Drottning Margot/Kapitel 04
| ← III. En poetisk konung |
|
V. Om Louvren i synnerhet och dygden i allmänhet → |
IV.
AFTONEN DEN 24 AUGUSTI 1572.
Läsaren har säkerligen ej glömt att i föregående kapitel omnämndes en adelsman vid namn de la Mole, vilken med otålighet väntades av kungen av Navarra. Såsom amiralen förutsagt red denne unge man in i Paris genom porten Saint-Marcel framemot aftonen den 24 augusti 1572. Han kastade en föraktfull blick på de talrika värdshusen vid vägen och drev på sin löddriga häst ända tills han kom mitt in i hjärtat av staden. Efter att ha ridit över Place Maubert och broarna Petit Pont och Pont Notre-Dame fortsatte han utefter kajerna samt stannade slutligen vid slutet av Rue de Bresec, som sedan fått namnet Rue de l'Arbre-Sec, vilket mera moderna namn vi ämna hålla oss till i fortsättningen för att läsaren skall ha lättare att finna sig till rätta.
Namnet behagade honom utan tvivel, ty han slog in på gatan, då han till höger fick syn på en skylt med inskriften Den Vackra Stjärnan under en målning, som framställde den mest inbjudande tavla för en hungrig resande. Det var en höna som vändes på stekspettet, medan en karl med röd kappa sträckte armarna och sin börs mot denna lockande stjärna.
— Det där värdshuset ser inbjudande ut, sade den unge adelsmannen för sig själv, och den värd, som håller det, är utan tvivel en uppfinningsrik karl. Jag har alltid hört sägas att Rue de l'Arbre-Sec ligger i Louvrekvarteret, och om värdshuset svarar mot skylten, så kommer jag att få det utmärkt här.
Medan den nykomne yttrade dessa ord för sig själv, kom en annan person från andra ändan av gatan, det vill säga från Rue Saint-Honoré, stannade och blev också förtjust i Den Vackra Stjärnans skylt.
Den förre av de båda resandena, som vi redan lärt känna, red på en vit häst av spansk ras. Han var klädd i en svart jacka med jetprydnader. Hans kappa var av mörkviolett sammet, och han bar svarta läderstövlar, en värja med ciselerat stålfäste samt en likadan dolk. Att döma av hans ansikte var han en man på tjugufyra eller tjugufem år. Hans tänder voro glänsande vita och tycktes liksom lysa upp hans ansikte, då han log. Det var ett milt och vemodigt leende. Hans mun var utsökt vackert formad och mycket uttrycksfull.
Vad den andre resanden beträffar var han en fullkomlig motsats till den förre. Under hatten med dess raka brätten syntes ett snarare rött än blont hår, rikt och krusigt, och hans svarta ögon glödde med en dyster och flammande eld. Återstoden av ansiktet utmärkte sig för en skär hy, hans läppar voro tunna och hans mustascher guldbruna. Även han hade beundransvärt vita tänder. Allt som allt var han med sin ljusa hy, sin resliga gestalt och sina breda axlar en mycket ståtlig kavaljer i ordets vanliga bemärkelse, och under hela den timme, som han sett upp mot alla fönster under förevändning att söka efter någon värdshusskylt, hade han varit utsatt för mycken uppmärksamhet från kvinnornas sida. Männen skulle kanske snarare haft lust att brista i skratt vid åsynen av hans slitna kappa och gammalmodiga stövlar, men de hade kvävt skrattet och med sin mest älskvärda min uttalat ett »Gud signe» vid anblicken av hans ansikte, som under en minut kunde antaga tio olika uttryck.
Det var han som först tilltalade den andre främlingen, vilken också gav akt på skylten utanför Den Vackra Stjärnan.
— Guds död, min herre, sade han med horribel piemontesisk dialekt, befinna vi oss inte nu i närheten av Louvren? Hur som helst, så tror jag, att ni har samma smak som jag, vilket är mycket smickrande för mig.
— Ja, svarade den andre, på provencalsk dialekt, som inte var mindre löjlig än den andres piemontesiska uttal, jag tror verkligen att det här värdshuset ligger i närheten av Louvren. Emellertid är jag ännu en smula tveksam om jag har den äran att dela er mening. Jag håller just på och funderar på saken.
— Har ni ännu inte bestämt er? Huset ser ju trevligt ut. För resten frestas jag ännu mer att ta in här, därför att ni är här. Ni måste åtminstone erkänna att skylten är vacker.
— Javisst, men det är just den saken, som kommer mig att känna mig tveksam. Paris är fullt med skälmar, har man sagt mig, och man kan lura folk med skyltar lika väl som med allting annat.
— Guds död, återtog piemontesaren, jag är inte rädd för några skälmerier, och om värden ger mig ett fjäderfä, som inte är lika väl stekt som hönan på skylten, skall jag sätta honom själv på stekspettet och inte släppa honom förrän han är ordentligt välstekt. Låt oss gå in!
— Ni har verkligen fått mig att bestämma mig, sade provencalaren skrattande. Var god och visa vägen.
— Det gör jag min själ inte… jag är endast er ödmjuke tjänare greve Annibal de Coconnas.
— Vad mig beträffar, så är jag greve Joseph Boniface Lerac de La Mole, helt och hållet till er tjänst.
— Nåväl då, låt oss gå in arm i arm.
De båda unga männen stega av sina hästar, kastade tyglarna åt en stalldräng, rättade på sina värjor och gingo arm i arm mot värdshuséts dörr, på vars tröskel värden stod. Mot dylikt folks vana tycktes denne värde patron icke fästa någon uppmärksamhet vid dem. Han var helt och hållet upptagen av ett samtal med en lång, torr och blek karl i gråbrun kappa.
De båda adelsmännen hade nu kommit så nära värden och mannen i den gråbruna kappan, att Coconnas blev förargad över denna brist på uppmärksamhet och ryckte värden i rockärmen. Denne spratt till och avskedade sitt sällskap med ett: »Vi ses igen! Kom snart tillbaka och underrätta mig framför allt om tiden.»
— Hör på, herr skälm, sade Coconnas ser ni inte, att man vill tala vid er?
— Förlåt, mina herrar, svarade värden jag såg er inte.
— Guds död, ni måste se upp, och nu när ni sett oss, måste ni bekväma er till att säga herr greve.
La Mole höll sig bakom och lät Coconnas föra ordet, eftersom han tycktes ha åtagit sig den saken. Det var emellertid lätt att se på hans rynkade ögonbryn, att han var färdig att gripa in, om det skulle bli nödvändigt att handla.
— Nåväl, vad önskar herr greven? frågade värden lugnt.
— Så där ja, det låter bättre, inte sant? sade Coconnas och vände sig om mot La Mole, son nickade. Greven och jag ha känt oss lockade av er skylt och vill ha en supé och var sitt sovrum i ert värdshus.
— Jag är förtvivlad, svarade värden, men det finns bara ett rum och jag är rädd för att det inte kommer att passa er.
— Nåväl, så mycket bättre, sade la Mole, då ta vi in någon annanstans.
— Nej, visst inte, sade Coconnas. Jag stannar kvar. Min häst är redan avsadlad. Därför tar jag rummet, eftersom ni inte vill ha det.
— Då blir det en annan sak, inföll värden med samma oförskämda likgiltighet som förut. Om det bara är en, kan jag inte ta emot er alls.
— Guds död, utbrast Coconnas, det var ett lustigt djur. Nyss var två för mycket och nu är en för litet. Du vill således inte ta emot oss, din skälm.
— På min ära, mina herrar, eftersom ni tar den tonen, skall jag svara er helt uppriktigt.
— Nå, svara då, men fort.
— Jo, jag skulle helst vilja avstå från den äran att ta emot er.
— Varför då? frågade Coconnas och bleknade av vrede.
— Därför att ni inte har några betjänter, och om jag får ett rum för en herre upptaget, får jag i stället två för tjänare tomma.
— Herr de la Mole, sade Coconnas och vände sig om, tycker ni inte som jag, att vi skulle ta och göra kål på den här galgfågeln?
— Det är lätt gjort, svarade de la Mole och gjorde sig liksom sin följeslagare redo att piska upp värdshusvärden.
Detta hot från de båda adelsmännen tycktes emellertid inte alls skrämma värdshusvärden. Han nöjde sig med att taga ett steg tillbaka, så att han kom innanför dörren.
— Det syns, sade han i plumpt gäckande ton, att herrarna äro från landet. I Paris gör man inte längre kål på de värdshusvärdar, som neka att hyra ut sina rum. Här gör man kål på grandseigneurerna men inte på borgarna, och om ni bråkar alltför mycket kommer jag att kalla hit mina grannar, vilket kommer att ha till följd att ni bli behandlade på ett sätt, som är föga värdigt två adelsmän.
— Han gör narr av oss! utropade Coconnas utom sig. Guds död!
— Gregoire, min bössa! sade värden i samma lugna ton som han skulle ha sagt: En stol åt herrarna här!
— Trippe del papa! skrek Coconnas och drog värja, vad säger ni, herr de la Mole?
— Jag säger att värden på Vackra Stjärnan, har rätt, fast nog kunde han behandla sina resande en smula artigare, i synnerhet när dessa resande äro adelsmän. I stället för att helt fräckt säga till oss: »Jag vill inte ta emot er», borde han ha sagt: »Stig in mina herrar», och sedan kunde han ha satt på räkningen: Rum för husbonde så och så mycket, rum för betjänt, så och så mycket.
Med dessa ord sköt la Mole helt milt undan värden, som redan sträckte ut handen efter sin bössa, lät Coconnas passera förbi och gick efter honom in i huset.
— Nåja, det gör detsamma, sade Coconnas men det smärtar mig verkligen att behöva sticka värjan i skidan, innan jag fått förvissa mig om den biter på en sådan där skälm.
— Tålamod, sade la Mole. Alla värdshus i Paris äro fulla av adelsmän, som lockats hit av bröllopshögtidligheterna eller på grund av fälttåget mot Flandern. Vi kan nog inte få tag i något annat logi. För övrigt är det kanske skick och bruk i Paris att ta emot främlingar på det här sättet.
— Det var katten, vad ni är tålig av er, herr de la Mole, sade Coconnas och tuggade ursinnigt på sin röda mustasch i det han riktade en lågande blick på värden. Men den rackaren måste akta sig, om hans kök är dåligt, hans sängar hårda eller om hans vin inte har tappats på buteljer för minst tre år sedan.
— Lugna er, mina herrar, ni befinna er i det förlovade landet.
Därpå sade han helt lågt för sig själv och skakade på huvudet:
— Det är bestämt hugenotter. De rackarna ha blivit så oförskämda och djärva av sig efter béarnarens giftermål med prinsessan Margareta.
Därpå tillade han med ett leende, som skulle ha kommit hans gäster att rysa, om de sett honom:
— Det skulle sannerligen vara bra lustigt, om jag skulle ha råkat få hit ett par hugenotter… och …
— Så där ja, när få vi vår supé? frågade Coconnas förargad.
— När herrarna behagar, svarade värden, som blivit betydligt mildare stämd, sedan han kommit på den nyssnämnda tanken.
— Det behagar oss att äta nu genast, sade Coconnas.
Därpå vände han sig om mot la Mole och tillade:
— Tycker ni, att Paris är någon vidare trevlig stad, herr greve?
— Nej, för tusan, svarade la Mole. Jag tror mig adrig förut ha sett så förskrämda och missnöjda miner någon annanstans. Kanske äro parisarna också rädda för ovädret. Har ni märkt, hur mulen himlen är och hur luften känns tryckande?
— Ni ämnar er väl till Louvren, inte sant?
— Ja, liksom ni, antar jag, herr de Coconnas.
— Om ni inte har någonting däremot, kan vi göra sällskap dit.
— Tycker ni inte att det är bra sent att gå? sade la Mole.
— Jag måste ge mig iväg, vare sig det är sent eller inte. Mina order äro uttryckliga. Jag skulle bege mig till Paris så fort som möjligt och så fort jag kommit fram måste jag sätta mig i förbindelse med hertigen av Guise.
Då detta namn nämndes närmade sig värden och lyssnade uppmärksamt.
— Det förefaller mig, som om den skurken lyssar på oss, sade Coconnas, vilken liksom alla piemontesare var mycket långsint och därför hade svårt att förlåta värden på Vackra Stjärnan det föga artiga sätt, på vilket han tagit emot sina gäster.
— Ja, mina herrar, jag lyssnar verkligen, sade värden och förde handen till mössan, men det är bara för att kunna stå till er tjänst. Så fort jag hör hertigens av Guise namn nämnas, skyndar jag till. Varmed kan jag stå till tjänst?
— Aha, det namnet tycks ha en magisk klang… förut var han oförskämd, nu kryper han. Guds död, mäster… mäster… vad heter du?
— Mäster La Hurière, svarade värdshusvärden och bugade sig.
— Nåväl, mäster La Hurière, tror du, att min arm är mindre kraftig än hertigens av Guise, som förmått göra dig så artig?
— Nej, herr greve, men den är inte så lång, svarade La Hurière. För resten, tillade han, måste det erkännas, att vår Henrik är alla parisares avgud.
— Vilken Henrik? frågade la Mole.
— Jag vet bara en, svarade värdshusvärden.
— Vilken då?
— Henrik av Guise.
— Ursäkta, min vän, det finns en till som jag råder er att inte tala illa om, Henrik av Navarra, för att inte tala om Henrik av Conde, som också är en stor man.
— Dem känner jag inte, svarade värden.
— Men det gör jag, sade la Mole, och som jag kommit hit för att uppsöka kung Henrik av Navarra, råder jag er att inte tala illa om honom, så att jag hör det.
Värdshusvärden svarade ej, utan nöjde sig med att helt lätt röra vid sin mössa samt fortsatte att fjäska för Coconnas.
— Herr greven talade om hertigen av Guise. Herr greven är mycket lycklig och har helt säkert kommit hit för att vara med om…
— Om vad då? frågade Coconnas.
— Festen, svarade värden med ett egendomligt leende.
— Ni borde säga festerna, ty hela Paris frossar i festligheter, efter vad jag hört sägas. Man talar åtminstone inte om annat än baler, fester och karuseller. Man roar sig tappert i Paris, inte sant?
— Det är ganska måttligt, svarade värden, åtminstone ännu så länge. Men vi kommer att få roligt, hoppas jag.
— Hans majestät kungens av Navarra bröllop har dragit mycket folk till staden, sade la Mole.
— Ja, en mängd hugenotter, sade la Hurière. Men ursäkta, tillade han, herrarna är kanske hugenotter?
— Jag! utropade Coconnas. Nej, jag är katolik som den helige fadern i Rom.
La Hurière vände sig nu mot de la Mole som för att fråga honom. Men denne förstod ej hans blick eller brydde sig ej om att svara honom.
— Fast ni inte känner till hans majestät, kungen Navarra, mäster La Hurière, känner ni kanske till amiralen. Jag har hört sägas, att amiralen kommit i gunst vid hovet och man har rått mig att uppsöka honom. Om hans adress inte fastnar i halsen på er, kan ni kanske säga mig var han bor…
— Han bodde vid Rue de Béthisy, här till höger, svarade värdshusvärden, med en inre tillfredsställelse, som han ej förmådde dölja.
— Vad nu, bodde han? frågade La Mole. Har han flyttat?
— Ja, kanske till en annan värld.
— Vad skall det betyda? utropade de båda adelsmännen på en gång. Har amiralen dött?
— Vad hör jag, herr de Coconnas, frågade värden med ett elakt leende, ni tillhör hertigens av Guise parti och har ändå inte reda på den saken?
— Vilken sak?
— Ja, i förrgår, då amiralen gick över Place Saint-Germain-l'Auxerrois blev han träffad av ett bösskott utanför kanonikern Pierre Pilles hus.
— Och blev dödad! utropade de La Mole.
— Nej, kulan krossade endast armen på honom och klippte av två fingrar, men man hoppas att den var förgiftad.
— Vad säger du din usling? utbrast de La Mole, man hoppas…
— Jag menade, att man tror, svarade värden. Tänk inte på ett förfluget ord. Jag råkade säga det helt ofrivilligt.
Därmed vände La Hurière ryggen åt La Mole och gjorde en åtbörd av hemligt samförstånd med Coconnas.
— Verkligen! utbrast Coconnas förtjust.
— Verkligen! mumlade La Mole smärtsamt överraskad.
— Ja, det är verkligen, som jag sagt, svarade värden.
— I så fall, sade de La Mole, måste jag bege mig till Louvren. Kan jag träffa kung Henrik där?
— Troligen, eftersom han bor där.
— Jag går också till Louvren, sade Coconnas. Kan jag träffa hertigen av Guise där?
— Förmodligen, ty jag såg honom alldeles nyss rida förbi med omkring tvåhundra adelsmän.
— Kom då, herr de Coconnas, sade de La Mole.
— Jag följer er, svarade Coconnas.
— Men supén? frågade mäster La Hurière.
— Jag kommer kanske att supera hos kungen av Navarra, svarade de La Mole.
— Och jag hos hertigen av Guise, sade Coconnas.
— Och jag, mumlade värdshusvärden efter att ha följt de båda adelsmännen med ögonen, då de begivit sig på väg till Louvren, jag skall skura min hjälm, ladda min bössa och slipa min bardisan. Man vet inte vad som kan hända.