←  IV. Aftonen den 24 augusti 1572
Drottning Margot
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Gunnar Örnulf

V. Om Louvren i synnerhet och dygden i allmänhet
VI. Betalt — kvitteras  →


[ 53 ]

V.
OM LOUVREN I SYNNERHET OCH DYGDEN I ALLMÄNHET.

De båda adelsmännen frågade sig fram och befunno sig snart framför Louvren, vars torn började bli svåra alt urskilja i skymningen.

— Hur är det fatt? frågade Coconnas de La Mole, vilken hade stannat vid anblicken av det gamla slottet och med en viss respekt betraktade fallbryggorna, de små fönstren och de spetsiga klocktornen.

— Jag vet sannerligen inte, svarade de La Mole, men jag har fått en sådan hjärtklappning. Jag brukar annars inte vara harhjärtad av mig, men jag vet inte hur det kommer sig, att slottet förefaller mig så dystert, eller rentav hemskt.

— Vad mig beträffar, sade Coconnas, så vet jag inte heller hur det är fatt med mig, men jag känner mig så ovanligt glad till mods. Min kostym är visserligen en smula bristfällig, fortfor han och såg ned på sin resdräkt. Men det gör detsamma, man har i alla fall en adelsmans hållning. Dessutom har jag order att infinna mig fortast möjligt. Jag kommer därför att bli välkommen, eftersom jag har lytt punktligt.

Därmed fortsatte de båda adelsmännen sin väg och hängåvo sig åt de känslor, som de nyss givit uttryck åt.

Vakthållningen i i Louvren var god. Alla poster tycktes ha fördubblats. De båda unga männen blevo därför en smula förbryllade till en början. Men Coconnas, som hade märkt, att hertigens av Guise namn var ett slags trollformel i Paris, gick fram till en vaktpost, åberopade sig på detta namn och frågade om det kunde förhjälpa honom in i Louvren.

Namnet tycktes utöva den vanliga verkan på sol[ 54 ]daten. Emellertid frågade han Coconnas, om denne inte kunde säga lösen.

Coconnas blev tvungen att erkänna, att han inte kände till den.

— Då kan ni inte få komma in, sade soldaten.

I samma ögonblick kom en herre, som stått och samtalat med en vaktofficer och som hört Coconnas samtal med soldaten, fram till honom.

— Vat vilja ni den herr av Guise? frågade han.

— Jag vilja tala med honom, svarade Coconnas leende.

— Umejligt… hertiken vara hos kånunken.

— Jag har emellertid ett brev som beordrar mig att söka upp honom i Paris.

— Aha, ni hava brev?

— Ja, och jag kommer långväga ifrån.

— Aha, ni komma långväga?

— Jag kommer från Piemont.

— Kott, kott, annan sak. Och ni heta?

— Greve Annibal de Coconnas.

— Kott, giva mig brefet herr Annipal…

— Det var en artig karl, på min ära, mumlade La Mole för sig själv, om jag kunde få tag i en likadan, som kunde hjälpa mig fram till kungen av Navarra.

— Man giva mig brefet, fortfor den tyske adelsmannen och sträckte fram handen mot Coconnas, som stod och tvekade.

— Guds död, sade piemontesaren, vilken var misstrogen som alla halvitalienare, jag vet inte om jag bör göra det… Jag har inte den äran att känna er.

— Jak är Pesme… jak tillher hertiken av Guise.

— Pesme, mumlade Coconnas, det namnet känner jag inte till.

— Det är herr de Bessme, inföll vaktposten. Uttalet förvillar er. Ge honom brevet, jag ansvarar för att ni gott kan göra det.

[ 55 ]— Aha, är det herr de Bessme, utbrast Coconnas, visst känner jag er… javisst, med största nöje. Se här är mitt brev. Ursäkta! min tvekan. Man måste vara misstrogen, om man vill tjäna sin herre väl.

— Kott, kott, sade de Bessme, ingen ursäkt behefas.

— Eftersom ni tycks vara så tillmötesgående, sade de La Mole och närmade sig i sin tur, skulle ni inte vilja vara vänlig och ta med er mitt brev också?

— Vat heta ni?

― Greve Lerac de La Mole.

— Grefe Lerac de La Mole?

― Ja.

— Jak icke känna till.

— Det är inte underligt, att jag inte har den äran att vara känd av er, ty jag är utlänning, och liksom greve de Coconnas kommer jag långt ifrån.

— Vart kommer ni ifrån?

— Från Provence.

— Också med bref?

— Ja, med ett brev.

— Till hertiken av Guise?

— Nej, till hans majestät konungen av Navarra.

— Jak tillher icke kånunken av Navarra, svarade de Bessme med plötslig köld, ock jak icke kan taga ert brev.

Därmed vände de Bessme rygen åt La Mole och gick in i Louvren efter att med en åtbörd ha uppmanat Coconnas att följa efter.

I samma ögonblick inträdde i porten bredvid ett hundratal ryttare i Louvren.

— Aha, sade vaktposten till sin kamrat, det är de Mouy och hans hugenotter. De se glada ut. Kungen har lovat dem att amiralens mördare skall dömas till döden, och som denne förut har dödat [ 56 ]de Mouys far, kommer sonen att slå två flugor i en smäll.

— Förlåt, sade La Mole och vände sig till soldaten, sade ni inte, att den där officeren var herr de Mouy?

— Jo, svarade soldaten.

— Och att de som följde honom voro…

— Voro hugenotter. Jo, det sade jag.

— Tack, sade de La Mole utan att låtsas märka den föraktfulla ton, i vilken soldaten talat om hugenotterna. Det var allt vad jag ville veta.

Därpå begav han sig genast till anföraren för ryttartruppen.

— Min herre, sade han till denne, jag har nyss hört, att ni är herr de Mouy.

— Ja, det är jag, svarade officeren artigt.

— Ert namn, som är allmänt bekant bland de troende, ger mig mod att vända mig till er för att be er om en tjänst.

— Vilken? Men säg mig först vem jag har den äran att tala med.

— Med greve Lerac de La Mole.

De båda unga männen bugade sig för varandra

— Jag är idel öra, herr greve, sade de Mouy.

— Jag kommer just från Aix och har med mig ett brev från guvernören i Provence. Detta brev är adresserat till kungen av Navarra och innehåller viktiga och brådskande nyheter. Hur skall jag bära mig åt för att kunna lämna fram detta brev till honom? Hur skall jag bära mig åt för att komma in i Louvren?

— Ingenting är lättare än att komma in i Louvren, svarade de Mouy. Jag är emellertid rädd för att kungen av Navarra är alltför upptagen just nu för att kunna ta emot er. Men det gör detsamma, om ni bara vill följa med mig, skall jag föra er till hans gemak. Resten blir er egen sak.

[ 57 ]— Tusen tack.

— Kom, min herre, sade de Mouy.

De Mouy steg av hästen, kastade tyglarna till sin betjänt, närmade sig gallerporten och gjorde ett tecken åt vakten samt förde La Mole in i slottet. Därpå följde han honom till kung Henriks våning.

— Stig in här, sade han, och fråga er fram.

Därpå bugade han sig och gick därifrån.

La Mole såg sig omkring. Förmaket var tomt. En av dörrarna inåt våningen stod öppen. Han tog några steg framåt och befann sig i en korridor.

Han knackade på och ropade utan att någon svarade. Den djupaste tystnad rådde i denna del av Louvren.

— Och ändå talar man om den stränga etikett, som råder vid hovet… Här kan man ju komma och gå alldeles som på ett torg.

Han ropade ännu en gång men utan bättre resultat än första gången.

— Nåväl, jag går väl vidare, sade han för sig själv. Till slut måste jag väl ändå möta någon.

Därmed gick han in i korridoren, som blev allt mörkare.

Plötsligt öppnades en dörr framför honom och två pager visade sig på tröskeln med facklor i händerna och lyste vägen för en dam med ståtlig växt och majestätisk hållning samt framför allt en bländande skönhet.

Ljuset från facklorna föll rätt på La Mole, som stod orörlig.

Damen stannade också.

— Vad vill ni? frågade hon den unge mannen med en röst, som lät som musik i hans öron.

— Ursäkta mig, madame, sade de La Mole och slog ned ögonen. Jag har nyss lämnat herr de [ 58 ]Mouy, som var nog vänlig att föra mig hit, och jag söker konungen av Navarra.

— Hans majestät är inte här. Han är hos sin svåger tror jag. Men eftersom han inte är här, så skulle ni kanske kunna vända er till drottningen…

— Javisst, madame, svarade de La Mole, om bara någon ville vara god och föra mig till henne.

— Ni står framför henne.

— Vad? utropade La Mole.

— Jag är drottningen av Navarra, sade Margareta.

La Mole gjorde en rörelse av häpnad och på samma gång av förskräckelse, som kom drottningen att småle.

— Tala fort, sade hon, ty man väntar mig hos änkedrottningen.

— Ack, madame, om ni väntas nu genast, så tillåt mig gå min väg, ty det skulle vara omöjligt för mig att tala just nu. Jag kan omöjligen hålla ihop tankarna… er åsyn har bländat mig. Jag kan inte längre tänka, jag är idel beundran.

Margareta gick behagfullt och med vänlig min närmare den unge mannen, som utan att veta det hade uppfört sig som den mest fulländade hovman.

— Lugna er, sade hon. Jag skall vänta.

— Förlåt, madame, om jag inte har hälsat ers majestät med all den vördnad, som ers majestät har rätt att vänta av en av sina mest underdåniga tjänare, men…

— Men, ifyllde Margareta, ni tog mig för en av mina hovdamer, inte sant?

— Nej, ers majestät, jag tog er för den vackra Diana av Poitiers vålnad. Man har sagt mig, att hon går igen i Louvren.

— Sannerligen, sade Margareta, för er behöver jag inte oroa mig… ni kommer att göra lycka vid hovet. Ni har ett brev till kungen, säger ni? Det var ganska onödigt. Men det gör detsamma, var [ 59 ]är det? Jag skall lämna honom det. Men skynda er, jag ber.

La Mole knäppte ögonblickligen upp sin livrock och tog fram ett brev, som låg i en sidenpåse. Margareta tog emot det och såg på utanskriften.

— Ni heter La Mole? sade hon.

— Ja, ers majestät. Skulle jag verkligen vara så lycklig, att ers majestät känner mitt namn?

— Jag har hört konungen och min bror hertigen av Alencon omnämna det. Jag vet, att man väntar er.

Hon stoppade brevet, som nyss vilat vid den unge mannens bröst, innanför sitt ädelstensprydda livstycke. La Mole följde alla hennes rörelser med giriga blickar.

— Gå ned i galleriet här nedanför, sade hon, och vänta där, tills det kommer någon från kungen av Navarra eller hertigen av Alencon. En av mina pager skall följa med er och visa vägen.

Därpå fortsatte hon sin väg. La Mole tryckte sig intill väggen, men korridoren var så trång, att drottningens klänning snuddade vid den unge mannen, medan en genomträngande parfym spred sig kring henne.

En rysning av vällust genomilade hela de La Moles kropp. Han kände sig nära att falla omkull och stödde sig mot väggen.

Margareta försvann som en drömsyn.

— Kommer ni, min herre? sade pagen, som fått i uppdrag att föra de La Mole till galleriet nedanför.

— Javisst, jag kommer, utbrast de La Mole förvirrad och skyndade sig i förhoppning att ännu en gång kunna uppfånga en skymt av Margareta.

Framme vid trappan fick han också verkligen syn på henne, där hon gick i våningen nedanför. Vare sig det nu berodde av en slump eller kom sig av att hon hört ljudet av hans steg, Margareta [ 60 ]lyfte upp huvudet, så att han ännu en gång fick se hennes ansikte.

— Det är inte en dödlig människa, sade han för sig själv och följde efter pagen, det är en gudinna. Det är som Virgilius säger:

Et vera incessu patuit dea.

— Nå? frågade pagen.

— Här är jag, svarade La Mole, ursäkta, här kommer jag…

Pagen gick före La Mole, steg ned i våningen inunder och öppnade först en dörr och sedan ännu en, varefter han stannade på tröskeln och sade:

— Det är här, som ni skulle vänta.

La Mole gick in i galleriet och dörren stängdes efter honom.

Galleriet var tomt. Där fanns blott en adelsman förut, vilken gick och promenerade fram och tillbaka och som också tycktes vänta.

Aftonen började redan breda sina skuggor uppe i valven och de båda unga männen kunde ej urskilja varandras anletsdrag fastän de ej befunno sig på mer än tjugu stegs avstånd från varandra. La Mole närmade sig.

— Gud förlåte mig, mumlade han, då han kommit så långt, att han blott hade några steg kvar till den andre, är det inte herr de Coconnas!

Piemontesaren hade redan vänt sig om vid ljudet av hans steg och blev lika förvånad.

— Guds död! utropade han, ta mig fan är det inte herr de La Mole! Men vad gör jag! Jag svär ju inne hos konungen! Nåja, jag tror nog att kungen svär ännu värre än jag, och det till och med i kyrkorna. Nej, men har ni kommit in i Louvren?…

— Ja, som ni ser. Har herr de Bessme fört in er här?

[ 61 ]— Ja, det är en trevlig tysk, den där herr de Bessme… Och ni, vem har fört er hit?

— Herr de Mouy… Jag sade er ju, att hugenotterna äro väl anskrivna vid hovet de också… Har ni träffat hertigen av Guise?

— Nej inte än… Och ni, har ni fått audiens hos kungen av Navarra?

— Nej, men det kan nog inte dröja länge. Man har fört mig hit och bett mig vänta här.

― Ni skall få se, att det blir en stor supé och att vi bli placerade sida vid sida. Det är verkligen en besynnerlig slump! I två timmar har ödet nu förenat oss… Men hur är det fatt, ni förefaller så tankfull.

— Jag, utbrast de La Mole och ryckte till, ty han var i själva verket ännu litet bländad av den vackra syn han sett. Nej, det är jag inte, men det här stället ger anledning till en mängd reflexioner.

― Filosofiska, inte sant? Det är precis på samma sätt med mig. Just som ni kom in, gick jag och tänkte på alla min lärares föreskrifter. Känner ni Plutarkus?

— Javisst! svarade La Mole leende. Det är en av mina favoritförfattare.

— Denne store man, sade Coconnas allvarligt, tog säkert inte miste, då han liknade naturens gåvor vid blommor, som äga en utomordentlig förmåga att läka sår

— Kan ni grekiska, herr de Coconnas? frågade La Mole och såg på den andre.

— Nej, men min lärare kunde det, och han uppmanade mig att vid hovet sysselsätta mig med disssioner om dygden. Detta gör ett mycket gott intryck förklarade han. Därför talar jag om det för er. Apropå, är ni hungrig?

― Nej.

― Men det föreföll mig, som om ni var ganska [ 62 ]ivrig på att få en stekt höna på Vackra Stjärnan. Vad mig beträffar, så dör jag snart av hunger.

— Nåväl, herr de Coconnas, i så fall har ni ett utmärkt tillfälle att omsätta era principer om dygden i praktiken och bevisa halten av er beundran för Plutarkus, ty denne store författare säger på ett ställe: »Det är bra att vänja själen vid smärta och magen vid hunger…» Prepon esti ten psychän odunä ton dé gastera semon askein.

— Vad nu, kan ni grekiska? utbrast Coconnas häpen.

— Ja visst, svarade La Mole. Min lärare har lärt mig det.

— Guds död, greve, då är er lycka gjord. Ni skriver vers tillsammans med kung Karl IX och talar grekiska med drottning Margareta.

— För att inte tala om, inföll La Mole skrattande, att jag talar gascogniska med kungen av Navarra.

I detta ögonblick öppnades en dörr vid den ända av galleriet, som låg intill kungens rum, man hörde ljudet av steg och en skugga närmade sig. Skuggan blev en gestalt, och denna gestalt visade sig vara herr de Bessme.

Han betraktade de båda unga männen för att känna igen den han sökte och gjorde ett tecken åt Coconnas att följa honom.

Coconnas tog med en åtbörd avsked av de La Mole.

De Bessme förde Coconnas med sig till yttersta ändan av galleriet, öppnade en dörr och gick fram till en trappa.

Där stannade han och såg sig omkring.

— Herr de Gugonnas, sade han därpå, var bor ni?

— I värdshuset Vackra Stjärnan vid Rue de l'Arbre-Sec.

[ 63 ]— Kott, kott, ligger två steg långt porta… vänd genast tillbaka och i natt…

Ännu en gång såg han sig sig omkring.

— Nå… i natt? frågade Coconnas.

— Kom då tillbaka. Lösen är Guise, Tyst…

— Men hur dags skall jag komma?

— När ni hör larmklockan.

— Vad nu, larmklockan? frågade Coconnas.

— Ja, larmklockan… bom… bom…

— Jaså, man kommer att klämta?…

— Ja, tet menade jak…

— Det är bra, jag skall komma, sade Coconnas.

Därpå bugade han sig för de Bessme och avlägsnade sig. Under tiden frågade han sig själv:

— Vad f-n betyder detta? Varför kommer man att klämta? Nåja, det gör detsamma, jag står fast vid min åsikt: Den där tysken är en trevlig karl. Skall jag vänta på greve de La Mole? Nej, för tusan, han superar nog hos kungen av Navarra.

Därmed begav sig Coconnas till värdshuset vid Rue l'Arbre-Sec, vilket drog honom till sig som magneten drar till sig järnet.

Samtidigt öppnades en dörr vid den ända av galleriet, som låg intill konungen av Navarras våning, och en page kom fram till de La Mole.

— Är ni greve de La Mole? frågade han.

— Ja.

— Var bor ni?

— I värdshuset Vackra Stjärnan, vid Rue l'Arbre-Sec.

— Utmärkt, det ligger alldeles intill Louvren. Hör på… Hans majestät låter hälsa, att han inte kan ta emot er just nu men att det kan hända att han skickar efter er i natt. Kom i alla händelser till Louvren i morgon bittida, om ni inte har fått höra något ifrån honom.

— Men om vakten skulle neka mig tillträde?

[ 64 ]— Javisst, det är sant… Lösen är Navarra. Om ni säger det ordet, komma alla portar att öppnas för er.

— Tack.

— Var god och vänta ett ögonblick. Jag har fått befallning att visa er vägen för att ni inte skall gå vilse här i Louvren.

— Jag undrar vart Coconnas tagit vägen, tänkte La Mole för sig själv, när han kommit utanför palatset. Åh, han superar nog hos hertigen av Guise.

Men då han kom in till mäster La Hurière var det första han såg Coconnas, som satt vid ett bord med en jättelik fläskpannkaka framför sig.

— Vad nu, utbrast Coconnas, och brast i skratt, det ser ut som om ni inte fått supera hos kungen av Navarra mer än jag hos hertigen av Guise.

— Nej, det stämmer.

— Och nu är ni väl hungrig?

— Jo, det vill jag lova.

— Trots Plutarkus?

— Vet ni vad, herr greve, svarade La Mole skrattande, Plutarkus säger på ett annat ställe att den som har skall dela med sig åt den som inte har. Vill inte ni, som är en sådan beundrare av Plutarkus, dela er pannkaka med mig? Medan vi äta kunna vi ju språka om dygden.

— Nej, för tusan, sade Coconnas, visst inte… Det kan vara bra när man är i Louvren och då man är orolig för att någon lyssnar på en och då man har en tom mage. Sätt er ned och ta för er.

— Jag tror sannerligen att ödet beslämt, att vi skola vara tillsammans. Tänker ni ligga kvar här över natten?

— Det vet jag inte så noga.

— Inte jag heller.

— Emellertid vet jag mycket väl, var jag kommer att tillbringa natten.

[ 65 ]— Var då?

— Jag kommer att vara där ni är, det kan aldrig undvikas.

Båda två brusto i skratt och gjorde därpå heder åt mäster La Hurières fläskpannkaka.