Drottning Margot/Kapitel 48
| ← XLVII. Värdeshuset La belle etoile |
|
XLIX. Två huvuden till en krona → |
XLVIII.
DE MOUY DE SAINT-PHALE.
Denna gång hade Katarina vidtagit så stora försiktighetsmått, att hon kände sig fullkomligt säker på sin sak.
Därför hade hon avskedat Margareta vid tiotiden, fullt och fast övertygad om — vilket för övrigt var alldeles riktigt — att drottningen av Navarra var okunnig om vad som var i görningen mot hennes make. Därpå hade hon gått in till konungen och bett honom vänta med att gå och lägga sig.
Förbryllad över den triumferande min, som Katarina trots sin stora förställningskonst ej kunde låta bli att visa, frågade Karl henne vad som var på färde. Hon svarade endast:
— Jag kan endast säga en sak, och det är att ers majestät i kväll kommer att bli befriad från en av sina värsta fiender.
Karl rynkade ögonbrynen, som om han ville säga: Vi få väl se… Han visslade på sin stora vinthund, som ödmjukt kom fram till honom och lade sitt fina huvud mot hans knä.
Efter några minuter hördes ett pistolskott på borggården.
— Vad är det där? frågade Karl och rynkade ögonbrynen, medan vinthunden sprang upp och spetsade öronen.
— Det är ingenting, svarade Katarina, Bara en signal.
— Vad betyder den signalen?
— Den betyder, att från och med detta ögonblick är ers majestäts ende, verklige fiende ur stånd att skada er.
— Han man dödat någon? frågade Karl med en härskarblick, som antydde att det endast tillkom konungen att bestämma över liv och död.
— Nej, ers majestät, man har endast arresterat ett par personer, svarade Katarina.
— Jaså, mumlade Karl, återigen en av dessa hemliga intriger och komplotter, som kungen inte har någon del i! För djävulen, jag är fullvuxen nu, tillräckligt vuxen för att kunna ta vara på mig själv. Bege er ni till Polen, min mor, om ni nödvändigt vill regera, men här gör ni orätt i att blanda er i spelet, det säger jag ifrån.
— Min son, svarade Katarina, det är nu sista gången jag blandar mig i era angelägenheter. Men det här är en sak som jag hållit på med länge och som ni alltid givit mig orätt i. Jag var angelägen om att visa ers majestät, att jag i alla fall hade rätt.
I detta ögonblick hördes folk komma in i vestibulen och på muskötkolvarnas slag mot golvet kunde man förstå att det var en trupp soldater som gjorde halt.
Nästan omedelbart därefter begärde herr de Nancey företräde hos kungen.
— Låt honom komma in, sade Karl livligt.
Herr de Nancey kom in, bugade sig för kungen och vände sig därpå mot Katarina.
— Ers majestäts befallningar ha blivit utförda, sade han. Han är arresterad.
— Vad nu… han! utropade Katarina häftigt Har ni inte tagit mer än en?
— Han var ensam, ers majestät.
— Satte han sig till motvärn?
— Nej, han satt helt lugnt och superade i ett rum och lämnade ifrån sig sin värja genast han anmodades därom.
— Vem då? frågade kungen.
— Ers majestät kommer att få se, svarade Katarina. Låt föra in fången, herr de Nancey.
Fem minuter därefter infördes de Mouy.
— De Mouy! utbrast kungen. Vad skall detta betyda?
— Tillåter ers majestät, att jag gör samma fråga? sade de Mouy lugnt.
— I stället för att besvära hans majestät med frågor, herr de Mouy, inföll Katarina, bör ni tala om för honom, vem det var som befann sig i kungens av Navarra rum en viss natt och vad det var för en upprorsmakare som gjorde motstånd mot hans majestäts befallning och dödade två av hans soldater samt sårade herr de Maurevel.
— Ja, sade Karl och rynkade på ögonbrynen, vet ni vad den mannen heter, herr de Mouy?
— Ja, ers majestät. Önskar ers majestät veta det?
— Jag erkänner att det skulle bereda mig ett nöje.
― Nåväl, ers majestät, han heter de Mouy de Saint-Phale.
— Var det ni?
— Ja, ers majestät.
Katarina tog häpen ett steg tillbaka.
— Hur kan det komma sig, frågade Karl, att ni vågade göra motstånd mot konungens befallning?
— För det första, ers majestät, visste jag ej att det fanns någon befallning av ers majestät, för det andra tänkte jag bara på en sak, och det var att jag hade framför mig herr de Maurevel, min fars och amiralens mördare. Jag erinrade mig då, att ers majestät för ett och ett halvt år sedan, på kvällen den 24 augusti, just i det här rummet lovade mig att hämnas på mördaren. Som allvarliga händelser passerat sedan dess, trodde jag att ers majestät mot sin vilja avstått från denna föresats. Då jag fick syn på Maurevel trodde jag att det var försynen som sänt honom i min väg. Ers majestät vet redan det övriga. Jag sköt på mördaren och på de andra, som jag tog för banditer som han.
Karl svarade ej. Hans vänskap för Henrik hade kommit honom att se saker och ting från en helt annan synvinkel än förut, och detta hade mer än en gång rentav gjort honom förskräckt.
— Men, inföll änkedrottningen, vad hade ni hos kungen av Navarra att göra vid en så sen timme?
— Åh, svarade de Mouy, det är en lång historia… men om ers majestät har tålamod att höra på…
— Ja, sade Karl, berätta, jag vill det.
— Jag lyder, ers majestät, svarade de Mouy och bugade sig.
Katarina satte sig och såg oroligt på den unge mannen.
— Låt höra, sade Karl. Kom hit, Actéon!
Hunden intog åter samma plats som innan fången blivit införd.
— Ers majestät, började de Mouy, jag kom till konungen av Navarra som representant för era trogna protestantiska undersåtar.
Katarina gjorde ett tecken åt Karl IX.
— Var lugn, min mor, sade kungen, jag hör vartenda ord. Fortsätt, herr de Mouy, fortsätt.
— Jag kom, fortfor de Mouy, för att underrätta konungen av Navarra om att hans avsvärjande av sin religion berövat honom hugenottpartiets förtroende. Minnet av hans far, Antoine de Bourbon, och framför allt av hans mor, den modiga Jeanne d'Albret, vilkens namn är kärt bland oss, hade emellertid förmått oss att visa honom den hänsynen att be honom avstå från sina rättigheter till Navarras krona.
— Vad säger han? utbrast Katarina, som trots sin självbehärskning ej kunde låta bli att ropa till vid denna oväntade chock.
— Jaså, sade Karl. Det förefaller mig i alla fall som om den där kronan, som man så lättvindigt kastar boll med, skulle tillhöra mig en smula också.
— Ers majestät, hugenotterna äro mer än några andra medvetna om ers majestäts överhöghet. De hoppades också att ers majestät skulle samtycka att placera denna krona på ett huvud, som är ers majestät mycket kärt.
— Vad nu, utbrast Karl, på ett huvud som är mig kärt säger ni! För djävulen, vilket huvud talar ni om? Jag förstår er inte.
— Jag talar om hans höghet hertigen av Alencon.
Katarina blev alldeles dödsblek och formligen slukade de Mouy med vredesblixtrande blick.
— Visste min bror hertigen av Alencon om detta?
— Ja, ers majestät.
— Och han förklarade sig villig att ta emot Navarras krona?
— Ja, under förutsättning av ers majestäts samtycke, som han hänvisade oss till.
— Aha, utbrast Karl. Ja, det är verkligen en krona, som skulle passa vår bror hertigen av Alencon alldeles förträffligt. Att jag inte kommit att tänka på det förut! Tack, de Mouy, hjärtligt tack! När ni får dylika idéer, är ni alltid välkommen hit.
— Ers majestät skulle långt förut ha blivit underrättad om alltsammans, om inte den ledsamma historien i Louvren hade kommit mig att frukta att jag råkat i onåd hos ers majestät.
— Men, inföll Katarina, vad hade kungen av Navarra att säga om denna plan?
— Kungen, ers majestät, han underkastade sig vår önskan och hans avsägelse låg redan färdig.
— I så fall, utbrast Katarina, bör ni ju ha avsägelsen?
— Ja, ers majestät, jag har den händelsevis på mig, daterad och undertecknad.
— Undertecknad före uppträdet i Louvren? frågade Katarina.
— Ja, dagen förut, tror jag.
Därmed drog de Mouy upp ur fickan en handling, vari Henrik avsade sig kronan till förmån för hertigen av Alencon. Den var undertecknad av honom och daterad den uppgivna dagen.
— Ja, verkligen, sade Karl, allt är i ordning.
— Vad begärde Henrik i gengäld för sin avsägelse?
— Ingenting, ers majestät. Konung Karls vänskap, förklarade han, skulle ge honom riklig ersättning för förlusten av en krona.
Katarina bet sig harmset i läppen och vred sina vackra händer.
— Allt det där stämmer ju utmärkt, de Mouy, sade kungen.
— Men, återtog änkedrottningen, om allting var klart mellan er och kungen av Navarra, varför stämde ni möte med honom i kväll?
— Jag, ers majestät… med kungen av Navarra? frågade de Mouy. Den som arresterade mig kan intyga att jag var ensam. Ers majestät kan kalla på honom.
— Låt herr de Nancey komma in, sade konungen,
Kaptenen för livvakten kom åter in.
— Herr de Nancey, frågade Katarina ivrigt, var herr de Mouy ensam i värdshuset Vackra Stjärnan?
— Ja, i rummet ers majestät, men inte i värdshuset.
— Aha, utbrast Katarina. Vem var det som var i hans sällskap?
— Jag vet inte om han var i sällskap med herr de Mouy, ers majestät. Det enda jag vet är att han kom undan genom en bakport efter att ha kastat omkull ett par av mina soldater.
— Ni kände väl igen honom, inte sant?
— Nej, inte jag, men mina soldater.
— Vem var det? frågade Karl.
— Det var greve Annibal de Coconnas.
— Annnibal de Coconnas, upprepade kungen i dyster och drömmande ton. Var det inte han som ställde till ett så förfärligt blodbad på hugenotterna under Bartolomeinatten?
— Jo, det var han, herr de Coconnas, i tjänst hos Hans höghet hertigen av Alencon, svarade herr de Nancey.
— Det är bra, sade kungen. Ni kan gå, herr de Nancey. Men för framtiden bör ni komma ihåg en sak…
— Vad då, ers majestät?
— Att ni är i min tjänst och att ni inte har att lyda någon annan än mig.
Herr de Nancey avlägsnade sig baklänges och bugade sig vördnadsfullt.
De Mouy smålog ironiskt mot Katarina.
Det uppstod ett ögonblicks tystnad. Änkedrottningen tvinnade på fransarna i sitt skärp. Karl smekte sin hund.
— Men hur tänkte ni gå till väga? frågade Karl. Tänkte ni bruka våldsamma medel?
— Mot vem då, ers majestät?
— Mot kung Henrik, mot hertig Frans eller mot mig?
— Ers majestät, vi ha ju kung Henriks avsägelse, hertigens samtycke och som jag nyss hade den äran att säga ers majestät, stodo vi just i begrepp att anhålla om ers majestäts godkännande, då den ledsamma historien med herr de Maurevel inträffade.
— Nåväl, min mor, sade Karl, jag kan inte se någonting ont i allt det här. Ni är i er fulla rätt, herr de Mouy, då ni begär en konung. Ja, Navarra kan mycket väl få vara ett kungarike för sig. Och ännu mer, det kungariket är som skapat för min bror Alencon, som alltid gått och längtat efter en krona till den grad att han inte kan vända blicken från en, så länge vi bära den. Det enda hindret man skulle kunna tänka sig mot denna tronbestigning skulle vara Henriks rättigheter. Men eftersom Henrik frivilligt avstår från dem…
— Ja, ers majestät, frivilligt.
— Så förefaller det som om det skulle vara Guds vilja! Herr de Mouy, ni är fri och kan återvända till era trosförvanter, som jag har behandlat… en smula hårt, det må erkännas, men det är en sak mellan Gud och mig. Och säg dem, att eftersom de vill ha min bror hertigen av Alencon till kung av Navarra, så skall konungen av Frankrike låta dem få sin vilja fram. Från och med detta ögonblick är Navarra ett kungarike och dess monark heter Frans. Jag begär inte mer än åtta dagar för att sätta min bror i stånd att lämna Paris med den pomp och ståt som en konung ägnar och anstår. Gå nu, herr de Mouy… Herr de Nancey, låt herr de Mouy passera, han är fri.
— Ers majestät, sade de Mouy och tog ett steg framåt, tillåter ers majestät…
— Ja, sade kungen.
Därmed räckte han den unge hugenotten sin hand.
De Mouy böjde knä och kysste vördnadsfult konungens hand.
— Apropå, sade Karl just som de Mouy skulle resa sig upp igen, har ni inte begärt rättvisa mot den där boven Maurevel?
— Jo, ers majestät.
— Jag vet inte var han finns, så jag kan inte göra någonting åt saken, för han håller sig undan. Skaffa er därför rättvisa själv, det bemyndigar jag er till, och det med största nöje.
— Åh, utropade de Mouy, ers majestät överhopar mig med sin godhet. Ers majestät kan vara lugn — jag vet visserligen inte heller var han finns, men jag skall nog ta reda på honom.
Därmed bugade sig de Mouy djupt för konungen och änkedrottningen samt avlägsnade sig utan att de soldater som arresterat honom gjorde en rörelse för att hålla honom kvar. Tre timmar därefter befann han sig i säkerhet långt borta från Paris.
Katarina undertryckte sin harm och begav sig till Margaretas våning.
Där fann hon Henrik i nattrock och synbarligen i begrepp att gå till sängs.
— Satan, mumlade hon, må hjälpa en stackars drottning, som Gud har övergivit!