Drottning Margot/Kapitel 44
| ← XLIII. Förtroenden |
|
XLV. Orestes och Pylades → |
XLIV.
SÄNDEBUDEN.
Dagen därpå hade hela Paris' befolkning begivit sig till Faubourg Saint-Antoine, där det var bestämt att de polska sändebuden skulle komma in i staden. En avdelning schweizare höll folkhopen tillbaka och ryttartrupper höllo vägen öppen för de hovmän och hovdamer, som kommo före kortegen.
Snart visade sig en trupp ryttare i gula och röda dräkter med pälsbrämade mössor och kappor och breda kroksablar i händerna.
Efter denna första trupp kom en andra, som var utstyrd med en fullständigt orientalisk lyx. Den föregick sändebuden, vilka på ett praktfullt och storslaget sätt representerade det mest mytologiska av det sextonde århundradets kungadömen.
En av sändebuden var ärkebiskopen av Krakau. Han var klädd i en halvt prästerlig, halvt krigisk dräkt, som glittrade av guld och ädelstenar.
Bredvid biskopen gick vojvoden Lasco, en rik och mäktig herre med en konungs makt och stolthet. Efter dessa de båda förnämsta sändebuden kommo två andra vojvoder av hög börd, och därpå följde en mängd polska herrar, vilkas hästar med seldon av silke, guld och ädelstenar väckte folkmassans högljudda bifall. Trots sina nya och rika kläder voro de franska herrarna i själva verket alldeles fördunklade av de nykomna, som de föraktfullt kallat barbarer.
Ända in i det sista hade Katarina hoppats att mottagningen skulle bli inställd och att kungen på grund av sin sjuklighet skulle bli tvungen att ge vika. Men då dagen var inne och hon fick se Karl blek som ett lik ikläda sig kungamanteln, förstod hon att det var nödvändigt att åtminstone låtsas ge efter för denna järnvilja och började tro att det allra säkraste för Henrik av Anjou var att bege sig i den gyllene landsflykt till vilken han blivit dömd.
Med undantag av de få ord som Karl uttalat då han öppnat ögonen i samma ögonblick som hans mor lämnade hans rum hade han inte talat med Katarina en enda gång efter det uppträde som förorsakat hans sjukdom. Alla i Louvren visste att det hade ägt rum en förfärlig tvist mellan dem, men ingen kände anledningen därtill. Till och med de modigaste darrade inför den kyla och den tystnad som rådde. Det verkade på dem som lugnet före stormen.
Alla förberedelser voro vidtagna i Louvren. Men det var ej som förberedelserna till en fest, snarare då till en sorgehögtid. Var och en hade lytt order under passiv och dyster tystnad. Man visste att till och med Margareta hade varit nära att darra, och alla darrade.
Vad Paris beträffar, så såg det ut som stora städer i allmänhet bruka te sig vid liknande tillfällen, det vill säga allt gav intryck av brådska och nyfikenhet. Men den som denna dag givit närmare akt på stadens befolkning, skulle i det rörliga livet bland borgarna ha lagt märke till en mängd personer insvepta i vida kappor, vilka gjorde tecken åt varandra med handen på avstånd och talade med varandra med dämpad röst, när de kommo närmare varandra. Dessa personer föreföllo för övrigt ytterst intresserade av kortegen och voro de första som följde den. De tycktes alla taga order av en vördnadsvärd gubbe, vilkens mörka och livliga ögon trots det vita skägget och de grånande ögonbrynen gjorde intryck av ungdomlig handlingskraft. Denne gubbe var en av de första som lyckades komma in i Louvren och tack vare chefen för schweizarna, en ivrig hugenott, vilken trots sin omvändelse inte var det minsta katolik, kunde han få plats bakom sändebuden mitt emot Margareta och drottningen av Navarra.
Henrik, som genom La Mole blivit förberedd på att de Mouy skulle finnas bland menigheten under någon förklädnad, såg sig omkring åt alla håll. Till sist mötte hans blick gubbens och dröjde där. Ett tecken av de Mouy hade undanröjt alla hans tvivel. De Mouy var nämligen så väl förklädd, att till och med Henrik skulle tvivlat på att denne vitskäggige gubbe verkligen kunde vara identisk med hugenotternas tappre ledare, vilken några dagar förut försvarat sig så modigt.
Henrik viskade några ord i örat på Margareta, som nu också riktade blicken med de Mouy. Därpå blickade drottningens vackra ögon sökande omkring i salen. De sökte La Mole, men han var icke där.
Talen började. Det första var riktat till konungen. Lasco utbad sig å polska riksdagens vägnar hans samtycke till att Polens krona erbjöds en prins av Frankrikes kungahus.
Karl svarade med ett kort och tydligt medgivande. Han presenterade därpå sin broder hertigen av Anjou för de polska sändebuden och prisade därvid högt hans mod och tapperhet. Han talade på franska. En tolk översatte talet mening efter mening. Varje gång tolken talade kunde man se konungen föra en näsduk till munnen och för varje gång han åter tog bort den syntes en ny blodfläck därpå.
När Karl slutat sitt svar, vände sig Lasco mot hertigen av Anjou, bugade sig för honom och började ett tal på latin, i vilket han i den polska nationens namn erbjöd honom Polens krona.
Hertigen svarade på samma språk med en röst, vars sinnesrörelse han förgäves sökte undertrycka. Han förklarade däri, att han med tacksamhet mottog den ära man gjort honom. Karl stod alltjämt upprätt och såg på honom med orörlig och hotande örnblick.
När hertigen av Anjou slutat, tog Lasco kronan, som låg på ett rött sammetshyende, ur de polska ädlingarnas händer, och medan två polska herrar iklädde hertigen av Anjou purpurmanteln, räckte han kronan åt Karl.
Karl gjorde ett tecken åt sin bror. Hertigen av Anjou knäböjde framför honom och med egna händer satte han kronan på hans huvud. I detta ögonblick växlade de båda konungarna den mest hatfulla blick som någonsin växlats mellan två bröder.
Samtidigt ropade en härold:
— Alexander Edvard Henrik av Frankrike, hertig av Anjou, har nu blivit krönt till konung av Polen. Leve konungen av Polen!
Alla de församlade höjde ett samfält rop:
— Leve konungen av Polen!
Nu närmade sig Lasco mot Margareta. Den vackra drottningens tal hade sparats till sist. Lascos tal var mera en eloge än ett tal. Mannen från Sarmatien hade gripits av den beundran, som alla hyste för den vackra drottningen av Navarra. På Ovidii språk men med Ronsards stil förklarade han, att då han och hans kamrater lämnade Warschau i nattens mörker skulle de ej ha funnit vägen, om de ej liksom de tre vise männen från Österland kunnat följa tvenne stjärnor, vilka lyste allt klarare ju närmare de kommo Frankrike — drottningens av Navarra ögon. Han slutade sitt tal med att han var redo att göra som profetens efterföljare, vilka efter att ha förunnats den lyckan att se hans grav, stungo ut sina ögon, emedan de ej funno någonting i världen värt att beundra sedan de fått njuta av en så underbar syn.
Talet hälsades av livligt bifall av alla, av dem som förstodo latin därför att de delade talarens mening och av de andra därför att de ville låtsas ha förstått det.
Margareta gjorde först en behagfull bugning för den ridderlige polacken. Därpå började hon sitt svar på hans tal och fäste därvid hela tiden sin blick mot de Mouy.
»Quod nunc hac in aula insperati adestis exultaremus ego et rex conjux, nisi ideo immineret calamitas, scilicet non solum fratris sed etiam amici orbitas.»
(Er väntade närvaro här skulle ha fyllt mig och min make konungen med glädje, om den ej samtidigt medförde en stor olycka genom att den berövar oss icke blott en bror, utan även en vän.)
Dessa ord inneburo en dubbelmening. Det föreföll som om de åsyftade hertigen av Anjou men voro i själva verket riktade till de Mouy. Denne gjorde även ett tecken att han förstod.
Karl kunde ej erinra sig att ha läst denna mening i det tal som han fått läsa några dagar förut, men han fäste ej någon vidare betydelse vid Margaretas ord, som han visste blott var ett tal med artighetsbetygelser. För övrigt förstod han inte mycket latin.
Margareta fortsatte:
»Adeo dolemur a te dividi ut tecum proficisci maluissemus; sed idem fatum qou nunc sine ulla mora Lutetia, cedere juberis hac in urbe detinet. Proficiscere ergo, frater; proficiscere, amice; proficiscere sine nobis; proficiscentem sequuntur spes et desideria nostra.»
(Vi äro förtvivlade över att skiljas från dig, då vi helst skulle ha velat följa dig åt. Men samma öde som tvingar dig att lämna Paris håller oss kvar här i staden. Res därför, broder, res, vän, res utan oss. När du reser följes du av våra förhoppningar och våra välgångsönskningar.)
Man kan lätt tänka sig att de Mouy med spänd uppmärksamhet lyssnade till dessa ord som talades till sändebuden, men som i själva verket endast voro riktade till honom. Henrik hade redan ett par tre gånger skakat på huvudet för att låta den unge hugenotten förstå att hertigen av Alencon hade vägrat. Men detta tecken kunde ha varit en slump, och de Mouy skulle ej ha funnit det till fyllest om ej Margaretas ord hade givit honom full visshet. Men medan han såg på Margareta och ivrigt lyssnade till hennes ord råkade Katarina få syn på honom. Hon ryckte till som om hon träffats av en elektrisk stöt och tog sedan inte sin blick från denna del av salen.
— Det var en mystisk figur, tänkte hon, medan hon tog på sig en min som ceremonien fordrade. Vad kan det vara för en karl, som ser så uppmärksamt på Margareta och som Henrik och Margareta å sin sida tycktes ge akt på?
Emellertid fortsatte Margareta sitt tal, som från och med nu helt och hållet utgjorde ett passande svar på det polska sändebudets artigheter. Under tiden rådbråkade Katarina sin hjärna med att söka utfundera vem den vackre gubben kunde vara. Då kom ceremonimästaren bakifrån fram till henne och lämnade henne en liten parfymerad sidenpåse, som innehöll en hopvikt papperslapp. Hon öppnade sidenpåsen och tog fram papperet samt läste följande ord:
»Maurevel har tack vare ett hjärtstyrkande medel, som jag givit honom, nu äntligen lyckats skriva namnet på den som befann sig i kungens av Navarra rum. Det var herr de Mouy.»
— De Mouy… tänkte änkedrottningen, det var som jag anade. Men den här gubben… Åh, cospetto!… den där gubben är ingen annan än…
Katarina fixerade honom skarpt.
Därpå lutade hon sig mot kaptenen för hennes livvakt, som befann sig vid hennes sida och viskade:
— Se dit bort… men utan att det märks… se på herr Lasco, som just nu talar. Ser ni bakom honom en gubbe med vitt skägg och svarta sammetskläder?
— Ja, ers majestät, svarade kaptenen.
— Gott. Förlora honom inte ur sikte.
— Den som kungen av Navarra gör ett tecken åt?
— Ja, just han. Ställ er i porten till Louvren med tio man, och när han går ut så inbjud honom till konungens taffel. Om han följer er, så för honom till ett rum och håll honom kvar där som fånge. Om han gör motstånd, så bemäktiga er honom död eller levande. Skynda er.
Lyckligtvis hade Henrik, som inte brydde sig mycket om att lyssna till talen, råkat se på Katarina och inte en min i hennes ansikte hade undgått honom. Då han såg änkedrottningens blick riktad mot de Mouy blev han orolig. Och när han såg henne ge en befallning till gardeskaptenen förstod han allt.
Det var nu han gjorde det tecken som herr de Nancey lagt märke till och som betydde: Ni är upptäckt, rädda er genast.
De Mouy förstod tecknet, som kom som en lämplig avslutning på de ord Margareta riktat till honom. Han lät inte varna sig två gånger utan drog sig genast tillbaka bland mängden och försvann.
Henrik blev emellertid inte lugn förrän han såg herr de Nancey komma tillbaka till änkedrottningen och av dennas min förestod, att kaptenen kommit för sent.
Ceremonien var slut. Margareta växlade ytterligare några ord med Lasco utom ceremonielet, konungen reste sig vacklande och avlägsnade sig stödd på Ambroise Parés axel.
Han följdes av Katarina, som var alldeles blek av vrede, och Henrik av Anjou, som var stum av sorg.
Vad hertigen av Alencon beträffar, hade han hållit sig fullständigt i bakgrunden under hela ceremonien. Inte en enda gång hade Karl riktat sin blick på honom.
Den nye konungen av Polen var alldeles över sig given. Han kände på sig, att när han väl en gång kommit över gränsen, var han för alltid utestängd från möjligheten att vinna Frankrikes krona.
I stället för att följa konungen begav han sig in till sin mor. Hon försökte lugna honom.
— Min son, sade hon, har ni glömt Renés spådom? Var lugn, ni kommer inte att bli borta länge.
— Jag besvär er, min mor, sade hertigen av Anjou, vid första aning om att Frankrikes krona kan bli ledig, så underrätta mig…
— Var lugn, min son, sade Katarina, alltintill den dag vi båda vänta på skall det i mitt stall stå en sadlad häst och i mitt förmak skall en kurir vänta och i varje ögonblick vara beredd att bege sig till Polen.