Drottning Margot/Kapitel 47
| ← XLVI. Orthon |
|
XLVIII. De Mouy de Saint-Phale → |
XLVII.
VÄRDSHUSET LA BELLE ETOILE.
Två timmar efter den händelse som nyss blivit skildrad och som ej efterlämnat minsta spår, ej ens på Katarinas ansikte, återvände madame de Sauve till sina rum efter att ha slutat sitt arbete hos änkedrottningen. Strax efter henne kom Henrik in, och då han av Dariole fick veta att Orthon hade varit där, gick han genast fram till spegeln och tog biljetten.
Henrik kommer alldeles säkert att infinna sig vid mötet, hade Katarina tänkt, för om han inte skulle ha lust att gå dit, träffar han ju inte budbäraren, åt vilken han i så fall skulle säga nej.
I detta avseende misstog hon sig ej. Henrik frågade verkligen efter Orthon. Dariole upplyste honom om att denne gått sin väg tillsammans med änkedrottningen. Som han emellertid hade biljetten och visste att den stackars gossen var ur stånd att förråda honom, fattade han ingen misstanke.
Som vanligt intog han sin middag vid konungens bord. Kungen skämtade med honom över de misstag som han gjort sig skyldig till under morgonens falkjakt. Henrik ursäktade sig med att han var en bergsbo och inte en slättbo. Emellertid lovade han att lära sig falkjakt.
Katarina var mycket älskvärd, och då hon steg upp från bordet bad hon Margareta hålla henne sällskap under aftonens lopp.
Klockan åtta tog Henrik med sig två adelsmän och lämnade Louvren. Efter en lång omväg avskedade han dem vid Rue de Saint-Jacques, som om han skulle ge sig ut på ett kärleksäventyr. I hörnet av Rue des Mathurins träffade han på en ryttare, som var insvept i en vid kappa.
— Mantes, sade ryttaren.
— Pau, svarade Henrik.
Ryttaren steg genast av hästen. Henrik svepte in sig i hans kappa och red på omvägar till Rue l'Arbre-Sec samt bultade på porten till värdshuset La Belle Etoile.
La Mole satt inne i salen och skrev brev — det torde ej vara svårt att gissa till vem.
Coconnas var ute i köket hos mäster La Hurière och såg på hur denne stekte sex rapphöns på spett och diskuterade med sin vän värdshusvärden om hur pass stekta de skulle vara när de togos från spettet.
Det var i detta ögonblick som Henrik bultade på porten. Gregoire gick och öppnade samt förde hästen till stallet medan den resande inträdde och stampade i golvet med stövlarna som för att värma sina stelfrusna fötter.
— Mäster La Hurière, ropade La Mole, här kommer en adelsman och frågar efter er.
La Hurière kom ut och mätte Henrik från huvud till fot. Den vida kappan av grovt tyg tycktes ej inge honom någon vidare respekt.
— Vem är ni? frågade han kungen.
— Guds blod! sade Henrik och gjorde en åtbörd mot La Mole; den där herrn har nyss sagt det. Jag är en adelsman från Gascogne som nyss kommit till Paris för att visa mig vid hovet.
— Vad vill ni?
— Jag vill ha ett rum och en supé.
— Hm, brummade La Hurière, har ni någon betjänt?
— Nej, svarade Henrik, men jag tänker skaffa mig en när jag gjort lycka vid hovet.
— Jag hyr inte ut rum utan att samtidigt få hyra ut åt en betjänt, sade La Hurière.
— Inte ens om jag betalar supén med en rosennobel?
— De var verkligen frikostigt, sade La Hurière och såg misstänksamt på Henrik.
— Jag tänker i alla fall tillbringa kvällen och natten i ert värdshus, som en landsman rekommenderat. Han kommer hit i kväll och supérar med mig. Har ni gott vin?
— Ja, själve béarnaren dricker inte bättre.
— Det är bra, det skall jag betala särskilt för. Åh se där, där kommer just min vän.
Dörren öppnades verkligen i detta ögonblick och en andra adelsman inträdde. Han var åtskilligt äldre än den förstkomne och bar en väldig huggvärja vid sidan.
— Ni är punktlig, ser jag, min unge vän, sade han. Det är verkligen bra gjort att komma så på minuten efter att ha tillryggalagt tvåhundra lieues.
— Var önska herrarna supén, frågade La Hurière. Här eller i ert rum?
— Var ni vill.
— Mäster La Hurière, sade La Mole och kallade till sig värdshusvärden. Befria oss från de där båda hugenotterna. Coconnas och jag kan inte tala ogenerat om våra angelägenheter i deras närvaro.
— Servera supén i rum nummer två, tredje våningen, sade La Hurière till Gregoire. Får jag be herrarna vara så goda och stiga dit upp.
De båda nykomna följde efter Gregoire, som gick före och lyste dem.
La Mole följde dem med ögonen tills de försvunnit. När han därpå vände sig om, såg han Coconnas sticka fram huvudet i köksdörren. Han stirrade med stora ögon och vidöppen mun och såg högst förvånad ut.
La Mole gick fram till honom.
— Guds död! utbrast Coconnas, såg du?
— Vad då?
— De båda adelsmännen.
— Än sen?
— Jag skulle kunna svära på att det var…
— Vilka då?
— Kungen av Navarra och han med den körsbärsröda kappan.
— Svär så mycket du vill, men gör det inte för högt.
— Du kände således också igen dem?
— Javisst.
— Vad ha de här att göra?
— Kan du inte ana det?
— Någon kärleksaffär?
— Utan tvivel.
— Tror du det?
— Det är jag säker på.
— La Mole, vet du vad, jag tycker bättre om värjstyng än sådana där kärleksaffärer. Jag var beredd att svära nyss, men nu slår jag vad.
— Vad slår du vad om?
— Att det gäller någon sammansvärjning.
— Bah… du är tokig!
— Jo… jag skall säga dig, att…
— Jag skall säga dig, att om de hålla på med någon sammansvärjning, så är det deras sak.
— Ja, det är sant. För resten, tillade Coconnas, så är jag inte längre i hertigens tjänst. De må göra vad de vill.
Som rapphönsen nu voro lagom stekta enligt Coconnas' smak kallade han på mäster La Hurière och sade åt honom att ta dem från spettet.
Under tiden slogo sig Henrik och de Mouy ned i det rum som blivit dem anvisat.
— Nå, har ers majestät träffat Orthon? frågade de Mouy, när Gregoire dukat bordet.
— Nej, men jag fick biljetten som låg bakom spegeln. Jag antar att pojken blev rädd, för drottning Katarina kom just som han var där. Jag var en smula orolig ett slag, för Dariole talade om för mig att änkedrottningen talade med honom en lång stund.
— Åh, det är ingen fara, pojken är pålitlig. Visserligen är änkedrottningen slug, men jag är säker på att han kan hålla henne stången.
— Har inte ni heller träffat honom sedan? frågade Henrik.
— Nej, men jag träffar honom i kväll.
— Och den där karlen i hörnet av Rue des Mathurins, hur är det med honom?
— Vilken karl?
— Han som lämnade mig sin häst och kappa, är han att lita på?
— Det var en av våra trognaste. För övrigt känner han inte igen ers majestät och vet inte vad frågan gäller.
— Således kan vi resonera i lugn och ro.
— Ja, det finns inte minsta tvivel om det. För resten ha vi La Mole här på vakt.
— Utmärkt.
— Nåväl, ers majestät, vad svarade hertigen av Alencon?
— Han vill inte längre ge sig av. Han har givit mycket tydligt besked i det avseendet. Hertigens av Anjous val till kung av Polen och kungens illamående ha ändrat alla hans planer.
— Det är således han, som har gjort vår plan om intet!
— Ja.
— Då kommer han att förråda oss.
— Inte än. Men han kommer att förråda oss vid första tillfälle som erbjuder sig.
— En sådan feg och lömsk människa! Varför har han inte svarat på de brev jag skrivit till honom?
— För att ha bevis emot er utan att därför blottställa sig själv. Emellertid är allt förlorat nu, inte sant, min käre de Mouy?
— Tvärtom, ers. majestät. Allt är vunnet. Ni vet ju, att hela partiet, åtminstone prinsens av Condé anhängare, äro er tillgivna och bara ha låtsats anknyta förbindelser med hertigen för att kunna använda honom som ett slags skydd. Och efter högtidligheterna vid de polska sändebudens mottagande har jag arrangerat om allting, och allesammans tänka nu blott på er. Hundra man skulle ha varit nog för en flykt tillsammans med hertigen av Alencon, men nu har jag samlat femtonhundra. Om åtta dagar skola de stå färdiga på vägen till Pau. Det kommer inte att bli en flykt, det blir en reträtt. Äro femtonhundra man nog, ers majestät, anser ni er trygg i spetsen för en armé? Henrik log och klappade honom på axeln.
— Du vet nog, de Mouy, sade han, och du är för resten den ende som vet det, att kungen av Navarra inte är så rädd av sig som det ser ut.
— Visst vet jag det, ers majestät, och jag hoppas att hela Frankrike snart kommer att få reda på det. Men när man konspirerar, så är det nödvändigt att lyckas. Det första villkoret för att man skall lyckas är att man är beslutsam. Och för att kunna vara beslutsam och rask i handling måste man vara övertygad om att man skall lyckas. Nåväl, ers majestät, fortfor de Mouy, om åtta dagar blir det ju jakt…
— Utan tvivel.
— Nåväl, allt förefaller mig lugnt. Hertigen av Anjou är borta, ingen tänker längre på honom. Kungen blir allt kryare för varje dag. Förföljelserna mot oss ha nästan alldeles upphört. Ställ er in med änkedrottningen och med hertigen av Alencon. Förklara för honom att ni inte kan ge er iväg utan honom. Försök förmå honom att tro det… det blir nog det svåraste
— Var lugn, han kommer att tro det.
— Tror ni att han har så stort förtroende för er?
— Nej, gudbevars, men han tror allt vad drottningen av Navarra säger åt honom.
— Och hon står helt och hållet på vår sida?
— Ja, det har jag sett bevis på. För resten är hon ärelysten, och Navarras krona, som hon inte har, bränner hennes panna.
— Underrätta mig tre dagar före jakten var den kommer att äga rum. När ni sedan ser La Mole framför er, så följ efter honom.
— Det är överenskommet, de Mouy.
— Har ers majestät pengar?
Henrik gjorde den karaktäristiska grimas, som han fick göra hela sitt liv som svar på denna fråga.
— Inte så värst mycket, svarade han, men jag tror att Margot har.
— Nåväl, vare sig det nu är era egna eller hennes, tag med er så mycket som möjligt.
— Och vad kommer du att göra under tiden?
— Sedan jag klarat av ers majestäts angelägenheter hoppas jag att ers majestät tillåter mig att sysselsätta mig en smula med mina egna.
— Gör det, de Mouy. Men vad är det för angelägenheter?
— Jo, ers majestät, Orthon har talat om för mig, att han i närheten av Arsenalen mött den där boven Maurevel, som har kryat till sig tack vare Renés omsorger och som nu värmer sig i solskenet som den orm han är.
— Aha, jag förstår, sade Henrik.
— Jaså, ers majestät förstår, det är bra…
— Ja, sköt du om dina egna angelägenheter, min vän, sade Henrik. Apropå, du är väl nöjd med La Mole, eller hur?
— Åh, det är en utmärkt människa, helt och hållet tillgiven ers majestät. På honom kan ni lita lika bra som på mig… och han är tapper…
— Och framför allt kan han tiga, Han skall också få följa med till Navarra. När vi väl en gång kommit dit, skall vi se till hur man bäst skall kunna belöna honom.
Just som Henrik uttalade dessa ord med ett sarkastiskt leende, öppnades dörren eller snarare slogs den in, och den person han talade så berömmande om kom in, blek och upprörd.
— Fort, ers majestät, fort! utropade han. Huset är omringat.
— Omringat! utbrast Henrik och sprang upp. Av vem då?
— Av kungens livvakt.
— Jaså, sade de Mouy och drog fram sina pistoler ur bältet, det blir tydligen slagsmål!
— Här hjälpa inga pistoler, här hjälper det inte att slåss, utropade La Mole. Vad förmår ni mot femtio man?
— Han har rätt, sade kungen, och om det finns någon reträttväg…
— Det finns det, ers majestät, jag har själv använt mig av den, och om ers majestät bara vill följa med mig…
— Och de Mouy?
— Herr de Mouy kan också följa med. Men det är bråttom.
Nu hördes steg i trappan.
— Det är för sent, sade Henrik.
— Åh, om man bara kunde uppehålla dem i fem minuter, utropade La Mole, så kan jag ansvara för kungen.
— Ansvara då för honom, sade de Mouy, jag åtar mig att uppehålla dem. Skynda på, ers majestät.
— Men vad skall du göra?
— Oroa er inte för det, ers majestät. Skynda er nu…
Därmed tog de Mouy bort kungens tallrik, servett och glas för att det skulle se ut som om han varit ensam vid bordet.
— Kom, ers majestät, kom! bad La Mole och fattade kungens arm samt drog honom med sig uppför trappan.
— De Mouy! Min tappre de Mouy! utbrast Henrik och räckte den unge mannen handen.
De Mouy kysste hans hand, sköt ut Henrik ur rummet, stängde dörren och drog för regeln innanför.
— Jag förstår, sade Henrik, han kommer att låta ta sig, medan vi klara oss. Men vem tusan kan ha förrått oss?
— Kom, ers majestät, kom, de komma upp!
Skenet från flera facklor började nu verkligen lysa i den trånga trappan, medan klirrandet av vapen kunde höras där nedanför.
— Fort, fort, ers majestät sade La Mole.
Han drog konungen med sig i mörkret uppför två trappor, stötte upp en dörr och reglade den sedan, varefter han öppnade ett fönster.
— Är ers majestät rädd för att promenera på taken? frågade han.
— Jag, en bergsbo! utbrast Henrik.
— Följ då efter mig, ers majestät. Jag skall visa vägen.
La Mole klättrade först ut genom fönstret, gick ut på en avsats på taket nedanför, tills han kom till ena fördjupning mellan två tak. Här fanns en vindskupa utan fönster, och därifrån kom man in på en vind.
— Nu är er majestät i hamn, sade han.
— Skönt, sade Henrik och torkade svetten ur pannan.
— Nu går alltsammans av sig självt, återtog La Mole. Från vinden leder en trappa, från trappan en gång, och från den kommer man ut på gatan. Jag har själv använt den här vägen, ers majestät, en natt som inte var mindre förfärlig än denna.
— Gå före, sade Henrik.
La Mole gled först in genom fönstret, öppnade dörren från vindskupan och visade kungen på det rep, som tjänade som ledstång.
— Den här vägen, ers majestät, sade han.
Mitt i trappan stannade Henrik. Han befann sig vid ett fönster, som vette ut mot värdshusgården. Han kunde se soldaterna vimla därnere med facklor eller värjor i händerna.
Plötsligt fick han syn på de Mouy, som gick mitt i en grupp soldater. Han hade lämnat ifrån sin värja och följde lugnt med.
— Stackars pojke, utbrast Henrik. En så tapper och trofast man!
— Ers majestät ser väl hur lugn han är, inföll de La Mole. Jag tror till och med att han skrattar. Då måste han fundera på något lyckat spratt… som ers majestät vet är det högst sällan han skrattar.
— Och hur har det gått för den unge mannen som var i ert sällskap?
— Menar ers majestät Coconnas?
— Ja, vart har herr de Coconnas tagit vägen?
— Åh, ers majestät, för honom är jag inte det minsta orolig. När han fick syn på soldaterna, så frågade han mig:
»— Riskera vi någonting?»
»— Ja, huvudet», svarade jag.
»— Kommer du att klara dig?»
»— Jag hoppas det.»
»— Nå, då skall jag göra det också», sade han. Och jag kan svära på, att han gjort det. Om man fångar Coconnas, så kan jag försäkra ers majestät, att det måste vara för att han vill bli infångad.
— Nå, då går ju allting bra, sade Henrik. Låt oss nu försöka komma tillbaka till Louvren.
— Ingenting är lättare, ers majestät, sade La Mole. Vi sveper in oss i våra kappor och gå vår väg. Gatan är full av folk som skyndat till vid oväsendet. Man kommer att ta oss för nyfikna åskådare.
Den enda svårighet som Henrik och La Mole hade att komma ut var också folkträngseln på gatan.
Båda två lyckades smyga sig undan till Rue d'Averon. Då de kommo fram till torget Saint-Germain-l'Auxerrois sågo de de Mouy och hans eskort marschera förbi med kaptenen för den kungliga livvakten, herr de Nancey, i spetsen.
— Jaså, han skall föras till Louvren, tror jag utbrast Henrik. För tusan, då kommer gallerportarna att vara stängda. Man kommer att ta reda på namnet på var och en som går in. Och om man nu får se mig komma till Louvren efter honom, kommer detta att bli ett visst bevis för att jag varit tillsammans med honom.
— Nå, men ers majestät kan väl komma in i Louvren på annat sätt än genom gallerportarna, inföll La Mole.
— Hur tusan skall jag kunna det?
— Ers majestät har ju drottningens av Navarra fönster!
— Ventre-Saint-Gris! utbrast Henrik. Ni har alldeles rätt, herr de La Mole. Att jag inte kom att tänka på det själv!… Men hur skall man kunna underrätta drottningen?
— Åh, svarade La Mole, i vördnadsfullt tacksam ton och bugade sig, ers majestät kastar ju sten så bra!…