Don Quijote senare delens förra hälft/22

←  Tjuguförsta Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Senare delens förra hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Tjugutredje Kapitlet  →

TJUGUANDRA KAPITLET.

Hvaruti berättas det stora äfventyret i Montesinos’ håla, som ligger midt i La Mancha, och huruledes den manhaftige D. Quijote af La Mancha bragte detsamma till ett lyckligt slut.

Präktig och riklig var den undfägnad och det mottagande som D. Quijote rönte hos de nygifta, hvilka kände sig stå i förbindelse till honom för de bevis på hjältemod han ådagalagt såsom försvarare af deras sak; och lika högt som hans tapperhet satte de hans själsgåfvor, eftersom de ansågo honom för en Cid i vapenverk och en Cicero i vältalighet. Den hederlige Sancho förlustade sig i tre hela dagar på de nygiftas bekostnad. Af dem fick man veta att det skenbara värjstynget ingalunda varit en med den sköna Quiteria uppgjord plan, utan uteslutande en list af Basilio, som däraf hoppades just den utgång man bevittnat. Men han tillstod likväl att han underrättat några af sina vänner om sin afsikt, på det att de, när så gjordes behof, skulle gynna hans förehafvande och understödja hans bedrägeri.

— »Hvad som har afseende på dygdiga ändamål, sade D. Quijote, det hvarken kan eller bör man kalla bedrägeri.» Och att ett älskande par gifter sig med hvarandra, tillade han, vore det yppersta ändamål, dock väl till märkandes att kärlekens värsta fiende är hunger och långvarig nöd; ty kärleken är idel glädje, fröjd och sällhet, helst då en älskare kommit i besittning af det älskade föremålet, och mot dessa känslor äro armod och nöd förklarade fiender.

Allt detta, anmärkte han därpå, sade han på det att señor Basilio måtte afstå från utöfvandet af de talanger hvaraf han vore i besittning, ty, äfven om de förskaffade honom ära, så inbragte de honom likväl icke penningar; han borde därför vinnlägga sig om att med idoghetens lofliga medel, som förståndiga och flitiga människor aldrig behöfva sakna, förvärfva sig inkomster. Den fattige, när han är en man af ära, (såvida nämligen den fattige kan anses för en man af ära,) äger en skatt, om han äger en vacker hustru, och, frånröfvar man honom denna skatt, så röfvar man äfven hans ära och dödar den för honom. En skön och dygdig hustru, hvilkens man är fattig, förtjänar att bekransas med lager samt med seger- och triumfpalmer. Skönheten i och för sig tänder böjelserna hos alla dem som se och känna henne, och liksom på ett välsmakande lockbete nedslå på henne kungsörnar och andra högt flygande fåglar; men, om till denna skönhet sällar sig nöd och armod, då anfalles hon äfven af korpar, hökar och andra roffåglar, och den hustru, som håller sig ståndaktig mot så många angrepp, förtjänar i sanning att kallas sin mans krona. »Besinna, förståndige Basilio, tillade D. Quijote ytterligare, att en vis man — jag minnes nu ej hvilken — ansåg att det i hela världen blott funnes en enda dygdig kvinna, och han gaf det rådet att hvar och en skulle tänka och tro, att denna enda och dygdiga kvinna vore just hans egen hustru, så skulle han lefva lyckligt. Jag är icke gift, och hittills har jag ej heller kommit på den tanken att gifta mig, men det oaktadt skulle jag fördrista mig att gifva den som både mig därom ett råd rörande sättet, huru han skulle söka den kvinna med hvilken han kunde önska gifta sig. För det första skulle Jag då råda honom att mera se på ett godt rykte än på förmögenhet, ty en dygdig kvinna förvärfvar sig icke ett godt namn blott genom att vara dygdig, utan äfven genom att synas sådan; kvinnans heder lider mycket mera genom oförsiktigheter och alltför fritt uppförande i det offentliga än genom hemliga dåligheter. Om du i ditt hus inför en dygdig kvinna, så är det en lätt sak att bibehålla henne, ja till och med göra henne ännu mera framstående i hennes dygd; men, hemför du en dålig kvinna, kommer det att bereda dig stora svårigheter att förbättra henne, ty det låter sig ej så lätt göra att öfvergå från den ena ytterligheten till den andra. Jag säger ej att det är omöjligt, men jag anser det för svårt.»

Allt detta åhörde Sancho, och han sade för sig själf: »Så snart jag yttrar något som har malle och must i sig, brukar denne min husbonde säga att jag kunde taga en predikstol i handen och vandra världen omkring och predika allahanda goda ting; men jag säger om honom att, när han begynner rada upp det ena vishetsspråket efter det andra och att dela ut goda råd, så kan han inte bara taga en predikstol i handen, utan två på hvart finger och gå omkring och tala på torgen allt hvad man kan önska. Det är då hin till vandrande riddare du är, som vet och förstår så mycket! Jag tänkte i mitt sinne att han inte begrepe annat än hvad som angår hans riddarsaker, men det finns sannerligen ingenting som han inte sticker sig in på och lägger sitt ord till!»

Detta mumlade Sancho så där halfhögt; hans herre hörde en del däraf och frågade honom: »Hvad är det du muttrar för dig själf, Sancho?»

— »Jag säger ingenting, och jag muttrar inte om någonting, svarade Sancho; jag sade bara för mig själf, att hvad Ers Nåd nu sagt borde jag hört innan jag gifte mig; då skulle jag nu kanske säga att lösker oxe har lätt att slicka sig.»

— »Är din Teresa då så stygg af sig, Sancho?» frågade D. Quijote.

— »Inte är hon så värst stygg, svarade Sancho, men inte är hon så värst snäll heller; till minstingen är hon inte så snäll som jag skulle önska.»

— »Du gör orätt, Sancho, sade D. Quijote, i att tala illa om din hustru; hon är dock, när allt kommer omkring, dina barns mor.»

— »För den delen kunna vi vara kvitt, genmälde Sancho; hon talar också illa om mig, när det tar på henne, i synnerhet när hon är svartsjuk, för då må den lede själf dras med henne.»

I tre hela dagar stannade de nu hos de nygifta och undfägnades och betjänades som prinsar. D. Quijote bad den fäktkunnige licentiaten förskaffa honom en vägvisare, som skulle föra honom till Montesinos’ håla; ty han kände stor lust att intränga i densammas inre och med egna ögon se, om alla de underverk vore sanna, Som man berättade om den i hela trakten. Licentiaten lofvade att sända med honom en sin kusin en utmärkt man med boklig bildning och särdeles begifven på att läsa riddarböcker; denne skulle mycket gärna föra honom till den omtalade hålans mynning och äfven visa honom Ruiderasjöarna^[1], hvilka också äro berömda i hela la Mancha, ja i hela Spanien. Fan tillade att riddaren i honom skulle finna ett behagligt sällskap, ty han vore en yngling hvilken förstode sig på att skrifva böcker, som dugde att tryckas och tillägnas furstliga personer.

Kusinen infann sig också snart, ridande på en dräktig åsninna, hvars sadel var belagd med en brokig matta eller täcke. Sancho sadlade Rocinante och lagade grållen i ordning, hvarjämte han äfven försåg sin matsäck, som förenades med kusinens likaledes välförsedda förråd, och, befallande sig i Guds beskydd samt tagande afsked af alla, begåfvo de sig åstad och styrde kosan mot Montesinos’ världsbekanta håla.

Under vägen frågade D. Quijote kusinen af hvad slag och beskaffenhet dennes arbeten, yrke och studier voro. Härpå svarade denne, att hans yrke vore att sysselsätta sig med de sköna vetenskaperna; hans arbeten och studier bestode i att författa böcker till trycket, hvilka alla lände samhället till stor nytta och icke mindre nöje. En af dem hette Afhandling om riddardräkter, uti hvilken han beskref sjuhundratre dylika dräkter med deras färger, valspråk och symboler, bland hvilka hofherrarna vid fester och lustbarheter kunde utvälja och taga hvilka de ville, utan att först behöfva tigga sig till dem af någon eller, som man säger, rådbråka sin hjärna för att utfundera sådana som motsvarade deras önskningar och afsikter. »Ty, sade han, jag ger åt den svartsjuke, den försmådde, den glömde och den frånvarande sådana dräkter som passa för dem, och som sitta rätt och alltså icke orätt eller syndigt^[2] på dem. Jag har också en annan bok, som skall heta Förvandlingarna eller Den spanske Övidius^[3], af ny och egendomlig uppfinning; ty uti densamma imiterar Jag på ett burleskt sätt Ovidius och beskrifver hvem Sevillas Giralda och Magdalenas ängel varit, hvad Vecinguerras afloppsdike i Córdova, Guisandos tjurar, Sierra Morena, fontänen i Leganitos och Lavapiés vid Madrid varit, icke till förglömmandes lusbrunnen, guldrörsbrunnen och priorinnans brunn^[4]; och allt detta med sina allegorier, bildliga uttryck och förvandlingar, så att det på en gång roar, förvånar och undervisar. Jag har ännu en annan bok, som jag kallar Tillägg till Polydorus Vergilius^[5], och som afhandlar sakers uppfinning; det är en bok af stor lärdom och djupgående studier, eftersom jag utforskat och med prydlig stil framställer alla de viktiga saker som Polydorus utelämnat. Polydorus Vergilius har glömt berätta oss hvem som var den förste i världen som fått snufva och hvem som först begagnat insmörjningar för att bota sig för franska sjukan, men jag utreder bokstafligen och bevisar det med mera än ett fjärdedels hundrade åberopade författare, hvaraf Ers Nåd kan inse huruvida jag arbetat flitigt och huruvida boken ej måste lända hela världen till nytta.»^[6]

Sancho, som mycket noga följt med kusinens berättelse, sade till honom: »Säg mig, señor, så sant ni önskar att Gud måtte ge er lycka vid tryckningen af era böcker, vet ni också — men det måtte ni ju säkert veta, eftersom ni vet allt, — hvilken var den förste som kliade sig i hufvudet? Jag för min del har för mig att det måste ha varit allas vår stamfar Adam.»

— »Så var det nog, svarade kusinen; ty utan tvifvel hade Adam både hufvud och hår, och, när så var och han dessutom var den första människan på jorden, torde han väl hafva kliat sig emellanåt.»

— »Det tror jag också, svarade Sancho; men säg mig nu hvem som slog den första kullerbyttan i världen?»

— »I sanning, min käre vän, svarade kusinen, därpå kan jag för ögonblicket icke gifva dig något bestämdt svar, tills jag fått sätta mig in i ämnet; men det skall jag göra, så snart jag kommer tillbaka dit där jag har mina böcker, och jag skall gifva er svar då vi träffas härnäst, ty denna gång blir väl ej den sista.»

— »Nå, så hör då på, señor, återtog Sancho; gör er ej besvär därmed, ty jag har just nu kommit underfund med det jag sporde om. Så vet då, att den förste som slog kullerbytta här i världen var Lucifer^[7]; då man utstötte eller nedstörtade honom från himmelen, slog han idel kullerbyttor till dess han kullbytterade ned i afgrunden.»

— »Du har rätt, min vän», sade kusinen.

Och D. Quijote tillade: »Denna fråga och detta svar har du icke själf kläckt ut, Sancho; någon annan har du hört dem af.»

— »Tyst, för all del, señor, genmälde Sancho; ty jag försäkrar att, om jag ger mig till att fråga och svara, så blir jag inte färdig från nu och till i morgon bittida. Ja, så blir det till, ty för att fråga dumheter och svara tokigheter behöfver jag inte söka hjälp hos min granne.»

— »Du har talat förståndigare, Sancho, än du själf vet af», sade Quijote. »Det finnes personer som göra sig möda med att lära och utforska saker, hvilka, sedan de väl äro inlärda och utforskade, icke äro två styfver värda för förståndet och minnet.»

Under dessa och andra roande samtal förgick dagen, och mot aftonen togo de nattkvarter i en liten by, där kusinen meddelade riddaren att det därifrån till Montesinos’ håla icke vore mer än två mil, och att, om han bestämt sig för att intränga i den, vore det nödigt att han försåge sig med rep för att binda och nedhissa sig i dess djup. D. Quijote svarade att, om den också sträckte sig ända ned till afgrunden, ville han dock utforska hvarthän den ledde; de köpte därför ungefär hundra famnar rep och följande dag ankommo de klockan två på eftermiddagen till hålan, hvars öppning är rymlig och vid, men kringvuxen af getapel och vildfikon, törnen och björnbärsbuskar, alltsammans så tätt och inflätadt i hvartannat, att det helt och hållet öfvertäcker och döljer densamma. Då man fick sikte på hålan, stego kusinen, Sancho och D. Quijote af; de två andra bundo den senare så säkert som möjligt med repen, och, medan de lindade och omgjordade honom, sade Sancho till honom: »Betänk väl, käre herre min, hvad Ers Nåd gör; begär inte att begrafva er själf lefvande och stig inte dit ned, där ni ser ut som en flaska som man sänker i en brann för att afkylas; nej, detta angår inte Ers Nåd, och det kommer er ej vid att vara utforskare af denna håla, som säkerligen är värre än en underjordisk slafhåla hos morerna.»

— »Bind mig och tig stilla, svarade D. Quijote; ett företag såsom detta var mig förbehållet, käre Sancho.»

Nu sade deras vägvisare: Jag ber och bönfaller hos Ers Nåd, señor D. Quijote, att gifva akt på och utforska med hundra ögon hvad som finnes därinne; kanske finnas där saker som jag kan använda i min bok om förvandlingarna.»

— »Trumman är i händerna på en som förstår att slå på den», sade Sancho Panza.

Härpå och sedan D. Quijote blifvit omvirad öfverallt, (hvilket ej skedde utanpå harnesket, utan utanpå kyllret,) sade riddaren: »Vi hafva begått en oförsiktighet däri att vi ej försett oss med en liten klocka, som skulle hafva fastbundits tätt intill mig vid själfva repet och på hvars ljud man kunde förnimma, att jag ännu alltjämt glider nedåt och är vid lif; men eftersom detta ej mera är möjligt, så befaller jag mig i Guds hand, som må leda mig.»

Och därpå kastade han sig på knä, uppsände med låg stämma en bön till Himlen och anropade Gud att han måtte bistå honom och skänka honom en god utgång på detta, som det tycktes, farliga och nya äfventyr. Därefter fortsatte han med hög röst: »O, du mina handlingars och känslors härskarinna, strålande och oförlikneliga Dulcinea af Toboso! om det är möjligt att till dina öron hinna denne din lyckosamme älskares böner och ifriga åkallan, så beder jag dig för din oerhörda skönhets skull att du måtte lyssna till dem, ty de innehålla intet annat än en begäran att du icke vägrar mig ditt beskydd och ditt bistånd, då jag är i så stort behof däraf. Jag står just i begrepp att kasta mig, störta mig, nedsänka mig i den afgrund som här ter sig för mig, endast och allenast på det att världen måtte inse att, om du bistår mig, det icke finnes någon omöjlighet som jag ej skulle företaga och utföra.»

Med dessa ord gick han fram till afgrunden; men han insåg att det ej var möjligt att låta nedhissa sig eller tränga in genom öppningen utan med användande af full armstyrka eller svärdshugg. Han drog därför sitt svärd och började hugga och slå omkring sig i busksnåret, som växte vid hålans öppning, och vid bullret och braket utflaxade en oräknelig mängd de allra största korpar och kråkor i en sådan myckenhet och med en sådan fart, att de kastade D. Quijote till marken. Hade han trott lika mycket på dåliga förebud som på sin katolska tro, skulle han ansett detta för ett olycksbådande tecken och afstått från att gifva sig ned på ett dylikt ställe. Han reste sig emellertid åter upp, och, när han såg att inga flera korpar flögo ut ej heller några andra nattfåglar, såsom flädermöss, hvilka också flugit ut på samma gång som korparna, och då samtidigt kusinen och Sancho släppte efter på repet, gled han så småningom ned till bottnen af den fruktansvärda hålan. I det ögonblick då han firades ned genom öppningen, gaf Sancho honom sin välsignelse, gjorde korstecknet öfver honom tusentals gånger och sade: »Gud och Vår Fru af Frankenberg^[8] jämte den Helga Treenigheten i Gaëta^[9] ledsage dig, du det vandrande riddarskapets blomma, krona och glans! Där far du nu, du jordens väldigaste stridsbuss, du stålhjärta och koppararm! ännu en gång anroper jag Gud om att han måtte föra dig fri, sund och utan svek tillbaka till detta lifvets ljus, som du lämnar för att nedstiga i det mörker du nu uppsöker.»

Ungefär samma böner och förböner uppsände kusi Emellertid ropade D. Quijote jämt och samt att de skulle släppa efter mera rep, och det gjorde de efterhand; och, när hans rop, som trängde upp ur hålan liksom genom ett rör, ej längre kunde höras, hade de redan släppt ned de hundra famnarna, och, som de nu icke mera hade något rep kvar, ansågo de det rådligast att åter uppdraga D. Quijote. De väntade likväl omkring en half timme, och först sedan så lång tid förflutit började de åter hala upp repet, hvilket gick mycket lätt och utan att man kunde förmärka den ringaste tyngd. Af detta tecken ansågo de sig kunna förstå att D. Quijote stannat där nere, och Sancho, som verkligen trodde detta, grät bittert och halade så raskt som möjligt för att förvissa sig om rätta förhållandet. Men, då de vid uppfirandet hunnit, som de tyckte, till något mera än åttio famnar, kände de en tyngd och blefvo öfvermåttan glada däröfver. Ändtligen, då tio famnar återstodo, fingo de syn på D. Quijote och kunde tydligt känna igen honom. Sancho ropade emot honom: »Välkommen åter, nådig herre! Vi trodde redan att Ers Nåd stannat kvar där nere och att vi aldrig mera skulle få se er.»

Men D. Quijote svarade icke ett ord, och, sedan de dragit upp honom helt och hållet, märkte de att han hade ögonen slutna och såg ut att sofva. De lade honom på marken och löste af repet, men det oaktadt vaknade han icke. Men så länge skakade och ruskade de honom, att han ändtligen efter en rundlig tid återkom till sig själf och sträckte på sig, liksom om han uppvaknade ur en tung och djup sömn; han såg sig omkring åt alla sidor liksom förskräckt och sade: »Gud förlåte er, mina vänner, att I hafven ryckt mig ur det härligaste Hf och från den skönaste syn som ett mänskligt väsen någonsin upplefvat och skådat. Ja i sanning, nu först inser jag riktigt att alla detta lifvets fröjder förgå såsom skuggor och drömbilder eller försvinna såsom blomstret på ängen. Ack, du olycklige Montesinos! Ack du svårt sårade Durandarte! Ack du af lyckan öfvergifna Belerma! Ack du af tårar fuktade Guadiana! och I andra af olyckan hemsökta, I Ruideras döttrar, hvilkas vattenflöden visa huru många tåreströmmar edra sköna ögon gjutit!»

Med den största uppmärksamhet lyssnade kusinen och Sancho till D. Quijotes ord, hvilka han uttalade så bedröfvad som om en outsäglig smärta utpressat dem ur hans hjärtas innersta. De bådo honom enträget om att förklara för dem hvad han menade, och att omtala för dem hvad han hade sett i denna afgrundshåla.

— »Kallen I henne afgrundshåla?» sade D. Quijote. »Nej, kallen henne ej så, ty ett sådant namn förtjänar hon icke, såsom I snart skolen inse.»

Han bad dem gifva honom något att äta, ty han vore mycket hungrig. De utbredde därför kusinens sadeltäcke på det gröna gräset, anlitade sina matsäcksförråd, satte sig ned alla tre i god vänskap och förtrolighet, och sammanslogo aftonvard och kvällsvard till en måltid. När därefter sadeltäcket åter blifvit borttaget, sade D. Quijote af La Mancha: »Ingen stige upp från sin plats, utan lyssnen, kära vänner, alla uppmärksamt.»

---

1. Montesinos’ håla och Ruidera-sjöarna existera verkligen och ligga omkring 70 kilometer österut från Ciudad Real, i närheten af stora landsvägen som går från Montiel till eremitkojan S. Pedro de Saelices, hvilket namn äfven tillhör de nämnda sjöarna. Sedan Cervantes’ tid har genom borthuggning af småskogen och genom inträffade jordras nedgången till hålan förändrats något, så att den ej är så brant som förr och man ej behöfver låta hissa ned sig som i en brunn, utan kan gå på sina ben. Den afsats, där D. Quijote säges hafva stannat, finnes också kvar och tjänar numera till skydd åt traktens herdar vid oblid väderlek; längre ned ligger en mindre afsats, och till hålans botten är det ett djup af ungefär 50 meter (168 fot). Där nere rinner i nordlig riktning och på en sträcka af omkring 100 fot ett litet, 4—5 fot djupt vattendrag; detta jämte andra dylika i nejden upptages i Ruidera-sjöarna, hvilka kunna anses som floden Guadianas källor. Hålan har haft sitt namn sedan urminnes tider, men anledningen hvarför hon fatt det är obekant; i folkvisorna förekommer visserligen en Montesinos, men de förligga hans lif och bedrifter till Frankrike, och det enda samband han har med Spanien är att fröken Rosaflorida, härskarinna till Rocafrida i Kastilien, förälskar sig i honom och, utan att hafva sett honom, skickar bref att hon vill skänka honom sin person och sju fasta slott som hon äger i nämnda rike. Icke visan, utan endast den muntliga traditionen i nejden tillade, att Montesinos antog tillbudet, och, liksom i sagorna, lefde lycklig med sin Rosaflorida till sin död.
2. Originalet har här en af Cervantes ofta använd ordlek justo (rättfärdig, och därjämte passande, som sitter bra) och pecador (syndig, syndare).
3. Den romerske skalden Ovidius skref bland annat en dikt i femton sånger med namn Metamorphoses, i hvilken han behandlade forntidens mytologiska sägner om förvandlingar.
4. Om Giralda och Guisandos tjurar se har ofvan sid. 127 not. 1 och 2. — Magdalenas ängel satt som väderflöjel på Magdalenakyrkan i Salamanca och lärer ha varit så vanskaplig, att han gällde för en af stadens märkvärdigheter. — Leganitos och Lavapiés lågo på Cervantes’ tid utanför Madrid, men hafva för längesedan intagits inom stadens hank och stör. — Om de sägner som knöto sig till de andra uppgifna ställena särskildt de många brunnarna, vet man nu för tiden ingenting särskildt.
5. Denne Polydorus Vergilius († 1555), föddes i Urbino, men kom till England för att uppbära Peterspenningen och intog genom sin kvickhet konung Henrik VIII så, att denne gaf honom ett ämbete som ärkediaconus vid domkyrkan i Wells och uppdrog åt honom att skrifva Englands historia. Han fullgjorde detta värf, och man har dessutom af honom åtskilliga andra arbeten, däribland ett De inventoribus rerum, hvilket är det som åsyftas i texten. Som författare anses han ytlig och ej fullt pålitlig i sina uppgifter.
6. Det dråpliga arbete, för hvilket här redogöres, har emellertid aldrig sett dagen, och man sväfvar ännu i okunnighet om, huruvida Cervantes med kusinen åsyftat någon verklig person.
7. Lucifer, d. ä. ljusbringaren, var i den antika mytologien son af Aurora (morgonrodnaden), framför hvilken han drager fram på en hvit häst, och han betecknade således morgonstjärnan (Venus) som planet; men han kunde äfven föreställa aftonstjärnan (Hesperus) och hade då en svart häst. — Hos de kristna har ordet fatt en annan betydelse med anledning af några verser hos profeten Esaias (14 kap. v. 12—15), enligt nya öfversättningen så lydande: »Huru är du af himmelen fallen, du glänsande stjärna, du morgonrodnadens son, huru blef du slagen till marken, du som nedslog folken! och du sade i ditt hjärta: ’Till himmelen vill jag uppstiga, ofvanom Guds stjärnor vill jag resa min tron och taga min plats på gudaberget långt i norr. Jag vill stiga upp på molnens höjder, jag vill göra mig jämlik med den Högste’. Men till dödsriket fick du nedstiga, längst ned i grafven.» Detta gällde (tydligt nog) konungen af Babylonien, men missförstods af kyrkofäderna, som tydde det på djäfvulen, och så utbildade sig legenden om Lucifer såsom afgrundsfurste, en legend hvilken, som bekant, äfven hos protestanterna vunnit stor utbredning, förnämligast väl genom Milton’s Det Förlorade Paradiset.
8. Nära byn La Alberca, omkring 40 kilometer från Ciudad Rodrigo, ligger ett rätt högt berg, som af okänd anledning fått namnet La Peña de Francia; på dess topp upptäckte, enligt sägnen, en student, Simon de Vela, år 1434 en undergörande bild af den Heliga Jungfrun, hvilken skulle hafva varit dold där ända sedan Goternas undergång (711). Tre år senare lät konung Johan II uppföra ett dominikanerkloster på platsen; under fransmännens invasion i början af 1800-talet öfvergafs det af munkarna och stod öde, men de fromma Albercaboarna räddade madonnabilden, som ännu en gång hölls dold i några år, tills bättre tider kommo.
9. En kyrka och ett kloster i staden Gaeta i södra Italien; genom sitt läge voro de synliga långt ut till hafs och på grund däraf föremål för mycken åkallan af sjöfarande.

←  Tjuguförsta Kapitlet

Upp till början av sidan.

Tjugutredje Kapitlet  →