Drottning Margot/Kapitel 46
| ← XLV. Orestes och Pylades |
|
XLVII. Värdeshuset La belle etoile → |
XLVI.
ORTHON.
En morgon, då morgonrodnaden bredde sitt rosenskimmer över himmeln och solen alltifrån sin uppgång spred den ljumma, doftande värme, som förebådar en vacker dag, kom en blek man stödd på en käpp med mödosamma steg ut ur ett litet hus bakom Arsenalen och tog vägen längs Rue du Petit-Muse.
I närheten av Saint-Antoine-porten tog han av åt vänster och gick in i Arbalestre-trädgården, vars portvakt mottog honom med djupa bugningar.
Det fanns ingen i trädgården. Men om det funnits någon fotgängare där, skulle hans uppmärksamhet säkert ha fallit på den bleke mannen. Hans långa mustascher, hans sätt att gå, som trots hans lidande utseende röjde soldaten, och hans hållning antydde, att det måste vara någon officer, som helt nyligen blivit sårad och som prövade sina krafter och hämtade ny styrka i solskenet.
Men — så egendomligt! — under den vida kappan, som den till synes fredlige mannen svept omkring sig, stucko två stora pistoler fram, som hängde på silverkrokar i hans bälte, en bredbladig dolk och en värja, som han näppeligen syntes i stånd att draga, så väldig var den, och som ideligen slog emot hans magra och darrande ben. Och ännu mer, trots sin ensamhet såg mannen sig omkring vid varje steg, som om han ville granska varje buske, varje dike och varje krök av vägen.
Så småningom kom han fram till ett slags berså, där han satte sig på en torvbänk framför ett litet bord, på vilket trädgårdsvakten, som samtidigt skötte en liten servering, efter en stund satte fram ett slags stärkande dryck.
Den sjuke mannen hade väl suttit där i tio minuter och i små klunkar druckit ur fajanskoppens innehåll, då hans likbleka ansikte plötsligt antog ett förfärande uttryck. Han hade fått syn på en ryttare insvept i en vid kappa komma från La Croix-Faubin längs den stig, som numera är Rue de Naples, och stanna nedanför bastionen.
Han hade ej varit där mer är fem minuter, och den bleke mannen, i vilken läsaren utan tvivel redan igenkänt Maurevel, hade knappt hunnit hämta sig från sin sinnesrörelse, då en page visade sig och gick fram till ryttaren.
Dold bland buskarna kring bersån kunde Maurevel vara vittne till och höra hela samtalet, vars stora betydelse för honom man lätt förstår, när man får veta, att ryttaren var de Mouy och pagen Orthon.
Båda sågo sig uppmärksamt omkring. Maurevel höll andan.
— Ni kan lugnt tala, herr de Mouy, sade Orthon, som var yngst och därför mindre misstänksam, det finns ingen här, som vare sig hör eller ser oss.
— Det är bra, svarade de Mouy. Du skall gå till madame de Sauve och lämna den här biljetten till henne personligen, om hon är hemma. Om hon inte är det, skall du lägga den bakom spegeln, där kungen brukar lägga sina brev. Och sedan skall du stanna kvar i Louvren och vänta. Om du får svar, skall du komma dit du vet och framföra det. Om du inte får något söker du upp mig i kväll på det ställe jag har sagt dig.
— Ja, jag vet, sade Orthon.
— Nu lämnar jag dig, jag har mycket att göra under dagens lopp. Du behöver inte göra dig någon brådska, det tjänar ingenting till, för du behöver inte vara i Louvren, innan han är där, och jag tror att han tar en lektion i falkjakt i dag på morgonen. Gå nu och visa dig modig. Du har blivit frisk igen och kommer för att tacka madame de Sauve för den godhet hon visat dig under ditt tillfrisknande. Gå nu.
Maurevel lyssnade med stirrande ögon och svettdrypande panna. Hans första impuls hade varit att ta en av sina pistoler och rikta den mot de Mouy. Men en rörelse som denne gjort, hade kommit kappan att glida undan, så att ett starkt harnesk kommit till synes. Det var därför sannolikt, att kulan skulle tillplattas mot detta harnesk eller också träffa ett ställe, där såret inte skulle bli dödligt. För övrigt var de Mouy fult frisk och väl beväpnad och skulle därför med lätthet nedgöra Maurevel, som var sårad. Maurevel lät därför med en suck sin pistol sjunka.
— Vilken otur! mumlade han. Att man inte skall få göra slut på honom här, utan andra vittnen än den där pojken, som mitt andra skott skulle passa så bra!
Men så kom han att tänka på, att den där biljetten, som Orthon skulle lämna madame de Sauve kanske var av större betydelse än till och med hugenottledarens liv.
— Nåja, mumlade han, ge dig iväg bara… det blir väl min tur någon gång.
Så fort de Mouy och pagen försvunnit, begav sig Maurevel raka vägen till Louvren, där han underrättade Katarina om allt vad som hänt och fick mottaga de tusen écus i guld, som han skulle ha fått för Henriks av Navarra arrestering.
— Jag skulle missta mig bra mycket, tänkte Katarina, om inte de Mouy är den mörka fläck, som René fann i béarnarens horoskop.
En kvart efter Maurevel anlände Orthon till Louvren och begav sig till madame de Sauves våning.
Där fann han Dariole ensam. Katarina hade skickat efter madame de Sauve och givit henne i uppdrag att skriva av vissa viktiga brev, varför hon sedan fem minuter tillbaka befann sig hos änkedrottningen.
— Nåväl, sade Orthon, jag skall vänta.
Därpå gick han in i baronessans sovrum och lade biljetten bakom spegeln, sedan han förvissat sig om, att han var ensam.
I samma ögonblick som han tog handen från spegeln kom Katarina in.
Orthon bleknade, ty det föreföll honom som om änkedrottningens snabba och genomträngande blick genast riktats mot spegeln.
— Vad gör du här? frågade Katarina. Söker du kanske madame de Sauve?
— Ja, ers majestät. Det är nu länge sedan jag såg henne och jag ville skynda mig att tacka henne för att hon inte skall anse mig otacksam.
— Du håller således av henne, den kära Charlotte?
— Ja, av hela min själ.
— Du är trofast, har man sagt mig.
— Ers majestät förstår nog att det endast är helt naturligt. Madame de Sauve har visat mig ett intresse som jag inte förtjänar, en simpel tjänare som jag är.
— När var det? frågade Katarina.
— När jag blev sårad, ers majestät.
— Vad nu… stackars barn, har du blivit sårad?
— Ja, ers majestät.
— När då?
— Det var den kväll, då man kom för att arrestera kungen av Navarra. Jag blev så rädd då jag fick se soldaterna, så att jag ropade på hjälp. Då fick jag ett slag i huvudet och föll avsvimmad till golvet.
— Stackars gosse! Och är du fullt frisk nu?
— Ja, ers majestät.
— Du söker således också kungen av Navarra och vill åter träda i tjänst hos honom?
— Nej, ers majestät. När kungen av Navarra fick reda på, att jag vågat sätta mig upp emot ers majestäts befallning, så ville han inte veta av mig längre.
— Verkligen? utbrast Katarina intresserad. Nåväl, då skall jag ta hand om saken. Men om du väntar på madame de Sauve, så väntar du förgäves. Hon är upptagen nere hos mig.
Som det kunde vara möjligt, att Orthon ännu ej fått tid att lägga biljetten bakom spegeln, gick Katarina in i madame de Sauves andra rum för att ge honom fullständig rörelsefrihet.
Orthon hade emellertid blivit orolig över änkedrottningens oväntade inträde och fruktade någon komplott mot hans herre. Samtidigt hörde han tre knackningar i taket. Det var den signal som han själv hade att ge sin herre i händelse av fara, då denne var hos madame de Sauve.
Dessa tre knackningar kommo honom att spritta till. Han skyndade fram till spegeln och tog biljetten.
Katarina stod bakom ett draperi och iakttog hans rörelser. Hon såg honom skynda fram till spegeln men fick ej klart för sig om det var för att lägga biljetten där eller ta den tillbaka.
— Men varför dröjer han? mumlade hon otåligt.
Strax därpå kom hon in i rummet med leende min.
— Är du ännu här, min gosse, sade hon. Vad väntar du på? Jag har ju sagt dig, att jag skulle ta mig an dig. Tvivlar du på när jag har sagt en sak?
— Gud bevare mig därifrån, ers majestät, svarade Orthon.
Därmed gick han fram till änkedrottningen, böjde knä och kysste hennes kjortelfåll, varefter han hastigt avlägsnade sig.
Då han kom ut i förrummet fick han syn på kaptenen för livvakten, som väntade på Katarina. Detta var allt annat än ägnat att förjaga hans misstankar utan tvärtom ökade dem.
Orthon hade knappt gått, förrän Katarina otåligt skyndade fram till spegeln. Men hon fann ingen biljett där.
Och dock var hon säker på att hon sett gossen närma sig spegeln. Det hade således varit för att ta tillbaka biljetten och inte för att lägga den där. Ödet gynnade verkligen alla hennes motståndare i lika mån. Ett barn blev en man i samma ögonblick som det började strida mot henne.
Hur hon än letade fann hon ingenting.
— Den olycklige! mumlade hon. Jag ville honom ingenting ont, men när han tog tillbaka biljetten beseglade han i och med detsamma sitt öde. Hör hit, herr de Nancey!
Herr de Nancey skyndade till.
— Vad önskar ers majestät? frågade han.
— Ni befann er nyss i förrummet?
— Ja, ers majestät
— Och ni såg ynglingen som gick ut, en gosse?
— Ja, alldeles nyss.
— Han kan väl inte ha hunnit långt?
— Knappt halvvägs utför trappan.
— Kalla honom tillbaka.
— Vad heter han?
— Orthon. Om han vägrar komma tillbaka, så för hit honom med våld. Men skräm inte upp honom, om han inte gör motstånd. Jag måste genast tala med honom.
Kaptenen för livvakten skyndade bort.
Som han antagit hade Orthon ej hunnit halvvägs utför trappan. Orthon gick nämligen långsamt i hopp om att få syn på madame de Sauve eller kungen av Navarra.
Då hörde han sitt namn ropas och ryckte till.
Hans första impuls var att fly. Men med en sinnesnärvaro, som man ej kunnat vänta av hans ålder förstod han strax därpå, att om han flydde var allt förlorat.
Han stannade därför.
— Vem ropar?
— Jag, herr de Nancey, svarade gardeskaptenen och kom nedspringande utför trappan.
— Men jag har mycket bråttom, sade Orthon.
— Det är hennes majestät, änkedrottningen, som vill tala med dig, sade herr de Nancey och skyndade fram till honom.
Gossen torkade kallsvetten ur pannan och vände om.
Kaptenen följde efter honom.
Katarina hade först tänkt låta arrestera ynglingen, låta visitera honom och bemäktiga sig biljetten. Såsom förevändning hade hon tänkt anklaga honom för stöld och hade redan tagit av sig en diamantnål för ändamålet. Men så kom hon att tänka på, att detta tillvägagångssätt kunde vara farligt för hennes planer, ty ryktet om arresteringen kunde nå fram till Henrik av Navarra och göra honom misstänksam.
— Nej, mumlade hon, det var en dålig idé! Men ändå… för en biljett, som kanske när allt kommer omkring inte har något värde?… Nåja, det är hans eget fel. Varför har den lille ormen inte lagt biljetten där han skulle lägga den? Jag måste ha den där biljetten.
I detta ögonblick kom Orthon in.
Katarinas ansikte måtte ha haft ett fruktansvärt uttryck, ty han stannade bleknande på tröskeln.
— Ers majestät har gjort mig den äran att kalla på mig, sade han. På vad sätt kan jag tjäna ers majestät?
— Jag skickade efter dig, min gosse, svarade Katarina, därför att jag tycker om ditt ansikte. Och som jag lovat ta hand om din framtid, vill jag genast hålla mitt löfte. Kom med mig… Kan du rida?
— Ja, ers majestät.
— Kom då in i mitt kabinett. Jag skall skicka dig med ett bud till Saint-Germain.
— Jag står till ers majestäts förfogande.
— Låt sadla en häst åt honom, de Nancey.
Herr de Nancey försvann.
— Kom nu, min gosse, sade Katarina.
Hon gick före och Orthon följde efter henne. Hon gick ned för en trappa samt genom några korridorer och trappor, tills hon kom fram till en dörr, som hon öppnade och stängde efter sig, sedan de båda gått in. Det var mörkt och dystert därinne. Katarina vände sig om mot gossen och såg på honom med sin genomträngande, panterlika blick.
— Var har du biljetten, som du skulle lämna till kungen av Navarra?
— Biljetten?… stammade Orthon.
— Ja, och som du i nödfall skulle lägga bakom spegeln?
— Jag… jag vet inte vad ers majestät menar.
— Den biljett, som de Mouy lämnade dig för en timme sedan i Arbalesteträdgården.
— Jag har ingen biljett, svarade Orthon. Ers majestät måste missta sig.
— Du ljuger, sade Katarina. Ge hit biljetten, så skall jag hålla det löfte jag givit dig.
— Vilket då, ers majestät?
— Jag skall göra dig rik.
— Jag har ingen biljett, ers majestät, upprepade gossen.
Katarina gnisslade tänder, men lyckades så småningom få fram ett småleende.
— Ge mig den, sade hon, så skall du få tusen écus i guld.
— Jag har ingen biljett, ers majestät.
— Tvåtusen écus.
— Det är omöjligt, ers majestät, jag har ju ingen,
— Tiotusen écus, Orthon.
Orthon såg vreden stiga upp i änkedrottningens ansikte och tänkte, att det nu endast fanns ett medel att rädda sin herre, och det var att svälja biljetten. Han förde handen till fickan. Katarina gissade hans avsikt och hejdade hans hand.
— Seså, kära barn, sade hon skrattande. När man vill fästa en tjänare vid sig skadar det inte att man försäkrar sig om han är trofast. Nu vet jag vad jag har att hålla mig till i fråga om dig. Se här har du min börs som en första belöning. Gå nu och lämna din herre biljetten och säg honom, att från och med i dag är du i min tjänst. Gå nu.
Därmed lade Katarina sin börs i den häpne ynglingens hand, tog några steg framåt och stödde handen mot väggen.
Orthon stod tvekande kvar. Han kunde inte tro, att faran var över.
— Se så, darra inte så där, sade Katarina, jag har ju sagt åt dig att du kan gå nu och att din lycka är gjord, när du kommer tillbaka.
— Tack, ers majestät, sade Orthon. Ers majestät förlåter mig således?
— Jag gör ännu mer, jag belönar dig. Du är en pålitlig framlämnare av kärleksbiljetter. Men nu glömmer du, att din herre väntar dig.
— Ja, det är sant, utbrast Orthon och skyndade mot dörren.
Knappt hade han emellertid tagit tre steg förrän golvet gav vika under hans fötter. Han sträckte ut armarna och utstötte ett skri av förfäran samt försvann i en av Louvrens oublietter, vars fallucka Katarina öppnat.
— Så där ja, mumlade Katarina, tack vare den där narrens envishet, måste jag nu gå ned hundrafemtio trappsteg.
Därpå gick hon tillbaka till sin våning, tände en blindlykta och gick nedför en vindeltrappa, som tycktes leda rakt ned i jorden. Där nere öppnade hon en järndörr.
Innanför denna dörr låg Orthon blödande och sönderslagen, men ännu vid liv. Bakom muren hörde man Seine brusa och inne i hålan stod vattnet ända upp till trappan.
Katarina gick in i den fuktiga och stinkande hålan, som redan varit vittne till så många liknande händelser, sökte igenom Orthons fickor och fick fatt i brevet. Sedan hon förvissat sig om, att det var det rätta, sparkade hon undan hans kropp. och tryckte på en fjäder, varvid golvet vände sig om och kroppen gled ut och försvann i floden. Därefter stängde hon dörren, gick uppför trappan, stängde in sig i sitt skrivrum och läste brevet, som innehöll följande ord:
»I afton klockan tio, Rue l'Arbre-Sec, värdshuset
La Belle Etoile. Om ni kommer, svarar ni ingenting,
om ni ej kommer, säger ni nej till den som lämnat
fram biljetten.
De Mouy de Saint-Phale.»
När Katarina läst igenom biljetten, gled ett
leende över hennes läppar. Hon begav sig genast
upp till madame de Sauve och lade biljetten
bakom spegeln. När hon sedan åter kom ned, mötte
hon kaptenen för livvakten i korridoren.
— Hästen står sadlad, ers majestät, sade han.
— Min käre baron, svarade Katarina, hästen behövs inte längre. Jag har talat med gossen, och han är verkligen alltför dum för att kunna uträtta uppdraget. Jag gav honom litet pengar och lät honom gå genom lilla gallerporten.
— Men ärendet, som ers majestät talade om?… Skall jag själv eller någon av mitt folk uträtta det?
— Nej, svarade Katarina, ni och ert folk få annat att göra i kväll
Därmed gick hon tillbaka till sina rum. Nu kände hon sig säker på att ha kungens av Navarra öde i sin hand.