En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 36
| ← En bedrövlig tilldragelse |
|
En förskräcklig belägenhet → |
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
En sammandrabbning i mörkret.
London var för en slav en ganska intressant plats. Det var den tiden dock ej annat än en mycket stor by, som förnämligast var byggd av ler och halm. Gatorna voro moddiga, krokiga och i saknad av stenläggning. Befolkningen var en sig ständigt samlande, ständigt drivande svärm av trasor och av glans, av vajande plymer och blänkande harnesk. Kungen ägde ett slott där; han såg dess utsida. Den kom honom att sucka, ja, även att svära litet på ett menlöst, ungdomligt sjättesekelsätt. Vi sågo riddare och högförnäma män som vi kände, men de kände inte oss i våra trasor, vår smuts, våra skråmor och blåmärken, de skulle inte känt igen oss, om vi ropat an dem, de hade inte heller stannat och svarat oss enär det stred mot lagen att tala med slavar som fördes vid kedja. Sandy passerade, ridande på en mulåsna, tio alnar ifrån mig — letande efter mig, så trodde jag. Men vad som nästan förkrossade mig var någonting som hände framför vår gamla barack vid ett torg, under det att vi nödgades åse hur en karl kokades i olja för att han efterapat pennyslantar. Jag syftar på att jag fick se en tidningspojke — som jag inte kom åt. En tröst gav det mig likväl. Här fick jag bevis på att Clarence ännu var vid liv och i verksamhet. Jag hoppades snart vara hos honom, och den tanken var mycket hugnesam.
Jag uppfångade en dag en skymt av någonting annat, som kryade betydligt upp mig. Det var en metalltråd, som sträckte sig från tak till tak. Telegraf eller telefon helt säkert. Nog önskade jag, att jag haft en liten bit av den. Det var just det jag behövde för att utföra mitt rymningsförslag. Jag hade tänkt att tillsammans med kungen komma lös någon natt, lägga munkavle på slavdrivaren och bakbinda honom, byta kläder med honom, knyckla till honom så att han blev oigenkännlig, haka fast honom vid slavkedjan, sätta mig i besittning av hans ägodelar, marschera till Camelot och —
Men nu förstår ni min mening. Ni inser vilken häpnadsväckande dramatisk överraskning jag ämnade bereda dem på slottet. Och det lät sig göra, om jag bara kunde få tag i litet järn, som lät forma sig till en dyrk. Jag skulle då när jag ville kunna öppna de tunga hänglås, som sammanhöllo våra kedjor. Men aldrig hade jag tur; jag kom aldrig över någonting sådant. Till sist bjöd sig dock ett tillfälle. En herre, som redan två gånger varit och velat byta sig till mig — dock utan påföljd — kom tillbaka tredje gången. Jag väntade visst inte att jag någonsin skulle komma att tillhöra honom, ty det pris man från första stunden av mitt slaveri åsatt mig var mycket överdrivet och framkallade än vrede, än löje. Min ägare höll dock styvt på det — tjugutvå dollars begärde han. Han ville inte slå av en enda cent. Kungen beundrades mycket på grund av sin präktiga fysik, men hans kungliga later lågo emot honom och han var inte säljbar. En så beskaffad slav ville ingen ha. Jag ansåg mig trygg för att ej behöva skiljas från honom, ty mitt pris var ju satt så orimligt högt. Nej, jag väntade visst inte att jag skulle komma att tillhöra den herre jag talat om, men han hade någonting som jag hoppades skulle bli mitt, om han bara tillräckligt ofta besökte oss. Det var ett föremål av stål med en stor nål i, som framtill sammanhöll hans långa ytterplagg av kläde. Tre sådana tingestar av samma slag hade han. Två gånger hade han kuggat mig, ty han kom mig inte så nära att jag tryggt kunde göra vad jag tänkt, men den här gången lyckades jag. Jag lade beslag på det nedersta av de tre knäppena och då han saknade det trodde han, att han tappat det på vägen.
Jag fick anledning att vara glad omkring en minut, men strax därefter fick jag anledning att bli ledsen. Ty just då köpet som vanligt höll på att gå om intet, tog slavägaren till orda och sade vad som på nutidens språk skulle kunna översättas som följer:
»Nu skall jag säga er vad jag tänker göra. Jag har tröttnat vid att försörja de där båda för ingenting. Ge mig tjugutvå dollars för den här, så får ni den andre på köpet.»
Kungen blev så ursinnig att han ej fick fram andan. Han började fräsa och stamma, och under tiden gingo vår ägare och den främmande herrn ifrån oss, ivrigt samtalande med varandra.
»Och ni håller anbudet öppet —»
»Jag håller det öppet till i morgon vid samma tid.»
»Då skall jag lämna svar», sade herrn och försvann, följd av den andre.
Jag hade ett fasligt göra med att lugna kungen, men jag lyckades till sist. Jag viskade sakta till honom:
»Ers nåd kommer att gå för intet, men i annan mening. Det skall jag göra med. I natt bli vi båda fria.»
»Verkligen? Hur är det möjligt?»
»Med hjälp av denna tingest, som jag stulit, skall jag öppna dessa lås och i kväll avkasta dessa bojor. Då han vid halvtiotiden kommer, i avsikt att inspektera oss för natten, kasta vi oss över honom, lägga munkavle på honom och göra honom oigenkännlig. Tidigt på morgonen tåga vi ut från staden som ägare till hela slavkaravanen.»
Mera sade jag inte, men kungen var förtjust och mycket belåten. Om aftonen väntade vi tåligt på att de andra slavarna skulle somna och ge det till känna medelst vanligt tecken, ty man bör inte lita för mycket på sådana där stackars människor, om man kan undvika det. Det är bäst att behålla sina hemligheter för sig själv. De voro väl inte långsammare eller oroligare än vanligt, fastän det föreföll mig så. Jag trodde aldrig, att de skulle börja med sina jämna snarkningar. Det led på tiden och jag var ängslig för att vi inte skulle få så mycket av dem som vi behövde. Jag gjorde flera förhastade försök som vållade ytterligare dröjsmål, ty bara jag i mörkret rörde vid ett hänglås, framkallade jag ett slammer, som avbröt någons sömn, kom honom att vända sig och väcka några flera.
Men till sist hade jag lossat min sista boja och var än en gång fri. Jag drog en suck av lättnad och skulle nu taga itu med kungens bojor. För sent! In träder slavdrivaren med ett ljus i ena handen och sin tjocka promenadkäpp i den andra. Jag kröp tätt intill den snarkande mängden, för att så vitt möjligt var dölja, att jag var utan bojor. Men jag höll skarp utkik och var beredd att springa på mannen i detsamma han böjde sig ned över mig.
Men han kom inte. Han stannade, blickade en minut helt tankspritt bortåt vår mörka massa, synbarligen upptagen av något annat. Därefter ställde han ifrån sig ljuset, gick fundersamt mot dörren och innan man fått en aning om vad han ämnade göra, hade han gått ut och stängt dörren efter sig.
»Fort!» sade kungen. »För honom tillbaka!»
Naturligtvis var detta vad som borde göras och i blinken var jag uppe och ute. Men tyvärr fanns det inga lyktor på den tiden och kvällen var mörk. Jag urskilde dock en dunkel gestalt några steg framför mig. Jag satte efter den, kastade mig över den och så började det gå livligt till. Vi brottades och knuffades och stretade och voro snart omgivna av en folksamling, som ofantligt intresserade sig för striden och uppmuntrade oss så mycket den kunde — ja, dessa människor hade inte haft roligare eller varit ivrigare om det varit deras eget slagsmål. Men så blev det ett hiskligt kolorum bakom oss och halva åskådarkretsen rusade ifrån oss för att ägna sin uppmärksamhet åt detta. Lanternor svängdes på alla håll. Det var vakten, som samlades från när och fjärran. Bäst det var föll en hillebard över min rygg och jag visste vad det betydde. Jag var häktad. Detsamma hände min motståndare. Vi fingo marschera åstad till fängelset, en på vardera sidan om vaktmannen. Vilket svårt missöde! Tänk att min vackra plan skulle få ett så snöpligt slut. Jag försökte tänka mig in i vad som skulle hända då min herre upptäckte, att det var jag, som slagits med honom. Och vad skulle hända om vi båda bleve insatta i det allmänna rummet för fridstörare och bråkmakare, och vad —
I detsamma vände min motståndare ansiktet åt mitt håll, det fladdrande skenet från vaktens blecklykta föll över det och — för tusan — han var inte den rätta!