och gjorde honom sällskap.

Då Chicot lyckligt och väl befann sig där, drog han djupt efter andan.

Han hade med endast några skråmor lyckats komma ut ur ett getingbo, där han flera gånger känt, att det gällde hans lif.

Madame de Saint-Luc lutade sig ömt intill sin man.

Han tyckte nu, att luften kändes bra mycket lättare och begaf sig ofördröjligen till Corne-Abondance, där han genast knackade på utan betänkande.

Mäster Claude Bonhomet kom själf och öppnade. Han var en man som visste, att det oftast lönade sig att ej vara rädd om besväret — och han räknade snarare på att samla förmögenhet på extra kunder än på sina vanliga. Han kände genast igen Chicot, ehuru narren hade gått därifrån som kavaljer och kom igen som munk.

— Är det ni, ädle herre, sade han. Välkommen!

Chicot gaf honom ett guldmynt.

— Hur är det med broder Gorenflot? frågade han.

Ett bredt leende upplyste värdshusvärdens ansikte. Han gick till sidorummets dörr och sköt upp den.

— Se själf! sade han.

Broder Gorenflot låg och snarkade på samma fläck där Chicot hade lagt honom.

— För böfveln, min vördnadsvärde vän, sade Chicot, nog blir du riden af maran innan du vaknar!