En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 24
| ← Fontänen återställes i brukbart skick |
|
Prövningsexamen → |
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
En medtävlare i trolldom.
Mitt inflytande i Helighetens dal var nu alldeles oerhört. Det tycktes mödan värt att söka vända det till ekonomisk fördel. Den tanken uppstod hos mig följande morgon och anledningen därtill var, att jag fick se en av mina riddare, som var i tvålbranschen, komma ridande. Om man får tro historien, hade munkarna här på platsen för två hundra år sedan varit så världsligt sinnade att de villa tvätta sig. Möjligen fanns det ännu kvar något litet av denna orättfärdighetens surdeg. Jag sonderade därför en av bröderna.
»Skulle ni inte tycka om ett bad?» frågade jag honom.
Han ryste vid tanken därpå — tanken på faran för vattnet — men sade med känsla:
»Det behöver man inte fråga en fattig stackare, som sedan han var pojke inte njutit av den välsignade vederkvickelsen. Gud give jag finge tvätta mig! Men det får jag inte, vackra herre, fresta mig inte. Det är förbjudet.»
Och så suckade han till den grad djupt att jag beslöt att han åtminstone skulle bli av med det yttersta lagret på sin kroppshydda, om det också skulle kosta hela mitt inflytande och undergräva min förmögenhet. Jag gick således till abboten och bad om tillståndsbevis för denne broder. Han bleknade vid blotta tanken därpå — jag menar inte att man kunde se att han bleknade, ty det kunde man inte göra utan att skrapa honom och så mycket tyckte jag inte om honom att jag ville göra det, men jag visste ändå, att blekheten fanns där på en bokpärms tjocklek under ytan, och så darrade han. Han sade:
»Min son, bed mig om vad annat som helst och det är ditt, fritt beviljat av ett tacksamt hjärta, blott icke detta, icke detta. Skulle ni vilja åter driva bort det välsignade vattnet?»
»Nej, fader, jag vill icke driva bort det. Jag har en hemlighetsfull kunskap som lär mig, att det den förra gången var ett misstag då man trodde, att badhuset bannlyste vattenflödet.» Den gamle mannens ansikte lyste upp av ett livligt intresse. »Min kunskap upplyser mig om att badhuset var utan skuld till olyckan, som framkallats av ett helt annat slags synd.»
»Det där är djärva ord — men — men ytterst kärkomna, om de äro sanna.»
»De äro verkligen sanna. Låt mig åter bygga upp badhuset, fader. Låt mig bygga det, och källan skall ständigt flöda.»
»Lovar ni det? Lovar ni det? Säg ja — säg att ni lovar det!»
»Jag lovar det.»
»Då skall jag själv taga det första badet! Gå — sätt genast arbetet i gång. Dröj icke, dröj icke, gå genast!»
Jag och mina gossar började arbeta med detsamma. Ruinerna av det gamla badhuset eller bassängen förvarades ännu i klostrets källarvåning och inte en sten saknades. De hade fått ligga kvar under alla dessa generationer och undvikits med from räddhåga, såsom varande förbannade. På två dagar var det färdigt och vattnet påsläppt — en stor bassäng full med klart, rent vatten, som man kunde simma i. Och till på köpet var det rinnande vatten. Det fördes dit och rann ut genom de gamla rören. Den gamle abboten höll ord och var den förste som doppade sig. Han steg i, svart och darrande, lämnande hela det svarta brödraskapet däruppe helt förskräckt och uppfyllt av onda aningar, men han kom tillbaka, vit och munter, och spelet var vunnet — åter en vinst att anteckna!
Det var en lycklig kampanj vi gjorde i Helighetens dal och jag var högst belåten och villig att bege mig längre bort men råkade ut för en ledsamhet. Jag förkylde mig duktigt och min gamla reumatism gjorde sig påmint. Naturligtvis ansatte den min svagaste punkt och tog fäste där. Det var just det stället där abboten slagit armarna om mig och kramat mig så förskräckligt, för att på så sätt betyga mig sin tacksamhet.
Då jag till sist kom ut, var jag som en skugga. Men alla visade mig uppmärksamhet och godhet och detta återförde glättigheten till mitt liv och var den bästa medicinen, när det gällde att förhjälpa en konvalescent till hälsa och krafter. Så att jag tog snart upp mig igen.
Sandy var uttröttad av sjukvården och därför beslöt jag att begiva mig ut ensam ett slag, lämnande henne kvar i nunneklostret att riktigt vila ut. Min plan var att förkläda mig till friman av bondegrad och till fots genomströva landet en eller ett par veckor. Detta skulle ge mig tillfälle att som en jämlike äta och bo tillsammans med de lägst stående och fattigaste av den fria medborgarklassen. Något annat sätt gavs det icke att göra mig noga underrättad om deras dagliga liv och lagarnas inverkan på detta. Uppträdde jag bland dem som en herreman, skulle tvång och kruserlighet utesluta mig från deras enskilda glädjeämnen och bekymmer och jag skulle aldrig lyckas tränga igenom det yttre skalet.
En morgon var jag ute på en lång promenad för att öva upp musklerna till fotvandringen. Jag hade bestigit åsen, som kantade dalens nordligaste del, då jag fick se en av människohand gjord ingång till en håla och av läget slöt jag mig till, att här hade jag det där eremitaget, som ofta på långt håll blivit utpekat för mig som boning för en eremit av högt anseende för smuts och stränga seder. Jag visste, att han nyligen blivit erbjuden anställning i den stora Saharaöknen, där lejon och giftiga flygfän gjorde eremitlivet särdeles lockande och svårt, och att han begivit sig till Afrika för att tillträda befattningen, så att jag tänkte jag skulle titta in och känna efter, om atmosfären i denna håla överensstämde med sitt rykte.
Stor blev min överraskning. Därinne var det nyligen sopat och skurat. Och ännu en överraskning väntade mig. Längst in i grottans mörker hörde jag pinglet av en liten klocka och strax därpå följande utrop:
»Hallå! Centralstation! Är det Camelot? — Må ditt hjärta fröjdas över din förmåga att tro det underbara, när det kommer i oväntad gestalt och uppenbarar sig på omöjliga ställen — här står ju livs levande hans nåd Basen och du skall med dina egna öron höra honom tala!»
Detta var i sanning en fullständig upp- och nedvändning på förhållandena, en riktig röra av oförenliga motsatser. Vilken fantastisk sammanställning av diametrala kontraster — den föregivna undergörarens hem hade blivit den verkliges, en medeltida eremithåla hade blivit en telefonstation!
Telefonisten trädde fram i ljuset och jag igenkände, i honom en av mina unga män. Jag sade:
»Hur länge har den här telefonstationen funnits här, Ulfius ?»
»Endast sedan midnatt, vackra sir Bas, med er tillåtelse. Vi sågo många ljus lysa i dalen och höllo det följaktligen för klokt att här öppna en station, ty där så många ljus finnas, måste de angiva en stad av ansenlig storlek.»
»Alldeles riktigt. Det är inte en stad i vanlig mening, men det är i alla fall en ansedd ort. Vet ni var ni är?»
»Om den saken har jag inte haft tid att göra förfrågningar, ty då mina kamrater drogo härifrån för att fortsätta sitt arbete och anförtrodde mig stationen, skaffade jag mig välbehövlig vila och ämnade fråga när jag vaknade samt sedan avge rapport om ställets namn till Camelot att där antecknas.»
»Då skall jag tala om att detta är Helighetens dal.»
Det imponerade inte på honom; jag menar att han inte, som jag väntat, häpnade för namnet. Han sade bara:
»Det skall jag anmäla.»
»Hela den kringliggande trakten genljuder av den uppståndelse som de här timade sista undren framkallat. Har ni ingenting hört?»
»Ni torde erinra er, att vi endast färdas fram om nätterna och undvika att tala med någon. Vi få ingenting veta annat än det som når oss per telefon från Camelot.»
»Men där ha de reda på alltsammans. Ha de inte berättat er om det stora miraklet då den heliga källan började sprudla?»
»Jaså, det? Jo visst. Men den här dalens namn står i rak motsats till namnet på den dalen. En större kontrast kan man inte —»
»Vad var då namnet?»
»Helvetesdalen.»
»Det förklarar saken. Den förb—de telefonen. Den är tusan så snabb att överföra likheter i ljud som äro motsatser i mening. Nu vet ni emellertid vad dalen heter. Ropa upp Camelot.»
Han lydde och lät skicka efter Clarence. Det gjorde mig gott att åter höra min gosses röst. Det var som att komma hem. Efter att ha utbytt några vänliga ord och sedan jag i korthet redogjort för min sjukdom, sade jag:
»Vad nytt?»
»Kungen och drottningen jämte många av hovet göra sig i denna stund färdiga att begiva sig till er dal och fromt hylla det vatten ni återställt samt rena sig från synden och beskåda den plats där avgrundsanden frustade sina helvetiska lågor mot molnen — om ni lyssnar riktigt uppmärksamt hör ni mig nog blinka och ni hör mig nog också småskratta, efter det just var jag som valde ut lågorna ur vårt förråd och skickade av dem på er befallning.»
»Känner kungen vägen till detta ställe?»
»Kungen? Nej, varken han eller någon annan inom hans landamären, tror jag, men pojkarna, som hjälpte er med era underverk, skola bli hans vägvisare och säga var man bör söka vila vid middagstid och sömn om natten.»
»Och när skulle de då kunna vara här?»
»Mitt på eftermiddagen eller något senare på tredje dygnet.»
»Några andra nyheter?»
»Kungen har börjat att enligt ert förslag arbeta för en stående armé. Ett regemente är redan fulltaligt och försett med officerare.»
»Å tusan! Det där ville allt jag ha haft hand om. Det finns bara en kår i riket som duger att sköta en reguljär armé.»
»Ja visst — och ni blir nog förvånad då ni får höra, att det inte finns en enda westpointare i hela regementet.»
»Vad säger ni? Talar ni allvarsamt?»
»Det förhåller sig som jag sagt.»
»Det gör mig verkligen orolig. Vilka har han valt och säg mig hans metod? Har han anställt examen?»
»Metoden vet jag ingenting om. Jag vet bara, att alla officerarna tillhöra adliga familjer och äro borna dumhuvuden — heter det inte så?»
»Det där är inte bra, Clarence.»
»Lugna er. Två av kandidaterna till löjtnantsgraden resa härifrån med kungen — båda äro de unga adelsmän — och om ni stannar kvar en liten tid, kan ni låta examinera dem.»
»Det låter höra sig. En westpointare skall jag åtminstone få in. Skicka ett ridande bud till skolan. Om det är nödvändigt, må han rida ihjäl hästar, men han måste vara där före solnedgången i dag och säga —»
»Det behövs inte. Jag har lagt en underjordisk telefonledning till skolan. Låt mig sätta er i beröring med den.»
Det lät gott. I telefonens och blixttelegrafiens atmosfär andades jag åter min livsluft efter att ha varit nära att kvävas. Jag insåg då vilken smygande, dov, själlös fasa detta land under alla dessa år varit för mig, ehuru mina halvkvävda livsandar nästan gjort mig oförmögen att förnimma det.
Jag gav personligen mina order till skolans rektor. Jag bad honom också om litet papper och en reservoarpenna samt några askar säkerhetständstickor. Jag började tröttna vid att vara i saknad av dessa artiklar. Jag kunde ha gagn av dem nu, då jag inte bar rustning utan kunde komma åt mina fickor.
Då jag återvänt till klostret fann jag, att något av intresse försiggick där. Abboten och hans munkar voro församlade i den stora salen, med barnslig förvåning betraktande en nyanländ trollkarls konststycken. Hans dräkt var i högsta grad fantastisk — lika prålig och narraktig som den vilken bäres av en indisk medicinman. Han mumsade och muttrade och gestikulerade samt ritade mystiska figurer i luften och på golvet — alldeles som sådana där pläga göra. Han var en celebritet från Asien — så sade han och det var nog. Detta slags bevis togs som gott guld och stod i kurs överallt.
Hur lätt var det inte att vara en stor trollkarl på den mannens villkor. Hans specialitet var att uppenbara vad vilken individ som helst på hela jorden hade för sig i den innevarande stunden samt vad han gjort när som helst i det förflutna och skulle göra när som helst i kommande tider. Han frågade om någon ville veta vad kejsaren av Österlanden gjorde just nu. De gnistrande ögonen och de gnuggade händerna utgjorde ett vältaligt svar — denna vördnadsvärda församling ville gärna veta vad den store monarken höll på med just då. Charlatanen fortsatte sitt gyckelspel en liten stund och förkunnade därefter:
»Den store och mäktige kejsaren av Österlanden lägger i detta ögonblick pengar i handen på en tiggarmunk — ett, två, tre mynt och alla äro de av silver.»
Ett sorl av beundrande utrop uppstod från alla håll:
»Det är alldeles märkvärdigt!» »Hur underbart.» »Vilka studier, vilket arbete innan man förvärvat en sådan förmåga som denna!»
Skulle de vilja veta vad Indiens höge härskare gjorde? Ja. Han sade dem vad denne herre gjorde och så berättade han vad sultanen i Egypten hade för sig ävensom vad kungen över de Fjärran haven var i färd med. Och så vidare, och så vidare, och med varje nytt under steg hänförelsen över hans allvetenhet. De trodde, att någon gång skulle han väl bli osäker på sin sak. Men långt därifrån! Han behövde aldrig tveka, han visste alltid att ge besked och det med den största noggrannhet. Jag insåg, att om detta fortgick, skulle jag förlora min prestige, den där karlen skulle roffa åt sig mina anhängare och jag få stå där med skammen. Nej, jag måste sticka en käpp mellan hans hjulekrar och det genast. Jag sade:
»Om jag får, skulle jag bra gärna vilja veta vad en viss person gör nu.»
»Tala fritt. Jag skall säga er det.»
»Men det blir svårt — kanske omöjligt.»
»Min konst känner icke det ordet. Ju svårare det är, desto säkrare skall jag uppenbara det för er.»
Ser ni, jag ville arbeta upp intresset. Det hade nu stigit ganska högt, det märktes på de sträckta halsarna runt omkring oss samt på den flämtande andhämtningen. Nu förde jag spänningen till sin klimax.
»Om ni inte gör er skyldig till misstag — om ni verkligen säger mig det jag önskar veta — så ger jag er två hundra silverslantar.»
»Den förmögenheten blir min! Jag skall säga er det ni vill veta.»
»Säg mig då vad jag gör med min högra hand.»
»Ah—h!» Ett sus av allmän förvåning. Det hade inte fallit någon av alla dessa munkar in att fråga vad någon gjorde, som icke var tusentals mil därifrån. Trollkarlen var illa däran. I en sådan knipa hade han aldrig förr råkat, och den förstummade honom. Han såg virrig och bestört ut. Han fick inte fram ett ord. »Se så», sade jag, »vad väntar ni på? Är det möjligt, att ni helt tvärt kan säga vad någon på andra sidan jorden har för sig, men inte veta vad den gör, som står tre alnar ifrån er? De som äro bakom mig veta vad jag gör med min högra hand och de kunna intyga, om ni säger rätt.» Han teg fortfarande. »Gott», sade jag, »jag skall säga er varför ni inte helt frimodigt berättar oss det. Det är, för att ni inte vet det. Ni en trollkarl! Go? vänner, den här luffaren är helt enkelt en bedragare och en lögnare.»
Detta både bedrövade och förfärade munkarna. De voro icke vana att höra dessa vördnadsbjudande varelser så betecknas och de visste inte vad som kunde bli följden. Nu hade det blivit mol tyst och vidskepliga aningar behärskade allas sinnen. Trollkarlen hade gnuggat sina geniknölar och då han nu log helt obesvärat och lättvindigt, erforo de kringstående en stor lättnad, ty det angav, att hans stämning icke var våldsamt fördärvbringande. Han sade:
»Denne persons frivola tal har gjort mig mållös. Må det bli allom bekant, om kanske icke alla redan veta det, att trollkarlar av min rang aldrig befatta sig med annat än vad kungar, prinsar och kejsare samt övriga till purpurn födda ha för sig. Om ni frågat mig vad Artur, den store kungen, gjorde nu, hade det varit något helt annat och jag skulle ha sagt er det. Men en undersåtes sysselsättningar intressera mig inte.»
»Å, då missförstod jag er! Jag tyckte ni sade ’vilken som helst’ och jag trodde, att det betydde vilken som helst och gällde alla.»
»Det gör det, det vill säga alla av hög börd — allra helst kunglig.»
»Mig synes detta ganska riktigt», sade abboten, som grep tillfället att stilla sinnena och avvända olycka, »ty det vore väl inte lämpligt, att en så underbar gåva tilldelats en människa som befattade sig med andras åtgöranden än deras, som blivit födda på storhetens höjder. Vår kung Artur —»
»Vill ni veta något om honom», inföll trollkarlen.
»Ja, mycket gärna och med tacksamhet.»
De oefterrättliga idioterna voro åter mycket gripna och intresserade. Med största uppmärksamhet iakttogo de besvärjelserna och sågo på mig som om de velat säga: »Nu är du allt övertrumfad», då förkunnelsen ljöd:
»Kungen är trött efter jakten och har nu i två timmar legat i sitt palats och sovit lugnt och utan drömmar.»
»Må Guds välsignelse vila över honom!» sade abboten och korsade sig. »Måtte denna sömn lända till gagn för båda hans kropp och hans själ»
»Det gjorde den nog, om han sov», sade jag, »men kungen sover inte, han rider.»
Nu blev det oroligt igen — myndigheterna drabbade samman. Ingen visste vilken av oss båda man skulle tro. Främlingen visade mig förakt och sade:
»Många underbara spåmän och profeter har jag sett i mina levnadsdagar, men aldrig förr någon som kan sitta helt lugn och blicka in i tingens hjärta utan att anlita några besvärjelser.»
»Ni har levat i skogarna och till följd därav har mycket undgått er. Jag anlitar själv besvärjelseformler, som detta goda brödraskap väl vet — men endast vid betydelsefulla tillfällen.»
När det gäller sarkasmer är jag inte den som ger tappt. Repliken kom denne man att våndas. Abboten begärde upplysning om drottningen och hovet och fick följande svar:
»De sova allesammans, överväldigade av trötthet, de som kungen.»
Jag sade:
»Där ha vi åter en lögn. Halva antalet sysslar med sina nöjen, drottningen och den andra hälften av hovet sova icke, de rida. Nu kan ni kanske bli litet mera omständlig och säga oss vart kungen och drottningen och alla de som i denna stund rida med dem ämna sig?»
»De sova nu, som jag sade; men i morgon skola de rida, ty de anträda då en resa till havet.»
»Och var skola de vara dagen efter i övermorgon vid vespern?»
»Långt norr om Camelot och de ha då hunnit halvvägs på resan.»
»Återigen en lögn som sträcker sig etthundrafemtio mil. Deras resa är då icke bara halvgjord, den är avslutad och de skola vara här, i denna dal»
Det skottet förfelade icke sin verkan. Det jagade i högsta grad upp abboten och munkarna och kom trollkarlen att bäva i sitt innersta djup. Jag fortfor i samma anda; »Om inte kungen kommer, underkastar jag mig att bli bortskjutsad i skottkärra. Kommer han, skall jag laga att ni blir det.»
Dagen därpå gick jag upp till telefonstationen och fick veta, att kungen passerat två städer på linjen. Följande dag fick jag på samma sätt reda på hur han närmade sig. Men det teg jag med. Tredje dagens rapporter angåvo, att om han fortfor i samma takt, skulle han vara framme omkring klockan fyra på eftermiddagen. Ännu kunde det inte märkas något intresse för hans ankomst, inga förberedelser hade man gjort för hans högtidliga emottagande. I sanning underligt. Det kunde endast på ett sätt förklaras: den andre trollkarlen hade undergrävt mitt inflytande. Det var verkligen så. Jag frågade en av mina vänner, en munk, om saken och han sade mig, att trollkarlen anlitat några andra formler och funnit att hovet beslutat att icke alls företaga någon resa utan stanna hemma. Tänk det! Så litet betyder erfarenhet och anseende i ett sådant land. Dessa människor hade sett mig utföra det stiligaste trolleri i historien, det enda i mannaminne som hade verkligt värde; och ändå voro de nu färdiga att ansluta sig till en äventyrare som inte kunde förete något annat intyg om sin förmåga än sitt eget obevisade ord.
Det var dock icke god politik att låta kungen komma utan all pomp och ståt och därför gick jag ner och trummade ihop ett pilgrimståg samt rökte ut en klunga eremiter, som jag skickade honom till mötes klockan två. Någon annan ståt utmärkte icke hans ankomst. Abboten var alldeles tillintetgjord av förödmjukelse och ursinne då jag tog honom med mig ut på en balkong och visade honom statens överhuvud, som tågade in utan att en enda munk hälsade honom välkommen, utan att några rörliga skaror eller några glädjeklockors klang fröjdade hans själ. Abboten kastade en enda blick på kungen och flög sedan att mönstra sina krafter. I nästa minut klungo klockorna alldeles vilt och alla husen utspydde munkar och nunnor, som rusade åstad att möta tåget. Och med dem följde den där trollkarlen, på abbotens befallning skjutsad i skottkärra, och hans anseende låg i smutsen och mitt var åter höjt till skyarna. Ja, det går nog för sig att hålla sitt fabriksmärke uppe i ett sådant land, men man kan inte helt lugnt slå sig till ro och göra det. Man måste hålla sig vaken och kurant och sköta sin affär med kläm.