←  XV. Den körsbärsröda kappan
Drottning Margot
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Gunnar Örnulf

XVI. Margareta
XXVII. Guds hand  →


[ 324 ]

XXVI.
MARGARETA.

Under det samtal, som nyss återgivits, stodo La Mole och Coconnas på sin post, den förre en smula förstämd, den senare en smula orolig.

La Mole hade nämligen nu fått tid att tänka och Coconnas hade hjälpt honom därvid.

— Vad tänker du om allt det här? hade La Mole frågat Coconnas.

— Jag tänker, svarade piemontesaren, att det ligger någon hovintrig under det hela.

— Och är du i så fall hågad att spela en roll i den?

— Min vän, svarade Coconnas, hör nu noga på vad jag säger och försök dra nytta därav. I alla dessa furstliga och kungliga intriger och ränker kunna och framför allt få vi inte vara annat än skuggor. Där kungen av Navarra förlorar en bit av sin plym och hertigen av Alencon en flik av sin kappa, där få vi släppa till livet. Du kan tappa huvudet i kärlek, min vän, men förlora det inte i politiken.

Detta var ett vist råd. Det följdes också av La Mole, vilken hade en vemodig känsla av att han [ 325 ]var ställd i valet mellan förnuft och dårskap och stod i begrepp att välja dårskapen.

— Men jag älskar drottningen, Annibal, vare sig det nu är till min lycka eller olycka, så älskar jag henne av hela min själ. Det är vansinne, säger du, och jag medger att jag är vansinnig. Men du, Coconnas, som är förståndig, du skall inte lida för mina dårskaper och min olycka. Gå du tillbaka till hertigen och kompromettera dig inte.

Coconnas funderade ett ögonblick. Därefter höjde han på huvudet och svarade.

— Allt vad du säger är fullkomligt riktigt. Du är kär, handla därför som en kär människa. Vad mig beträffar, så har jag ambition och anser livet värt mera än en kvinnas leende. När jag riskerar livet, ställer jag upp mina villkor. Försök du också att uppställa dina.

Därmed räckte han La Mole handen och avlägsnade sig efter att ha växlat en sista blick med sin vän.

Omkring tio minuter efter att han lämnat sin post öppnades dörren och Margareta tittade försiktigt ut. Därpå fattade hon La Moles hand och drog honom in till sig, varefter hon stängde dörren med en omsorg, som visade vikten av det samtal som skulle äga rum.

Då hon kom in i sovrummet, satte hon sig på elfenbensstolen och drog till sig La Mole med båda händerna.

— Nu äro vi ensamma, sade hon. Låt oss nu tala allvar, min käre vän.

— Allvar? frågade La Mole.

— Eller förtroligt… passar det bättre? Det kan passera allvarliga saker i det intima livet, i synnerhet i en drottnings.

— Ja, låt oss då tala… om dessa allvarliga saker. Men på det villkoret, att ers majestät inte [ 326 ]blir ond över de vansinniga saker jag kommer att säga.

— Jag kommer bara att bli ond på en sak, La Mole, och det är om ni kallar mig madame eller ers majestät. För er är jag bara Margareta.

— Ja, Margareta, ja Margareta, utropade den unge mannen, och formligen slukade drottningen med sina blickar.

— Det är bra, sade Margareta. Således är ni svartsjuk, min vackre kavaljer?

— Åh, så att jag kan förlora förståndet!

— Fortfarande?…

— Så att jag kan bli vansinnig, Margareta!

— Och svartsjuk på vem då? Låt höra!

— På hela världen.

— Till exempel?

— På konungen i första rummet.

— Jag trodde ändå, att efter allt vad ni sett och hört borde ni vara lugn i det fallet.

— Och på den där de Mouy, som jag såg i morse för första gången och som, enligt vad jag i kväll sett, kommit er så nära.

— På herr de Mouy?

— Ja.

— Och vem har kommit er att misstänka herr de Mouy?

— Hör på… jag kände igen honom på hans figur, på färgen av hans hår och på en naturlig känsla av hat. Det var han som i morse var tillsammans med hertigen av Alencon.

— Nå, på vad sätt har det med mig att göra?

— Det är detta jag icke kan veta. Men tala i alla fall öppet, madame. En känsla som min kan i brist på annat åtminstone ha rätt till öppenhet i gengäld. Se här, jag faller till era fötter. Om det som ni känner för mig inte är någonting annat än en övergående känsla, återger jag er era trohets[ 327 ]löften, jag avstår från hertigens av Alencon gunst och min hovmannasyssla och jag går att söka döden vid belägringen av La Rochelle, såvida inte kärleken dödar mig innan jag hunnit dit.

Margareta lyssnade leende till hans vackra ord och gav akt på hans behagfulla åtbörder. Därpå lutade hon drömmande sitt huvud mot hans brännheta hand.

— Ni älskar mig? sade hon.

— Åh, madame, mer än mitt liv, mer än min salighet, mer än allt. Men ni, ni… ni älskar mig inte!

— Stackars tok! mumlade hon.

— Ja, ers majestät, utropade La Mole alltjämt på knä. Jag har redan sagt er att jag är en dåre.

— Det förnämsta i ert liv är således er kärlek, käre La Mole?

— Det är hela mitt liv, madame.

— Nåväl, ni älskar mig således och vill stanna hos mig?

— Min enda bön till Gud är att han aldrig måtte låta mig komma bort ifrån er.

— Ni skall inte heller lämna mig. Jag behöver er, La Mole.

— Ni behöver mig! Solen behöver lysmasken!

— Om jag säger er, att jag älskar er, kommer ni att bli mig helt och hållet hängiven?

— Är jag inte redan det, madame?

— Ja, men ni tvivlar ännu på mig.

— Åh, jag har orätt, jag är otacksam, eller snarare, som jag redan sagt flera gånger, jag är en dåre. Men varför var herr de Mouy hos er här i kväll? Varför såg jag honom i morse tillsammans med hertigen? Varför den där körsbärsröda kappan, den där vita plymen, och hans försök att härma efter min hållning?…

— Olycklige, sade Margareta, som är svartsjuk och [ 328 ]ändå inte har förstått allt! Vet ni, La Mole, att hertigen av Alercon skulle döda er i morgon dag med egen hand, om han finge reda på att ni har varit här i kväll, vid mina fötter, och att jag i stället för att jaga bort er säger till er: Stanna där ni är, La Mole, ty jag älskar er, min vackre kavaljer. Hörde ni? Jag älskar er! Nåväl, jag upprepar det ännu en gång, han skulle döda er!

— Store Gud! utropade La Mole och såg förfärad på Margareta, skulle det vara möjligt!

— Allting är möjligt, min vän, i vår tid och vid detta hov. Hör nu ett enda ord. Det var inte till mig herr de Mouy ämnade sig, när han i kväll kom klädd i en likadan kappa som ni har. Han ämnade sig till hertigen av Alencon. Men jag som inte var förberedd därpå, jag tog honom för er och förde in honom hit och talade till honom som om det vore ni. Han känner vår hemlighet, La Mole, och det gäller därför att behandla honom klokt

— Jag vill hellre döda honom, sade La Mole. Det går fortare och är mycket säkrare.

— Men jag, min vackre kavaljer, sade drottningen, jag tycker mera om att han får leva och att ni får veta allt, ty hans liv är inte blott till gagn för oss, det är nödvändigt. Hör nu på och tänk noga över edra ord innan ni svarar: älskar ni mig tillräckligt, La Mole, för att bli glad, om jag skulle bli en verklig drottning, det vill säga en härskarinna över ett verkligt kungarike?

— Ack, ers majestät, jag älskar er nog för att önska allt vad ni önskar, även om denna önskan skulle innebära mitt livs olycka.

— Nåväl, vill ni hjälpa mig att förverkliga denna önskan, som kommer er att göra er ännu lyckligare?

— Ack, jag kommer att förlora er, utropade La Mole och dolde huvudet i händerna.

[ 329 ]— Nej visst inte, tvärtom. I stället för att vara de förnämste bland mina tjänare kommer ni då att vara den förnämste bland mina undersåtar. Det är hela saken.

— Ah, tala ej om några intressen… om någon ärelystnad… från min sida, madame. Besudla ej den känsla jag hyser för er med någonting sådant, ty den är endast och allenast hängivenhet, ingenting annat än hängivenhet.

— Ädla natur! sade Margareta. Nåväl, jag tar emot din hängivenhet och skall förstå att belöna den.

Hon räckte La Mole sina båda händer som han tryckte.

— Nå? frågade hon.

— Jag svarar ja, sade La Mole. Ja, Margareta jag börjar förstå den svävande plan som man talade om bland hugenotterna före Bartholomeinatten. Det var just för den planens skull som jag skickades till Paris. Det var Navarras fingerade tron som man ville göra verklig, det är ert mål, som konung Henrik för er emot. De Mouy deltar i era planer, eller hur? Men vad har hertigen av Alencon med allt detta att göra. Var finns det en tron åt honom? Det förstår åtminstone inte jag. Och är hertigen av Alencon tillräckligt er vän för att hjälpa er utan att fordra någonting i gengäld?

— Hertigen, min vän, konspirerar för sin egen räkning. Låt honom hålla på. Hans liv svarar oss för vårt.

— Men jag är ju i hans tjänst. Inte kan jag väl förråda honom?

— Förråda honom? På vad sätt förråder ni honom? Vad har han anförtrott er? Är det inte i stället han som har förrått er, då han gav de Mouy er kappa och er hatt som ett medel att tränga in ända hit? Ni är i hans tjänst, säger ni. Var ni inte i min innan ni kom i hans? Och har han [ 330 ]givit er något större bevis på vänskap än det bevis på kärlek som ni fått av mig?

La Mole reste sig upp, alldeles blek och som träffad av blixten.

— Åh, mumlade han för sig själv, Coconnas hade rätt. Jag dras in i intrigen. Den kommer att kväva mig.

— Nå? frågade Margareta.

— Ja, svarade La Mole, se här mitt svar. Det påstås, och jag har hört talas därom i andra ändan av Frankrike, där ert lysande namn och er skönhets världsrykte väckte en obestämd längtan hos mig, den okände — det påstås, att ni har älskat några gånger, och att er kärlek alltid har varit ödesdiger för föremålen för er kärlek. Döden, som utan tvivel blivit svartsjuk, har nästan alltid ryckt dem ifrån er… Avbryt mig ej, Margareta! Man påstår också att ni i guldaskar förvarar dessa trogna vänners hjärtan och att ni ibland ägnar dessa sorgliga minnen en vemodig blick. Ni suckar, min drottning, era ögon beslöjas, det är således sant. Nåväl, gör mig till den mest älskade och den allra lyckligaste av era gunstlingar. Svär mig, Margareta, att om jag dör för er, såsom en dyster aning säger mig, svär mig att ni kommer att bevara mitt huvud för att någon gång fästa er blick därpå, detta huvud som bödeln skilt från kroppen, svär det, Margareta, och min drottnings löfte om en sådan belöning kommer att göra mig stum, till förrädare och usling alltefter behov, det vill säga helt och hållet hängiven som en älskare och en medbrottsling bör vara.

— Vilken sorglig dårskap! sade Margareta. Vilken ödesdiger tanke!

— Svär…

— Vad skall jag svära vid?

[ 331 ]— Vid detta kors, som kröner det här silverskrinet. Svär.

— Nåväl, sade Margareta, om dina dystra aningar skulle gå i uppfyllelse, min vackre kavaljer… vilket Gud förbjude… så svär jag vid detta kors, all du skall vara i min närhet så länge jag lever, vare sig du lever eller är död. Och om jag inte kan rädda dig ur den fara som du kastar dig in i för min skull och ensamt för min skull, då skall jag åtminstone skänka din stackars själ den tröst du begär och som du så väl förtjänat.

— Ännu ett ord, Margareta. Jag kan dö nu och fruktar inte längre för döden, men jag kan också leva. Det kan hända att vi lyckas. Kungen av Navarra kan bli konung och ni kan bli regerande drottning. Då kommer han att föra er med sig och den överenskommelse om att leva skilda åt, som ni gjort, kan brytas och i stället framkalla vår skilsmässa. Margareta, älskade Margareta, med ett enda ord har ni gjort mig lugn för döden, gör mig nu med ett ord lugn för livet.

— Åh, frukta ingenting, utropade Margareta och sträckte ännu en gång ut handen mot korset över silverskrinet. Om jag reser bort skall du följa mig, och om konungen vägrar att låta dig följa med, så stannar jag.

— Men ni skulle inte våga göra motstånd?

— Älskade Hyacinthe, sade Margareta, du känner inte Henrik. Han tänker för närvarande inte på någonting annat än på att bli konung, och för förverkligandet av denna önskan skulle han i detta ögonblick offra allt vad han äger och ännu mer vad han inte alls äger. Farväl…

Från och med denna afton var La Mole ej längre en vanlig favorit, och han kunde nu ännu högre [ 332 ]bära det huvud, som var bestämt för en så ljuv framtid.

Emellertid sjönk hans huvud dock ibland ned mot bröstet, hans kind bleknade och allvarliga tankar plöjde fåror i den förr så glättige, nu så lycklige unge mannens panna.