Don Quijote senare delens förra hälft/21
| ← Tjugonde Kapitlet |
|
Tjuguandra Kapitlet → |
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Hvaruti fortsättes berättelsen om Camachos bröllop jämte andra behagliga händelser.
Medan D. Quijote och Sancho ännu höllo på med det samspråk som omtalades i föregående kapitlet, hörde man högt ropande och häftigt larmande; och larmet och ropen förorsakades och upphäfdes af de ridande karlarna, hvilka i sträckt galopp och under gjädjeskri skyndade att möta brudparet som nu anlände, omgifna af tusentals musikinstrumenter och dansande grupper samt ledsagade af kyrkoherden och sina släktingar jämte det anseddaste folket från de kringliggande orterna, alla i högtidsdräkt. Och då Sancho fick syn på bruden, sade han: »Hon går sannerligen inte klädd som en bondflicka utan som en hofdam. Besitta det! så vidt jag kan urskilja, bär hon om halsen präktiga koraller, i stället för guldblecksgrannlåter och det som borde vara simpelt grönt Cuenca-kläde, det är minsann här trettitrådig sammet![1] Och besättningen, som ju skulle vara af hvita linneremsor, på du min skapare! tror jag inte den är af atlas! Och titta bara på händerna, de äro väl prydda med gagatringar? — Nej, må det aldrig mer gå mig väl i mina lifsdagar om inte ringarna äro af guld, rena rama guldet, och besatta med pärlor så hvita som grädde, så att hvarenda en af dem är värd ett öga i ens hufvud. Ack, ditt lilla as[2], och sa’nt hår sen! om det inte är löshår, har jag aldrig i min lefvetid sett så långt och så ljust! Och så skall man väl ha någonting att anmärka mot hennes vackra hållning och hennes växt! och inte bör man likna henne vid en palm inte, som sakta rör sig af och an, med sin börda af dadlar i långa klasar! ty just så se de smycken ut som hon har hängande i håret och om halsen. Min själ är inte den jäntan så väl förhydd, att hon kan ta sig fram, om det så vore öfver de holländska sandbankarna»[3]
D. Quijote skrattade åt Sancho Panzas bondaktiga loftal; men han tyckte själf att, med undantag af hans härskarinna Dulcinea af Toboso, hade han aldrig sett en skönare kvinna. Den förtjusande Quiteria var något blek, hvilket troligtvis kom sig af den sömnlösa natt som brudar vanligen pläga tillbringa, då de rusta sig till den kommande bröllopsdagen. Tåget skred fram till en läktare, som var uppförd vid ena sidan af ängen samt prydd med mattor och gröna grenar; där skulle vigseln ske och därifrån skulle man åse danserna och tillställningarna. Men, i det ögonblick då deltagarna i tåget hunnit fram dit, hörde de bakom sig ett högt rop och en stämma som sade: »Hållen stilla litet, I människor som ären lika obetänksamma som öfverilade!»
Vid detta rop och dessa ord vände sig alla om och sågo, att den som yttrade dem var en man, hvilken tycktes vara klädd i en svart rock med ett bräm af högrödt flammigt siden. Därjämte hade han, såsom man strax därpå blef varse, på huvudet en krans af olycksdiger cypress; i handen höll han en lång staf. Då han kom närmare, igenkände alla i honom den raske Basilio, och alla stodo i spänd förväntan och undrade hvad han åsyftade med sitt rop och sina ord, ty af hans uppträdande vid ett sådant tillfälle kunde de blott befara någon ledsam händelse. Han nalkades alltså, utmattad och andfådd och, ställande sig framför brudparet, nedstötte han i marken sin med ståldoppsko försedda staf, fästade sina blickar stolt på Quiteria och, i det han skiftade färg, yttrade han med dof och och skälfvande röst följande ord: »Väl vet du, otacksamma Quiteria, att efter den heliga religion till hvilken vi bekänna oss, du icke, så länge jag lefver, kan taga någon annan man; och tillika är det dig ej obekant att jag, under förbidan att tiden och mina egna bemödanden skulle förbättra mina omständigheter, aldrig velat lämna ur sikte de ärbarhetshänsyn som höfdes din jungfruliga värdighet. Men, kastande ifrån dig alla de förpliktelser som du var skyldig mina redliga afsikter, vill du till herre öfver hvad som tillhör mig upphöja en annan, hvilkens rikedomar lända honom icke blott till lycka i yttre villkor, utan äfven till den högsta sällhet; och på det han må njuta denna i fullaste mått, — icke på det sätt hvarpå jag menar att han förtjänar den, utan såsom Himlen behagar skänka honom den, — så vill jag nu med egen hand undanrödja den omöjlighet eller det hinder, som kunnat förbjuda honom det, och rödja mig ur vägen. Lefve, lefve den rike Camacho med den otacksamma Quiteria i långa och lyckliga år! men dö, dö må den fattige Basilio, hvilkens armod stäckt hans lyckas vingar och störtat honom i grafven!»
Och med dessa ord fattade han sin staf som han nedstötte i marken: den ena hälften af densamma blef sittande i jorden och visade sig vara slidan till en smal stilettklinga som var dold i den; den andra ändan, som man kan kalla handtaget, stödde han mot marken och med raskt mod och fast beslutsamhet störtade han sig mot stiletten, och I samma ögonblick såg man den blodiga spetsen tillsammans med halfva stålklingan tränga ut genom: hans rygg: Den arme låg utsträckt på marken badande i sitt blod, genomborrad af sitt eget vapen. Hans vänner skyndade honom genast till hjälp, djupt bedröfvade öfver hans lidande och hans sorgliga olycksöde. Äfven D. Quijote lämnade sin Rocinante i sticket och kom för att bistå honom; han tog honom i sina armar och fann att han ännu icke hade utandats sin sista suck. Man ville draga ut klingan, men kyrkoherden, som stod bredvid, var af den meningen att man ej skulle draga ut den förrän han biktat sig, eftersom utdragandet af stiletten och hans död måste inträffa i ett och samma ögonblick. Men nu kom Basilio åter till litet sans och sade med smärtfylld, svag stämma; »Ack, grymma Quiteria! om du i denna min oundvikligen sista stund ville räcka mig handen såsom maka, skulle jag ändå tro att min förmätna handling hade någon ursäkt, eftersom jag genom densamma ernått lyckan att bli din.»
När kyrkoherden hörde dessa ord, sade han till honom att han snarare borde tänka på sin själs frälsning än på kroppens lustar, och att han af uppriktigt hjärta borde bedja Gud om förlåtelse för sina synder och sitt förtviflade beslut.
Härpå svarade Basilio att han ingalunda ämnade bikt sig, om ej Quiteria dessförinnan räckt honom sin hand såsom hans maka; detta glada medvetande skulle gifva honom viljestyrka och mod att bikta sig.
När D. Quijote förnam den sårades bön, sade han med hög stämma att hvad Basilio begärde vore billigt och rättvist och dessutom lätt att utföra, samt att herr Camacho skulle vara lika hedrad, om han erhöll fröken Quiteria såsom änka efter den tappre Basilio, som om han finge henne direkte från hennes far. »Här får ej följa annat än ett jaord, hvilket icke innebär något annat än att det uttalas, ty detta giftermåls brudsäng kommer ju dock att blifva grafven.»
Allt detta åhörde Camacho, och allt gjorde honom häpen och förvirrad; han visste hvarken hvad han skulle göra eller säga. Men ropen från Basilios vänner blefvo så enträgna, med bön att han måtte tillåta Quiteria att räcka denne sin hand såsom maka, på det hans själ ej måtte varda förtappad, om han i förtviflan skildes hädan, att de förmådde Camacho eller snarare tvingade honom att förklara att, om Quiteria ville räcka Basilio sin hand, vore han nöjd därmed, eftersom det hela ej betydde något annat än att uppfyllandet af hans egna önskningar fördröjdes ett ögonblick.
Genast vände sig alla mot Quiteria och sökte, somliga med böner, andra med tårar, åter audra med bevekande skäl, förmå henne räcka handen åt den arme Basilio. Men hon, hårdare än marmor och orörligare än en bildstod, såg ut som om hon hvarken kunde eller förmådde eller ägde vilja att svara ett enda ord, och hon skulle ej heller hafva gjort det, såframt icke prästen sagt till henne att hon måste skyndsamt fatta sitt beslut, ty Basilios själ sväfvade redan på hans läppar och han vore icke i stånd att vänta på några villrådiga öfverläggningar.
Utan att svara ett ord, synbarligen utan fattning, sorgsen och djupt bedröfvad, gick då den sköna Quiteria fram till det ställe där Basilio låg, hvilken redan förvred ögonen, andades kort och häftigt, framhviskade mellan läpparna namnet Quiteria och ögonskenligen var nära att dö såsom hedning och icke såsom kristen. Slutligen trädde Quiteria närmare, kastade sig på knä och begärde med tecken, icke med ord, hans hand. Basilio såg på henne med vidöppna ögon utan att vända blicken från henne och sade: »O, Quiteria, så att du nu ändtligen blifvit medlidsam på en tid, då ditt medlidande måste tjäna till dolk för att alldeles beröfva mig lifvet; ty redan har jag icke nog styrka vare sig att kunna bära den lycksalighet du skänker mig genom att välja mig till make, eller att kunna lägga band på den smärta, som så snart skall omhölja mina ögon med dödens fasansfulla skugga! Hvad jag ber dig om, o du min olycksstjärna! är detta enda att, om du nu begär min hand och vill räcka mig din, det icke må ske af undfallenhet för min önskan icke heller för att ånyo bedraga mig, utan du skall bekänna och förklara att du, utan att lägga något tvång på din känsla, öfverlämnar och gifver mig din hand åt mig såsom din rättmätige äkta make; ty det vore orätt om du i en yttersta stund som denna ville bedraga mig eller öfva förställning mot den, som städse handlat så redbart emot dig.»
Medan han yttrade dessa ord, blef han flere gånger vanmäktig, och alla de närvarande trodde för hvar gång att vanmakten skulle taga med sig den sista lifsgnistan. Helt ärbart och blygt fattade Quiteria Basilios hand med sin högra och sade; »Intet våld skulle förmå böja min vilja, och med den största viljefrihet hvartill jag är i stånd räcker jag dig alltså min hand såsom din rättmätiga maka och mottager din, så vida du räcker mig den af fri vilja, utan att den olycka, hvari din öfverilade handling störtat dig, förvirrar ditt medvetande eller beröfvar dig det.»
— »Ja, jag räcker dig den, svarade Basilio, hvarken skakad eller förvirrad till mina sinnen, utan med det klara förstånd som Himlen behagat förläna mig, och således gifver jag och öfverlämnar mig åt dig såsom din äkta make.»
— »Och jag åt dig såsom maka, svarade Quiteria, antingen du nu lefver i många år eller man ur mina armar bär dig till grafven.»
— »Denne unge man talar alltför mycket för att vara så svårt svårad», anmärkte Sancho Panza. »Laga för all del så att han slutar upp med detta förälskade prat och i stället sörjer för sin själ, hvilken efter mitt förmenande snarare sitter i hans tunga än sväfvar mellan hans läppar.»
Då nu Basilio och Quiteria lagt sina händer i hvarandras, gaf kyrkoherden dem rörd och med tårar sin välsignelse samt bad till Himlen att den måtte bevilja den nygiftes själ ro. Men knappt hade denne undfått den prästerliga välsignelsen, förrän han raskt och vigt reste sig på sina fötter och med aldrig förut sedd ledighet utdrog den stilett, hvartill hans kropp tjänat såsom slida. Alla de omkringstående råkade i stor förvåning, och några bland dem, som voro mera enfaldiga än skarpsinniga, började med hög röst ropa: »Underverk, ett underverk!» Men Basilio sade: »Sägen icke underverk, underverk: utan fintlighet, fintlighet!»
Den förvånade och bestörte kyrkoherden skyndade att med båda händerna undersöka såret, hvarvid han fann att Basilios stilettklinga hade icke gått genom hull och refben, utan genom ett med blod fylldt järnrör, som var skickligt anbragt på rätt ställe; och blodet var, såsom man sedermera erfor, så tillredt att det ej kunde stelna. Följaktligen ansågo sig kyrkoherden och Camacho jämte alla de kringstående såsom bedragna och förhånade. Bruden lät emellertid ej förmärka att skämtet misshagat henne; tvärtom, då hon hörde påstås att denna vigsel ej kunde vara giltig, eftersom den varit bedräglig, genmälde hon att hon på nytt bekräftade densamma. Däraf drogo alla den slutsatsen att hela saken blifvit planlagd med båda parternas vett och vilja, och Camacho och hans anhängare blefvo häröfver så uppbragta att de ville handgripligen utkräfva hämnd; många af dem stormade med dragna svärd in på Basilio, till hvilkens försvar lika så många svärd ögonblickligen foro ur skidan. Men D. Quijote till häst, med lansen i handen och väl skyddad af sin sköld, ryckte fram före dem alla och tvang dem att gifva honom plats.
Sancho, hvilken dylika dåd aldrig föreföllo behagliga eller trefliga, sökte sin tillflykt till köttgrytorna, ur hvilka han hämtat sitt läckra skum; ty det stället tycktes honom såsom en helig plats, den där borde hållas i vördnad.
D. Quijote ropade med tordönsstämma: »Hållen in, I herrar, hållen in! det är icke rätt att söka hämnas de förolämpningar kärleken tillfogar oss. Betänken att krig och kärlek äro en och samma sak, och, liksom det i krig är tillåtet och sedvanligt att använda list och krigsputs för att besegra fienden, så gillas på samma sätt i kärlekens tvister och täflingsstrider sådana påfund och listiga finter, som göras för att ernå det afsedda syftet, såframt de icke lända det älskade föremålet till skada eller vanära. Quiteria tillhörde Basilio, Basilio tillhörde Quiteria genom försynens rättvisa och milda beslut. Camacho är rik och kan förskaffa sig sitt hjärtas önskan när, hvar och huru han det önskar. Basilio äger blott detta lilla lamm, och ingen skall frånröfva honom det, huru mäktig han än må vara; ty ett par som Gud sammanfogat, det få människor icke åtskilja, och den som skulle vilja försöka det, han får först med denna lansspets att göra.»
Och, vid det han sade detta, svängde han lansen med sådan styrka och skicklighet att han injagade skräck hos alla dem som ej kände honom. Men på Camachos sinne gjorde Quiterias föraktfulla beteende ett så djupt intryck, att han i ett ögonblick utplånade henne ur sitt minne, hvarför äfven kyrkoherdens föreställningar, som var en klok och välvillig man, lätt vunno insteg hos honom och åstadkommo, att Camacho och hans anhängare snart åter blidkades och lugnade sig. Såsom bevis på denna sin sinnesstämning stucko de åter svärden i skidorna, i det att de mera sköto skulden på Quiterias ombytlighet än på Basilios list. Camacho å sin sida resonerade så att, om Quiteria såsom flicka haft Basilio kär, skulle hon äfven hafva gjort det såsom gift, och han borde därför snarare tacka Himlen för att den nu fråntagit honom henne, än för att den förut gifvit henne åt honom.
När nu Camacho och hans folk tröstat sig och åter blifvit blidkade, lugnade sig äfven Basilios vänner, och, för att visa att han ej hyste något agg med anledning af det spratt man spelat honom eller ens lade det alls på sinnet, ville den rike Camacho att festligheterna skulle fortsättas, liksom om han verkligen firade sitt bröllop. Men Basilio och hans hustru och deras anhängare ville ej vara med därom, utan begåfvo sig till Basilios by; ty äfven de fattiga, när de äro dygdiga och vettiga, finna folk som troget följa dem, hålla dem i ära och skydda dem, liksom de rika hafva folk som smickra dem och tjäna dem till sällskap.
Det unga parets vänner togo med sig D. Quijote, hvilken de ansågo för en dugande och storsint man. Endast Sancho blef dyster i hågen, då han såg sig beröfvad möjligheten att få deltaga i Camachos präktiga måltid och fester, som varade långt inpå natten; sorgsen och nedstämd följde han därför sin herre, som med Basilio och dennes kamrater red därifrån. Han lämnade sålunda de egyptiska köttgrytorna bakom sig, ehuru han förde dem med sig i sitt hjärta, då det ur dem hämtade, nu snart uppätna och förtärda skummet, som han bar med sig i stäfvan, återkallade för hans blickar hans förlorade lyckas härlighet och öfverflöd. Och försjunken i grämelse och funderingar, fastän icke längre hungrig, följde han, utan att stiga af sin grålle, Rocinantes spår.
- ↑ Den gode Sancho skådar ofta denna världens härligheter genom fantasiens förstoringsglas, och han drar då till i sina beskrifningar så att det förslår. Så talade han vid ett föregående tillfälle (sid. 88 denna del) om gyllentyg »med mer än ett halftjog lager silkes- och guldbroderier öfver hvarandra», och nu om trettiotrådig sammet, ehuru, eget nog, själfva ordets ursprung (grek. έξάμιτον) hänvisar på ett sextrådigt tyg.
- ↑ Jämför not. 1 på sid. 115 här ofvan.
- ↑ Stället som uppfattas mycket olika, lyder på spanska: Juro en mi ánima que ella es una chapada moza, y que puede pasar por los bancos de Flandes. Hvad är nu för det första una chapada moza? och för det andra, hvad hafva de holländska sandbankarna (eller bankerna) här att göra? Ordet chapa betyder en tunn plåt eller skifva af metall, som användes till beslag, prydnad, m. m., och, då det förut omtalats att den sköna Quiteria var så fint utstyrd att hon till och med hade dyrbara koraller i stället för de eljest vanliga prydnaderna af tunt guldbleck, kunde hon ju, med hänsyn jämväl till den öfriga grannlåten, sägas vara chapada eller plåtbeslagen, som den ene svenske öfversättaren med god urskillning öfversatt det. Men vanligtvis har man låtit förvilla sig af den omständigheten, att i yngre lexika denna betydelse blifvit förbisedd och ordet återgifvet, såsom hos Franceson och Tollhausen, endast med klok, förståndig, eller ansedd, aktningsvärd, aktad, duktig, och detta här t. ex. kommit Braunfels att öfversätta: Die hat das Herz am rechten Fleck. Rätta förhållandet är emellertid, enligt första upplagan af Spanska Akademiens ordbok att persona chapada jämte sin ursprungliga betydelse äfven kan hafva den af persona de chapa, att det senare uttrycket betyder persona de prendas, valor, juicio y prudencia, d. v. s. en person med talanger, omdöme, o. s. v., ungefär som vårt en dugande man; att detsamma är »phrase vulgar de conversacion familiar» och att båda uttrycken tillhöra den skämtsamma stilen; samt slutligen att chapado, när det är liktydigt med persona de chapa, användes om småväxta (men duktiga) personer. Nu har Sancho hela tiden bländats blott af Quiterias yttre glans, och det är alltså föga troligt att chapada i hans mun skulle afse hennes inre egenskaper, hvilka han ju ej heller kände, och ingenstädes i det föregående har hon beskrifvits såsom liten till växten. Följaktligen bör chapada här få behålla sin första betydelse, och efter all sannolikhet är det just denna som ledt Sancho in på de holländska sandbankarna: plåtbeslagen eller förhydd, skepp, farligheter på hafvet, sandbankar, sådan ungefär har hans tankegång varit. — Att bancos de Flandes äfven kan betyda holländska penningbanker är sant, liksom äfven att detta föranledt en och annan författare till en ordlek med dubbelmeningen (så t. ex. Lope de Vega i hans komedi El mayor Imposible III 23); men knappast har något dylikt denna gång föresväfvat Sancho, och än mindre lär han, jämte det att Quiteria skulle kunna fara trygg öfver sandbankarna, hafva menat äfven att »sie legt das ihrige sicher an», d. v. s. att hon skulle göra en god affär genom giftermålet med Camacho. Till en så uttöjd förklaring gifva åtminstone orden i texten icke anledning, så mycket mindre som det väl med skäl kan betviflas att Sancho för sin del hade den minsta aning om penningbanker.
| ← Tjugonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjuguandra Kapitlet → |