En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 37
| ← En sammandrabbning i mörkret |
|
Sir Lancelot åtföljd av riddare kommer oss till undsättning → |
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
En förskräcklig belägenhet.
Sova? Det var inte möjligt. Det hade naturligtvis i alla fall varit omöjligt i denna vidriga fängelsehåla med dess vedervärdiga samling av druckna, grälaktiga, skrålande trashankar. Men vad som gjorde sömnen till något man ej ens kunde drömma om var min gnagande otålighet att slippa ut från detta ställe och riktigt komma underfund med omfånget av det som hänt där borta i slavkvarteret till följd av mitt misslyckade företag.
Det var en lång natt, men till sist blev det ändå morgon. Jag avgav en fullständig och uppriktig förklaring inför rätten, jag sade, att jag var en slav tillhörig den store earl Grip, som strax efter mörkrets inbrott anlänt till värdshuset »Häroldskåpan» i byn på andra sidan vattnet och som nödgats stanna där över natten, emedan han plötsligt angripits av en mycket farlig och underlig sjukdom. Jag hade fått befallning att i största hast skynda över till staden och hämta den styvaste läkare som stod att få; jag hade gjort mitt bästa och sprungit av alla krafter; kvällen var mörk och jag rusade emot denne tarvlige karl, som fattade mig om strupen och började trumfa på mig, fastän jag sade honom mitt ärende och besvor honom att ta hänsyn till min herres, den store earlens livsfara —
Den tarvlige karlen avbröt mig och sade, att det där var osanning. Han skulle just berätta hur jag utan att säga ett ord rusat på och anfallit honom, då från rätten ljöd ett:
»Tig, karl! För bort honom och ge honom några rapp för att lära honom att en annan gång bete sig på annat sätt mot en adelsmans tjänare. Gå!»
Därefter bad rätten mig om förlåtelse och hoppades att jag icke skulle underlåta att säga hans nåd, att det ingalunda var rättens fel att jag blivit så behandlad. Jag sade, att jag nog skulle förklara saken och så tog jag avsked — tog avsked i lagom tid, ty han började fråga mig varför jag inte redogjorde för dessa fakta i samma stund jag blev häktad. Jag sade, att det skulle jag ha gjort, om jag kommit att tänka på dem — och det var sant — men att den där karlen dunkat på mig till den grad, att jag blivit alldeles virrig — och så vidare, och alltjämt mumlande gick jag min väg.
Jag väntade inte på frukost. Jag lät inte gräset växa under mina fötter. Snart var jag tillbaka vid slavkvarteret. Tomt hus — alla voro borta! Det vill säga alla utom en — slavhandlaren. Han låg där, slagen till mos, och runt omkring honom syntes bevisen på ett rysligt uppträde. På en kärra utanför porten stod en grovt tillyxad likkista och arbetare, understödda av polisen, beredde väg genom den gapande folkmassan för att bära in kistan.
Jag vände mig till en man som tycktes ha en så underordnad ställning i livet att han kunde nedlåta sig till att tala vid en så sluskigt klädd person som mig, och han berättade följande:
»Här voro sexton slavar. De reste sig under natten mot sin herre och du ser hur det slutade.»
»Ja, men hur började det?»
»Det fanns inga andra vittnen än slavarna. De sade, att den dyrbaraste av dem alla hade frigjorts från sina bojor och undkommit på något sällsamt sätt — troligen genom trolleri, ty han hade inte haft någon nyckel och låsen voro varken sönderbrutna eller på något sätt skadade. När slavhandlaren upptäckte sin förlust, blev han alldeles förtvivlad och störtade med sin grova käpp mot slavarna som gjorde motstånd, knäckte hans rygg och gåvo honom andra skador, som snart ändade hans liv.»
»Det var förskräckligt. Det kommer att stå slavarna hårt vid rannsakningen.»
»Den är redan över.»
»Är den över?»
»Tror ni de skulle dröja en vecka med den, då saken är så enkel? Det tog knappast en halv kvarts timme.»
»Jag förstår inte hur de på så kort tid kunde få klart för sig vilka de brottsliga voro.»
»Vilka de voro? Sådana enskildheter befatta de sig inte med. De dömde dem i kår. Känner ni inte lagen? — lagen, som romarna påstås ha lämnat efter sig här, när de gåvo sig av och som säger, att om en slav dödar sin herre skola alla den herrens slavar dö för det.»
»Sant. Jag hade glömt det. Och när skola de dö?»
»Troligen inom tjugufyra timmar, fastän somliga påstå, att de komma att vänta ett par dagar till för att se om de inte kunna få tag på den saknade.»
Den saknade. Jag kände det litet kusligt.
»Är det troligt, att de finna honom?»
»Innan dagen är slut? Ja. De söka honom överallt. De stå vid stadsportarna jämte vissa av slavarna, som skola peka ut honom om han kommer, och ingen får lämna staden utan att först förhöras.»
»Går det an att få se huset där slavarna äro instängda?»
»Utsidan av det kan ni få se och insidan har ni nog inte lust att se.»
Jag tecknade mig fängelsets adress till minnes och gick helt lugnt från stället. I första klädstånd jag kom till, beläget vid en bakgata, skaffade jag mig en grov dräkt, passande för en simpel sjöman, som skulle anträda en resa till arktiska regioner, samt band väl om huvudet under förevändning av tandvärk. På så sätt dolde jag mina värsta skråmor och blåmärken. Det var en verklig förklädnad. Jag var mig inte det minsta lik. Jag spanade nu efter telegrafledningen, fann den och följde den till dess utgångspunkt. Det var ett litet rum över en slaktarbod — vilket tydde på att här icke telegraferades särdeles mycket. Den unge telegrafisten satt och dåsade vid sitt bord. Jag stängde dörren och stack den stora nyckeln innanför tröjan. Detta oroade den unge mannen och han ämnade göra alarm, men jag sade:
»Spar er röst. Om ni öppnar munnen, är ni dödens offer. Gå till ert instrument. Raska på! Ropa upp Camelot!»
»Detta förvånar mig. Hur kan en sådan som ni känna till sådana saker som —»
»Ropa upp Camelot! Jag är bragt till förtvivlan. Ropa upp Camelot eller gå undan så skall jag göra det själv.»
»Vad — ni?»
»Ja, visst. Se så, prata inte nu. Ropa upp slottet.»
Han lydde.
»Och bed att få tala med Clarence.»
»Vilken Clarence?»
»Det gör detsamma. Säg att ni vill tala med Clarence, så svarar man er.»
Han gjorde det. Vi väntade i fem nervspännande minuter — i tio — och så började ett knäppande, som var mig lika välbekant som en människoröst. Clarence var nämligen min lärjunge.
»Gå nu undan, min gosse. De skulle kanske ha känt igen min tusch och därför var det bäst att ni ringde upp, men nu sköter jag mig själv.»
Han lämnade plats åt mig och spände örat för att lyssna, men det vann han ingenting med. Jag begagnade chiffer. Jag ödade ingen tid på artigheter, då jag talade med Clarence, jag gick rakt på sak och sade:
»Kungen är här och i fara. Vi blevo tillfångatagna och hitförda som slavar. Vi skulle inte vara i stånd att bevisa vår identitet och faktum är, att jag inte är i tillfälle att ens försöka det. Skicka hit ett telegram, ställt till slottet här och det skall verka övertygande.»
Hans svar kom genast:
»De förstå sig inte på telegrafen. De ha ännu ingen erfarenhet av den. Linjen till London är så ny. Det är ej värt att försöka den. De kunde hänga er. Tänk ut någonting bättre.»
De kunde hänga oss! Föga anade han hur nära han kom sanningen. För ögonblicket kunde jag inte tänka ut någonting. Men så fick jag en idé och meddelade honom den genast:
»Skicka hit fem hundra utvalda riddare, anförda av Lancelot och skicka dem tvärt. Låt dem tåga in genom sydvästra porten och spana efter en man med en vit bindel om högra armen.»
Svaret lät icke vänta på sig:
»De rida härifrån om en halvtimme.»
»Det är bra, Clarence. Säg nu denne unge telegrafist att jag är en vän till er och att han måste vara försiktig och ingenting säga om mitt besök här.»
Nu började apparaten tala till den unge mannen och jag skyndade bort. Jag började räkna. Om en halvtimme skulle klockan vara nio. Riddare och hästar i tunga rustningar kunde icke färdas fort. Dessa skulle nog skynda så mycket de kunde, och då nu väglaget var gott och det varken fanns snö eller smuts skulle de nog hinna sju mil i timmen. Ett par gånger måste de byta hästar och komma fram vid sextiden eller något senare; och då vore det än dager. De skulle se den vita bindeln på min högra arm och jag skulle taga befälet. Vi skulle omringa det där fängelset och skaffa ut kungen i en hast. Det hela skulle bli ganska anslående och pittoreskt, ehuru jag hade föredragit middagstiden, då anblicken varit än mera dramatisk.
För att få flera strängar till min båge ansåg jag mig böra söka upp några av de personer jag känt igen och presentera mig för dem. Det skulle rädda oss ur klämman, riddarna förutan. Men jag måste gå varligt till väga, ty det var ett riskabelt företag. Jag måste förse mig med präktiga dräkter och det gick inte för sig att göra det i alltför hastigt tempo. Nej, det måste ske så småningom, jag måste köpa den ena kostymen efter den andra i bodar som det var långt emellan, och med varje ombyte måste plaggen bli finare och finare tills jag nått upp till silke och sammet och mognat för min plan. Och nu skulle jag börja.
Men vilken otur! Då jag vände om närmaste gathörn, stötte jag på en av våra slavar, som strök omkring med en vaktare. Jag hostade till just då, och han gav mig en blick, som gick mig genom märg och ben. Han tyckte visst att han hade hört den där hostan förr. Jag gick genast in i en bod och frågade på prisen utefter hela disken, alltjämt med ett öga åt gatan. De där båda hade stannat och pratade med varandra i det de tittade åt boddörren. Jag beslöt att gå ut bakvägen, om någon sådan fanns och jag frågade bodfröken, om jag kunde komma den vägen för att leta efter den förrymde slaven, som troddes vara gömd i närheten. Jag sade, att jag var en förklädd officer och att min underordnade stod utanför dörren, vaktande en av mördarna. Ville hon vara så god och gå ut och säga honom, att han inte behövde vänta utan att det var bäst att han gick till bakgatans motsatta ända för att genskjuta rymlingen, sedan jag drivit ut honom.
Hon blossade av iver att få se en av dessa redan så beryktade mördare och skyndade att uträtta mitt ärende. Jag smög mig ut bakvägen, stängde dörren efter mig, stoppade nyckeln i fickan och satte i väg, småskrattande och helt förnöjd.
Och så hade jag återigen skämt bort saken, begått ännu ett misstag, ja, ett dubbelt sådant. Det fanns många sätt att bli av med den där vaktaren helt enkelt och naturligt, men jag hade ju så mycket sinne för det pittoreska. Se det är mitt allra värsta karaktärslyte. Jag hade ju grundat mitt tillvägagående på vad det skulle falla sig naturligast för mannen att göra, icke besinnande, att det då och då händer en man att göra vad som icke faller sig naturligt för honom. Det naturligaste han härvidlag kunnat göra hade varit att hack i häl följa efter mig. Han skulle ha funnit en massiv ekdörr, säkert stängd, mellan honom och mig. Innan han kunnat slå ned den, skulle jag ha hunnit långt bort, sysselsatt med att sätta på mig den ena förklädnaden efter den andra, som skulle ge mig säkrare skydd mot Britanniens påflugna laghundar än någon oskuld eller upphöjd karaktär kunnat det. Men i stället för att göra vad som fallit sig naturligt, tog mannen mig på orden och följde mina instruktioner, så att när jag kom travande ut från den där återvändsgränden, nöjd med mig själv och min fyndighet, möttes jag av handklovarna. Om jag hade vetat att det var en återvändsgränd — men det finnes ingen ursäkt för en dylik blunder. Den får föras på vinst- och förlustkontot.
Naturligtvis blev jag förnärmad och svor på att jag nyss stigit i land efter en lång sjöresa — bara för att se om jag kunde lura slaven, förstår ni. Men det lyckades inte. Han kände igen mig. Och då förebrådde jag honom för att han förrått mig. Han blev mera förvånad än stött, spärrade upp ögonen och sade:
»Tycker du verkligen, att jag skulle låtit dig undgå att bli hängd tillsammans med oss, då du är orsaken till att vi bli hängda? Det fattas bara det.»
»Det fattas bara det» var deras uttryck för »det vore löjligt» eller »jo, pytt!» De talade underligt, de där människorna.
Det låg visserligen ett slags tarvlig rättvisa i hans syn på saken, därför lät jag frågan falla. Då en olycka inte kan avhjälpas genom dispyt, vad tjänar det till att disputera? Det är inte i min genre. Jag sade därför bara:
»Inte skall ni bli hängd. Det blir ingen av oss.»
Båda männen skrattade och slaven sade:
»Ni har inte förr ansetts som en tok. Bäst att hålla ert rykte uppe, synnerligast som ni inte behöver anstränga er länge.»
»Det har ingen fara med mitt rykte. Före morgondagen äro vi ur fängelset och få gå vart vi vilja.»
Vakten, som var ett kvickhuvud, pekade med tummen åt sitt vänstra öra, utstötte ett rosslande läte och sade:
»Visst ä' ni ur fängelset — det har ni rätt i, och ni få också gå vart ni vilja, bara ni inte överskrida området för hans majestät djävulens kvalmiga rike.»
Jag lade band på min häftighet och sade helt likgiltigt:
»Jaså, ni tror verkligen, att vi bli hängda om en eller annan dag.»
»Jag trodde det för några minuter sedan, ty så blev det beslutat och förkunnat.»
»Men nu har ni ändrat åsikt — är det så ni menar?»
»Just så. Jag trodde det bara då, nu vet jag det.»
Jag kunde inte låta bli att helt sarkastiskt säga:
»Så nedlåt er då, ni lagens högvisa tjänare, till att säga oss vad ni vet.»
»Att ni komma att bli hängda i dag frampå eftermiddagen. Det skottet träffade! Stöd er mot mig!»
Jag behövde verkligen någon att stödja mig mot. Mina riddare skulle inte hinna hit i tid. De skulle komma hela tre timmar för sent. Ingenting i världen kunde rädda Englands kung och inte mig heller, vilket var än sorgligare. Sorgligare, inte bara för mig utan för nationen — den enda nation i världen, som stod färdig för en blomstrande civilisation. Jag mådde illa. Jag sade ingenting, det var ingenting mer att säg. Jag förstod vad mannen menade. Han menade, att då den saknade slaven återfunnits, skulle dröjsmålet upphävas och avrättningen försiggå redan i dag. Den saknade slaven var återfunnen, alltså —