Drottning Margot/Kapitel 55
| ← LVI. Acteon |
|
LVI. Vaxfiguren → |
LV.
VINCENNES.
I enlighet med Karl IX:s befallning blev Henrik samma afton förd till slottet Vincennes. Färden skedde i bärstol. Fyra vaktsoldater marscherade på ömse sidor om denna, och i spetsen red herr de Nancey för att överbringa den befallning, som för Henrik skulle öppna portarna till det skyddande fängelset.
Vid porten till vakttornet gjordes halt. Herr de Nancey steg av sin häst, öppnade den låsta dörren till bärstolen och bad vördnadsfullt kungen stiga ur.
Henrik lydde utan att göra minsta invändning. Varje vistelseort föreföll honom säkrare än Louvren, och när tio portar tillslötos efter honom, skilde de honom också från Katarina av Medicis.
Den kunglige fången gick över vindbryggan mellan två led av soldater, passerade tre dörrar i vakttornet och tre nedanför trappan upp i slottet, varefter han steg upp i första våningen, alljämt med herr de Nancey före sig.
Då han tänkte gå upp ännu en trappa, hejdades han av kaptenen, som sade:
— Var god och stanna här, ers majestät.
— Aha, sade Henrik och stannade, det tycks som man gör mig den äran att låta mig bo i första våningen.
— Man behandlar ers majestät som en krönt konung, svarade herr de Nancey.
— För katten, utbrast Henrik, två eller tre trappor till skulle på intet sätt kommit mig att känna mig förödmjukad. Jag får det för bra här, och det kanske gör att man fattar misstankar.
— Behagar ers majestät följa mig, sade herr de Nancey.
— Ventre-saint-gris! utbrast kungen av Navarra, ni vet väl, att det här inte är fråga om vad som behagar eller inte behagar mig utan om vad min svåger Karl befaller. Befaller han att jag skall följa er?
— Ja, ers majestät.
— I så fall är jag beredd att följa er.
De gingo in i en korridor, i vars yttersta ända fanns en stor sal med dystra väggar och dystert utseende. Henrik såg sig omkring, icke utan en viss oro.
— Var äro vi nu? frågade han.
— I tortyrsalen, ers majestät.
— Jaså, sade kungen och såg sig ännu uppmärksammare omkring.
Det fanns litet av varje i detta rum, kannor och träbockar för vattentortyren, kilar och träklubbor för tortyren med spanska stövlar, sittplatser av sten runt om i salen för de olyckliga, som väntade på att bli torterade, stora järnringar ovanför, på och nedanför dessa sittplatser för fastkedjande av de stackars offrens lemmar.
Henrik fortsatte utan att säga ett ord vidare, men han gav akt på varje detalj av denna ohyggliga apparat, vilken så att säga berättade hela den lidandeshistoria, som försiggått inom dessa murar.
Medan han på detta sätt såg sig omkring observerade han ej vad som fanns framför hans fötter och snavade.
— Vad är detta? utbrast han.
Han hade stigit i en ränna i det fuktiga stengolvet.
— Det är en rännsten, ers majestät.
— Regnar det således här?
— Ja, ers majestät, det regnar blod.
— Jaså, sade Henrik, det är bra. Kommer vi till mitt rum snart?
— Jo, genast, ers majestät, svarade en skugga som just nu trädde fram ur dunklet.
Henrik tyckte sig känna igen rösten, tog några steg framåt och kände igen gestalten.
— Vad ser jag, ni här, Beaulieu, sade han, vad tusan gör ni här?
— Ers majestät, jag har nyss blivit utnämnd till guvernör över fästningen Vincennes.
— Nåväl, min käre vän, då kan ni gratulera er till en god början. En konung som fånge, det är ju inte så illa.
— Förlåt, ers majestät, men jag har redan förut fått hit två fångar.
— Vilka då? Åh, förlåt, jag begår kanske en indiskretion. I så fall låtsas vi, som om jag ingenting sagt.
— Ers majestät, jag har inte fått befallning om att hålla det hemligt. Det är herrarna de La Mole och de Coconnas.
— Javisst, det är sant, jag såg när de arresterades. Hur bära de sin olycka?
— På rakt motsatt sätt, ers majestät. Den ene är munter, den andre sorgsen. Den ene sjunger, den andre suckar.
— På min ära, sade Henrik, jag har lättare att förstå den som suckar än den som sjunger. Efter vad jag sett är fängelset inte något vidare muntert ställe. I vilken våning ha de blivit placerade?
— Högst upp, i fjärde våningen.
Henrik suckade. Där skulle han själv ha velat vara.
— Var nu snäll och visa mig mitt rum, herr de Beaulieu. Jag vill gärna komma dit så fort som möjligt. Jag är trött efter den här dagens händelser.
— Här är det, ers majestät, svarade Beaulieu och visade på en dörr, som stod öppen.
Guvernören var alltjämt lika artig. Med tusen ursäkter över de bristande bekvämligheterna förde han in Henrik i hans rum, placerade två soldater utanför dörren och avlägsnade sig.
— Låt oss nu gå till de andra, sade guvernören till fångvaktaren.
Fångvaktaren gick före. Efter att ha passerat tortyrsalen och korridoren stego de uppför tre tre trappor.
När de kommit upp i fjärde våningen öppnade fångvaktaren efter varandra tre dörrar, vilka voro försedda med vardera två lås och tre jättestora bommar.
Han hade knappast rört vid den, tredje dörren, förrän man kunde höra en glad röst ropa:
— För tusan, öppna då, om det så bara skulle vara för att skaffa en litet frisk luft. Den här ugnen är så att man kvävs.
Det var Coconnas som ropade. Han tog i samma ögonblick ett språng mot dörren.
— Ett ögonblick, sade fångvaktaren, jag har inte kommit för att släppa ut er. Jag tänker själv komma in och herr guvernören är med mig.
— Han gör mig en mycket stor ära, sade Coconnas. Herr guvernören är välkommen.
Herr de Beaulieu inträdde nu och kvävde genast det hjärtliga leendet på Coconnas läppar med den iskallt artiga hållning, som är karaktäristisk, för fängelseguvernörer, fångvaktare och bödlar.
— Har ni pengar? frågade han fången.
— Jag, sade Coconnas, inte en écu.
— Några smycken?
— En ring.
— Tillåter ni att jag visiterar er?
— Guds död! utropade Coconnas och blev alldeles röd av vrede, det var väl starkt!
— Man måste underkasta sig allt i kungens tjänst.
— I så fall, sade piemontesaren, är väl de hyggliga personer som plundrar folk på Pont Neuf också i kungens tjänst? Guds död, min bäste herre, jag måtte ha varit orättvis mot dem, för hittills har jag tagit dem för tjuvar.
— Farväl, min herre, sade Beaulieu. Fångvaktare, stäng in herrn.
Guvernören avlägsnade sig och tog med sig Coconnas' ring, som hertiginnan av Nevers förärat honom för att påminna honom om färgen på hennes ögon.
— Nu till den andre, sade han när han kommit ut.
Man passerade en tom sal, varefter proceduren med de tre dörrarna, de sex låsen och de nio bommarna återupprepades.
Då den sista dörren öppnades var en suck det första som nådde de båda inträdandes öron.
Rummet var ännu dystrare än det de nyss lämnat. Fyra gluggar släppte in en svag dager. Valvbågar från de fyra hörnen i rummet förenade sig mitt i taket i ett kors.
La Mole satt hopsjunken i en vrå och tycktes ej ha hört de besökande.
Guvernören stannade på tröskeln och såg på fången, som satt orörlig med huvudet i händerna.
— God afton, herr de La Mole, sade Beaulieu.
Den unge mannen lyfte långsamt upp huvudet.
— God afton, svarade han.
— Jag kommer för att visitera er, fortfor guvernören.
— Det är onödigt, sade La Mole, jag skall lämna er allt vad jag har.
— Hur mycket har ni?
— Omkring trehundra écus, de här smyckena och de här ringarna.
— Ge mig dem, sade guvernören.
— Var så god.
— La Mole vände ut och in på fickorna, drog ringarna av fingrarna och ryckte bort smycket från sin hatt.
— Har ni ingenting mer?
— Inte vad jag vet.
— Men den silkessnodden som jag ser kring er hals, vad finns det på den? frågade guvernören.
— Det är inte något smycke, det är en relik.
— Ge mig den.
— Vad, ni fordrar verkligen…
— Jag har fått befallning om att endast låta er behålla kläderna, och en relik hör inte till kläderna.
La Mole gjorde en åtbörd av harm, men återvann nästan genast fattningen.
— Nåväl då, sade han, ni skall få se vad det är ni begär.
Han vände sig om liksom för att komma närmare ljuset, lösgjorde den föregivna reliken, som var en medaljong med ett porträtt uti, tog undan porträttet och kysste det flera gånger. Därpå låtsades han tappa det och satte ögonblicket därefter sin klack därpå, så att miniatyren krossades i tusen skärvor.
— Vad nu!… utbrast guvernören och böjde sig hastigt ned för att se om han inte kunde rädda det föremål, som La Mole ville beröva honom.
Miniatyren var emellertid endast idel stoft och skärvor.
— Kungen ville ju ha det här smycket, sade La Mole, men han hade ingen rätt till det porträtt som medaljongen innehöll. Här har ni emellertid medaljongen, nu kan ni ta den.
— Jag kommer att klaga hos konungen, sade Beaulieu.
Och utan att ta avsked av fången avlägsnade han sig så förargad, att han lät fångvaktaren vara ensam vid fångens instängande.
Fångvaktaren tog några steg mot dörren, och då han såg att herr Beaulieu gick ned i trappan vände han sig om och sade:
— Det var sannerligen tur att jag uppmanade er att ge mig hundra écus genast för att jag skulle låta er få tala med er kamrat. Om ni inte hade lämnat dem genast skulle guvernören ha tagit dem liksom de trehundra andra, och då skulle mitt samvete inte ha tillåtit mig att göra någonting för er. Men nu har jag fått betalt i förskott, jag har lovat att ni skall få träffa er kamrat… kom nu… en hederlig karl står vid sitt ord… Men om det är möjligt så tala inte politik.
La Mole lämnade sitt rum och befann sig strax därpå ansikte mot ansikte med Coconnas i mittelrummet.
De båda vännerna kastade sig i varandras armar.
Fångvaktaren låtsades torka sig i ögonvrån och gick ut för att vaka över att ingen överraskade dem eller rättare sagt överraskade honom själv.
— Nå, frågade Coconnas, har den där avskyvärde guvernören varit på besök hos dig?
— Ja, liksom också hos dig, antar jag?
— Och han tog ifrån dig allt.
— Ja… och från dig också?
— Åh, jag hade inte mycket… en ring som jag fått av Henriette, det var alltsammans.
— Och kontanter?
— Jag har lämnat allt vad jag ägde till den präktige fångvaktaren för att han skulle låta oss få träffas.
— Aha, utbrast La Mole, han tycks således ha tagit betalt på två håll.
— Du har således också betalat honom?
— Jag har givit honom hundra écus.
— Så mycket bättre.
— Hur så… att vår fångvaktare är en skälm?
— Javisst, Han kommer sålunda att göra allt vad vi vill för pengar, och man får väl hoppas att vi inte komma att sakna pengar.
— Förstår du vad allt det här kommer sig av?
— Javisst, vi ha blivit förrådda.
— Av vem då?
— Av den där skurken, hertigen av Alencon. Jag hade skäl för min önskan att få vrida halsen av honom.
— Och tror du att vår ställning är allvarsam?
— Jag är rädd för det.
— Sålunda kan man befara… tortyr?
— Vad skall du säga, om det blir så?
— Jag skulle tiga, svarade La Mole med en feberaktig rodnad.
— Nåväl, vad mig beträffar, sade Coconnas, så om man är så oförskämd mot mig, så skall jag tala om en hel del saker.
― Vad då?
— Åh, var lugn… det skulle bara förstöra hertigens goda nattsömn en tid framåt.
La Mole skulle just svara, då fångvaktaren, vilken utan tvivel hört något buller, kom inrusande och sköt de båda vännerna in i var sitt rum samt stängde efter dem.