Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/Yttersta domen
| ← Den rike ynglingen |
|
Tillägnan → |
| Från Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) |
YTTERSTA DOMEN
I
MOT AFTONEN
Det lyste mig spela och göra mig glad,
milorum.
Jag rörde vid gigan, men tyckte hon kvad:
Jorum, Jorum.[1]
Jag gick mig i skogen bland lustiga snår,
milorum.
Så underligt gökarna ropa i år:
Jorum, Jorum
En ko såg jag stå vid en sorlande brunn,
jorum,
Hon råmade hest med sin rinnande mun:
Jorum, Jorum.
Jag gick mig mot kväll över lärkornas hed,
milorum.
Jag gick så allen, medan kvidfågeln kved:
Jorum, Jorum.
Jag gladdes att möta en främmande man,
milorum.
Jag sade: Gud signe; då svarade han:
Jorum, Jorum.
Jag tänkte: väl aldrig i år blir jag glad,
milorum.
Då ville jag bedja, men tyckte jag bad:
Jorum, Jorum.
Nu började stormen i skog och i lund
sitt korum,
och kvällspsalmen skallade margalund:
Jorum, Jorum, Jorum.
II
TECKNENS TID
Nu är de stora tecknens tid,
de svåra, de många.
Nu svartna knopparna i lid
och sprida rutten ånga.
Nu vissnar jordens gamla barm
utsugen, saftlös, platt och arm.
Nu dryper blod från månens horn,
o under, o under!
Nu går man ut att skära korn
och finner tistellunder,
och hunger, örlig, pestilens
förhärja land från gräns till gräns.
Nu dansar gravölsfolket vals,
se traven, hör trallen!
Nu heter hätskhet arm om hals
och kärlek dunk i skallen,
och Antikrist i biskopsskrud
går saklöst kring och hädar Gud.
Nu växer lejonskägg på lamm
och vargungen smiler.
Ur duvägg krypa drakar fram,
ur grodrom krokodiler.
I rena jungfrurs moderliv
hörs barnagråt och tvillingkiv.
Nu skiftar. solen sin gestalt,
o fasa, o fasa,
och ligger som en möglig palt
i molnets tiggartrasa.
Nu är det skymning dagen om,
och natten växer småningom.
Nu komma alla stygga djur,
se ulvar, hör uvar!
Nu rasslar tidens nötta ur
med sina hjul och skruvar;
dess lod stå nära världens golv,
dess visare stå nära tolv.
Då syns ett starkt och fjärran sken,
nej skåda, nej skåda!
Ur molnen sträcks ett mäktigt ben,
som drivor skina båda;
och väldigt gapar lurens tratt
med guldmun över jordens natt.
Blås, Gabriel, i din basun,
tra rara, tra rara!
Blås hop all världens folk som dun
att stå till doms och svara,
tills rymden ligger öde kvar,
ett sprucket, skakat bolstervar.
III
RÖSTER PÅ VÄGEN
Den krönte:
Salig, salig, salig i höjden!
Folk, som förr edra hjässor böjden
ner till gördeln för Herrans smorde,
haven I glömt vad jag var och gjorde?
Purpur drog jag och riddare slog jag,
huldrikt 1og jag och huvuden tog jag.
Gruvlig, gruvlig, gruvlig i djupen!
Stigen går yr på kanten av stupen.
Dagen är gömd av ett otäckt hölje;
facklorna tänden i härskarens följe!
Ingen lystrar och fåfängt jag stirrar
efter de glor-rike fäders fjät.
Knuffad av tiggare konungen irrar,
fasande själv för sitt lögnmajestät.
Krigaren:
Jag är en man av ogemen bravur,
hetsig av natur
och väldig i amur.
Med samma stolta steg och segerblickar
besteg jag murars krön och jungfruns bur.
Finns ett befäl i ärkeängelns här,
hos Gud och sankte Per
jag denna post begär.
Mot Belsebub och mörkrets alla hopar
jag går, en evigt modig militär.
Den ogudaktige prästen:
Jag talade i stolen med dunder och med makt,
men mitt liv, må jag bekänna,
gick eljest i en ränna
som lutar ganska tveksamt åt paradisets trakt.
Vilket levande spektakel, om min fåvitska hjord
skulle följa mig självan mer strängt än mina ord
och jag och hela socknen droge in i Gehenna!
Den tjocke köpmannen:
Det säges att själen skall vägas på en våg
och att ingen kan fuska med vikten.
Om nu jag lägger av mig min frodiga kropp
och min stadiga plånbok, så lär jag flyga opp —
jag rädes för den hiskliga svikten,
Men kanske far jag, lättad från all vällust här i dyn
direkt upp till Abrahams gästabud i skyn.
Ynglingen till jungfrun:
Det var i jordens sista vår
du vart mig dyr och kär,
I ångest kom vårt sabbatsår,
och nu är änden här.
Den hägg vars vita kvist du bär
skall aldrig blomma ut
och sätta kart och svarta bär,
förr'n allt är svart och slut.
Den sista lärka som förstått
vår lyckas morgonröst
har slutit näbben, förrn hon fått
en frostfläkt i sitt bröst.
Och grinden till den gröna ås,
där aftonskymning teg,
är stängd med evighetens lås
för kärleks fromma steg.
Vår kärlek var de andras lik
i parens långa rad,
var dunkel jord och himmelrik
och sörjde och var glad.
All mänsklig ting är bräcklighet
och mänskors kärlek helst,
men tänk: från synd och äcklighet
vart vår för evigt frälst.
Knappt har jag sett dig kvinnligt varm
vid månskenskvällens dans,
knappt har jag lagt ännu min arm
kring tröjans vita frans.
I dagg och renhet utan sot,
av ingen hand berörd,
så skall du stå för mästarns fot,
du blåklint i hans skörd.
Om jag skall skiljas ut och bo
i mörka ödeland,
så kan jag lämna dig med ro
i Herrans nådes hand.
Barn, hålla varandra i händerna; en flicka:
Det är blommor på vägen till Guds hus,
det är nattglim i mörkret och konungsljus.
Det är lätt som att hitta hem en kväll,
när det lyser i stugan och snön är mjäll.
Minns du språken från söndagsskolan, bror?
Jag kan alla de böner vi läst med mor.
Våra verser om påska och om jul
kan jag sjunga och stapplar ej minsta smul.
Det är vackert att gå vid deras ljud.
Det är sagor och lekar hos farbror Gud.
Dalmålaren:
Jag målade Elia
som far till himmelrik,
jag målade Maria,
så vit och duvolik.
O, kunde nu jag måla
min egen mörka själ,
att klar den måtte stråla
inför Guds son och Mikael!
Jag målat bönders väggar
och kullors kistelock,
all vårens blom och häggar,
all Edens lustgård ock.
O, vore snart jag vorden
ett blomst till Herrans pris;
en kludd och strunt på jorden,
ett liljeträd i paradis!
IV
SKEPPET
Hav, på din yta
manormar flyta,
valarna simma så tätt som en bro.
Djupt i gröna gölar
havstjuren bölar,
havsgalten grymtar vid blåa stians ho.
Solen från ytan
av kokande grytan
lyfter röd en kräftklo men orkar ej opp.
Månen, lik en tunna
med saft och färg utrunna,
ligger som ett vrakgods på vattubergets topp.
Hav, du är härligt,
stort och förfärligt,
tingens första vagga och alltings grav och slut,
Himmelens sista
och högsta stjärnegnista,
resande ditt huvud, du spottar den ut.
Hav, du är gruvligt,
vilt och okuvligt;
vems är den köl som törs rista än din barm?
Långa kyrkbåtsåror
slå dig djupa skåror;
Han som sov i skeppet kan trotsa din harm.
Domen är hållen;
ensam behållen
färdas här en skara med domaren ombord,
Tiderna somna,
dessa äro komna
ut på evig bölja från fjärran sjunken jord.
Tåg och tackel klappa.
Brant som en trappa,
stiger du mot höjden, o hav, i pik på pik.
Klar står en brygga:
sjungande och trygga
segla Guds trogna till himmelrik.
- ↑ Jorum är ett namn på döden.