Don Quijote senare delens förra hälft/19
| ← Adertonde Kapitlet |
|
Tjugonde Kapitlet → |
NITTONDE KAPITLET.
Hvari berättas äfventyret med den förälskade herden, jämte många andra i sanning nöjsamma tilldragelser.
D. Quijote hade ej hunnit långt från D. Diegos by, då han mötte två personer, hvilka sågo ut som klerker eller studenter, samt två bönder, hvilka alla fyra redo på djur af åsnesläktet. Den ene af studenterna hade med sig någonting, hvilket, omslutet af ett grönt tygstycke liksom i en kappsäck, tycktes vara rent linne, tillika med ett par grofva ullstrumpor; den andre medförde intet utom två nya floretter med sina läderbollar på spetsarna. Bönderna hade med sig åtskilliga andra saker, som visade och läto förmoda att de kommo från en större stad, där de inköpt sakerna som de nu hemförde till sin by. Såväl studenterna som bönderna råkade i samma förvåning i hvilken alla föllo som för första gången sågo D. Quijote, och de höllo nästan på att förgås af nyfikenhet att få veta hvem denne man var, som så mycket skilde sig från alla andra människors vanliga utseende. D. Quijote hälsade dem och, sedan han fått veta hvilken väg de ämnade sig, nämligen densamma som han, erbjöd han dem sitt sällskap och bad dem sakta sin fart, emedan deras åsninnor trafvade fortare än hans häst, och för att visa sig artig mot dem, omtalade han för dem med få ord hvem han var samt hvad hans sysselsättning och stånd var, nämligen en vandrande riddares, som färdades för att söka äfventyr uti alla delar af världen. Han sade dem att hans egentliga namn var D. Quijote af la Mancha, och att hans tillnamn var Lejonriddaren.
Allt detta ljöd i böndernas öron som om han talat grekiska eller rotvälska med dem; men så var det ej för studenterna, hvilka genast märkte att det stod klent till i D. Quijotes hjärna. Detta oaktadt betraktade de honom med beundran och aktning, och en af dem sade till honom: »Herr riddare, om Ers Nåd icke följer någon bestämd kosa, såsom de hvilka draga ut på äfventyr vanligen icke göra, så täcktes Ers Nåd följa med oss; ni skall då få se en af de ståtligaste och präktigaste bröllopsfester, som ända till denna dag firats i la Mancha eller i hela trakten på många mils omkrets.»
D. Quijote frågade om det vore en furstes bröllop, eftersom studenten så mycket prisade det.
— »Nej, svarade studenten, utan en bondes bröllop med en bondflicka; han är den rikaste i hela nejden, och hon den skönaste som människor någonsin skådat. Förberedelserna till bröllopet äro utomordentliga och af alldeles nytt slag, ty det kommer att hållas på en äng nära intill brudens by; för att särskildt utmärka henne framför andra, kallas hon Quiteria den Sköna, och han heter Camacho den Rike; hon är aderton år gammal och han tjugutvå; båda passa väl för hvarandra, om också några förnumstiga personer, som hafva hela världens släktregister i hufvudet, vilja påstå att den sköna Quiterias familj har försteget framför Camachos. Men härvid fäster man ej mycket afseende, emedan rikedomen förmår löda samman många bräckor. Det är sant att ofvannämnde Camacho är frikostig och att han fått det infallet att låta upptill infatta och öfvertäcka hela ängen med grenar, så att det nog torde falla sig svårt för solen att tränga in och kasta sina blickar på gräset hvarmed marken är bevuxen. Han har också ombestyrt konstmässiga danser[1], såväl svärds- som bjällerdanser, ty i hans by finns mången som på ett ypperligt sätt skakar och pinglar med bjällor. Om dem som skola dansa skodansen vill jag inte tala, det är rent häpnadsväckande så många han anskaffat härtill. Men af allt hvad jag redan berättat och af mycket annat som jag nu ej omnämner, kommer intet att göra detta bröllop mera märkvärdigt än det som jag inbillar mig att den förbittrade Basilio kommer att företaga sig vid detsamma. Denne Basilio är en bondson från samma by som Quiteria; hans hus är beläget vägg om vägg med Quiterias föräldrars, och däraf tog sig Amor anledning att åter förnya för världen den redan förgätna kärlekssagan om Pyramus och Tisbe; ty Basilio förälskade sig redan i sin spädaste barndom i Quiteria, och hon besvarade hans böjelse med tusen oskyldiga ynnestbevis, så att man i byn brukade för nöjes skull samtala med hvarandra om de båda barnen Basilios och Quiterias kärlek. De växte upp, och nu vidtog Quiterias far den åtgärden att förbjuda Basilio tillträde till sitt hus, som denne förut hade haft; och, för att att bespara sig obehaget att lefva i ständig ängslan och misstanke, beslöt han att förmäla sin dotter med den rike Camacho, eftersom det icke föreföll honom välbetänkt att gifta bort henne med Basilio, hvilken icke erhållit lika många skänker af lyckan som af naturen. Ty, för att utan all afundsjuka säga sanningen, så är han den raskaste yngling vi känna; han är en förträfflig stångkastare, ypperlig brottare och skicklig bollspelare; han springer som en stenbock, hoppar bättre än en get och slår käglor liksom om det ginge med trolleri, han sjunger som en lärka och spelar gitarr så att den tyckes tala under hans händer, och därtill sköter han sin värja som en hel karl.»
— »Blott för denna förträffliga egenskaps skull, inföll nu D. Quijote, förtjänade denne yngling att gifta sig ej blott med den sköna Quiteria, utan med drottning Ginevra själf, om hon ännu lefde, trots Lancelot och alla som skulle vilja förhindra det.»
— »Det skulle man komma och säga åt hustru min! sade Sancho Panza, som hittills stillatigande hört på; hon vill inte ha det annorledsare än så att hvar och en gifter sig med sin like, hållande sig till ordspråket som säger: ’lika par gå bäst i dans.’[2] Men hvad jag skulle önska, vore att denne hederlige Basilio, som jag redan börjat tycka om, finge gifta sig med den där damen Quiteria, och Gud signe själen och gifve evig ro (jag hade så när sagt tvärtom![3]) åt dem, hvilka förhindra folk som ha hvarandra kära att få hvarandra!»
— »Om alla som hafva hvarandra kära finge gifta sig med hvarandra, sade D. Quijote, så skulle föräldrarna mista det fria valet och myndigheten att gifta bort sina barn med hvem och när helst de finna för godt; och, om det lämnades åt döttrarnas välbehag att utse sina män, så funnes det mången som valde sin faders dräng, och en annan toge den förste bäste hon såge gå förbi på gatan, om han i hennes tycke uppträdde präktigt och förnämt, fastän han kanske vore en afsigkommen äfventyrare. Ty kärlek och lidelse förblinda lätt förståndets ögon, hvilka dock äro så nödvändiga, vid valet af lofnadsställning; och alldeles särskildt är äktenskapet utsatt för faran af ett misstag, och det behöfves stor försiktighet och Himlens särskilda nåd för att därvid träffa det riktigare. Någon ämnar företaga en lång resa, och, om han är förståndig, söker han sig, innan han begifver sig i väg, en tillförlitlig och angenäm reskamrat att vara honom följaktig; hvarför skall då icke den göra detsamma, hvars resa varar hela lifvet igenom anda till dödens hållpunkt, isynnerhet då reskamraten skall blifva hans sällskap vid bord och i säng och öfverallt, såsom förhållandet är med hustrun och hennes man? Hustruns sällskap är ej någon handelsvara, som, en gång köpt, kan gifvas tillbaka eller växlas om eller bytas ut, ty hon är ett oskiljaktigt tillbehör, som varar så länge lifvet varar; det är en snara, som, när du väl en gång fått den om halsen på dig, förvandlas till en gordisk knut, hvilken det ej finnes någon möjlighet att åter upplösa, såframt icke dödens lie afskär den. Jag skulle kunna tala ännu mycket mera i detta ämne, om jag icke afhölles därifrån af min önskan att få veta, huruvida herr licentiaten tilläfventyrs har något mera att berätta mig om Basilios historia.»
Härpå svarade studenten, kandidaten eller licentiaten, såsom D. Quijote kallade honom: »Jag har intet vidare att tillägga annat än att, från det ögonblick då Basilio fick veta att den sköna Quiteria skulle gifta sig med Camacho den rike, han icke mera hörts skratta eller säga ett förnuftigt ord. Ständigt går han tankfull och svårmodig och talar för sig själf, hvarigenom han otvifvelaktigt och klarligen visar att han blifvit rubbad till förståndet; han äter litet och sofver litet, och hvad han förtär består af frukter, och sofver han så sker det ute på fria fältet på den hårda marken, liksom ett oskäligt djur. Emellanåt blickar han upp mot himlen och stundom stirrar han ned i marken, så försjunken i sig själf att han ser ut alldeles som en påklädd bildstod, hvars kläder fläkta för vinden. Korteligen, han ger så många tecken till att hans hjärta fullständigt behärskas af lidelsen, att vi alla som känna honom befara att, då den sköna Quiteria i morgon säger sitt ja, det kommer att bli hans dödsdom.»
— »Vår Herre styr det nog till det bästa, sade Sancho; Gud, som sänder smärtan, sänder också bot därför; ingen vet hvad som kan hända; det är ännu många timmar från i dag till i morgon, och på en timme, ja, inom ett ögonblick, kan ett hus störta in; jag har sett regn falla och solen lysa på samma gång; mången lägger sig frisk till sängs om kvällen och kan på morgonen inte röra en lem. Och säg mig för rosskull: finns det väl någon människa som kan skryta med att hon slagit in en spik i lyckans hjul för att bromsa dess fart? Nej, säkerligen inte; och mellan en kvinnas ja och nej skulle jag inte vilja åtaga mig att sticka in en synålsudd, ty den skulle inte få rum där. Kan jag bara lita på att Quiteria af hela sitt hjärta och med sann tillgifvenhet älskar Basilio, så vill jag ge honom i handom en hel säck full med lycka; ty kärleken, har jag hört sägas, ser genom ett par glasögon, som förvandlar koppar till guld och fattigdom till rikedom och droppar ur rinnande ögon till pärlor.»
— »Hvart vill du hän, Sancho?» utbrast D. Quijote. »Må du blifva fördömd, ty, när du börjar rada upp det ena ordspråket och den ena historien efter den andra, kan ingen orka vänta tills du slutar, om icke själfvaste Judas, och måtte han också anamma dig! Säg mig, ditt kräk, hvad du vet om bromsning eller om hjul eller om allt det där andra?»
— »Åh, sade Sancho; är det så att man inte förstår mig, så är det inte underligt om man anser mina ordspråk för galenskaper. Men det gör detsamma; jag förstår mig själf, och jag vet att bland det jag sagt finns inte många dumheter, men Ers Nåd, käre herre, är alltid en så’n friskal öfver mina ord, ja till och med öfver mina gärningar.»
— »Fiskal skall du säga, och icke friskal, inföll D. Quijote, du din språkförbistrare, den Gud måtte komma att blygas.»
— »Ers Nåd skall inte bli så sur på mig, genmälde Sancho; ni vet ju att jag inte vuxit upp i hufvudstaden eller studerat i Salamanca, så att jag kan veta om jag lägger till eller tar bort någon bokstaf från mina ord. Hjälpe mig Gud! man kan väl inte begära af en bonde från Sayago[4] att han skall tala som en Toledobo, och ändå kan det till och med i Toledo finnas folk som inte äro så öfver sig fina i fråga om att tala prydligt.»
— »Så är det verkligen, sade licentiaten; ty de som vuxit upp i garfverierna eller på Zocodover, kunna icke tala så väl som de hvilka nästan hela dagen gå och spatsera i korsgången vid domkyrkan, och ändå äro de ju allesammans från Toledo. Det rena språket, det riktiga, fina och tydliga, finnes hos det bildade hoffolket, äfven om de äro födda i Majalahonda[5]; jag säger hos det bildade, ty det finnes många som ej äro det, och bildningen är det korrekta talets grammatik, som går jämsides med språkbruket. Jag, mina herrar, har för mina synders skull studerat kyrkorätt i Salamanca, och inbillar mig verkligen att kunna uttrycka mina tankar i tydliga, enkla och riktiga ordalag.»
— »Hade ni icke vida mera inbillat er att förstå skickligt handtera de floretter ni för med er än språket, sade den andre studenten, så hade ni förvärfvat er första rummet i licentiatexamen, lika visst som ni nu fick det sista.»
— »Jag får säga er, herr kandidat, svarade honom licentiaten, att ni svälvar i den allra största villfarelse angående färdigheten i fäktkonsten, hvilken ni tyckes anse såsom onyttig.»
— »För mig är detta icke blott en åsikt, utan en afgjord sanning återtog Corchuelo[6]; och, om ni har lust att jag bevisar det på er själf, så — ni har floretten med er, här är godt utrymme, jag har fast hand och styrka, hvilka i förening med mitt mod, som ej är ringa, skola tvinga er att medgifva att jag icke sväfvar i någon villfarelse. Stig af och gör era utfall, era volter och vinkelstötar[7] och alla era konstgrepp, så hoppas jag ändock att jag med min nya bondmetod skall få er att se stjärnor midt på ljusa dagen, och med den hoppas jag, näst Gud, att den man ännu ej är född som tvingar mig att vända ryggen till, och att ingen finnes på jorden som jag icke skall få att vika undan.»
— »Det där att vända ryggen till eller icke, det lägger jag mig ej i, genmälde fäktaren; men visserligen skulle det kunna hända, att man på samma ställe där ni först sätter foten strax därpå måste gräfva er graf; jag menar att ni skulle komma att stanna död på platsen, därför att ni föraktar fäktkonsten.»
— »Det skall strax visa sig», svarade Corchuelo, hoppade i största hast af sin åsna, och ryckte i raseri åt sig en af de floretter som licentiaten förde med sig på sin.
— »På det sättet skall det icke gå till, ropade i detta ögonblick D. Quijote; jag vill hafva uppsikten öfver denna strid och vara domare i denna många gånger oafgjorda tvistefråga.»
Och, stigande af sin Rocinante och tagande sin lans, ställde han sig midt på landsvägen, på samma gång licentiaten med vacker hållning och fäktarsteg trädde emot Corchuelo, som å sin sida störtade emot sin motståndare med ögon, hvilka sköto blixtar (såsom man brukar säga). De andra som hörde till sällskapet, de båda bönderna, voro utan att stiga af sina åsninnor vittnen till detta farliga skådespel. De hugg, stötar, kvarter och terser, primer med båda händerna, som Corchuelo gjorde, voro oräkneliga, de föllo tätare än regndroppar och häftigare än hagel. Han anföll såsom ett uppretadt lejon, men i detsamma fick han på munnen en stöt af licentiatens florettknapp, som hejdade honom midt i hans raseri och tvang honom att kyssa den som om det hade varit en relik, ehuru icke med så mycken andakt som reliker böra och pläga kyssas med. Kort sagdt, licentiaten räknade med florettstötar alla knapparna på den halflånga studentrock som Corchuelo bar och rispade upp hans skört i långa trasor liksom armarna på en polyp; två gånger slog han af honom hatten och gick så hårdt åt honom, att han af harm, vrede och raseri grep floretten vid fästet och slungade den i vädret så häftigt, att en af de båda åskådarna, (han var sockenskrifvare i sin hemort,) som sprang för att hämta den, sedermera intygade att Corchuelo kastat den nästan tre fjärdingsväg ifrån sig, och detta intyg tjänade och tjänar än i dag till att man kan inse och erkänna som full sanning, att den råa styrkan besegras af konsten.
Corchuelo satte sig ned helt uttröttad, och Sancho gick fram till honom och sade: »På min heder, herr kandidat, om Ers Nåd vill följa mitt råd, så utmanar ni för framtiden inte någon att fäkta med er, utan hellre att brottas eller att kasta stång, ty därtill har ni både år och styrka; men om de så kallade fäktarna har jag hört att de kunna ränna värjudden genom ett synålsöga.»
— »Jag, genmälde Corchuelo, är belåten med att ett ljus gått upp för mig och att min egen erfarenhet bevisat mig en sanning, som jag var så långt ifrån att äga kännedom om.»
Med dessa ord reste han sig upp och omfamnade licentiaten, och vänskapen dem emellan blef ännu innerligare än förut. Sockenskrifvaren, som gått efter floretten, ville de icke invänta, emedan de förmodade att han skulle dröja för länge; och sålunda beslöto de sig för att fortsätta sin väg för att i tid hinna fram till Quiterias by, där de alla hade sina hem.
Under den återstående delen af färden bevisade licentiaten för dem fäktkonstens höga företräden med så många i ögonen fallande grunder och så många matematiska figurer och bevis, att alla blefvo öfvertygade om konstens förträfflighet och Corchuelo botades från sitt egensinne.
Natten hade nu fallit på, men, innan de hunno fram, förekom det dem som om framför byn utbredde sig en himmel full af oräkneliga, tindrande stjärnor. Äfvenså hörde de i otydlig blandning de ljufva tonerna från åtskilliga musikinstrument, såsom flöjter, tamburiner, gitarrer, skalmejor, handtrumpeter och trianglar; och, då de kommit närmare, sägo de en tätt utanför ingången till byn uppförd löfsal, helt och hållet behängd med brinnande lampor, hvilka vinden ej störde, eftersom den blott fläktade så sakta att den icke en gång förmådde sätta bladen på träden i rörelse. Musikanterna voro bröllopsrolighetsmakare, tågade omkring i åtskilliga grupper på den festliga platsen, somliga sjungande, andra dansande, och åter andra låtande de nämnda instrumentens mångfald ljuda. Med ett ord, det var alldeles som om på hela den stora ängen blott glädjen hoppat omkring och nöjet gjort sina språng. Många andra voro sysselsatta med att uppföra läktare, från hvilka man följande dag i allsköns bekvämlighet skulle kunna åse föreställningarna och dansen på platsen nedanför, hvilken var utsedd till firande af Camachos bröllop och Basilios likbegängelse.
D. Quijote ville ej rida in i byn, ehuru så väl bönderna som kandidaten bådo honom därom; han förebar såsom en efter hans förmenande fullgiltig ursäkt, att det vore vandrande riddares plägsed att hellre sofva ute i skog och mark än på bebodda ställen, vore det till och med under förgyllda tak; och härmed aflägsnade han sig något från landsvägen, mycket emot Sanchos önskan, som påminde sig det förträffliga härbärge haft i D. Diegos borg eller hus.
- ↑ De här nämnda danserna äro väl nu alldeles bortlagda, om icke möjligen den sista ännu förekommer i någon från de stora stråkvägarna afskild landsortsvrå. Den gick så till att den dansande med händerna smällde mot sulan af den uppsvängda toffeln eller skon på foten, hvarför också dansen kallades zapateado (af zapato = sko), ehuru smällarna ofta gjordes äfven mot låret. Enligt ett ställe i 61:a kapitlet af denna del, där Sancho gör skillnad på zapatear och danzar, synes skodansen hafva brukats endast af det lägre folket, och i en not till samma ställe upplyser Braunfels att detta slags dans öfvas på vissa ställen i Sydtyskland. Af 25:e kapitlet (slutet) i förra delen ser man, att smällar mot fotsulorna gjordes som tecken till ysterhet eller uppsluppen glädje, och denna sed lefver ännu kvar. — Vid bjällerdansen hade man en rad bjällror fästa i knävecket, och dessa ljödo då starkare eller svagare i takt med dansrörelserna. — Svärdsdansen slutligen har klassiska anor, i det den lär varit i bruk redan hos de gamla grekerna.
- ↑ Sp. Cada oveja con su pareja = hvarje får med sin make.
- ↑ Det spanska iba á decir al revés kan visserligen betyda: han ärnade säga tvärtom; men det blefve då författaren som kastade in denna parentes, och det tyckes rimligare att Sancho själf gör det, eftersom han i alla fall verkligen menade tvärtom och på sitt vanliga småklipska sätt vill låta förstå detta.
- ↑ Sayago är en trakt mellan Zamora och Ciudad-Rodrigo, där invånarna äro kända för att vara lika klumpiga i sitt språk som i allt annat, hvaremot Toledo af gammalt har ansetts som sätet för den bästa kastilianskan, hvadan ock Clemencin anmärker att den i slutet af förra delen uppträdande domherren från Toledo talar ett språk, som kan anses för ett mönster af renhet, belefvenhet och bildning.
- ↑ En liten by nordost om Madrid, mellan denna stad och Escorial; ursprungligen lär den hetat Majada-honda.
- ↑ Eget nog är detta samma namn, som bars af Dulcineas fader; se delen 11 sid. 222.
- ↑ Dessa ord äro visserligen icke några fäktningstermer, lika litet som de motsvarande spanska círculos y ángulos; men man kan ju icke heller vänta sådana af den som har ett sådant förakt för den ädla fäktkonsten som Corchuelo. Detta är ett litet fint drag af Cervantes, som vid mångfaldiga andra tillfällen använder de rätta uttrycken, när de nämligen äro på sin rätta plats, hvilket de här icke skulle vara.
| ← Adertonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjugonde Kapitlet → |