Drottning Margot/Kapitel 07
| ← VI. Betalt — kvitteras |
|
VIII. Offren → |
VII.
NATTEN DEN 24 AUGUSTI 1572.
När La Mole och Coconnas avslutat sin magra kvällsvard — de stekta hönsen på värdshuset Vackra Stjärnan funnos nämligen endast på skylten — svängde Coconnas om stolen, sträckte ut benen framför sig, lutade armbågen mot bordet och läppjade för sista gången på sitt vinglas.
— Tänker ni gå och lägga er genast, herr de La Mole? frågade han.
— Jag skulle sannerligen ha god lust till det, ty det kan hända att man kommer och väcker mig i natt.
— Så är det med mig också, sade Coconnas, och därför tycker jag att vi i stället för att gå och lägga oss och vänta på att bli efterskickade borde begära fram kort och ta oss ett parti. På så sätt bli vi färdiga att ge oss iväg när som helst.
— Det förslaget går jag gärna med på. Men jag har bra litet pengar på mig för att kunna spela. Jag har knappt hundra guldécus i min kappsäck, och det är hela min förmögenhet. Men jag får försöka min lycka med vad jag har.
— Hundra guldécus! utropade Coconnas, och det beklagar ni er över! Guds död, jag för min del har bara sex.
— Jaså, sade La Mole, men jag såg er ju ta fram ur en en börs som inte bara föreföll mig väl späckad utan rentav överfylld.
— Ja, svarade Coconnas, de pengarna har jag med mig för att betala en gammal skuld till en av min fars gamla vänner, som jag misstänker är en smula hugenott liksom ni. Ja, jag har verkligen hundra rosennobler, fortfor Coconnas och slog på sin ficka, men de tillhöra mäster Mercandon. Vad mitt personliga fädernearv beträffar, så uppgår det, som jag nyss sade er, till sex écus.
— Men hur skall vi då kunna spela?
— Det var just för den sakens skull, som jag ville spela. Förresten har jag fått en idé.
— Vilken då?
Vi ha båda två kommit till Paris i ett och samma syfte.
— Ja, det stämmer.
— Vi ha båda två var sin mäktiga beskyddare, eller hur?
— Ja.
— Ni hoppas på er, liksom jag hoppas på min, inte sant?
— Ja.
— Nåväl, jag kom att tänka på, att först skulle vi kunna spela om våra pengar, sedan om den första ynnest som blir oss beskärd vare sig vid hovet eller av vår älskarinna.
— Det var verkligen ett lyckat påhitt, sade La Mole leende. Men jag måste erkänna, att så ivrig spelare är jag inte, att jag vill sätta ut hela mitt liv på ett kort eller ett tärningskast, och av den första ynnest som kommer vare sig er eller mig till del, kommer utan tvivel hela vårt liv att bero.
— Nåväl, då bry vi oss inte om den första ynnesten vid hovet utan spelar bara om den första ynnest, som vår älskarinna beviljar oss.
— Jag kan bara se ett hinder för den saken, sade La Mole.
— Vad då?
— Jo, jag för min del har ingen älskarinna.
— Inte jag heller. Men jag är säker på att det inte kommer att dröja länge förrän jag har en! Man är gudskelov inte så illa skapt att man behöver lida brist på fruntimmer.
— Nej, det är jag säker på att ni inte kommer att sakna, herr de Coconnas. Men jag för min del vågar inte lita fullt så mycket på min tur i kärlek och jag anser att det vore detsamma som att bestjäla er, om jag skulle sätta ut min insats mot er. Låt oss därför spela om era sex écus, och om det skulle gå så olyckligt, att ni förlorar dem och ändå vill fortsätta spelet, så är ni ju adelsman, och ert ord är guld värt.
— Utmärkt, sade Coconnas, det kan man kalla väl talat. Ni har rätt, en adelsmans ord är guld värt, i synnerhet när det gäller en adelsman, som är väl anskriven vid hovet. Därför kan ni vara lugn för att jag inte skulle våga för mycket, om jag spelade om den första ynnest, som kommer mig till del.
— Ja, det tror jag nog ni kan mycket väl förlora den, men jag skulle inte kunna vinna den, ty eftersom jag står i kungen av Navarras tjänst kan jag inte gärna ta emot någonting av hertigen av Guise.
— Således ändå en hugenott! mumlade värdshusvärden, som stod och skurade sin gamla hjälm, jag hade gott väderkorn märker jag.
Därmed upphörde han med sin sysselsättning och gjorde korstecknet.
— Jaså, verkligen, sade Coconnas och tog korten, som kyparen kommit med, ni är således verkligen…
— Vad då?
— Hugenott.
— Jag?
— Ja.
— Nåja, antag att jag vore det, sade La Mole leende. Skulle ni i så fall ha någonting emot mig?
— Nej, Gudskelov, det har jag visst inte. Den saken är mig alldeles likgiltig. Jag hatar visserligen djupt hugenotternas religion, men jag hatar inte hugenotterna själva.
— Nåväl, låt oss då spela, sade La Mole och samlade ihop sina kort och ordnade dem
— Ja, låt oss spela… och ni kan lugnt spela med mig, ty om jag också skulle förlora hundra guldécus, så kan ni vara säker på att jag skall betala dem i morgon.
— Lyckan kommer således till er medan ni sover?
— Nej, det är jag som tänker gå och söka upp henne.
— Var då? Jag följer med er.
— I Louvren.
— Tänker ni vända tillbaka dit i natt?
— Ja, jag är i natt kallad till särskild audiens hos hertigen av Guise.
Så fort Coconnas började tala om att gå och söka sin lycka i Louvren, slutade La Hurière upp med att skura sin hjälm samt gick och ställde sig bakom de La Moles stol, så att endast Coconnas kunde se honom. Från denna plats gjorde han en mängd tecken åt piemontesaren, som dock var alltför upptagen av spelet och samtalet för att märka dem.
— Det var märkvärdigt, sade La Mole, det ser verkligen ut som om vi skulle vara födda under samma stjärna. Jag också har blivit kallad till Louvren i natt, men inte av hertigen av Guise utan av kungen av Navarra.
— Har ni fått lösen?
— Ja.
— Och något igenkänningstecken?
— Nej.
— Men det har jag. Min lösen är…
I detta ögonblick gjorde La Hurière en så häftig åtbörd, att piemontesaren tvärtystnade och blev mera häpen häröver än över att han i samma drag förlorade tre écus. La Mole märkte den förvåning som avspeglades i hans motspelares ansikte, och vände sig om, men han såg ingenting annat än värdshusvärden, som stod bakom honom med korslagda armar och den nyputsade hjälmen på huvudet.
— Hur är det fatt? frågade La Mole Coconnas.
Coconnas såg på värden och på sin motspelare utan att svara. Han förstod nämligen inte vad mäster La Hurières åtbörder skulle betyda.
Värdshusvärden förstod att han måste komma till hans hjälp.
— Saken är den, sade han hastigt, att jag också är road av kortspel, och då jag gick fram för att se på hade jag tagit på mig min krigarhjälm, viket naturligtvis såg underligt ut på en fattig borgare som jag.
— Ja, han ser verkligen lustig ut, sade La Mole och brast i skratt.
— Nåja, sade La Hurière med underbart väl spelad godmodighet och en underdånig bugning, vi fattiga borgare äro icke så värst farliga och förstå inte att skicka oss så vackert. Det är bara tappra adelsmän som ni, som kunna gå i guldhjälm och med vackra huggvärjor, medan vi bara behöva gå på vakt och…
— Jaså, sade La Mole, går ni på vakt?
— Javisst, herr greve, jag är sergeant vid borgarmilisen.
Och medan La Mole åter gav ut korten, drog sig La Hurière tillbaka efter att ha lagt ett finger på munnen för att varna den lösmynte Coconnas, som var ännu mera förvånad än förut.
Detta var utan tvivel orsaken till att han förlorade i andra omgången lika hastigt som i den första.
— Så där ja, sade La Mole, nu är det slut med era sex écus. Vill ni fortsätta och ta revansch med er blivande förmögenhet som insats?
— Gärna det, svarade Coconnas, mer än gärna.
— Men innan vi fortsätter… sade ni inte, att ni hade stämt möte med hertigen av Guise?
Coconnas kastade en blick mot köket och såg på La Hurière, som upprepade sin tysta varning.
— Javisst, sade han, men tiden är inte inne ännu. Låt oss för resten tala en smula om er, herr de La Mole.
— Jag tror att vi gjorde bättre i att tala om spelet, min bäste herr de Coconnas. Nu är jag rädd för att jag vinner ytterligare sex écus av er, om jag inte tar miste.
— Guds död, så är det verkligen… jag har alltid hört att hugenotterna ha tur i spel. Fan anamma, jag har nästan lust att bli hugenott!
La Hurières ögon glödde som eldkol. Men Coconnas, som var helt och hållet upptagen av sitt spel, märkte det inte.
— Gör det greve, gör det, sade La Mole. Fast anledningen är en smula egendomlig, kommer ni att bli välkommen bland oss.
— Coconnas rev sig bakom örat.
— Om jag vore säker på, att er tur kommer sig just därav, sade han, så skulle jag nog svara ja… för när allt kommer omkring, så är jag inte så värst förtjust i mässan, och kungen är det inte heller…
— Och vidare är det en så vacker religion, sade La Mole, så enkel, så ren…
— Och så är den på modet, sade Coconnas, och så för den med sig tur i spel… det märks minsann, fan anamma… ni får ju bara ess, fast jag har hållit ögonen på er hela tiden. Ni spelar ärligt spel, ni försöker inga trick. Man måste sannerligen vara hugenott…
— Nu är ni skyldig mig ytterligare sex écus, sade de La Mole lugnt.
— Åh, vad ni frestar mig! sade Coconnas och om jag i natt inte blir belåten med hertigen av Guise…
— Vad då?
— Jo, då ber jag er i morgon presentera mig för kungen av Navarra, och ni kan vara lugn för, att om jag väl en gång blivit hugenott, så kommer jag att vara ivrigare hugenott än Luther, Calvin, Melanchton och alla reformatorer i världen.
— Tyst, sade La Mole, ni retar upp värden mot er.
— Javisst, det är sant, svarade Coconnas och såg bort mot köket. Nej, han lyssnar inte på oss, han är alltför upptagen just nu.
— Vad gör han? frågade La Mole, som inte kunde se honom från sin plats.
— Han står och pratar med… För fan… det är han!
— Vilken han?
— Den där underliga nattfågeln, som han stod och talade med då vi kom hit första gången. Det var tusan vad han verkar ivrig. Hör på, mäster La Hurière, är det händelsevis politik ni pratar?
Denna gång svarade mäster La Hurière med en så energisk och befallande åtbörd, att Coconnas trots sin stora passion för kortspel steg upp och gick fram till honom.
— Vad är det åt er? frågade La Mole.
— Önskar herr greven vin? frågade La Hurière och fattade hårt Coconnas hand. Jag skall genast skicka efter. Gregoire, vin åt herrarna.
Därpå viskade han i örat på Coconnas:
— Tyst, viskade han, tyst, om livet är er kärt och skicka bort ert sällskap!
La Hurière var så blek och den andre mannen såg så mörk och dyster ut, att Coconnas kände liksom en rysning och vände sig om mot La Mole:
— Ursäkta mig, käre herr de La Mole, sade han, men nu har jag förlorat femtio écus i en handvändning. Jag har otur i kväll och är rädd för att komma i förlägenhet.
— För all del, svarade La Mole, som ni behagar. För resten har jag ingenting emot att få kasta mig på min säng en stund. Mäster La Hurière…
— Herr greve?
— Om någon skulle komma och fråga efter mig från kungen av Navarra, så väck mig. Jag kommer att lägga mig påklädd och kan därför genast vara färdig.
— Det är alldeles som jag, sade Coconnas. För att hans höghet hertigen inte skall behöva vänta på mig ett enda ögonblick tänker jag göra i ordning mitt igenkänningstecken. Mäster La Hurière, ge mig en sax och vitt papper.
― Gregoire, ropade värden, gå efter vitt papper till ett brev och en sax till att klippa kuvertet.
— Sannerligen sade piemontesaren för sig själv, här försiggår någonting ovanligt.
― God afton, herr de Coconnas, sade La Mole. Vill ni vara god och visa mig vägen till mitt rum, mäster La Hurière. Lycka till, herr de Coconnas!
Därmed försvann La Mole i spiraltrappan, åtföljd av värdshusvärden.
Nu fattade den hemlighetsfulle främlingen Coconnas i armen och drog honom avsides samt sade hastigt:
— Min herre, nu har ni tio gånger varit nära att röja en hemlighet, varav hela kungarikets öde beror. Gud har velat att er mun tillslöts i rätt tid. Om ni hade sagt ett ord till, skulle jag ha jagat en kula genom huvudet på er. Men nu äro vi ensamma.
― Vem är ni, som talar till mig i en så befallande ton?
— Har ni händelsevis hört talas om sire de Maurevel?
— Amiralens mördare?
— Ja, och kapten de Mouys.
— Javisst har jag det.
— Nåväl, sire de Maurevel, det är jag.
— Jaså, sade Coconnas.
— Hör då på mig.
— Guds död, visst hör jag.
— Tyst, varnade Maurevel och lade ett finger på munnen.
Coconnas lyssnade.
I detta ögonblick hördes värdshusvärden stänga dörren till ett rum, därefter dörren till korridoren och dra för reglarna, varefter han hastigt kom tillbaka till de båda andra. Han satte fram en stol åt Maurevel och satte sig själv på en tredje.
— Nu har jag låst, sade han, så nu kan ni tala ogenerat, herr de Maurevel.
Klockan slog elva i Saint-Germain-l'Auxerrois. Maurevel räknade klockslagen, som förtonade i natten. Då det sista klockslaget dött bort vände han sig mot Coconnas, som var ytterst häpen över de båda männens försiktighetsmått och frågade:
— Är ni en god katolik?
— Jag skulle tro det, svarade Coconnas.
— Är ni konungen tillgiven? fortfor Maurevel.
— Av hela min själ. Ni förolämpar mig genom en sådan fråga.
— Vi behöver inte tvista om den saken. Ni ska följa oss.
— Vart då?
— Det betyder ingenting för er. Följ med… det gäller er framtid och kanske ert liv.
— Jag måste emellertid säga er, att jag har ett ärende till Louvren vid midnatt.
— Det är just dit vi ämna oss.
— Hertigen av Guise väntar mig.
— Oss också.
— Men jag har fått en särskild lösen, fortfor Coconnas, som kände sig en smula sårad över att nödgas dela äran av en audiens med sire de Maurevel och mäster La Hurière.
— Vi också.
— Men jag skall ha ett särskilt igenkänningstecken.
Maurevel log, knäppte upp sin livrock och tog fram en handfull kors av vitt tyg, av vilka han gav ett åt La Hurière, ett åt Coconnas och behöll ett själv. La Hurière satte sitt kors på sin hjälm och Coconnas satte sitt på sin hatt.
— Vad nu, utbrast Coconnas häpen, mötet, lösen, igenkänningstecknet, alltsammans tycks gälla för alla.
— Ja, det stämmer, det vill säga för alla goda katoliker.
— Aha, det kommer således att bli en fest i Louvren, en kunglig bankett, vid vilken de hundarna till hugenotter äro uteslutna… Utmärkt! De ha minsann skrutit länge nog.
— Ja, det kommer att bli fest i Louvren, sade Maurevel, det kommer att bli en kunglig bankett, men hugenotterna äro också bjudna. Och ännu mer, de komma att bli festens hjältar, och om ni vill följa med oss, skall vi börja med att inbjuda deras förnämste man, deras Gideon, som de bruka säga.
— Amiralen! utropade Coconnas.
— Ja, gubben Gaspard, som jag bommade på, min idiot, fast jag sköt på honom med själva kungens bössa.
— Det var därför som jag skurade min hjälm och slipade min värja och mina knivar, sade mäster La Hurière strävt.
Dessa ord kommo Coconnas att rysa och bli helt blek. Nu först började han förstå.
— Vad nu, utropade han, denna fest, denna bankett, skulle den vara… tänker man…
— Ni tycks ha svårt för att gissa, sade Maurevel, och det syns nog att ni inte är så trött som vi på kättarnas fräckhet och förolämpningar.
— Och ni har åtagit er, sade Coconnas, att bege er till amiralen, och…
Maurevel log och drog Coconnas med sig fram till fönstret.
— Ser ni torget därborta, sade han, i ändan av gatan? Kan ni se där bakom kyrkan… en trupp som helt tyst ställer upp sig i skuggan?
— Ja.
— De män, som bilda denna trupp, ha liksom mäster La Hurière, ni och jag ett kors på hatten.
— Nå?
— Jo, det är en trupp schweizare. Som ni vet ha schweizarna stått fadder åt kungen.
— Åh… sade Coconnas.
— Ser ni, den där ryttartruppen, som just nu passerar längs kajen? Känner ni igen anföraren?
— Hur vill ni, att jag skall kunna känna igen honom? frågade Coconnas rysande. Jag har kommit till Paris först i kväll.
— Jo, det är han, som ni stämt möte med i Louvren vid midnatt. Som ni ser, väntar han er.
— Hertigen av Guise?
— Ja, just han. Ser ni den där kaptenen, som just kommer in på gatan. Titta noga efter vad han gör.
— Han knackar på alla dörrar. Men vad är det för någonting som lyser på de där dörrarna?
— Ett vitt kors, unge man, ett likadant kors, som vi ha på hattarna. Förr i världen överlät man åt Gud att känna igen de sina. Nu för tiden äro vi mera civiliserade och bespara honom det besväret.
— Varje dörr, som han knackar på öppnas, och beväpnade män komma ut.
— Han kommer att knacka på hos oss liksom hos alla andra, och vi komma att gå ut i vår tur.
— Men, sade Coconnas, inte är väl hela världen på benen för att döda en gammal hugenott. Guds död… det är tarvligt! Det är en uppgift för bödlarna och inte för soldater.
— Unge man, sade Maurevel, om ni hyser motvilja mot de gamla, kan ni ju välja de unga. Det finns tillräckligt för vars och ens smak. Om ni föraktar dolken, kan ni använda er av värjan, ty hugenotterna äro inte de som låta slå ihjäl sig utan att försvara sig, vare sig de äro gamla eller unga.
— Men tänker man då döda alla? utropade Coconnas.
— Ja, alla.
— På kungens befallning?
— Ja, på kungens befallning och på hertigens av Guise.
— När då?
— När ni hör klockorna ringa i Saint-Germain-l'Auxerrois.
— Jaså Det var således därför, som den där trevlige tysken hos hertigen av Guise… vad var det nu han hette?…
— Herr de Bessme.
— Just han. Det var således därför, som herr de Bessme sade åt mig att skynda till, så fort klockorna började klämta.
— Har ni träffat herr de Bessme?
— Ja, jag har både träffat honom och talat med honom.
— Var då?
— I Louvren. Det var han, som hjälpte mig att komma in och som gav mig lösen.
— Titta där.
— Guds död! Det är han.
— Vill ni tala med honom?
— Sannerligen… det har jag ingenting emot.
Maurevel öppnade hastigt fönstret, Bessme gick förbi ett tjugutal meter därifrån.
— Guise och Lothringen, sade Maurevel.
Bessme vände sig om, och då han förstod att det var honom man ropade på, närmade han sig.
— Aha, det är ni, sire de Maurevel.
— Ja, det är jag, vad söker ni?
— Jag söker efter värthus Vackra Stjärnan för att underrätta en herr de Gogonnas.
— Här är jag, herr de Bessme, sade den unge mannen.
— Kott, kott, är ni färtig?
— Ja, vad skall jag göra?
— Som herr de Maurefel säger eder. Tet är en kod katolik.
— Hörde ni? frågade Maurevel.
— Ja, svarade Coconnas. Men vart tänker ni gå, herr de Bessme?
— Jak?… sade de Bessme skrattande.
— Ja.
— Jak har ett ord att säga amiralen.
— Säg honom två om det behövs, sade Maurevel, och om han reser sig första gången, skall han säkert inte resa sig den andra.
— Var lugn, herr de Maurefel, var lugn, och tak vara på den unge mannen! Atjö.
— Ja, börja ni jakten, så komma vi efter.
Bessme avlägsnade sig och Maurevel stängde fönstret.
— Där hörde ni, unge man, sade Maurevel. Om ni har någon fiende, så sätt honom på listan, såvida han ej redan är en hugenott, och han kommer att få åka som alla de andra.
Coconnas var mera förbryllad än någonsin över allt vad han såg och hörde. Han såg än på värden, som tagit på sig en hotfull min, och än på Maurevel, som helt lugnt drog fram ett papper ur fickan.
— Vad mig beträffar, så har jag min lista här, sade han. Om varje god katolik bara gör tiondelen av det arbete, som jag tänker uträtta i natt, så kommer det inte att finnas en enda kättare i hela landet i morgon.
— Tyst, sade La Hurière.
— Vad är det? frågade Coconnas och Maurevel på samma gång.
Nu ljöd det första klämtslaget från Saint-Germain-l'Auxerrois.
— Det var signalen! utropade Maurevel. Tiden har således blivit framflyttad. Det skulle bli först vid midnatt, hade jag hört… Nåja, så mycket bättre! När det gäller Guds och konungens ära, är det bättre att klockorna gå för fort än att de gå för sakta.
Nu hördes åter larmklockans dystra klang. Strax därpå ljöd ett skott och nästan samtidigt syntes lågorna från en eldsvåda liksom en blixt upplysa Rue de l'Arbre-Sec.
Coconnas strök handen över pannan, som var fuktig av svett.
— Man har redan börjat, sade Maurevel, framåt!
— Ett ögonblick, vänta ett ögonblick, sade värdshusvärden, låt oss först sörja för huset. Jag vill inte att min hustru och mina barn skola bli dödade, medan jag är borta. Det finns en hugenott här.
― Herr de La Mole! utbrast Coconnas och spratt till.
― Ja, kättaren har ramlat rakt i varggropen?
— Vad nu, utropade Coconnas, tänker ni överfalla er gäst?
— Det är just vad jag tänker, i synnerhet som jag har slipat min värja.
— Jaså! sade piemontesaren och rynkade ögonbrynen.
— Jag har aldrig dödat annat än mina harar och höns, sade värdshusvärden, och jag vet därför inte hur det känns att mörda en människa. Jag skall öva mig på den här, så att ingen gör narr av mig för att jag bär mig tafatt åt.
— Guds död, det är hårt, herr de La Mole är i mitt sällskap. Herr de La Mole har superat och spelat med mig.
— Ja, men herr de La Mole är en kättare, sade Maurevel. Herr de La Mole är dömd till döden och om vi inte döda honom kommer någon annan att göra det!
— Dessutom, sade värden har han ju vunnit femtio écus av er.
— Det är sant, sade Coconnas, men det har skett på ett fullkomligt hederligt sätt, det är jag säker på.
— Vare sig han vunnit dem på hederligt sätt eller ej, kommer det att bli nödvändigt att betala honom. Men om jag dödar honom, bli ni kvitt.
— Nå, skynda på, mina herrar, ropade Maurevel Ett bösskott, ett värjstyng, ett knivstyng eller vad ni vill, men vi måste göra slut på saken, om vi vill komma fram i tid och hålla vårt löfte att hjälpa hertigen av Guise hos amiralen.
Coconnas suckade.
— Jag flyger, ropade La Hurière, vänta på mig!
— Guds död! utbrast Coconnas, han kommer att plåga den stackars karlen och kanske råna honom. Jag vill vara med och göra slut på saken, om så skulle behövas, och förhindra att man tar hans pengar.
Coconnas skyndade uppför trappan efter värden och hann snart upp honom.
I samma ögonblick som de kommo fram till dörren, hördes bösskott ute på gatan. Ögonblicket därpå hördes La Mole hoppa ur sängen.
― För fan! mumlade La Hurière, jag tror han har vaknat.
— Del ser så ut, sade Coconnas.
— Han kommer nog att försvara sig, eller hur?
— Det är han i stånd till. Tänk, mäster La Hurière, om han skulle slå ihjäl er, det vore bra lustigt!
— Hm! mumlade värden.
Han lugnade sig emellertid, då han tänkte på att han var beväpnad med en god bössa, och slog in dörren med en kraftig spark.
La Mole, som var utan hatt, men fullt påklädd, hade förskansat sig bakom sin säng, där han stod med värjan mellan tänderna och en pistol i vardera handen.
— Åhå, sade Coconnas och vidgade näsborrarna likt ett vilddjur, som vädrar blod, det här börjar bli intressant, mäster La Hurière. Framåt!
— Jaså, man tänker mörda mig! utropade La Mole med blixtrande ögon, jaså, det är du, din skurk!
Mäster La Hurière svarade med att sänka sin bössa och sikta på den unge mannen. Men La Mole hade i tid lagt märke till hans rörelse, och i samma ögonblick som skottet gick av, kastade han sig på knä och kulan flög över hans huvud.
— Hjälp! ropade La Mole, hjälp herr de Coconnas!
— Hjälp! ropade Maurevel och La Hurière på en och samma gång.
— På min ära, herr de La Mole, sade Coconnas, allt vad jag kan göra i den här saken är att inte anfalla er. Det förefaller som om man i natt skulle döda alla hugenotter på kungens befallning. Drag er ur spelet så gott ni kan.
— Jaså, är det på det viset… mördare! Förrädare! Men vänta bara!
Därmed siktade La Mole i sin tur och fyrade den ena av sina pistoler. La Hurière, som inte förlorat honom ur sikte, hann kasta sig åt sidan. Men Coconnas, som inte väntat sig detta svar, stod kvar på sin plats, och kulan rispade upp axeln på honom.
— Guds död! utropade han och bet ihop tänderna, nu skall du få med oss båda två att göra, eftersom du nödvändigt vill ha det så!
Därmed drog han sin värja och rusade på La Mole.
Om han hade varit ensam, skulle La Mole helt visst ha väntat på honom. Men nu hade Coconnas bakom sig La Hurière, som åter laddade sin bössa, och Maurevel, som kom uppför trappan i långa språng. La Mole skyndade därför in i rummet bredvid och slog igen dörren efter sig.
— Vänta bara, din rackare! ropade Coconnas och bultade på dörren med värjfästet, vänta bara! Jag skall genomborra din kropp med lika många värjstyng, som du har vunnit écus av mig, i kväll! Jag kom hit för att man inte skulle plåga dig och för att man inte skulle råna dig… och du visar din tacksamhet med att skjuta mig i axeln… Vänta bara, din skurk!
Under tiden kom La Hurière fram och splittrade dörren med ett slag av bösskolven.
Coconnas rusade in i det lilla rummet men slog näsan mot den motsatta väggen. Rummet var tomt och fönstret stod öppet.
— Han har tydligen kastat sig ut, sade värden, och som vi nu äro uppe i fjärde våningen, är han helt säkert död.
— Eller också har han räddat sig över taket på huset bredvid, sade Coconnas och kastade upp ena benet över fönsterkarmen för att följa efter.
Men Maurevel och La Hurière skyndade fram och drogo honom tillbaka in i rummet.
— Är ni tokig? utropade de båda, två på en gång. Ni kommer att slå ihjäl er.
— Bah, sade Coconnas, jag är bergsbo och van att klättra. Och om någon vågar förolämpa mig skall jag följa efter honom ända upp i himmelen eller stiga ned i helvetet för att få tag i honom. Låt mig hållas.
— Seså, sade Maurevel, antingen är han död nu eller långt borta. Kom nu med oss, och om han undgår oss, så kommer mi att finna tusen andra i stället.
— Ni har rätt, formligen ljöt Coconnas. Död åt hugenotterna! Jag vill hämnas, ju förr dess hellre!
Därpå rusade alla tre utför trappan.
— Till amiralen! skrek Maurevel.
— Till amiralen! upprepade La Hurière.
— Till amiralen, gärna för mig, eftersom ni nödvändigt vill bege er dit, sade Coconnas.
Alla tre skyndade ut ur värdshuset Vackra Stjärnan efter att ha ställt Gregoire och de andra kyparna på vakt och styrde kosan mot amiralens hotell, som låg vid Rue Béthisy. Ett flammande eldsken och ljudet av bösskott vägledde deras steg.
― Vem är det som kommer där? ropade Coconnas. En karl utan livrock och gehäng!
— Det är en som försöker klara sig undan, svarade Maurevel.
— Pass på, ni som har bössor, skrek Coconnas.
— Nej, inte jag, svarade Maurevel, jag sparar mitt krut för ett bättre villebråd.
— Men ni, mäster La Hurière!
— Vänta, vänta, svarade värdshusvärden.
— Ja, vänta ni, skrek Coconnas, under tiden kommer han undan.
Därmed rusade han efter den olycklige, som han snart hann upp, ty denne var redan förut sårad.
— Vänd er om! ropade Coconnas, som inte ville falla honom i ryggen.
I samma ögonblick ljöd ett bösskott och en kula for visslande tätt förbi örat på Coconnas. Piemontesaren vände sig om och såg La Hurière stå och skaka sin bössa.
— Den här gången har jag åtminstone fått handsöl, ropade han.
— Ja, men ni var nära att skjuta tvärs igenom kroppen på mig!
— Akta er greve, akta er! ropade La Hurière.
Coconnas tog ett steg bakåt. Den sårade hade rest sig upp på ett knä och stod i begrepp att stöta till Coconnas just i samma ögonblick som värdshusvärden varnade denne.
— Vad nu, din huggorm! skrek Coconnas.
Därmed kastade han sig över den sårade och stötte tre gånger sin värja i hans bröst ända till fästet.
— Nu, ropade han och lämnade den sårade, som i dödsryckningarna vältrade sig i sitt blod, till amiralen! Till amiralen!
— Åhå, sade Maurevel, det ser ut som om ni hade bråttom nu.
— Ja, sannerligen, svarade Coconnas. Jag vet inte om det är krutlukten eller åsynen av blodet som eggar upp mig, men för tusan, jag har fått blodad tand! Hittills har jag endast dödat björnar eller vargar, men på min ära, det är ofantligt mycket roligare att slå ihjäl människor.
Därpå fortsatte de tre männen sin väg.