Drottning Margot/Kapitel 06
| ← V. Om Louvren i synnerhet och dygden i allmänhet |
|
VII. Natten den 24 augusti 1572 → |
VI.
BETALT — KVITTERAS.
Om läsaren undrar över orsaken, varför herr de La Mole ej blev mottagen hos kungen av Navarra och varför herr de Coconnas ej kunde få träffa hertigen av Guise, samt slutligen varför båda, i stället för att i Louvren bli bjudna på fasaner, rapphöns och rådjursstek, fingo nöja sig med fläskpannkaka på värdshuset Vackra Stjärnan, måste han följa med oss tillbaka till den gamla kungaborgen och följa drottningen av Navarra, som de La Mole hade förlorat ur sikte vid nedgången till galleriet.
Då Margareta gick nedför trappan, befann sig hertigen av Guise, vilken hon icke återsett sedan sin bröllopsnatt, i konungens arbetsrum. Nedanför den trappa, som Margareta gick nedför, fanns en utgång. I det rum, där hertigen av Guise befann sig, fanns en dörr. Både dörren och utgången ledde till en korridor, vilken i sin tur förde till änkedrottningen Katarina av Medicis våning.
Katarina av Medici var ensam. Hon satt vid ett bord med armbåge stödd mot en uppslagen bönbok och lutade huvudet mot handen, vilken ännu var utomordentligt vacker, tack vare det smink, som hon fick av florentinaren René, vilken på en och samma gång var hennes parfymör och giftblandare.
Henrik II:s änka var klädd i den sorgdräkt, som hon burit alltsedan sin makes död. Fastän hon nu var en kvinna på omkring femtiotvå eller femtiotre år verkade hon lika vacker som i sin ungdom. Hennes bostad liksom hennes dräkt var en änkas. Allting här verkade dystert: väggar, möbler.
Just som änkedrottningen syntes som mest försjunken i tankar, öppnades dörren av en man, som drog undan draperiet och såg in i rummet med sitt bleka ansikte.
— Allt går galet, sade han.
Katarina höjde på huvudet och igenkände hertigen av Guise.
— Vad nu, går allting galet, sade hon. Vad menar ni, Henrik?
— Jag menar, att kungen är mer än någonsin betagen i sina förbannade hugenotter, och att om vi väntar med vårt stora företag tills han har begivit sig härifrån, måste vi vänta ännu längre, kanske i evighet.
— Vad är det då som har hänt? frågade Katarina med samma lugna min som vanligt.
— Jo, alldeles nyss har jag för tjugonde gången frågat kungen, om man längre skall tåla de oförskämdheter, som hugenotterna tillåta sig alltsedan deras amiral blev sårad.
— Nå, vad svarade min son? frågade Katarina.
— Han svarade mig så här: »Hertig, man misstänker, att det är ni som är upphovsmannen till attentatet mot min andre far, amiral Coligny. Försvara er bäst ni gitter. Vad mig beträffar, så skall jag nog förstå att försvara mig själv, om man vågar förolämpa mig…» Därpå vände han mig ryggen och började mata sina hundar.
— Försökte ni inte tala förnuft med honom?
— Jovisst, men han svarade mig i den ton, som ni vet han brukar använda, och såg på mig med den blick, som är så karaktäristisk för honom: »Mina hundar äro hungriga, och den människa är inte född, som skulle kunna förmå mig att låta dem vänta» Då gick jag hit för att underrätta er.
— Det gjorde ni rätt i, sade änkedrottningen.
— Men vad är att göra?
— Vi måste göra ett sista försök.
— Vem skall göra det?
— Jag. Är kungen ensam?
— Nej. Han är tillsammans med herr de Tavannes.
— Vänta mig här. Eller hellre, följ mig på avstånd.
Katarina steg genast upp och begav sig till det rum, där kungens favorithundar hade sitt tillhåll på turkiska mattor och sammetskuddar.
På vägen tog hon på sig en min full av ångest. Över hennes ansikte, som var blekt, rullade en tår.
Hon närmade sig ljudlöst Karl IX som höll på att mata sina hundar.
— Min son, sade Katarina med en så väl spelad darrning på rösten, att kungen spratt till.
— Hur är det fatt, madame? frågade Karl IX och vände sig livligt om.
— Min son, svarade hon, jag ber om er tillåtelse att få draga mig tillbaka till ett av era slott, vilket som helst, bära det ligger långt från Paris.
— Varför då, madame? frågade Karl IX och riktade mot henne sin glasartade blick, som ibland kunde bli så genomträngande.
— Därför att jag varje dag får höra talas om nya skändligheter av hugenotterna, därför att jag i dag hört protestanterna uttala hotelser mot er i själva Louvren och därför att jag inte vill bevittna dylika ledsamheter.
— Ni måste dock komma ihåg, min mor, sade Karl IX i övertygande ton, att man har velat döda deras amiral. En skurk till lönnmördare hade redan förut dödat den präktige herr de Mouy, för de stackars människorna. Herregud, madame, det måste dock finnas en smula rättvisa i ett kungarike.
— Var lugn, min son, sade Katarina, rättvisa komma de säkert inte att sakna. Om ni nekar dem den, komma de i dag att skaffa sig hämnd på hertigen av Guise, i morgon på mig och till slut på er.
— Tror ni det, madame? frågade Karl IX och gav sin röst en lätt anstrykning av tvivel.
— Vad nu, min son, utbrast Katarina och gav sina tankars våldsamhet fritt utlopp, inser ni inte att det inte längre är fråga om Frans av Guise död eller amiralens, om den protestantiska eller den katolska religionen utan helt enkelt om alt sätta Anton av Bourbons son på tronen i stället för Henrik II:s.
— Lugna er, min mor, nu överdriver ni som vanligt, sade kungen.
— Vad är då er åsikt, min son?
— Det gäller att vänta, min mor, att vänta. All mänsklig visdom finnes förborgad i detta ord. Den störste, den starkaste och framför allt den skickligaste är den som kan konsten att vänta.
— Vänta då… vad mig beträffar, så väntar jag inte.
Med dessa ord gjorde Katarina en djup reverens och närmade sig dörren för att avlägsna sig.
Kungen hejdade henne.
— Men så säg mig då, vad skall man göra? frågade han. Jag vill vara rättvis framför allt och jag vill att var och en skall bli nöjd med mig.
Katarina närmade sig åter.
— Kom närmare, herr greve, sade hon till Tavannes, och säg vad ni råder hans majestät att göra.
— Tillåter ers majestät? frågade greven.
— Säg ut, Tavannes, säg ut.
— Vad skulle ers majestät göra på en jakt, om ett sårat vildsvin komme emot ers majestät?
— Guds död, jag skulle hålla stånd, svarade kungen och genomborra dess strupe med mitt jaktspjut.
— Endast och allenast för att hindra det att skada er, tillfogade Katarina.
— Och för att roa mig, sade kungen med ett leende, som vittnade om ett mod, drivet ända till grymhet. Men det skulle inte roa mig att döda mina undersåtar, ty när allt kommer omkring äro hugenotterna mina undersåtar lika väl som katolikerna.
— I så fall, ers majestät, komma hugenotterna alt göra på samma sätt som ett vildsvin, som man inte stöter jaktspjutet i strupen på… de komma att kasta sig över er och slörta er.
— Tror ni verkligen det, madame, frågade kungen i en ton, som vittnade om alt han inte hyste vidare tilltro till sin mors förutsägelser.
— Såg ni inte i dag herr de Mouy och hans folk?
— Jovisst har jag sett dem, eftersom jag nyss lämnade dem. Men har han begärt någonting annat av mig, än vad som är rättvist? Han har bett mig döma hans fars och amiralens mördare till döden. Straffade vi inte herr de Montgommery för att han dödat min far och er make, fastän detta dödsfall var en ren olyckshändelse?
— Det är bra, ers majestät, sade Katarina sårad, låt oss inte mera tala om saken. Ers majestät står under Guds beskydd, och Han har givit er styrka visdom och förtröstan. Men jag, stackars kvinna, som Gud övergiver, utan tvivel för mina synders skull, jag fruktar det värsta, och jag drar mig tillbaka.
Därmed hälsade honom Katarina för andra gången och avlägsnade sig efter att med en åtbörd ha uppmanat hertigen av Guise, som under tiden kommit in, att stanna kvar och göra ett sista försök.
Kungen följde sin mor med blicken, denna gång utan att kalla henne tillbaka. Därpå började han åter smeka sina hundar och visslade på en jaktvisa.
Plötsligt avbröt han sig.
— Min mor har verkligen ett kungligt sinnelag, sade han, hon inbillar sig allting. Kan man tänka sig att med berått mod döda några dussin hugenotter, därför att de kommit och begärt rättvisa. Är det inte deras rättighet, när allt kommer omkring?
— Några dussin, mumlade hertigen av Guise.
— Ah, är ni där, hertig, utbrast kungen och låtsades först nu lägga märke till honom. Ja, några dussin, sade jag. Om någon i stället komme till mig och sade: »Ers majestät, ni kommer att bli befriad från alla era fiender på en gång, och i morgon skall det inte finnas kvar en enda, som kan förebrå er de andras död…» nåväl, det vore en annan sak.
— Vad säger ers majestät?
— Tavannes, avbröt kungen, ni tröttar ut Margot. Lägg henne tillbaka på sin plats. Visserligen bär hon min systers namn, men det bör väl inte vara något skäl för att alla människor skola smeka henne.
— Men, ers majestät, om någon kom och sade till er: »Ers majestät, i morgon kommer ni att vara befriad från alla era fiender…»
— Vilket helgon skulle man väl kunna förmå att stiga ned och åstadkomma ett sådant underverk?
— I afton ha vi den 24 augusti, ers majestät, och det skulle således vara den helige Bartolomeus, som skulle ingripa.
— Jo, det var just ett vackert helgon, sade kungen, som lät flå sig levande.
— Så mycket bättre… ju mer han fått lida, desto större hämnd kommer han att ta på sina bödlar.
— Jaså, ni, min kära kusin, sade kungen, ni med er vackra lilla värja med guldfäste skulle från och med i kväll tills i morgon kunna döda tio tusen hugenotter! Så sant jag lever… ni är verkligen rolig, herr de Guise!
Kungen brast ut i skratt, men detta skratt klingade så falskt, att ekot därav i rummet fick en dyster ton.
— Ers majestät, blott ett ord, återtog hertigen och ryste ovillkorligen vid ljudet av detta skratt, som lät rentav omänskligt. Ni behöver blott göra en åtbörd, och allt är ordnat. Jag har schweizarna, jag har elvahundra adelsmän, jag har lätta kavalleriet, jag har borgarna, ers majestät har sitt garde, sina vänner, sin katolska adel… Vi äro tjugu mot en.
— Nåväl, eftersom ni är så stark, min kusin, varför i all rimlighets namn kommer ni och tutar klagovisor i öronen på mig… Gör det utan mig, gör det bara…
Och kungen började åter sysselsätta sig, med sina hundar.
Nu drogs draperiet åt sidan och Katarina visade sig åter.
— Allt går. bra, sade hon till hertigen, fortsätt att försöka övertala honom, han kommer att ge med sig.
Därpå föll dörrdraperiet åter tillbaka, utan att Karl IX sett sin mor, eller också låtsades han ej se henne.
— Men, sade hertigen av Guise, först måste jag veta, att jag handlar ers majestät till behag om jag gör som jag själv önskar.
— Sannerligen, kusin Henrik, ni sätter kniven på strupen på mig. Men jag kommer inte att finna mig i det, jag är ju kung, för tusan.
— Nej, inte än ers majestät, men om ni vill kan ni vara det i morgon.
— Jaså, det var verkligen höjden, sade kungen, då skulle man också döda kungen av Navarra, prinsen av Condé… här i mitt slott, nej, det går inte.
Därpå tillade han med otydlig röst:
— Utanför slottet däremot… det säger jag ingenting om.
— Ers majestät, utbrast hertigen av Guise, de komma att gå ut på äventyr i kväll tillsammans med er bror, hertigen av Alencon.
— Tavannes, sade kungen med underbart väl spelad otålighet, ser ni inte, att ni retar min hund. Kom hit, Actéon, kom hit…
Därmed lämnade Karl IX rummet utan att vilja höra någonting mer och gick in till sig samt lämnade Tavannes och hertigen av Guise nästan lika osäkra som förut.
Under tiden tilldrog sig en scen av helt annat slag hos Katarina, vilken efter att ha rått hertigen av Guise att stå på sig gått tillbaka till sin våning, där hon funnit församlade de personer, som vanligen brukade vara samlade, då hon gick och lade sig.
Då Katarina återvände hade hon på sig samma leende min, som då hon begav sig till kungen. Så småningom avskedade hon på det mest älskvärda sätt den ena efter den andra av sina hovdamer och hovmän. Snart var endast Margareta kvar. Hon satt vid det öppna fönstret försjunken i tankar och betraktade himlen.
Då änkedrottningen blivit ensam med sin dotter öppnade hon flera gånger munnen för att tala men varje gång hejdade en dyster tanke de ord, som voro nära att tränga sig över hennes läppar.
Då drogs dörrförhänget åt sidan och Henrik av Navarra inträdde i rummet.
Den lilla vinthunden, som sov i en fåtölj, sprang upp och rusade fram mot honom.
— Ni här, min son, sade Katarina och spratt till. Tänker ni supera i Louvren?
— Nej, madame, svarade Henrik, jag skall gå ut i staden i kväll tillsammans med herrarna Alencon och Condé. Jag trodde nästan att jag skulle träffa dem här, sysselsatta med att uppvakta er.
Katarina log.
— Gå ni, sade hon, gå ut ni bara… Herrarna ha det verkligen bra, som kunna ge sig ut var som helst. Inte sant, min dotter?
— Det är sant, svarade Margareta, friheten är verkligen en god och behaglig sak.
— Menar ni, att jag berövat er den, madame? sade Henrik och bugade sig för sin gemål.
— Nej, jag beklagar inte mig själv utan kvinnornas lott i allmänhet.
— Tänker ni kanske gå och besöka amiralen, min son? frågade Katarina.
— Ja, det kan nog hända.
— Gå dit. Det kommer att göra ett gott intryck. I morgon skall ni tala om för mig hur det står till med honom.
— I så fall går jag säkert, madame, eftersom ni gillar det.
— Jag, sade Katarina, jag kan ingenting gilla eller ogilla. Men vem är det som kommer? Skicka bort dem, skicka bort dem.
Henrik tog ett steg mot dörren för att utföra Katarinas befallning. Men i samma ögonblick drogs dörrförhänget åt sidan och madame de Sauves ljuslockiga huvud blev synligt.
— Madame, sade hon, det är parfymören René, som ers majeslät har låtit kalla hit.
Katarina kastade en blixtsnabb blick på Henrik av Navarra. Den unge fursten rodnade lätt, men strax därpå överdrogs hans ansikte av en nästan förfärande blekhet. Man hade nämnt namnet på hans moders mördare. Han kände på sig, att hans ansikte förrådde hans sinnesrörelse, och gick därför och lutade sig mot fönsterkarmen.
I samma ögonblick inträdde två personer, den ene anmäld, den andre oanmäld.
Den förste var parfymören René, som gick fram till änkedrottningen med alla en florentisk tjänares djupa vördnadsbetygelser. Han höll i handen ett skrin, som han öppnade och vars alla fack voro fulla av flaskor och puderaskar.
Den andra var hertiginnan av Lothringen, Margaretas äldre syster. Hon kom in genom en liten lönndörr från kungens rum och var alldeles blek och darrande. I förhoppning att ej bli observerad av änkedrottningen, som just var sysselsatt med att tillsammans med madame de Sauve undersöka innehållet i det skrin, som René hade fört med sig, gick hon och satte sig hos Margareta, framför vilken kungen av Navarra stod och strök sig med handen över pannan, som om han sökte hämta sig från sin förvirring.
I detta ögonblick vände Katarina sig om.
— Min dotter, sade hon till Margareta, ni kan dra er tillbaka nu. Min son, tillade hon, vänd mot kungen av Navarra, gå ut och roa er i staden.
Margareta steg upp och Henrik vände sig om till hälften.
Hertiginnan av Lothringen fattade Margaretas hand.
— Min syster, viskade hon lågt och ivrigt, gå inte härifrån, gå inte in till dig. Jag har fått rådet från hertigen av Guise, som nu vill rädda dig liksom du räddat honom.
— Vad säger du, Claude? frågade Katarina och vände sig om.
— Ingenting, min mor.
— Viskade du inte någonting till Margareta?
— Jag sade henne bara godnatt och bad henne hälsa hertiginnan av Nevers.
— Var är hon nu, den vackra hertiginnan?
— Hos sin svåger, hertigen av Guise.
Katarina betraktade de båda kvinnorna med sin misstänksamma blick och rynkade ögonbrynen.
— Kom hit, Claude, sade hon.
Claude lydde, Katarina grep hennes hand.
— Vad sade du till henne, skvallersyster där? viskade hon och kramade sin dotters hand så hårt, att Claude var nära att skrika.
— Madame, sade Henrik, som utan att förstå någonting hade givit akt på hela denna episod, får jag den äran att kyssa er hand?
Margareta räckte honom sin darrande hand.
— Vad sade hon till er? viskade Henrik i det han böjde sig ned för att trycka sina läppar mot hennes hand.
— Hon sade åt mig att inte gå ut. För Guds skull gå inte ut ni heller!
Detta var blott en svag ljusglimt, men den var tillräcklig för att Henrik skulle ana en hel komplott.
— Det är inte allt, sade Margareta. Här är ett brev, som en adelsman från Provence har kommit med.
— Herr de La Mole?
— Ja.
— Tack, sade han och stoppade brevet innanför sin livrock. Därpå lämnade han sin helt förtvivlade gemål och lade handen på florentinarens axel.
— Nå, mäster René, sade han, hur gå affärerna?
— Utmärkt, ers majestät alldeles utmärkt, svarade giftblandaren med sitt falska leende.
— Det tror jag nog, sade Henrik, när man som ni är leverantör åt alla krönta huvuden i Frankrike och utlandet.
— Utom åt konungen av Navarra, svarade florentinaren helt fräckt.
— Ventre-Saint-gris, mäster René, sade Henrik, ni har rätt, men min mor, som också hörde till era kunder, rekommenderade er i min åtanke, mäster René. Kom och hälsa på mig i min våning i morgon eller i övermorgon och tag med er era bästa parfymer.
I detta ögonblick kunde hertiginnan av Lothringen ej hålla sig längre, trots de förtvivlade ansträngningar hon gjorde att behärska sig, utan brast ut i snyftningar.
Henrik inte ens vände sig om.
— Claude, utbrast Margareta och skyndade fram till sin syster, hur är det med er?
— Ingenting, sade Katarina, och placerade sig mellan de båda systrarna, det är bara ett av hennes vanliga nervösa anfall.
Ännu en gång kramade hon sin äldsta dotters arm, och detta ännu hårdare än förut. Därpå vände hon sig om mot den yngre dottern och sade:
— Nå, Margot, hörde ni inte att jag bad er draga er tillbaka? Om det inte är tillräckligt, måste jag befalla er.
— Förlåt, madame, svarade Margareta blek och darrande. Jag önskar ers majestät en god natt.
— Jag hoppas att er önskan må bli uppfylld.
Det uppstod en stunds tystnad, under vilken Katarina fixerade hertiginnan av Lothringen, vilken stod tyst med sammanknäppta händer och såg på sin mor.
Henrik vände ryggen till, men gav akt på hela scenen genom en spegel, under det han låtsades frisera sina mustascher med en pomada, som René nyss givit honom.
— Och ni, Henrik, sade Katarina, tänker ni fortfarande gå ut?
— Javisst, det var sant, utbrast kungen av Navarra. Herregud, jag höll på att glömma, att hertigen av Alencon och prinsen av Condé vänta på mig. De utmärkta parfymerna göra mig kollrig, jag fruktar de kunna beröva mig minnet. På återseende, madame.
— På återseende. I morgon kommer ni och talar om för mig, hur det står till med amiralen, eller hur?
— Det skall jag inte glömma. Vad nu, Phoebe, hur är det fatt?
— Phoebe! ropade änkedrottningen otåligt.
— Kalla till er hunden, madame, sade béarnaren, den vill hindra mig att gå ut härifrån.
Änkedrottningen steg upp, tog den lilla hunden i halsbandet och höll fast den, medan Henrik avlägsnade sig. Dennes ansiktsuttryck var så lugnt och leende, som om han inte haft den minsta aning om att han svävade i dödsfara.
Den lilla hunden lyckades slita sig lös från Katarina av Medici och sprang efter honom. Änkedrottningen skyndade efter för att gripa tag i den. Dörren hade emellertid redan slagit igen och den trogna hunden kunde blott sticka nosen under dörrförhänget och upphäva ett långdraget och sorgset gnällande.
— Charlotte, sade Katarina av Medici till madame de Sauve, gå nu och hämta hertigen av Guise och herr Tavannes, som vänta i min bönkammare, och följ med dem tillbaka hit för att hålla sällskap med hertiginnan av Lothringen, som inte mår riktigt bra i kväll.