En Liten Hushålls-Bok/Frukt och bär
← Fisk |
|
Kål → |
Trägårds Frukter.
Tyckas ej ännu til sin rätta nytta och besparing wara kände ibland oss, då wi årligen behöfwa at rikta utlänningen för granlåter. Hade smaken ifrån början blifwit orubbad i sin enfald, så torde wi längesedan hafwa wetat betjena oss af wåra inhemska drufwor och bär, som til sit slag äro både mångfaldiga, läckra och passande både til hälsa och wällust. Tilgångar af dylika frukter böra wisst icke tryta uti et land, där en myckenhet annars onyttiga stenbackar ärbjuda sin tjenst til en så lätt plantering, som at nedsticka några qwistar i jorden, för at inom 2 eller 4 år få skörda en myckenhet af både goda och nyttiga bärsorter. Men som få trägårdsägare weta at betjena sig af desse slags frukter til annat, än at äta dem af buskarne, då tilfälle ej gifwes til afsalu, lärer wäl saken blifwa i sit gamla skick, stenbackarne stå öde, och myntet wandrar utur landet för at upsöka och hemföra saker för den wällustiga gomen, som ofta äro skadliga och mindre smakliga, än dem man med egen flit och omtanka kunde få i sit eget land.
Winer af åtskilliga slags inhemska bär, äro ju både tilwärkade, försökte och gillade, så at kännare funnit åtskilliga af dem öfwergå de utländska? hwarföre då wårdslösa en så stor naturens gåfwa, som i sin plantering och skötsel fordrar den minsta delen af arbetarns swett?
Plommon, bruna körssbär, stickelbär, winbär, hallon, wäxa och förkofra sig bäst i torra stenbackar, som ligga emot solen, och behöfwa således ej taga bort någon fläck för andra wäxter; men allena hägnas, hwart 5:te eller 6:te år befrias ifrån hwitrot, omplanteras, utflyttas och förses med en ringa del gödsel, då de rikeligen betala mödan med en myckenhet stora och saftfulla bär.
Plommon.
Til Bruneller, är en försökt sak, och finnes hafwa mera nytta med sig än de utländska; ty de mosa sig bättre, hafwa en friskare smak, bespara winet i soppan, emedan de utgöra en behaglig syra och starklek. Med en liten tilsats af god mellansirap under kokningen, kunna de nyttjas til samma bruk som Bruneller. Skulle någon wara okunnig om deras beredande, lämnas til deras tjenst följande underrättelse.
Då Plommon äro fullmogna, hälst de gula stora så kallade äggplommon, plåckas de af trädet, bredas ut på lakan, at ligga öfwer natten, och passar så, at man har en ugn tilreds som är lagom warm efter brödbakning. Då flår man bort skinnet, öppnar plommonet och borttager stenen, samt lägger frukten bredewid hwarannan på torkållor, eller i brist af dem på flata stenfat, stekpannor eller dylikt, med underbredt papper. Man wänder första gången up den öpnade sidan och siktar litet pudersåcker öfwer dem, innan de föras i ugnen. De fordra en långsam, men jämn wärma, och måste ofta efterses. Då de äro wäl skintorkade, men ingalunda bruna, wändas de om på andra sidan, såckras och torkas til des de blifwa sega, läggas sedan utbredde på papper i något rum, at wädras, och packas efter 2 a 3 dagars förlopp, uti små askar eller lådor, som äro beklädde med waxadt papper, hwilket öfwerwikes, och belägges med tyngd någon tid för at prässa frukten tilsammans. Torkade som sweskon, göra de litet eller intet gagn; ty de kunna näpligen fyllas med sött, i anseende til den skarpa syran, som skinnet och stenen förorsaka. Färska Plommon kunna äfwen nyttjas til soppor, men skinnet och stenen måste först bort innan de kokas, för ofwan anförde ordsak. Då de börja simma sig, drifwer man dem igenom en hårsil, gör soppan lagom tjock, sötar henne efter smak och anrättar henne med såckerskårpor eller brynta hwetbröds skifwor.
Man kan också göra en god crem häraf, då det afredes med hwit stärkelse, kallnas och ätes med söt grädda; hwilken rätt för sin friska smaks skull, wida öfwergår Segomos.
Som Marmelad kokas de efter afsilningen, med 1⁄3 del mellansirap så länge til des de hårdna som en gröt, och nyttjas sedan som sylt eller fyllningar.
Bruna Körsbär.
Göra godt gagn, som torra, men kokade til Lag kunna de äfwen bewaras i bouteiller til soppor och cremer. Man sönderstöter bären uti en bytta med en kåhlklubba, så wäl, at alla kärnor blifwa krossade, lägger dem sedan uti en stengryta med et stop watten och et halfstop gammalt franskt win, och kokar detta tilsammans en god timma under flitigt skummande, silar och trycker det sedan igenom en hårsil, låter lagen blifwa riktigt kall, och tunnar honom på bouteiller, som först böra stå i något kallt rum några dagar med lösa korkar, för at så jäsa ut, och då man märker mycken fragga wilja upstiga, kokas och skummas lagen på nytt, kalnas och fylles i bouteillerne, som då böra korkas på wanligt wis och förwaras i källarn.
Röda Winbär.
Handteras på samma sätt, då de göra samma, men en drygare nytta än win i matredningen; kunna äfwen tjena til god Pounsch i brist af citronsaft. Om de rifwas af stjelkarna och utbredde på papper torkas uti lagom wärma, göra de et godt och smakligare gagn än russin och corinter i saucer på kött och fisk, jämte den nyttan, at de tillika fylla rummet i stället för win eller ätticka.
Swarta Winbär.
Gifwa en den behagligaste smak til såppor, cremer och allahanda små rätter. Deras saft beredes på samma sätt, och kokas de med en liten del watten, men intet win, emedan de ej taga jäsning åt sig; man kan derföre korka bouteillerne så snart de äro fyllde och sätta dem på sit rätta rum i källarn. Alla dessa bärsafter äro et godt Apothek på landet; om man blandar några skedblad häraf uti upkokadt watten, få de sjuka en den mäst läskande och hälsosammesta dryck.
Krusbär.
Hafwa til matredning en besynnerlig hög smak. Krusbärs winet är wärderadt af kännare; mos af mogna bär med sirap til matredning äfwenså. Den som brukar at torka dem sedan de äro mogna på samma sätt som röda winbär, wet bäst hwad god smak de äfwen göra i saucer på kött eller fisk. Om man tager twänne små göpnar af desse och twänne af torra winbär, låter dem koka i watten tils de äro sönderkokade, silar och trycker dem igenom en hårfil, lägger et par skedblad sönderskurna swenska bruneller dertil, låter dem koka til des de swälla, sötar efter smak och reder af med et par skedblad hwit stärkelse, får man en soppa som til smaken liknar Bourgogne win.
Alla wildt wäxande Bärsorter.
Äro et godt förråd i kryddkammarn, och som de på sina ställen i landsbygden wäxa til öfwerflöd, och til hämtningen ej behöfwes andra, än små barns dagswärken; tyckes dessa kunna blifwa en handelsgren innom landet, hälst de til både nytta och smak öfwergå rökta plommon, torra fikon, skräpiga corinter och mera dylikt som utlänningen förstår at pluttra på oss.
At sylta bär med såcker, är nästan den enda, men ock minst nödwändiga nytta man gör sig af dem; ty utom et kostsamt förlag af såcker, utgöra de ej annat än en läcker granlåt, som med sin öfwerflödiga sötma, mera skadar än gagnar magen.
Hallon.
Torkas på samma sätt som winbär och krusbär, med jämn wärma, ofta omrörde, men wäl eftersedde, at de ej brännas. Til en soppa tages et par goda göpnar häraf, som kokas wäl i watten, silas och tryckes igenom hårsil; twå skedblad sönderskurna swenska bruneller läggas häruti och kokas tils de mosa sig, då man afreder soppan med et par skedblad hwit stärkelse, sötar henne efter smak, och anrättar med bröd.
Creme.
Fordrar något mera bär; sedan lagen är upsilad redes den af med hwit stärkelse, at han blir som en tunn wälling, och slås på en assiette at kalna, emedan den bör wara lösare än at kunna bära sig i form; och då detta ätes med söt grädda, lärer ej någon wilja byta denna rätten emot något slags sylt. Af torra åkerbär kan göras det samma.
Torra Blåbär.
Utgöra en både hälsosam och smaklig soppa, och om man wil göra henne fullkomligt god, lägges dertil en liten göppen torra hallon eller åkerbär. Torra blåbär kokade til mos utgöra en behagligare sallat än torra njupon, smaka äfwen bättre än desse, då de utbredas på hwetebröds skifwor til en rätt. Odon eller swalbär kunna likaledes torkas, och äro både til färg och smak mycket goda både til soppor, cremer, mos och kakor.
Lingon.
Äro almänt kände både för sin nytta och smak, och som de låta föra sig, har bonden förstått at göra en handelswara af dem.
Några torde weta den konsten at förwälla dem i upkokadt watten innan de syltas, hwilket borttager den fräna syran, och gör dem med mindre sött, mera behagliga, allenast de få med sirapen koka så länge til des de börja glittra och se fyllda ut, då man i fall af för kort spa til slut, slår et par slefwar på dem af den första lagen som man silat dem utur; men den samma lagen lärer ingen förstå sig på at begagna sig utaf, ehuru densamma i köket aldeles gör skäl för Pontak.
Uti en stor malm- eller stengryta kokar man up watten, och när bären äro rensade låter man deruti soden löpa öfwer dem, men silar dem fort up igenom et stendurchslag, och då alla bären efter hand äro i detta spadet förwälde, slår man dit alla blöta som blifwit utränsade och låter dem koka sönder, silar sedan altsammans igenom en hårsil, trycker musten af bären wäl ut, låter detta kallna, silar på bouteiller, korkar och ställer dem i källarn, samt nyttjar dem til soppor, cremer, saucer, alt hwad man behagar, då Pontaken aldeles intet saknas, hälst detta är mycket drygare, och måste wäl utspädas med watten, om det ej skal bli för starkt. Det håller sig om det wore flera år, och är en liten del deraf tilräckligt at göra en kanna watten om sommaren till en både smaklig och hälsosam dryck.
Tränjon eller Tranbär.
De hämtas såsom bäst til smaken om wåren då snön börjar gå bort, och wäxa til ymnighet på sina ställen. De öfwergå lingon i anseende til sin friska saft, och blifwa som et gelée då de kokas til mos. Man behöfwer ej utspäda dem med något watten emedan de ej så fort komma på elden, som de gifwa en myckenhet saft ifrån sig; men wil man göra sig et förråd deraf, utspädes den med kokadt watten sedan bären äro utkramade och ifrånsilade, annars kan den ej tunnas på bouteiller, emedan han blir som et gelée då han är kall. Wil man göra gelée af dessa bär, kramas de wäl up sedan de äro sönderkokade, då blandas lagen up med sött, efter smak, och kokas en god stund, slås på en assiette at styfna och ätes med grädda.
Det måste man anmärka som besynnerligt, at dessa bären ej fördraga malmgrytor, men taga smak af dem, oaktadt all wälskurning; i förtenta käril förlora de åter sin wackra färg, hwarföre stengrytor äro til sylt de förnämligaste.
Stärkbär och Häggbär.
Utgöra et kosteligt win uti en skicklig kypares hand, och som desse bär på sina ställen wäxa til ymnighet, är undranswärdt, at desse behagliga winer så litet omtalas.
Af stärkbär göres äfwen en mycket god sallat på följande sätt: man kokar en lag af et halfstop ätticka och et qwarter mellansirap, eller alt efter myckenheten af de bär man ärnar sylta, och sedan de äro wäl rensade, nedlagde uti en stenkruka, slår man kokheta lagen på dem, binder öfwer med en ren serviette och låter stå til andra dagen; då hälles lagen af, omkokas på nytt med mera sött, en god stund under flitig skumning, slås åter hett på bären och står ännu en natt; hwarpå detta förwaras i glasburk, och öfwerträffar i smaken många andra sallater.
Af de små krikon, som bli mogna sent på hösten, kan man göra detsamma, men på dem slås lagen sedan den är kall, annars krympa de ihop, och skulle om wintern börja at synas mögel ofwan på dem, hälles lagen af, kokas och skummas, kallnas och hälles tilbaka, så hålla de sig hela året och äro rätt goda. Af dem blir äfwen et godt marmelad om skinnet flås bort, stenarna tages ut och de kokas til en tjock gröt med mellansirap.
At förwara Äplen.
Är försökt på mångahanda sätt, men det har befunnits wara bäst, om man har tilfälle at lämna dem et rum hwarest de på golfwet eller dertil, beredde lafwar få ligga utbredde på litet tunn halm i fria luften, öfwerbredas med fällar eller täcken då stark köld infinner sig, som borttages så fort kölden är förbi, samt rensas ifrån dem som synas få fläckar til rutnad. På detta sättet hafwa de hållit sig långt in på wåren, allenast frukten i sig sjelf warit hård och frisk, wäl mogen och i wackert wäder plåckad af trän.
Anmärkning.
Det wore lyckligt, om något förslag kunde bidraga til uphjelpande af wåra inhemska drufwor, och de frukter hwilka äro rätt så wäl tjenlige til matredning, som dem wårt fattiga land måste nu sätta sig i sticket före hos utlänningen. Trän och buskar af åtskilliga slags läckra bär, wäxa och trifwas i wårt kalla climat; sjelfwa den wilda utmarken ärbjuder sin tjenst af saftfulla och smakliga rikedomar dem naturen likasom pålagt boskapen, at bespara på betet til människans wällust; et synbart tecken, at få fläckar gifwas på jordklotet, som icke bära hennes fina smak något slags offer, och predika för henne om dens godhet och öma försorg, som hon är mäst färdig at förglömma.
Månne ej några små upmuntringar hos almogen äfwen i detta fallet skulle komma saken i gång? gå wi tilbaka uti wår swenska hushålls historia, så finne wi huru Tyskland warit både wårt rofgärde och kåhlgård m.m. om saken ej blifwit angripen af en wis styresman, så har tör hända ännu desse hos oss ymnigt wäxande nödtorfts waror, warit räknade ibland wåra oumgängliga importer. Då man besinnar, huru utlänningen betjenar sig af alla möjliga wäxter, deras bark, deras frön etc. sedan han försett dem med sin owilkorliga stämpel, at dymedelst pålägga oss en årlig dryg contribution, så borde wi lära at se oss omkring i wårt eget land, då wi säkert skulle finna mycket som swarade deremot och kunde inom oss blifwa en handelsgren.
Utlagor äro til exempel bondens största skrämsel; om han skulle påläggas, underwisas och muntras, at plantera bärbuskar och trän på sina onyttiga bergsbackar; tilreda deras safter, plåcka, torka eller prässa de wilda bären, hwilka sysslor kunna ske af hans qwinnor och barn; och at med et wisst qwantum af dylikt kram, få utgöra någon del af penninge räntan. Så torde wäl hända, at efterwerlden finge göra samma upmärksamhet på oss, som wi på förfäderna uti hushålls wägen.
Men i fall en dylik omtanka någonsin skulle komma i fråga, bör hwar och en bondhustru påläggas, at förse sig med en stengryta, det enda werktyg, som härtil wore tjenligt i hennes hand; ty en jerngryta fördärfwar både den wackra färgen och smaken på bären, och at förtro en malmgryta uti en mindre kunnig eller wårdslös sköterskas händer, wore at sätta människolif i fara.