Don Quijote förra delens förra hälft/12
| ← Elfte Kapitlet |
|
Trettonde Kapitlet → |
TOLFTE KAPITLET.
Hvad en getherde berättade för dem, som voro i sällskap med D. Quijote.
Medan de höllo på med detta, kom en annan ung karl af dem, som hämtade lifsmedel till dem från byn, och sade: »Veten I, hvad som står på där hemma, kamrater?» — »Huru kunna vi veta det?» svarade en af dem. — »Nå, så veten då, fortfor ynglingen, att i morse dog den bekante studerade herden Krysostomus, och det hviskas om, att han dött af kärlek till den där satans flickan, rike Vilhelms dotter, hon som i herdinnedräkt ströfvar omkring i de oländiga nejderna där borta». — »Du menar väl Marcela?” sade en. — »Ja, henne menar jag, svarade getherden; och det märkvärdiga är, att han i sitt testamente förordnat, att man skall begrafva honom ute på marken, som om han varit en mor, och att det skall ske nedanför klippan, där källan vid korkträdet är, ty enligt ryktet (och det påstås, att han själf sagt så), är detta det ställe, där han första gången såg henne. Och likaså har han förordnat andra ting, så beskaffade att prästerskapet i byn säger, att de ej få uppfyllas och att det ej är rätt att uppfylla dem, emedan de förefalla hedniska. Till allt detta svarar hans hjärtevän, studenten Ambrosius, hvilken jämväl klädde sig till herde i sällskap med honom, att allt skall uppfyllas till punkt och pricka, såsom Krysostomus förordnade, och häröfver är nu hela byn i uppståndelse. Men, efter hvad det påstås, skall till slut allt ske, hvad Ambrosius och alla hans goda vänner herdarna vilja, och i morgon komma de för att med stor ståt begrafva honom där jag sagt. Och jag föreställer mig, att det kommer att bli något mycket sevärdt; jag åtminstone skall icke underlåta att gå dit, till och med om jag visste, att jag ej skulle kunna komma tillbaka till byn i morgon». — »Det skola vi alla göra, svarade getherdarna, och vi skola kasta lott om, hvem som skall stanna kvar här för att vakta getterna för oss allesamman.» — »Du talar bra, Peter, sade en af dem; men det behöfs icke att vidtaga denna åtgärd, ty jag vill stanna för oss alla, och det skall du icke tillräkna mig som en dygd eller tillskrifva det bristande nyfikenhet å min sida, utan den omständigheten att jag ej kan gå för den stickan, som jag här om dagen rände in i foten på mig.» — »Vi tacka dig i alla fall», svarade Peter.
D. Quijote bad nu Peter att omtala, hvad det var för en död man och för en herdinna. Därtill svarade Peter, att allt hvad han visste var, att den döde varit en rik och förnäm herre, hemma i en by där i bergen, och som i flera år studerat i Salamanca, hvarefter han återvändt till sin födelseort med anseende af en höglärd och mycket beläst man. I synnerhet sades han känna till vetenskapen om stjärnorna och om hvad sol och måne ha för sig där uppe på himlen, »ty han sade oss ordentligt för hvar gång solens och månens bemörkelse». — »Förmörkelse, min vän, och icke bemörkelse kallas det, när dessa båda himlaljusen mista sitt sken», sade D. Quijote. Men Peter, som icke fäste sig vid småsaker, fortsatte med sin berättelse, sägande: »Likadant var han sluger på, när det skulle bli oår eller goårs.» — »Godt år, menar ni väl, min vän?» sade D. Quijote. — »Godt år eller goår, svarade Peter, det kommer på ett ut, det. Och jag säger, att på hvad han sade vardt far hans stenrik och hans vänner med, som satte tro till honom, ty de gjorde som han rådde dem hvart efter annat: i ar, sa’ han, ska’ ni så korn, och inte hvete; det här året kan ni så stora kokärter, sa’n, men inte korn; nästa år blir här välsignelse med olja, sa’n, men de tre som sen kommer fås inte en droppe». — »Den vetenskapen heter astrologi», sade D. Quijote. — »Inte för jag vet hvad det heter, genmälde Peter, men det vet jag, att allt det här hade han ordning på; och mer till. Omsider så förgick det inte många måna’r se’n han kom från Salamanca, förrän han en vacker dag kom klädd som herde med staf och fårskinnströja; de långa kläderna hade han lagt af, som han bar som studerad man, och tillsammans med honom klädde sig också hans gode vän Ambrosius till herde, som hade varit hans studentkamrat. Jag kom inte att nämna, att den aflidne Krysostomus var en mästare att göra vers, så att det var han som gjorde julvisorna[1] åt oss och pjäserna till Lekamensfesten[2], gom ungdomen i byn uppförde, och alla sade att det var då mästerligt. När byfolket såg bägge de lärda herrarne så där klädda till herdar, vardt de förundrade och kunde inte utfundera hvad som hade vållat, att de hade förändrat sig så där besynnerligt. Emellertid så hade Krysostomus’ far dött, och han fick ärfva en helan hop, både i löst och fast, och inte så lite med oxar och kor och småkräk, och en stor hop med pengar; allt det vardt han apsoluter ägare till, och det är då visst, att det förtjänte han alltsammans, för han var en god kamrat och beskedlig och vänlig mot ärligt folk, och han hade ett ansikte, så att det var en välsignelse åt det. Se’n så spordes det, att hvarför han hade klädt om sig, så hade det bara varit för att här i obygderna få gå efter den där herdinnan Marcela, som kamraten nämnde nu nyss och som den stackars aflidne Krysostomus hade förälskat sig i. Och nu vill jag säga er, för det är rätt att ni får veta det, hvem den här flickungen är; för kanske, och det är mest säkert det ändå, att ni aldrig får höra maken i alla edra lifsdagar, om ni än blefve så gammal som Jerusalem.» — »Säg Metusalem», invände D. Quijote, som ej kunde fördraga getherdens rådbråkningar af orden.[3] — »Jerusalem vardt också gammal, svarade Peter, och är det så, att ni jämnt och samt skall rida på orden för mig, så bli vi inte färdiga på ett helt år». — »Förlåt, käre vän, sade D. Quijote; det är så stor skillnad mellan Jerusalem och Metusalem, och därför gjorde jag min anmärkning, men ni svarade mycket riktigt, ty Jerusalem vardt äldre än Metusalem. Men fortsätt nu er historia, så skall jag icke vidare falla er i talet».
— »Nå, min hjärtans käre herre, sade getherden, jag säger då, att i vår by fanns en bonde, ändå mycket förmögnare in Krysostomus’ fader; han hette Vilhelm, och honom skänkte Vår Herre, förutom den myckna och stora rikedomen, en dotter, hvars födelse kostade modern lifvet, och hon var den yppersta kvinna i hela nejden. Jag tycker mig ännu se henne framför mig med ett anlete, som om hon hade solen på ena sidan och månen på den andra, och framför allt var hon trägen med sitt arbeto och snäll mot de fattiga, så jag tror, att hennes själ i denna stund fröjdas i Gudi i den andra världen. Af sorg öfver sin goda makas förlust dog hennes man Vilhelm och efterlämnade sin dotter Marcela, ogift och rik, under förmynderskap af hennes farbror, som är präst och kyrkherre i vår by. Flickan växte upp till sådan skönhet, att hon påminde oss om den, som hennes moder ägt i så hög grad, och ändå ansågs det, att den skulle komma att öfverträffas af dotterns. Så gick det äfven; ty, när hon kom till fjorton, femton års ålder, kunde ingen se henne utan att prisa Gud, som skapat henne så skön, och de flesta blefvo dödligt förälskade i henne. Hennes farbror höll henne under god uppsikt och i stor afskildhet, men det oaktadt spriddes ryktet om hennes förträffliga skönhet så pass, att både därför och för hennes stora rikedomar farbrodern ombads, ansattes och bestormades med böner att få henne till hustru, icke blott af personer från vår by, utan äfven af andra på flera mils omkrets, och det af de allra anseddaste. Men fastän han, som i alla stycken är en god kristen, gärna hade gift bort henne, så fort han såg henne ha åldern inne, ville han likväl icke göra det utan hennes samtycke, dock utan att han därvid gjorde något afseende på den vinst och fördel, som förvaltningen af flickans förmögenhet skaffade honom, om han uppsköte giftermålet. Och detta har minsann sagts till den gode prästens beröm vid mer än ett samkväm i byn; ty ni skall veta, herr vandringsman, att i de här småbyarna språkas om allt och tasslas om allt, och ni kan vara öfvertygad, liksom jag för min del är det, att det skall vara en öfverdådigt bra präst, som tvingar sockenborna att tala väl om sig, isynnerhet på landet.» — »Det är sant, sade D. Quijote; och fortsätt nu, ty historien är mycket fängslande, och ni, käre Peter, berättar den, så att man kan ha välbehag däråt.» — Må Herrans välbehag icke tryta mig, ty det är det som det kommer an uppå. Och för resten må ni veta, att, fastän prästen gjorde brorsdottern sina förslag och beskref för henne de goda egenskaperna hos hvar och en särskildt af de många, som begärde henne till hustru, och fastän han bad henne att gifta sig och välja efter sitt tycke, fick han aldrig annat svar, än att då för tillfället ville hon inte gifta sig och att hon för sin stora ungdoms skull icke kände sig skicklig att bära äktenskapsbördan. På grund af dessa, som det tycktes, giltiga ursäkter upphörde farbrodern att enträgnas med henne och väntade, tills hon skulle bli något äldre och kunna välja en make efter sin smak. ’Ty, sade han, (och det var mycket riktigt sagdt,) föräldrar böra icke bortgifta barnen mot deras vilje. Men så då en vacker dag, innan man vet ordet af, kommer den sippa Marcela uppträdande som herdinna; och utan att hennes farbror förmådde uträtta något eller de andra i byn, som allesammans afrådde henne därifrån, gaf hon sig till att vandra ut i marken med de öfriga byflickorna och att själf valla sin hjord. Och när hon nu visade sig ute och man såg hennes skönhet utan slöja, kan jag inte på riktigt manér säga er, huru många rika ungersvenner, så adelsmän som bönder, anlagt samma dräkt som Krysostomus och gå och slå sig ut för henne på markerna. En af dem var, såsom redan nämndt, vår aflidne vän, om hvilken det sades, att han icke längre älskade, utan tillbad henne. Men, fastän Marcela förde detta fria och oberoende lif, med hvilket så liten eller ingen tillbakadragenhet var förenlig, får man ej därför tro, att hon gifvit ens minsta skymt till anledning, som kan lända hennes ärbarhet och sedesamhet till skada; tvärtom vårdar hon sin ära med sådan vaksamhet, att af alla dem, som ägna henne sin hyllning och bedja om hennes kärlek, ingen enda berömt sig eller sanningsenligt kan berömma sig af, att hon skulle gifvit honom någon den ringaste förhoppning att vinna sin önskan. Ty, ehuru hon icke undviker eller skyr sällskap och samtal med herdarne, utan behandlar dem höfligt och vänligt, så, när någon som helst af dem går så långt att han yppar för henne sin afsikt, äfven om denna är så redlig och helig som till äktenskap, kastar hon dem ifrån sig så häftigt som med en slunga. Och med detta slags sitt att skicka sig gör hon mera skada i denna trakt, än om pesten kommit hit in; ty hennes sällskaplighet och skönhet lockar deras hjärtan, som umgås med henne, att tjäna och älska henne, men hennes fjära och afvisande sätt drifver dem till gränsen af förtviflan, och så veta de ej mera hvad de skola säga henne annat än högljudt kalla henne för grym och otacksam, jämte andra dylika benämningar som riktigt angifva hennes sinnelag; och, om ni, herre, stannade här någon dag, skulle ni få höra dessa berg och dalar genljuda af de försmåddas klagorop, som löpa efter henne. Icke långt härifrån är en plats, där ett par dussin höga bokar växa, och det är ej en enda af dem, som icke har Marcelas namn inristadt och skrifvet i sin glatta bark, och öfver ett och annat en krona inskuren i trädet, liksom om den förälskade riktigt tydligt velat säga, att Marcela är och förtjänar vara kronan för alla skönheter på jorden. Här suckar en herde, där klagar en annan, på ett ställe höras kärlekssånger, på ett annat förtviflans klagovisor. Det finnes den som tillbringar nattens alla timmar sittande vid foten af någon ek eller klippa, och, utan att han tillslutit sina tårfyllda ögon, har morgonsolen träffat honom försänkt och förlorad i sina betraktelser; och det finnes den, som, utan att göra ett slut eller afbrott på sina suckar, midt under sommardagens mest tryckande middagshetta ligger utsträckt på den brännande sanden och klagar sitt kval för en barmhärtig himmel; och öfver den ene och den andre, öfver dem alla triumferar Marcela fri och obekymrad. Vi alla, som känna henne, afbida nu hur det till slut skall gå med hennes stolthet och hvem den lycklige skall blifva, som skall kunna kufva en sådan egensinnighet och få äga en så utomordentlig skönhet. Efter nu allt hvad jag berättat är rena sanningen, så föreställer jag mig, att så är det äfven med hvad vår gosse sade sig hafva hört om orsaken till Krysostomus’ död. Och därför råder jag er, herre, att ni icke underlåter att i morgon infinna er vid begrafningen, som nog blir något att se, ty Krysostomus har många vänner, och härifrån dit, där han ville bli begrafven, är det icke en half mil.»
— »Det skall jag komma ihåg, sade D. Quijote, och jag tackar er för det nöje ni skänkt mig med berättandet af en så fängslande historia.» — »Å, svarade getherden, jag känner icke ens hälften af hvad som tilldragit sig med Marcelas älskare; men det skulle kunna hända, att vi i morgon på vägen råka någon herde, som förtäljer oss det; och nu är det så godt, att ni går och får sofva under tak, ty nattluften kunde skada ert sår, ehuruväl det läkemedlet, som lades på, är så beskaffadt, att någon ogynnsam tillstöt ej behöfver befaras.»
Sancho Panza, som länge önskat getherdens myckna tal hin i våld, bad också & sin sida, att hans herre måtte gå och lägga sig i Peters koja. Det gjorde han, och största delen af natten förflöt för honom under tankar på hans härskarinna Dulcinea, till efterliknande af Marcelas älskare. Sancho Panza redde sig ett läger mellan Rocinante och sin åsna och sof ej som en försmådd älskare, utan som den där har fått sig ett ordentligt kok stryk.
- ↑ Julvisorna, sp. villancicos, voro från begynnelsen andliga visor som sjöngos af dem, hvilka vid jultiden föreställde herdarna i Betlehem; senare fingo de äfven ett världsligt innehåll. Namnet betyder egentligen bondvisor, förmodligen emedan det var bönder, villanos, och annat simpelt folk, som föredrogo dem, ungefär som fallet ända intill senare tider varit och kanske ännu i en och annan landsbygd är hos oss, när vid jul- och trettondagstiden »stjärngossarna» gå omkring och sjunga sina visor om Jesu födelse och de tre vise män, m. m.
- ↑ Pjäserna till Lekamensfesten. Till firande så väl af Jesu födelse som af (den katolska) Kristi Lekamensfest författades och spelades äfven dramatiska stycken, autos. De förra hette autos al naciemiento; de senare som som voro mer omtyckta och årligen uppfördes i alla Spaniens städer, kallades autos sacramentales och det är dem Peter menar. De senare torde väl nu vara bortlagda; men ännu på 1870-talet gafs vid jultiden på en af Madrids småteatrar en auto al nacimiento med marionetter, som det tycktes till stor uppbyggelse för åskådarna, hvilka mest utgjordes af kvinnor och barn.
- ↑ Enligt den spanska texten: om vi blefve äldre än la sarna, och detta tyckes hafva varit ordstäfvets populära form. Men, eftersom la sarna har den obehagliga betydelsen »skabb, klåda», så söker D. Q. ge uttrycket en finare vändning och insätter i stället Sara, sp. Sarra, då enligt bibeln (1 Mos. 23:1) Abrahams hustru uppnådde den visserligen ganska respektabla åldern af 127 år. Emellertid kan det väl vara tu tal om, huruvida icke på detta sätt det blir han, som rådbråkar den ursprungliga lydelsen. Den ordlek, som här i texten blifvit använd, är lånad från tyska öfversättningar, som nästan allmänt upptagit den efter den gamle Bertuch.
| ← Elfte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Trettonde Kapitlet → |