Drottning Margot/Kapitel 49
| ← XLVIII. De Mouy de Saint-Phale |
|
L. Jaktboken → |
XLIX.
TVÅ HUVUDEN TILL EN KRONA.
— Bed hertigen av Alencon komma hit, hade Karl befallt, då han tog avsked av sin mor.
Herr de Nancey, som efter kungens uppmaning nyss numera endast var hågad att lyda honom, skyndade ögonblickligen att utföra hans befallning.
Hertigen av Alencon ryckte till. Han hade alltid darrat för Karl, och nu hade han så mycket större skäl därtill, då han konspirerade mot honom.
Han begav sig emellertid icke desto mindre till sin bror med låtsad iver.
Karl stod och visslade på en jaktvisa.
Då hertigen kom in, märkte han i Karls glasaktiga ögon en av de hatfulla blickar som han så väl kände igen.
— Ers majestät ville tala vid mig. Här är jag nu. Vad önskar ers majestät?
— Jag ville bara säga dig, min, käre bror, att i gengäld för den stora vänskap som du hyser för mig har jag beslutat mig för att göra för er vad ni mest av allt önskar.
— För mig, ers majestät?
— Ja, för er. Leta i ert minne… erinrar ni er inte någonting, som ni har gått och drömt om på sista tiden utan att våga be mig om det. Det är just den saken jag vill ge er.
— Ers majestät, sade Frans, jag svär att jag önskar ingenting ammat än att ers majestät måtte förbli vid god hälsa.
— I så fall bör ni vara nöjd, min bror, mitt illamående har gått över sedan polackerna givit sig iväg. Tack vare Henrik undgick jag ett rasande vildsvin, som ville slita mig i stycken, och jag mår nu så bra att ingen mår bättre i hela riket. Ni kan därför utan att visa er som en dålig bror önska er någonting annat än att jag är vid god hälsa.
— Jag önskar ingenting, ers majestät.
— Jovisst, Frans, jovisst, sade konungen otåligt, ni önskar Navarras krona, eftersom ni har kommit överens med Henriot och de Mouy, med den ene att han skall avstå från kronan och med den andre att han skall skaffa er den. Nåväl, Henriot avstår från Navarras krona och de Mouy har framfört er begäran, varför den där kronan som ni eftersträvar…
— Vad? frågade hertigen av Alencon med darrande röst.
— För djävulen, den tillhör er.
Hertigen bleknade fruktansvärt. Strax därpå spred sig en brännande rodnad över hans kinder. Den ynnest konungen beviljade honom gjorde honom utom sig av förtvivlan.
— Men, ers majestät, sade han med en röst som darrade av sinnesrörelse, jag har aldrig önskat någonting och aldrig begärt någonting dylikt.
— Det är möjligt, för ni är mycket hänsynsfull, min bror. Men andra ha begärt i ert ställe.
— Ers majestät, jag svär att det aldrig…
— Svär inte.
— Ers majestät visar alltså bort mig.
— Kallar ni det att bli bortvisad, Frans? För tusan, ni är bra svårhanterlig… Vad kan ni önska er bättre?
Alencon bet sig i läppen av förtvivlan.
— För katten, återtog Karl med låtsad godmodighet, jag visste inte att ni var så populär, Frans, framför allt bland hugenotterna. Men eftersom de själva ha framställt denna begäran, så måste jag naturligtvis ha haft orätt. För resten kan jag inte önska mig någonting bättre än att se min bror, som håller av mig och är ur stånd att förråda mig, i spetsen för ett parti som har bekämpat oss i mer än trettio år. Det kommer att återställa lugnet, och så bli vi kungar alla tre bröderna. Den stackars Henriot blir ingenting annat än min vän. Men han är inte ärelysten, och titeln av min vän, som ingen annan begär, är honom nog.
— Åh, ers majestät misstar sig, dem titeln vill jag ha… det finns ingen som har bättre rätt till den än jag. Henrik är bara er svåger, jag är er bror… Ers majestät, jag bönfaller er, behåll mig kvar hos er.
— Nej, visst inte, svarade Karl. Det skulle bli er olycka.
— Hur så?
— Av tusen skäl.
— Men tänk efter, ers majestät, ni kommer aldrig att finna en mera trofast kamrat än jag. Alltifrån min barndom har jag alltid varit tillsammans med ers majestät.
— Det vet jag nog, och ibland har jag till och med önskat att ni befunnit er någon annanstans.
— Vad menar ers majestät?
— Åh, ingenting… Men tänk bara, så trevliga jaktpartier ni kommer att få därborta! Vet ni av att man jagar björnar där i bergen som man jagar vildsvin här? Ni kommer att kunna hålla oss alla med de praktfullaste hudar. Man jagar med dolk, som ni vet, man spårar upp villebrådet, lockar fram det och retar upp det. Det går fram mot jägaren och på fyra stegs avstånd reser det sig upp på bakfötterna. I detta ögonblick borrar man stålet i hjärtat på björnen, alldeles som Henrik gjorde med vildsvinet häromsistens, ni minns? Det är farligt, men ni är ju modig, Frans, och faran kommer att bli er ett nöje.
— Ack, ers majestät gör blott min sorg dubbelt stor, ty sedan kommer jag ej att få jaga tillsammans med ers majestät!
— För tusan, så mycket bättre, utbrast kungen, det lyckas inte riktigt bra för oss att jaga tillsammans.
— Vad menar ers majestät?
— När ni jagar tillsammans med mig, bereder detta er ett så stort nöje och gör er så upprörd, att ni som är skickligheten själv och med vilken bössa som helst kan träffa en duva på hundra stegs avstånd, ni kunde vid sista jakten, då ni hade en bössa som ni var förtrogen med, skjuta bom på ett stort vildsvin och krossade i stället benet på min bästa häst. För tusan djävlar, Frans, det ger en att tänka på, skall ni veta!
— Åh, ers majestät, förlåt min sinnesrörelse, sade hertigen som blev alldeles askgrå.
— Ja, sade Karl, den sinnesrörelsen förstår jag nog att uppskatta till dess rätta värde, det kan ni vara lugn för, och det är därför jag säger så här: Frans, det är bättre att vi jagar på skilda håll, i synnerhet när man kan befara dylika sinnesrörelser. Tänk på det, min bror, men ej i min närvaro, som kan förvirra er, efter vad jag kan se, men när ni blir ensam, och medge, att jag har alla skäl att frukta för att sinnesrörelsen får makt med er vid en annan jakt. Och då skulle det kunna hända att ni träffar ryttaren i stället för hästen. För katten, en kula, som träffar för högt eller för lågt, kan åstadkomma stora förändringar i rikets styrelse. Det finns det exempel på inom vår familj. Gud behöver så litet för att uträtta stora ting!
Hertigen kände kallsvetten pärla fram på pannan. Kungen kunde inte säga honom mera tydligt, att han förstått allt. Frans lät därför huvudet sjunka, och Karl såg att tårarna voro nära att tränga fram ur hans ögon. Men Alencon hörde till det slags människor som aldrig gråta annat än av raseri.
— Min bror, sade kungen slutligen efter att en stund ha stått och iakttagit honom med genomträngande blick, vi ha sagt er vårt beslut, och det är orubbligt. Ni kan gå.
Hertigen gjorde en rörelse. Kungen låtsade ej märka den och fortsatte:
— Jag vill, att Navarra skall bli stolt över att få Frankrikes konungs bror till härskare. Ni bör därför ta emot gåvan och finna er i vårt beslut. Vi skola söka ut åt er en maka som är värdig en prins av blodet. Vem vet, hon kan kanske förhjälpa er till ännu en krona.
— Men ers majestät glömmer sin gode vän Henrik, invände hertigen.
— Henrik… Jag har ju sagt er, att han inte bryr sig om Navarras tron. Jag har ju talat om, att han avstår den till förmån för er. Henrik är en glad kamrat och inte en bleknos som ni. Han kommer att vara glad och roa sig av hjärtans lust och slippa de bekymmer som trycka oss krönta furstar.
Hertigen suckade.
— Nej, oroa er inte för någonting… Jag skall ordna alltsammans. Lita på mig som man bör göra på en god bror. Och nu när allt är överenskommet, bör ni gå. Säg eller säg ingenting åt era vänner allteftersom ni behagar. Jag skall laga att saken blir bekant så fort som möjligt. Gå nu, Frans.
På detta fanns ingenting att svara. Hertigen bugade sig och avlägsnade sig med raseri i hjärtat.
Han brann av iver att få träffa Henrik för att tala med honom om vad som hade hänt. Men han träffade inte Henrik utan i stället Katarina. Henrik ville i själva verket undvika ett sammanträffande, medan Katarina däremot ville träffa honom.
När hertigen fick syn på Katarina, lade han genast band på sin smärta och försökte småle. Han var ej nog lycklig att liksom Henrik av Anjou kunna vända sig till Katarina som till en deltagande mor, han kunde endast begära att få henne till bundsförvant. Han började därför att förställa sig för henne, ty för att bli goda bundsförvanter måste man bedraga varandra ömsesidigt.
— Har ers majestät hört de stora nyheterna? frågade han.
— Jag vet, att det är frågan om att ni skall bli kung.
— Jag är nästan frestad att tro, att jag också är skyldig er tacksamhet för detta, min mor. För om det är på ert råd som han beslutat ge mig en tron, så är det er jag bör tacka. Fast nog måste jag erkänna, att i grund och botten gör det mig ledsen att han på det sättet helt och hållet utblottar kungen av Navarra.
— Ni tycker således mycket om Henriot, min son?
— Javisst, vi ha varit mycket goda vänner på sista tiden.
— Det är verkligen uppbyggligt att se en sådan vänskap, i synnerhet mellan två furstar. Vänskapen vid hovet anses annars vara föga att lita på, min käre Frans.
— Men betänk, min mor, vi äro ju inte bara vänner utan nästan så gott som bröder.
Katarina log ett egendomligt leende.
— Finns det bröder bland konungar? sade hon.
— Åh, vad det beträffar, så var ingendera av oss kung.
— Nåja, men nu är situationen en smula annorlunda.
— Hur så?
— Jovisst, för vem kan nu garantera för att ni inte blir kungar båda två?
Hertigen ryckte till och blev alldeles röd. Katarina förstod att stöten hade träffat.
— Skulle Henrik bli kung? Var då?
— I ett av de förnämsta rikena i kristenheten, min son.
— Vad säger ni, min mor! utbrast hertigen och bleknade.
— Jag säger vad en god mor bör säga till sin son, och ni har själv mer än en gång tänkt på det, Frans.
— Jag?… sade hertigen, Jag har inte tänkt någonting, det svär jag på.
— Jag tror er gärna. För er gode vän Henrik, som ni kallar honom, är mycket slug och listig, efter vad det ser ut. Han förstår bättre att bevara sina hemligheter än ni era, Frans. Har han till exempel någonsin talat om för er, att de Mouy är hans man?
Under dessa ord riktade Katarina en genomträngande blick på Frans.
Men dennes enda framstående egenskap var hans förmåga av förställning. Han uthärdade därför blicken.
— De Mouy! utbrast han i häpen ton, som om han hört detta namn för första gången i ett dylikt sammanhang.
— Ja, hugenotten de Mouy de Saint-Phale, som var nära att ta livet av herr de Maurevel och som nu håller på att samla en armé för att hjälpa er gode vän Henrik mot vår familj.
Katarina, som var okunnig om att hennes son i detta fall visste lika mycket eller mer än hon själv, steg nu upp och beredde sig att helt majestätiskt avlägsna sig.
Frans höll henne tillbaka.
— Min mor, sade han, ännu ett ord, om jag får be. Eftersom ni värdigas ge mig en inblick i er politik, så säg mig, hur Henrik, så föga känd som han är och med så små resurser skal kunna föra ett krig, som på allvar skulle kunna oroa vår familj?
— Barn, sade änkedrottningen leende. Jag kan tala om för er, att han understödes av mer än trettiotusen man, och att han en dag bara behöver säga ett ord för att dessa trettiotusen skola dyka upp som om de stampats fram ur jorden. Och dessa trettiotusen man äro hugenottter, minns det, de tappraste soldaterna i världen. Och dessutom har han en beskyddare, som ni inte känner till…
— Vilken då?
— Jo… kungen. Kungen håller av honom och i sin avund mot kungen av Polen och i sin harm mot er söker han bland sin omgivning efter en efterträdare. Men ni är blind, ser ni inte att han söker denne utom sin familj.
— Kungen… Tror ni verkligen det, min mor?
— Har ni inte lagt märke till, hur han omhuldar Henriot, sin Henriot?
— Jovisst, min mor, jovisst.
— Och Henrik visar sig tacksam. Han låtsar sig ha glömt bort att kungen ville skjuta honom på Bartolomeinatten och kryper nu för honom som en hund, som fått stryk.
— Javisst, mumlade hertigen, jag har lagt märke till det, Henrik visar sig bra ödmjuk mot kungen.
— Han använder all sin uppfinningsrikedom för att kunna behaga honom i allting.
— Ja… då kungen till exempel häromdagen skämtade med honom för att han var så okunnig i falkjakt, beslöt han sig för att studera denna sorts jakt. Senast i går frågade han mig om jag hade några bra böcker om falkjakt.
— Åh, vänta, utbrast Katarina med glänsande ögon, som om hon plötsligt fått en idé, vänta ett ögonblick!… Vad svarade ni honom?
— Jag svarade att jag skulle titta efter i mitt bibliotek.
— Det är bra! sade Katarina. Han måste få den där boken.
— Men jag har sett efter, min mor, och jag hittade ingen.
— Jag skall nog hitta den… och ni skall ge honom den som om det varit ni som funnit den.
— Vad skall det tjäna till?
— Vill ni lyda mig blint i fråga om Henrik, som ni inte håller av, fast ni säger det?
Alencon smålog.
— Och som jag hatar, fortfor Katarina.
— Jag skall lyda.
— Samma morgon som jakten äger rum skall jag komma hit och ge er en bok. Ni skall lämna den till Henrik… och låt sedan Gud, försynen eller slumpen göra resten.
Hertigen av Alencon kände sin mor tillräckligt väl för att veta, att hon aldrig brukade förlita sig på Gud, försynen eller slumpen, då det gällde hennes vänskap eller hat. Han aktade sig emellertid väl för att säga det. Han bugade sig till tecken att han åtog sig uppdraget och gick in till sig.
— Vad kan hon mena? frågade han sig, då han gick uppför trappan. Jag vet ingenting. Det enda som är klart är att det gäller en gemensam fiende. Därför är det bäst att hon får hållas.
Under tiden fick Margareta genom La Moles förmedling ett brev från de Mouy, adresserat till kungen av Navarra. Som hon och Henrik ifråga om politik ej hade några hemligheter för varandra, slet hon upp det och läste det.
Utan tvivel måste brevet ha förefallit henne vara av vikt, ty hon skyndade genast genom en mörk lönngång till kungen av Navarra.
Ehuru hon kom med lätta steg hörde Henrik henne genast och vände sig om.
— Ni här, utbrast han.
— Ja, svarade Margareta. Läs det här.
Därmed räckte hon honom brevet. Det innehöll följande rader:
»Ers majestät, tiden är nu inne att sätta vår plan
till flykt i verkställighet. Inom fem eller sex dagar kommer det att bli en falkjakt längs Seine
utefter skogsbrynet.
Deltag i denna jakt. Tag på er en pansarskjorta under kläderna. Beväpna er med er bästa värja och bestig den bästa hästen i ert stall.
Vid tolvtiden, då kungen skyndar efter falken bör ni skiljas från honom. Rid ensam om ni kommer ensam eller tillsammans med drottningen av Navarra, om hon vill följa er.
Femtio av de våra skola hålla sig gömda i Frans I:s paviljong, dit vi ha nyckeln. Ingen skall ha reda på att de finnas där, ty de ha anlänt dit på natten, och gardinerna skola vara fördragna.
Ni passerar genom Violettes-allén. I slutet av denna står jag på vakt. I ett litet snår till höger därom befinna sig herrarna La Mole och Coconnas med två handhästar, vilka äro ämnade att ersätta era, om dessa händelsevis skulle vara uttröttade. Farväl, ers majestät, håll er redo, som vi skola vara.»
Margareta uttalade nu samma ord som Caesar
för sexton århundraden sedan uttalat på stranden
av Rubicon.
— Må ske, ers majestät, sade Henrik. Jag är inte den som motsäger er.
— Ja, ers majestät, bliv en hjälte. Det blir inte svårt, ni behöver bara fortsätta på den inslagna vägen. Och skaffa mig en vacker tron.
Ett omärkligt leende flög över béarnarens fina läppar. Han kysste Margaretas hand och gick först ut för att se om vägen var fri, medan han gnolade på en jaktvisa.
Detta försiktighetsmått visade sig välbetänkt, ty i samma ögonblick som han öppnade dörren från sovrummet, inträdde hertigen av Alencon i förmaket. Henrik gjorde ett tecken åt Margareta och sade därefter högt:
— Nej, är det ni, min käre svåger… välkommen!
Drottningen hade förstått sin makes tecken och skyndat in i ett kabinett, framför vars dörr hängde ett tjockt draperi.
Hertigen av Alencon inträdde försiktigt och såg sig omkring.
— Äro vi ensamma? frågade han med halvhög röst.
— Ja, alldeles ensamma. Hur är det fatt? Ni tycks vara högst förbryllad.
— Ja, svarade Frans, vi äro upptäckta!
— Vad nu!… Upptäckta?
— Ja, de Mouy har blivit arresterad.
— Jag vet det.
— Nåväl, de Mouy har yppat allt för kungen.
— Vad har han sagt?
— Han har sagt, att jag eftertraktar Navarras krona och att jag konspirerar för att få den.
— För tusan!… utbrast Henrik, Då är ni således komprometterad, min stackars vän! Men hur kan det då komma sig, att ni inte blivit arresterad?
— Det vet jag inte själv. Kungen skämtade med mig och låtsades erbjuda mig Navarras tron. Han hoppades utan tvivel kunna avlocka mig en bekännelse, men jag sade ingenting
— Det gjorde ni rätt i, ventre-saint-gris! sade béarnaren. Friskt mod bara, vårt liv beror därpå.
— Ja, situationen är verkligen svår. Därför kom jag hit för att inhämta ert råd. Vad anser ni att jag bör göra, fly eller stanna kvar?
— Ni har ju träffat kungen och talat med honom?
— Javisst.
— Nå, då bör ni ha kunnat gissa er till hans tankar. Följ er ingivelse.
— Jag skulle helst vilja stanna kvar, sade Frans.
Henrik var visserligen alltid fullkomligt herre över sig själv, men nu kunde han ej undertrycka en åtbörd av glädje. Hur omärklig den än var uppfångades den dock av Frans.
— Så stanna då, sade Henrik.
— Men ni?…
— För tusan! svarade Henrik, om ni stannar, finns det inte något skäl för mig att ge mig i väg. Jag ville bara följa er, av ren tillgivenhet, för att icke behöva lämna en vän som jag håller av.
— Således är det förbi med våra planer, sade hertigen. Ni ger utan minsta försök till motstånd, vika för första motgång.
— Åh, vad mig beträffar, sade Henrik, så finner jag det inte så otrevligt att stanna kvar här. Tack vare min sorglösa natur kan jag trivas var som helst.
— Nåväl, må ske, sade hertigen, låt oss inte mera tala om saken. Men om ni skulle ändra er, så låt mig veta det.
— För katten, det skall jag då visst inte försumma, svarade Henrik. Det är ju en överenskommen sak, att vi inte skall ha några hemligheter för varandra.
Hertigen avlägsnade sig helt tankfull, ty han hade ett ögonblick tyckt sig märka, att dörrdraperiet till kabinettet rörde på sig.
Hertigen hade knappt avlägsnat sig, förrän draperiet drogs åt sidan och Margareta åter visade sig.
— Vad tänker ni om det här besöket? frågade Henrik.
— Jag tror, att det måste ha hänt någonting nytt och betydelsefullt.
— Vad då?
— Det vet jag inte än. Men jag skall ta reda på det. Kom till mig i morgon kväll.
— Jag skall inte försumma att infinna sig, ers majestät, sade Henrik och kysste galant sin makas hand.