Drottning Margot/Kapitel 54
| ← LIII. Undersökningen |
|
LV. Vincennes → |
LVI.
ACTEON.
Då Karl blev ensam kände han sig förvånad över att han ännu ej sett till någon av sina två trogna — amman Madeleine och sin vinthund Actéon.
— Amman har nog gått och sjungit psalmer tillsammans med någon hugenott bland sina bekanta, tänkte han, och Actéon är ännu förargad på mig för piskslaget i morse.
Han tog ett ljus och gick in till den goda kvinnan. Hon var hemma. En dörr från ammans rum förde som man torde erinra sig in i vapensalen. Han gick fram till denna dörr.
Men på tröskeln överfölls han åter av ett anfall av samma slag som redan drabbat honom förut och varje gång lika plötsligt. Han kände det som om man borrat ett glödande järn genom hans inälvor. Han greps av den mest förtärande törst, tog en kopp mjölk, som stod på bordet och drack ur den i ett enda drag. Därefter kände han sig bättre.
Nu tog han åter ljuset, som han ställt på en möbel, och gick in i rummet.
Till hans stora förvåning kom Actéon ej emot honom. Hade man stängt in hunden? Men då skulle den ändå ha fått väderkorn av att dess herre kommit tillbaka från jakten och börjat tjuta. Karl ropade men hunden kom ej.
Han tog fyra steg framåt och då ljusskenet nådde fram till en vrå av rummet fick han där syn på en orörlig massa, som låg utsträckt på golvet.
— Hallå, Actéon, ropade Karl.
Hunden rörde ej på sig.
Karl skyndade fram och rörde vid den. Det stackars djuret var alldeles stelt och kallt. Från dess av smärtan hoptryckta gap sipprade några droppar av blodig fradga fram.
Denna syn kom konungen att glömma sin egen smärta och återgav honom all hans energi. Vreden kokade inom honom. Han ville ropa, men en konung har ej rätt att liksom andra människor följa sin första impuls. Han kom att tänka på att det kanske låg något förräderi därunder och teg därför.
Han föll på knä bredvid hunden och började en noggrann undersökning. Ögonen voro glasartade, tungan röd och full av blåsor. Det var en besynnerlig sjukdom, som kom Karl att rysa.
Han tog åter på sig sina handskar, som han hade stuckit i bältet, lyfte upp hundens huvud och undersökte hans tänder. Mellan dessa observerade han små pappersbitar. Bredvid dessa var inflammationen allra starkast.
Karl såg sig uppmärksamt omkring. På mattan lågo några pappersbitar av samma slag som han sett i hundens gap. En av dessa pappersbitar, som var större än de andra, visade delar av en teckning av en skog.
Håren reste sig på Karls huvud. Det var den sida av jaktboken, som hunden hade slitit ur.
— Aha, utbrast han och bleknade, boken var förgiftad.
Så kom han att tänka på en sak och utbrast:
— För tusan djävlar, jag har rört vid varje sida med mitt finger, och varje gång fuktade jag fingret mot läppen. Dessa svimningar, dessa smärtor, dessa kväljningar!… Åh, jag är en dödens man!
Ett ögonblick förblev han orörlig, förkrossad av denna fruktansvärda tanke. Därpå reste han sig med ett dovt rytande och skyndade mot dörren till sitt rum.
— Mäster René, ropade han, skicka efter mäster René vid Saint-Michelbron. Han måste vara här inom tio minuter. Låt någon rida genast och ta en annan häst med sig så att han kan komma hit desto fortare. Om mäster Ambroise kommer hit, så låt honom vänta.
En soldat skyndade springande bort för att utföra befallningen.
— Åh, utbrast Karl, om jag så skall låta tortera alla människor, så skall jag ha reda på vem som givit Henrik den där boken.
Tio minuter därefter infann sig florentinaren flämtande. Karl satt och stirrade på hundens lik.
— Ers majestät har låtit skicka efter mig, sade florentinaren med darrande röst.
— Ja, ni är en skicklig kemist, inte sant?
— Ers majestät…
― Och ni känner till allt vad de mest lärda ha reda på i medicinska frågor?
— Ers majestät överdriver.
— Nej, det har min mor talat om för mig. För övrigt har jag förtroende för er, och jag har hellre velat rådfråga er än någon annan. Hör på, fortfor kungen och pekade på den döda hunden, se på den där hunden och på vad den har har mellan tänderna. Säg mig sedan vad den dött av.
Medan René tog ett ljus och böjde sig ned över hunden, lika mycket för att dölja sin sinnesrörelse som för att lyda befallningen, stod Karl bredvid och såg otåligt på honom. Det gällde ju liv eller död för honom själv.
— Ers majestät, sade René darrande, när han slutat sin undersökning, det var ledsamma symptom.
Karl genomilades av en iskall rysning.
— Ja, sade han, hunden har blivit förgiftad, inte sant?
— Jag fruktar det, ers majestät.
— Med vad för slags gift?
— Ett mineraliskt gift, antar jag.
— Kan ni skaffa er visshet om han blivit förgiftad?
— Ja, om jag öppnar och undersöker magen.
— Gör det. Jag vill undanröja varje tvivel.
— Jag måste ha någon som hjälper mig.
— Jag skall själv hjälpa till.
— Ers majestät?
— Ja, jag själv. Och om han nu är förgiftad, vilka symptom får ni då se?
— Rodnader och förgreningar i magsäcken,
— Nå, till verket, sade Karl.
René öppnade buken på hunden, medan Karl höll ljuset med darrande hand.
— Se här, ers majestät, sade René, det är just de tecken jag väntade. Rodnader i form av förgreningar.
— Sålunda är hunden förgiftad?
— Ja, ers majestät.
— Med ett mineraliskt gift?
— Det är ytterst sannolikt.
— Hur skulle en människa känna det, som blivit förgiftad av ett liknande gift?
— Svår huvudvärk, inre, brännande smärtor, som om hon slukat glödande kol, kväljningar.
— Och känna törst? frågade Karl.
— En osläcklig törst
— Det stämmer, det stämmer, mumlade konungen.
— Ers majestät, jag grubblar förgäves på syftet med dessa frågor.
— Det behöver ni inte veta. Svara på våra frågor, det är allt vad ni har att göra.
— Vill ers majestät vara god och fråga…
— Vad finns det för motgift, som kan användas av en människa som fått i sig samma gift som min hund?
René tänkte efter ett ögonblick.
— Det finns flera mineraliska gift, sade han slutligen. Jag skulle först helst vilja veta vilket gift det är innan jag svarar. Har ers majestät någon aning om på vilket sätt hunden blivit förgiftad?
— Ja, svarade Karl. Den har ätit upp ett blad i en bok.
— Ett blad i en bok?
— Ja.
— Har ers majestät denna bok?
— Här är den, sade Karl och tog fram jaktboken.
René gjorde en rörelse av överraskning, som ej undgick konungen.
— Har hunden ätit upp ett blad av den här boken, framstammade René.
— Ja, det här.
Karl visade på det urrivna bladet.
— Tillåter ers majestät, att jag river ur ett till?
— Ja, gör det.
René rev ur ett blad och förde det mot ljuset. Papperet fattade ed och en skarp lukt spreds genast i rummet.
— Hunden har blivit förgiftad med en arsenikblandning, sade han.
— Är ni säker på det?
— Lika säker som om jag själv tillrett blandningen.
— Och finns det något motgift?
René skakade på huvudet.
— Vad nu, frågade Karl dovt, känner ni inte till något motgift?
— Det bästa och verksammaste är äggvitor utslagna i mjölk, men…
— Men… vad då?
— Det måste användas genast, annars…
— Annars…?
— Det är ett förfärligt gift, ers majestät, sade René.
― Det dödar emellertid inte genast? frågade Karl.
— Nej, men det dödar säkert. Det är ofta endast en tidsfråga.
Karl tog stöd mot bordet.
— Säg mig nu, sade han och lade handen på Renés axel, ni känner ju till den här boken?
— Jag, ers majestät! utbrast René och bleknade.
— Ja, när ni fick syn på den, så förrådde ni er.
— Ers majestät, jag svär…
— Hör nu på, René, sade Karl. Ni har förgiftat drottningen av Navarra med ett par handskar, ni har förgiftat prinsen av Porcian med lamprök, ni har försökt förgifta herr de Condé med en parfymdyna. René, jag kommer att låta slita köttet bit för bit ur kroppen på er med en glödhet tång, om ni inte säger mig vem som rår om den här boken.
Florentinaren såg att Karls vrede ej var att skämta med och beslöt sig för att visa sig djärv.
— Men om jag säger sanningen, ers majestät, vem borgar för att jag då inte blir ännu grymmare straffad?
— Jag.
— Ger mig ers majestät sitt kungliga ord på det?
— Ja, på min ära, ert liv skall skonas, sade konungen.
— Nåväl, boken tillhör mig, sade florentinaren.
— Er! utbrast konungen och såg förfärad på giftblandaren.
— Ja, den tillhör mig.
— Men hur har den kommit ur era händer?
— Hennes majestät änkedrottningen har tagit den hos mig.
— Änkedrottningen! utbrast Karl.
— Ja.
— Men varför då?
— Jag tror att hon skulle skicka den till kungen av Navarra, som hade frågat hertigen av Alencon om en sådan bok, emedan han ville studera falkjakten.
— Aha, utbrast Karl, nu förstår jag alltsammans. Boken låg verkligen hos Henriot, Det är ödet… som drabbar mig.
I samma ögonblick fick Karl ett anfall av torrhosta, varpå följde inre smärtor. Han uppgav två eller tre halvkvävda rop och föll tillbaka i stolen.
— Vad är det med ers majestät? frågade René bestört.
— Ingenting, svarade Karl. Ge mig bara någonting att dricka.
René fyllde ett glas med vatten och lämnade det med darrande hand till Karl, som tömde det i ett enda drag.
— Och nu, sade Karl och tog en penna samt doppade den i bläck, skriv nu på den här boken…
— Vad skall jag skriva?
— Vad jag dikterar för er:
»Denna handbok i falkjakt har jag lämnat änkedrottningen, Katarina av Medici.»
René tog pennan och skrev.
— Skriv nu ert namn under.
Florentinaren skrev under.
— Ers majestät har lovat skona mitt liv, sade han därpå.
— Och vad på mig ankommer, så skall jag hålla det.
— Ers majestät, kan jag lämna Frankrike, när jag ser att mitt liv är i fara?
—— Det skall jag svara på om fjorton, dagar. Men till dess…
Karl rynkade ögonbrynen och lade ett finger mot sina bleka läppar.
— Åh, ers majestät kan vara fullkomligt lugn.
Glad över att ha sluppit undan för så billigt pris bugade sig florentinaren och gick.
— Strax därefter visade sig amman i dörren.
— Hur är det fatt, min Charlot, frågade hon.
— Jag är mycket matt. Ge mig din arm och led mig till sängen.
Amman skyndade fram. Karl stödde sig på hennes arm och gick in i sängkammaren.
— Nu lägger jag mig själv, sade Karl.
— Men om mäster Ambroise Paré kommer?
— Säg honom då att jag mår bättre och inte behöver honom.
— Men vad skall du ta in?
— Åh, det är en mycket enkel medicin, svarade Karl, äggvitor i mjölk. Apropå, tillade han, den stackars Actéon är död. Hunden måste begravas i morgon bittida i en vrå av Louvrens trädgård. Det var en av våra bästa vänner… jag skall låta resa en gravsten… om jag får tid därtill…