Don Quijote senare delens förra hälft/20
| ← Nittonde Kapitlet |
|
Tjuguförsta Kapitlet → |
TJUGONDE KAPITLET
Hvaruti berättas Camacho den rikes bröllop, jämte den fattige Basilios historia.
Knappt hade den silfverhvita Aurora tillåtit den glänsande Febus att med sina brännheta strålars glöd torka de fuktiga pärlorna i hennes gyllene hår, när D. Quijote, afskuddande sina lemmars trötthet, reste sig upp och ropade på sin vapendragare Sancho, som ännu låg och snarkade. När D. Quijote såg detta, sade han till honom, innan han väckte honom: »O, du den lyckligaste af alla dem, som lefva på jordens yta! ty, utan att hysa afund eller vara föremål för andras afund, slumrar du med lugnt sinne; dig förfölja inga trollkarlar, dig förskräcka inga trollkonster. Du slumrar[1], säger jag ännu en gång och kommer att upprepa det tusen gånger, utan att svartsjuka på din härskarinna håller dig ständigt vaken om nätterna, eller din sömn störes af bekymmer öfver huru du skall betala förfallna skulder, eller hvad du skall göra för att för följande dag skaffa bröd åt dig och din nödställda lilla familj. Du plågas ej af ärelystnad, du oroas icke af världens tomma prål, eftersom gränserna för dina önskningar ej sträcka sig längre än till omsorgen för din åsna, ty den för din egen person har du lagt på mina skuldror, en last och en börda som af natur och plägsed påläggas husbönderna. Tjänaren sofver, men husbonden vakar och öfver- väga huru han må kunna föda honom, hjälpa honom fram och bevisa honom välgärningar. Sorgen öfver att se, huru himlen förvandlar sig till metall och icke kommer jorden till hjälp med den erforderliga vätan, trycker icke tjänaren, utan husbonden, som vid missväxt och hungersnöd måste föda den som tjänat honom under fruktbarhetens och öfverflödets tid.»
På allt detta svarade Sancho ej ett ord, emedan han sof, och han skulle icke hafva vaknat upp så fort, om ej D. Quijote med fästet på sin lans åter bragt honom till sig själf. Ändligen vaknade han, ännu sömndrucken och omornad. vände hufvudet åt alla håll och sade: »Om jag inte bedrar mig, kommer bortifrån den där löfsalen ett os och en lukt snarare af stekta fläskskifvor än af hö och timjan. Ett bröllop som börjar med en sådan lukt, måste min själ blifva rikligt och förträffligt.»
— »Tyst, din storätare, sade D. Quijote, kom, så skola vi gå och se på detta bröllop, för att få veta hvad den försmådde Basilio tager sig till.»
— »Han må ta sig till hvad han vill, svarade Sancho; vore han bara inte fattig, så kunde han gifta sig med Quiteria. Men är det nu också nog med att inte ha ett kronans öre och så vilja gifta sig himmelshögt? I sanning, señor, jag är af den åsikten att den fattige bör låta sig nöja med hvad han finner, och inte begära det omöjliga. Jag vill slå hvad om mina tio fingrar att Camacho kan öfvertäcka Basilio eit par gånger om med idel realer, och, om så är — och så måste det ju också vara — då vore väl Quiteria bra dum att kasta bort alla de präktiga kläder och juveler, som Camacho säkerligen redan har skänkt henne och ännu kan skänka henne, för att mot dem byta sig till Basilios stångkastning och färdighet med floretten. För ett lyckadt stångkast eller en vacker fint med floretten får man icke ett krus vin på värdshuset. Konster och talanger som ingenting inbringa, dem kan grefve Dirlos behålla för sig[2]; men när de talangerna falla ner på en som har bra med pengar, ja, den som då finge lefva lika härligt som talangerna lysa! På god grund kan man uppföra en god byggnad, och den bästa grundval och byggnadsgrund på jorden, det är allt pengar, det.»
— »För Guds skull, Sancho, inföll här D. Quijote, hör då upp med ditt tal; jag tror att, om man läte dig gå på med de haranger som du i hvarje ögonblick börjar, skulle du hvarken få tid att äta eller sofva, utan alltsammans skulle gå åt till prat.»
— »Om Ers Nåd hade godt minne, genmälde Sancho, skulle ni komma ihåg de särskilda punkterna i vår öfverenskommelse, innan vi den här sista gången begåfvo oss hemifrån; en af dem var att ni skulle låta mig prata så mycket jag hade lust, så vida det inte vore emot nästan eller mot den vördnad jag är skyldig Ers Nåd, och hittills tror jag inte att jag syndat i detta afseende.»
— »Jag kan inte påminna mig, Sancho, svarade D. Quijote, någon sådan punkt, och, äfven om så vore, vill jag nu alt du tiger och genast kommer med; ty de instrument, som vi i går afton hörde, börja redan åter upplifva dessa dälder, och utan tvifvel skall förmälningen firas i morgonstundens svalka och ej under eftermiddagens hetta.»
Sancho gjorde som hans herre befallde honom, sadlade Rocinante och åsnan, och båda bestego sina ök och redo steg för steg fram emot löfsalen. Det första som tedde sig för Sanchos blickar var en hel oxe, som satt uppträdd på ett stekspett af ett helt almträd, och i elden, öfver hvilken han skulle stekas, låg nästan ett berg af ved; de sex grytor, som stodo rundt omkring härden, voro icke stöpta i samma form som andra grytor, utan de voro sex tunnsåar, af hvilka hvar och en rymde en hel slaktarbod med kött och som uppslukade samt gömde i sig hela hamlar, utan att de märktes mera än om det varit små skogsdufvor. De redan flådda harar och de plockade höns, sem hängde i träden rundtomkring för att sedan stoppas ned i grytorna, voro oräkneliga; fjäderfä och vildt af mångahanda slag funnos där i ofantliga massor, upp: hängda i träden för att kallna i luften. Sancho räknade mera än sextio vinsäckar[3], hvardera rymmande nära en ankare och allesammans fyllda, som det sedermera visade sig, med ädla viner; likaledes funnos där uppstaplade högar af det hvitaste bröd, liksom hvetet plägar ligga i högar på logarna. Ostarna, lagda öfver hvarandra liksom taktegel, bildade en hel mur, och två oljekittlar, större än kyparna i ett färgeri, användes till att koka bakverket i, hvilket, sedan det blifvit väl kokadt, man åter upptog med två väldiga slefvar och nedlade i en annan kittel med renad honung, som stod där bredvid. Antalet af kockar och köksor öfversteg femtio, alla snyggt klädda, alla ifrigt sysselsätta, och alla glada och belåtna. Insydda i oxens utspända buk lågo tolf små digrisar, som tjänade till att göra honom ännu smakligare och mörare. Kryddor af olika slag tycktes man hafva köpt icke skålpundvis utan pundvis, och de förvarades så att de af alla kunde ses, i en stor kista. Med ett ord, bröllopstillredelserna voro landtliga, men tilltagna i sådant öfverflöd att man därmed kunnat mätta en krigshär.
Sancho såg sig omkring på allt, betraktade allt och fann behag i allt. Först fångades och fängslades hans längtan hos grytorna, och allt för gärna skulle han hafva hämtat sig ett lagom mål ur dem; strax därpå fick han en brinnande åtrå till vinsäckarna och slutligen till stekpanneverket, om man kan kalla så ståtliga kittlar för pannor; och då han icke längre förmådde uthärda och det ej stod i hans makt att handla annorlunda, närmade han sig en af de sysslande kockarna och bad honom i höfliga och hungriga ordalag att få doppa en brödbit i en af grytorna.
Härtill svarade kocken: »Käre vän, tack vare den rike Camacho är denna dag ej bland dem som lyda under hungerns domvärjo; stig af och se efter om här finnes en slef någonstädes, fiska upp en höna eller ett par åt er, och väl bekomme!»
— »Jag ser inte till någon», sade Sancho.
— »Vänta!» sade kocken. »Gud förlåte mig mina synder, hvad ni måtte vara sjäpig och rådlös!»
Med dessa ord fattade han en stor stäfva[4], stack ned henne i en af tunnsåarna, och hämtade upp i henne tre höns och två gäss samt sade till Sancho: »Ät, min vän, och stilla er första hunger med hvad jag nu skummade af, till dess mattimmen kommer.»
— »Jag har ingenting att lägga det i», återtog Sancho.
— »Nå, så tag då stäfvan och alltsammans, sade kocken; Camachos rikedom och hans glädje vid detta tillfälle tillåta allt.»
Medan detta hände Sancho, iakttog D. Quijote uppmärksamt hurusom från en sida af löfsalen tolf bönder redo in på tolf utmärkt vackra hästar med dyrbara och präktiga remtyg och munderingar och en mängd bjällror vid bröstremmarna samt huru de, alla klädda i högtidsdräkter, sprängde i sluten skara icke ett utan flera hvarf öfver ängen under glädtigt jubel och sjungande och rop af: »Lefve Camacho och Quiteria, han lika rik som hon är skön, och hon den allra skönaste på jorden!»
När D. Quijote hörde detta, sade han för sig själf: »Det märkes nog att dessa människor aldrig ha sett min Dulcinea af Toboso; ty, hade de det gjort, skulle de helt säkert hålla inne med sina loftal öfver denna deras Quiteria.»
Strax därpå intågade från olika sidor af löfsalen många och olika grupper af dansare; däribland var en svärdsdans, bestående af tjugufyra ynglingar af ståtligt och hurtigt utseende, alla klädda i fint och glänsande hvitt linne med tillhörande hufvudkläden, som visade broderier af fint silke i växlande färger. En af de ridande bönderna frågade deras anförare, en vig yngling, om någon af dansarna skadat sig.
— »Hittills har, Gud vare tack! ingen skadat sig; vi äro alla friska och raska.»
Och genast började han med sina kamrater svänga sig i så många vändningar och med så mycken skicklighet att, ehuru D. Quijote var van vid att se dylika dansar, han likväl aldrig tyckt så bra om någon som om denna. Likaledes behagade honom äfven en ny grupp af danserskor, som nu kom in, bestående af vackra unga flickor, hvilkas ålder icke tycktes hos någon understiga fjorton eller öfverstiga aderton år; de voro alla klädda i grönt Cuenca-kläde[5]; deras till hälften flätade, till hälften fladdrande hår var hos allesammans så guldglänsande att det kunde täfla med solgudens, och på det buro de kransar af jasminer, rosor, tusenskönor och kaprifolium. Deras anförare voro en ärevördig gubbe och en gumma, båda likväl vida rörligare och lättare på foten än deras ålder lät förmoda. Eu zamoransk säckpipa[6] spelade för dem, och med ärbarhet i ansiktsuttrycket och ögonen samt vighet i fötterna visade sig flickorna vara de bästa danserskor på jorden.
Efter dessa kom en konstrik dans af det slag som man plägar kalla balletter.[7] Den utfördes af åtta nymfer, uppställda i två rader, den ena radens anförare var guden Cupido, och den andra radens Rikedomen; den förra var prydd med vingar, båge, koger och pilar, den senare klädd i guld och siden af rika och brokiga färger. De nymfer som åtföljde Amor buro på ryggen gina namn skrifna med stora bokstäfver på hvitt pergament: Poesi hette den första, Klokhet, den andra, God börd den tredje, Tapperhet den fjärde. På lika sätt voro de nymfer betecknade som atföljde Rikedomen: den första bar namnet Frikostighet, den andra Gåfva, den tredje Skatt, den fjärde Fredlig besittning. Framför dem alla kom ett träslott, som drogs af fyra vildar, alla klädda i murgrön och grönt hamptyg och så naturliga att påse, att de nästan skrämde Sancho. Framtill på slottet och på alla dess fyra sidor stod skrifvet: »Den kyska vaksamhetens slott.» För nymferna spelades till dans af fyra skickliga tamburinspelare och flöjtblåsare.
Cupido började dansen och, sedan han dansat två turer såg han uppåt, lade an med bågen mot en jungfru som framträdde mellan slottets tinnar, och tilltalade henne sålunda:
mig lyda både luft och jord;
i hafvets djup min fackla brinner,
ja, ännu mer, mitt allmaktsord
längst ned i afgrundsnatten hinner.
af mig, som kan allt hvad jag vill,
och hvad omöjligt synes alla
jag möjligt gör; mig blott hör till
att bjuda, härska och befalla.
Sedan kupletten var slutad, afsköt Cupido en pil mot slottets tinnar och trädde tillbaka till sin plats. Strax därpå framträdde Rikedomen och dansade likaledes två turer; tamburinerna tystnade och han talade sålunda:
men Amors hand ändock mig leder;
min ätt på säker grundval står;
så vidt sig himlahvalfvet breder,
jag blifvit känd och dyrkan får.
men få förstå att rätt mig dyrka.
Min verkan alltid visar sig,
och nu med all min makt och styrka
för evig tid jag tillhör dig.
sedan hon dansat sina turer i likhet med de andra, fäste ögonen på jungfrun i slottet och talade sålunda:
ljuf, harmonisk med sin sång,
att sin känsla för dig röja,
skönaste! för denna gång
vecklad i sonetters slöja.
afunden skall harmsen få
ljudet af ditt rykte höra;
den mia sång skall högre föra
än dit månens spetsar nå.
Poesien trädde tillbaka, och ur Rikedomens grupp framsteg Frikostigheten, dansade, sina turer och sade:
som ej till öfverdrift sig höjer
och utaf slöseri ej vet,
dess motsats icke heller röjer,
som alstrar afund och förtret.
du slöseri af mig skall röna:
ett fel, men ädelt till min tröst;
ett utaf dig blot uppfylldt bröst
vill skänka allt att dig belöna.
På detta sätt framträdde och aflägsnade sig alla personerna inom båda grupperna; hvar och en dansade sina turer och framsade sina verser, af hvilka somliga voro smakfulla och andra löjliga, men af hvilka D. Quijote blott behöll de ofvan anförda i sitt minne (som var mycket godt).
Alla de dansande blandade sig nu om hvarandra, bildande kedjor och åter upplösande dem med intagande behag och ledighet, och, så ofta Amor passerade förbi träslottet, afsköt han sina pilar upp i höjden, men Rikedomen sönderslog emot slottet förgyllda lersparbössor.[8] Slutligen, sedan han dansat en lång stund, framtog Rikedomen en väldig penningpung, tillskuren af en stor romersk kattas skinn[9] och, som det tycktes, full med penningar, samt slungade den mot slottet, och genom det häftiga kastet lossnade väggarnas träskifvor ur sina fogar och föllo ned på marken, så att jungfrun stod där blottställd och värnlös. Rikedomen skyndade fram med hela sitt anhang, de kastade en lång guldkedja om hennes hals, och det såg ut som om de grepo henne, öfvermannade henne och togo henne tillfånga. Då Amor och hans medhjälpare sågo detta, låtsade de som om de åter ryckte jungfrun ifrån dem. Alla enskildheter i hela föreställningen beledsagades af tamburinernas klingande och af därtill passande rörelser och dansturer. Vildarna stiftade fred mellan båda parterna samt skyndade att åter uppresa och sammanfoga slottets brädväggar, så att jungfrun blef ånyo innesluten däruti såsom förut. Därmed slutade dansen under alla åskådarnas stora förnöjelse.
D. Quijote frågade en af nymferna hvem som uppfunnit och anordnat baletten. Hon svarade att det var en prebendeinnehafvare i deras by, hvilken ägde ett godt hufvud för dylika påhitt.
— »Jag skulle vilja slå vad, sade D. Quijote, att denne kandidat eller prebendeinnehafvare måste vara mera god vän med Camacho än med Basilio, och att han förstår sig bättre på satirer än på aftonsångspredikningar. Han har på ett lyckligt sätt infogat i baletten Basilios talanger och Camachos rikedom.»
Sancho Panza, som åhört alltsammans, sade: »Jag håller mig till högsta hönset i korgen[10]; Camacho är min man.»
»Kort och godt, sade D. Quijote, det synes tydligt att du är en lurk och hör till dem som säga: hurra för den som har lyckan med sig!»
— »Jag vet inte hvad slags människor jag hör till, svarade Sancho; men väl vet jag att jag aldrig skall kunna skumma någonting så godt ur Basilios grytor som ur Camachos.
Och härmed visade han fram sin stora stäfva med hönsen och gässen, hämtade upp en höna och började äta med lust och behag, sägande: »Här smörjer jag mig midt för näsan på Basilios talanger! för en går för hvad en har, och en har hvad en är värd. Farmor min brukade säga att det fanns bara två slags släkter i världen, släkten Har och släkten Har-inte, och hon höll sig alltid till dem som ha. Nu för tiden, min ärade señor D. Quijote, frågar man snarare efter den som har något än den som vet något, och en åsna med guldschabrak tar sig bättre ut än en häst med packsadel. Och därför säger jag än en gång: Camacho är min man, ty från hans grytor kan man så mycket man vill skumma gäss och höns, harar och kaniner, men ur Basilios grytor får man på sin höjd — och kanske äfven på djupet[11] — bara lanken.»
— »Har du slutat din harang, Sancho?» sade D. Quijote.
— »Jag får väl det, svarade Sancho, ty jag ser att Ers Nåd tar illa upp; men, om inte det komme emellan, hade jag arbete tillskuret för tre dagar.»
— »Gud gifve att jag finge se dig stum innan jag dör», genmälde D. Quijote.
— »På det viset vi fara fram, återtog Sancho, kommer jag att tugga mull långt innan Ers Nåd dör, och då är jag nog så pass förstummad att jag inte säger ett enda ord intill världens ände, eller åtminstone till domedagen.»
— »Ack, Sancho, äfven om så skedde, svarade D. Quijote, skall din tystnad dock aldrig gå upp emot allt hvad du pratat, pratar och kommer att prata ännu i ditt lif; dessutom är det ju också i öfverensstämmelse med tingens naturliga ordning att min dödsdag inträffar förr än din. Och därför tror jag icke att jag någonsin kommer att se dig stum, icke en gång då du håller på med att dricka eller sofva — och detta är något som jag verkligen kan hålla styft på.»
— »I sanning, señor, svarade Sancho härpå, det är inte värdt att lita på benrangelsmannen, jag menar döden; han förtär såväl lammet som fåret, och jag har hört vår kyrkoherde säga att han med samma fot träder in i konungarnas höga borgar som i de fattigas låga hyddor.[12] Denne herre är vida mera mäktig än granntyckt; ingenting inger honom afsmak, af allting äter han och allting smakar honom bra, och allt slags folk, af hvarje lefnadsålder, rang och stånd, stoppar han i sin påse. Han är ingen skördeman som håller middagsrast, i hvarje stund mejar och hugger han af, så väl torrt som friskt gräs, och det tyckes som om han inte tuggade sin mat, utan slukar och sväljer ned allt som sättes för honom, ty han har en varghunger, som aldrig står att mätta, och, fastän han inte har någon mage, ser han ut för att ha vattsot och att törsta efter allas deras lif som lefva, liksom man dricker en skål friskt vatten.»
— »Håll nu, Sancho, inföll D. Quijote, sitt fast i sadeln och akta dig för att falla af, ty sannerligen är icke hvad du på ditt bondspråk sagt om döden detsamma som en god predikant kunnat yttra. Jag skall säga dig, Sancho, hade du lika stor bildning som du har goda naturanlag, så kunde du stiga upp på en predikstol och ge dig ut i världen och predika riktigt förträffliga ting.»
— »Den som lefver väl, han predikar också väl, genmälde Sancho; det är hela min teologi.»
— »Mera behöfver du icke heller veta, sade D. Quijote. Men, då likväl gudsfruktan är ät vishets begynnelse, så kan jag verkligen icke fatta eller förstå på hvad sätt du, som mera fruktar för en ödla än för Vår Herre, kan ha förvärfvat dig så mycken vishet.»
— »Nådig herre, döm ni om ert riddarväsen, återtog Sancho, och befatta er inte med att döma om annat folks fruktan eller mod; jag fruktar Gud lika tillbörligt som hvarje annan bonde i byn. Men låt mig nu göra slut på det här skummet, ty allt annat är blott fåfängt prat, för hvilket man i en annan värld kommer att affordra oss räkenskap.»
Och med dessa ord började han åter angripa sin skumstäfva, och det med så kraftig matlust att den uppväckte äfven D. Quijotes, och denne skulle utan tvifvel ha hjälpt honom, om han ej blifvit hindrad därifrån af någonting som först måste omtalas.
- ↑ Originalet har här imperativen duerme, på hvilken kommentatorerna stött sig, därför att D. Quijote tillägger: säger jag ännu en gång, ehuru han icke sagt det förut. Men hvad han verkligen nyss sagt är duermes (du sofver), och öfversättaren har på eget bevåg antagit att just detta är den rätta läsarten.
- ↑ Denne grefve Dirlos (eller egentligen d’Irlos) är en af hjältarna i de karolingiska romanserna, broder till Merian och Durandarte. Romansen om honom är troligtvis den längsta af alla de hundratals som finnas, och där förtäljes hurusom han på kejsar Karl den Stores befallning företog ett fälttåg i Österlandet och besegrade sultanen af Persien; han stannade emellertid borta i fulla femton år, i stället för i sju, som ämnadt var, och under denna långa frånvaro hade en hans unge frände, Celinos, lyckats öfvertala kejsaren och några af pärerna att låta honom efter den som död ansedde Dirlos öfvertaga dennes gods och därtill hans unga husfru, som emellertid af all sin kraft mottsatte sig denna anordning. Dirlos hinner dock tillbaka i rätt tid och blir igenkänd, »ungefär, säger Clemencin, som Ulysses af Penelope, när han efter sina långa irrfärder återkom till Itaka.». Han uppträder äfven i den flera gånger förut anförda romansen om markisen af Mantua; men hvarför han af Sancho åberopas just vid detta tillfälle och på sätt som sker, är ej rätt klart. Meningen är dock tydlig och har i en tysk öfversättning återgifvits med: die mag der Henker holen.
- ↑ Det spanska ordet är zaque, och detta betecknar verkligen ett slags vinsäck af läder, hvilken, såsom här synes, är betydligt större än la bota, men å andra sidan mycket mindre än un cuero. I spanskt mått uppgifvas de hafva rymt mera än två arrobas hvardera, och en arroba räknas i Madrid till 16,12 liter för vin.
- ↑ Originalets caldero betyder brunnshink, men efter bruket hos oss vore en sädan ej lämplig, ehuru visserligen det får medges att det skall vara en stor stäfva för att rymma ett par gäss och två tre höns.
- ↑ I Cuenca tillverkades gröfre kläden, vanligen gröna eller blåa; de senare ansågos bäst.
- ↑ Säckpipblåsarna från Zamora och dess omnejd lära enligt många ställen hos äldre författare ha varit särdeles omtyckta.
- ↑ Det spanska uttrycket är danza hablada, hvilket al Bareli förklaras som »a dance composed of many persons with dresses suitable to represent any passage in history». Det tyckes således hafva varit ett slags historisk (eller allegorisk) kostymdans, och den bästa beskrifningen därpå får man i själfva verket strax i det följande.
- ↑ Alcancias, de bekanta sparbössorna af lera, som man brukar ge
åt barn och som endast hafva en öppning upptill för att stoppa ned
slantarna, så att man måste slå sönder sparbössan för att tömma henne.
Det säges icke uttryckligt, ehuru det väl är troligt, att de här använda varit fyllda med mynt; eljest kunde de äfven hafva innehållit välluktande ämnen eller andra eleganta småsaker, som anstode en rik friare. Men därjämte förekomma alcancias de fuego, som voro fyllda med brännbara ämnen och således motsvarade de moderna handgranaterna; enligt Covarrubias skall det till och med hafva händt att man stoppat ormar i dem. Så gick det till i krig på den tiden. - ↑ De s. k. romerska kattorna tyckas hafva varit af någon stor ras; af deras skinn gjordes penningpungar, nämligen en af hvart helt skinn, och hos Cervantes samt andra spanska författare förekommer därför ofta gato del dinero i stället för bolsa del dinero, liksom äfven i Tyskland man säger Geldkatze om ett lifbälte att bära penningar i.
- ↑ Sp. el rey es mi gallo. Vid tuppfäktningar kallades den tupp, som såg starkast och modigast ut, för el rey (kungen), och på honom höllos då vad efter råd och lägenhet. Sancho menar således att den förnämsta tuppen är hans, den som han håller på. Ordspråket är mycket allmänt, och tuppfäktningar förekomma än i dag, ehuru mera i smyg; de stå i grymhet icke det minsta efter tjurfäktningarna.
- ↑ Sancho witzar på sitt vanliga sätt. Han säger nämligen: si viene á mano, y aunque no venga sino al pié, och den första delen af detta uttryck är ett ofta förekommande talesätt, som egentligen betyder »om det kommer till hands», och däraf »om det bär till» eller helt enkelt »kanske»; men ordet hand har väckt tanken på fot, och så fortsätter han »och äfven om det kommer bara till fots», hvilket är ett rent nonsens, ungefär som om man t. ex. skulle säga i svenskan: »Jag är färdig att gå dig tillhanda, ja äfven till fota, om du vill.»
- ↑ Detta ställe ur Horatius är redan en gång citeradt af författaren själf i företalet till förra delen, sid. 7.
| ← Nittonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjuguförsta Kapitlet → |