Erik Grane/XIII.
| ← XII. |
|
XIV. → |
XIII.
Try ting de lärde sig, de gamla perser,
Att spänna bågen, rida, tala sant,
Och ännu idkas dessa små kommerser
Bland vår moderna ungdom samvetsgrant:
De rida käckt, det tål ej kontroverser,
Och önskas det från en och annan kant
Att litet mer på sanningen de såge.
Nog passar deras ryggbast bra — till båge.
BYRON.
På X-nation hade strax före terminens slut varit »fruntimmerspex», d. v. s. nationspektakel af så anständig karaktär, att man ansett sig kunna inbjuda damer, och med anledning däraf hade nationens mera ansedda medlemmar, d. v. s. de som hade städade gångkläder och råd att kosta på sig en tia för sina nöjen, varit lifligt sysselsatta en månad före föreställningen med att ställa alting i ordning till festen, hyra kostymer på teatern, uppvakta cigarr- och värdhusflickor för att få låna klädningar, turnyrer och underkjolar, repetera sina roler, försumma sitt arbete, dricka punsch och äta sillfrukostar. Och efter festiviteterna hade de varit sysselsatta åtminstone en vecka med att hvila sig efter ansträngningarna, återställa alt som var lånadt, skaffa igen alla småsaker, som under brådskan hade förkommit, sköta sina bakrus och söka komma på tråden med arbetet igen. För de flesta var dock terminen efter denna beta skämd, och i dag var sista landskapet sammankalladt klockan fyra med dubbelkvart, och stämningen var redan på förhand en smula upphetsad. Ty dagen var betydelsefull. Nationens radikala parti rustade sig till kamp, och dess ansedda medlemmar hade infunnit sig mangrant för att hålla det vådliga omstörtningspartiet stången.
Nationens sal var ett lågt aflångt rum, där nu stolar voro ordnade i täta leder. Midt emot stolarna såg man bordet, där inspektor hade sin plats, till venster om detta ett större bord för kurator, och på detta bord voro placerade valurnan, ordförandens klubba, sekreterarens protokollsbok samt diverse papper och blyertspennor, afsedda att tjänstgöra vid den spännande och högtidliga handling, som kallades för omröstning vid val af nationens förtroende- och tjänstemän. Och från väggarna blickade vetenskapens grånade fäder med stela halsar och stirrande ögon ned på de unga adepterna, bland hvilka, som en gång kurator yttrat i ett hälsningstal till de nykomna, »man torde kunna få hoppas, att åtminstone någon af de här närvarande skulle kunna komma att få hänga med heder».
När Grane kom, voro landsmännen utan församlade inne i stora salen, i inre rummet, i tidningsrummen, i tamburen och på gården. Det såg ej lifligt ut, mestadels stod man och hängde, kastade fram ett ord, skrattade utan munterhet, gick ett par slag på golfvet, väntade:
— Är inspektor inte kommen än?
— Nej, men han kommer väl snart.
När Grane fått af sig öfverrocken och kom i dörren till tidningsrummet, mötte han kandidat Ling, som med släpande steg, plirande ögon och ett illmarigt dämpadt leende betraktade honom.
Ling började nu höra till öfverliggarna, ansågs för att vara elak och genial, hyste det mest afgjorda människoförakt och hade kommit så långt på det sluttande planet, att man ej ansåg det fullt comme il faut att umgås med honom. Han hade sitt nöje af att se ungt folk mista sina illusioner, något, som är ganska vanligt bland människor, som det på ett eller annat sätt gått baklänges för.
— God dag, unga sanningskämpe, sade han. Du lär ha’ haft ett förmånligt anbud på att få inträda som extra ordinarie spion i den nybildade fruntimmersligan, som gjort till sin uppgift att muta studenternas städerskor och ställa till skandaler i familjerna. Hähäm. Hvarför tog du inte emot det? Det är en förmånlig plats. För då är man skyddad för misstankar själf och kan synda opåtaldt. Hahäm.
— Hur vet du det? sade Grane förvånad.
Ling hade också reda på alting.
— Det mins jag inte. Det var nå’n, som hade hört det utaf den där unga framtidsmannon Randers, som går med framkammad lugg och fransyskt helskägg. Ser ut som en djäfla jubelidiot. Hähäm. Men sköter sig gör han. Hähäm. Sköter sig. Men du var dum, säger jag dig, som inte slog dig i kompis med fruntimmerna. Det är altid trefligt te sitta och prata så där litet — häm — ogeneradt med fruntimmer. Det tycker fruntimmerna om. Och hvad de är nyfikna se’n. Gud, så nyfikna. Tänk för en så’n där liten fru, som aldrig en gång hört sin man säga ett kvitt om sina egna ungkarlsynder, att bara få se en — hähäm — fallen kvinna. Det duger det. Och få tala med henne och höra henne tala och höra, att hon talar precis som en annan männniska. Och ser ut som en annan människa. Men du ska akta dig. För en vacker dag får du en omvändelsevisit af någon af de där profetissorna. Det har händt bättre folk än dig. Hähäm. Och somliga af dem är inte att leka med, det ska jag säga dig.
— Man bör nog inte hoppas för mycket, började Grane.
— Man ska inte hoppas als, häm, sade Ling och tog honom under armen. Kom så sätta vi oss här i dörren. Annars få vi inte röka och inte prata häller för resten. Inspektor har kommit upp i högsätet. Ge akt på, hur de hälsa på inspektor, ska du få se, till hvilket fårahus de hör. Ser du den där hvita bleknosiga, slätrakade idioten, som går fram och låtsar titta på föredragningslistan? Häm! Ser du, hur han sneglar på professorn för att se, om det lönar sig att hälsa? Hva! Ser du, så snopen han ser ut, när han går tillbaks? Häm. Det lax inte. Känner du den där?
— Jag vet inte riktigt.
Grane såg med spänd uppmärksamhet omkring sig i rummet. Kuratorn slog klubban i bordet, en almän tystnad inträdde, och sekreteraren började uppläsandet af protokollet.
Ling lutade sig intill honom och fortsatte.
— Den där hvita heter Lagerberg, Häm! Har tagit juridikofilen och läser på juriskandidaten. Aldeles som jag, Häm! Men ser du, det är en förbannad skilnad på oss, ska jag säga dig. For han hör till de rättrogna.
Grane såg på honom.
— Ja, ser du, det fins ett slags studenter här i Upsala, som för resten växa tätt som annat ogräs. Det är de rättrogna. Förbannadt praktiskt folk. När de komma upp till Upsala, äro de så där en 18 eller 19 år. Men har du ej lagt märke till, hur sällan de äro öfverspända?
— Öfverspända? Hvad menar du med öfverspända?
— Hvad jag menar? Häm! Jag menar naturligtvis folk, som tro, att de hafva något att lefva för, som sträfva efter något, som ha intressen, som vilja lefva för vetenskapen eller literaturen, som förakta ämbeten och intressera sig för den s. k. sanningen o. s. v. Märker du inte, att du själf t. ex. är ett förbannadt ovanligt exemplar? Vore jag botanist, skulle jag värdera dig — inte precis efter 100 point, det är du för grön för — men 55 eller möjligen 60. Ty du vill ju alt det där.
— Hur vet du det?
— Äh! Vet och vet. Det syns på dig, gosse. Känner igen mig själf. Jag har varit likadan, ser du. Hähäm! Men tror du, att den där Lagerberg bryr sig om det? Hva?
— Nej. Det tror jag just inte.
— Inte. Häm. Du är kanske inte så grön, som jag trodde. Hvarför tror du han gör det då? Tror du, det är för att han vid grafvens brädd, skall kunna säga sig sjalf, att han väl ej vunnit gods och ära i verlden, men dock kan dö med lugn. Ty etc. etc. Tjo. Nej, du. Ungdomen nu för tiden, som käringarna säger, den är alt klokare än som så. Tror du, att »det unga Sverige», som de kalla dem för, än en exakt benämning, du vet, de där som vill göra om gamla Sverige. Nej, här ska du få höra en hemlighet. De vill inte göra om gamla Sverige. För de ge fan i gamla Sverige. De vill göra om unga Sverige, det är hvad de vill, men om de visste, livad jag vet, så skulle de ge fan i det med. För unga Sverige det är inte en flock entusiaster och arbetsmyror, det inte. Vet du, hvad unga Sverige är? Ja ja, låt oss för tillfället glömma de s. k. lägre klasserna eller folket, som de också kallas. Det unga Sverige är den kompakta massan af unga ämnesvänner, som med all sin vilja, all sin håg och alla sina krafter och all sin själ arbeta på att taga examen och göra sig lämpliga att blifva ämbetsmän i kungl. majestäts och kronans och kyrkans tjänst. Det är märkvärdigt folk, ska jag säga dig, ty de sakna behofvet att roa sig, och då de följaktligen ej ha några frestelser, så göra de inga snedsprång. Man skall aldrig låta sig hänföras af något, ser du. Häm! Aldrig. Och de låta häller inte hänföra sig, och därför generas de ej häller af några idéer. Och när de inte generas af några idéer, men ändå för skam skull måste ha några, så blifva de konservativa och kyrkliga och mogna och sansade. Det kittlar det, ser du. Att bli kallad för mogen af gammalt folk, innan man blifvit torr bakom öronen. Och så är det nyttigt. Man kan inte få några platser här i landet, om man inte är på det sättet. Och det vet de rackarbytingarna. Häm! Först tar de studentexamen, och den berättigar dem till att njuta af alkoholhaltiga drycker, hvilket de inte fingo förut. Och då äro de färdiga. När de se’n kommit hit, laga de så, att de bli bröder med de tongifvande. Lagerberg där var bror med kurator och alla seniorerna, innan han varit här en termin. Se’n gå de in i föreningar, hälst den historiska eller juridiska, där man blir känd som en djäfla hygglig karl med sansade åsigter. Och se’n kommer äregirigheten, ser du. Häm! Och då intrigera de för att bli kuratorer i nation eller åtminstone andre kurator eller bibliotekarier. Det smakar altid ämbetsman. Häm! Och så utveckla de sina parlamentariska talanger och sin afvoghet mot oppositionen — ty all opposition blir en opposition mot dem själfva — känna sig solidariska med de styrande. Häm! Tycka om goda middagar vid 21 år, ha magkatarr vid 23 och beundra vasen i smyg vid 24. Häm! Det är unga Sverige, ska jag säga dig, det faktiska unga Sverige det som skulle reformeras. Men det går inte. Häm! För jag känner generationen, jag, blomman af Sveriges ungdom, fosterlandets hopp o. s. v.
Grane hade ofrivilligt ryckts med af den andres stämning. Det låg en njutning i detta sätt att se på sakerna, något pikant i att så brutalt rycka masken af förhållandena och liksom njuta af, att alt vår dåligt, och att det var en dumhet att tro på något bättre. Han hade kommit upp på sammankomsten med en känsla af motvilja. Ty de falska resonemang, som vanligen serverades, de påtagliga sofismerna, de dåliga kvickheterna, den påtagna minen af gamla män, sem prydde alla dessa unga, deras blaserade väsen, deras cynismer, hela den ton af värdighet, med hvilken dessa just ej särdeles vigtiga frågor behandlades — alt detta brukade eljest plåga honom. Och han fick ofta en kväljande förnimmelse af sorgbundenhet, när han tänkte på, att det var denna ton, som utgick från dessa rum, hvilken sedan skulle breda ut sig öfver en hel generation af hans samtida, tränga in i ämbetsrummen, i kyrkorna, i fabrikslifvet, ibland jordegarna, bestämma de blifvande männens uppfattning af sina pligter som makar, husbönder, vänner och fäder, med ett ord bilda den nästa generationens människor. Men i dag kände han det nästan muntert. Det föreföll honom, som stode han själf utanför det hela, som led han själf intet af alt detta. Det var ett frispektakel så godt som någon teaterföreställning. Människorna voro dockor, hvilkas inre mekanik han hade full rätt att ogeneradt öfva sin intelligens på. Det var roande och intressant, bara man förstod att se altsammans från den rätta sidan och inte taga det för alvarsamt. Han såg sig omkring, och ett blixtlikt leende belyste hans ansigte, medan hans små bruna ögon spelade omkring åt alla håll.
Han vände sig till Ling med ett leende, i hvilket han omedvetet försökte eftergöra den andres minspel:
— Lagerberg får redan röster till andre kurator.
— Häm! Ja, ge dig fan på det. Han är tillräcklig idiot …
Valen pågingo, val till kurator, andre kurator, landskapsnämd, biblioteksnämd, bibliotekarie, skattmästare, komité för utarbetande af stadgar, samt slutligen klubbmästare och nationens fanbärare. Angående klubbmästaren var nyfikenheten stor, och glädjen blef almän, när valet stannade på Ahlbom, en ung medikofilare med erkända talanger i fråga om nattsöl och dryckjom.
Hultin, som just anländt och stannat i dörren bakom Grane, yttrade filosofiskt, när resultatet blifvit honom meddeladt:
— Jag kunde väl tro, att gud nog skulle gifva fåret till offret.
När valen voro slut, uppstod ett ögonblicks tystnad. Man visste, att den stora frågan nalkades sitt afgörande. Kurator bad att få hemställa till nationen, hvilka och huru många tidningar som skulle hållas på nationslokalen.
Ett par moderata och konservativa tidningar antogos utan diskussion. Därefter bad en af nationens medlemmar att få föreslå en i Stockholm utkommande liberal tidning med kända antiakademiska tendenser, och då blef det vind i de politiska seglen. Alla människor ville lägga i dagen sina politiska åsigter, allesammans hade något glåpord att säga en hemlig eller öppen antagonist, och förmågan att på ett elegant, men giftigt sätt begagna sig af det erbjudna tillfället visade nogsamt, att ungdomen icke studerat dialektik förgäfves. Villervallan var almän, ett tiotal af namn på dem, som begärt ordet, funnes antecknade på kuratorns lista, diskussionen såg ut att räcka i timtal, när inspektor begärde ordet.
— Mine landsmän, hr kurator, började professorn i en kamratlikt-patriarkalisk ton, jag vill fråga om landsmännen verkligen anse det öfverensstämmande med nationens värdighet att prenumerera på ett organ, som vid upprepade tillfällen yttrat åsigter angående våra akademiska institutioner, hvilka jag tycker, att vi, som dock äro cives academici, åtminstone inte borde uppmuntra genom att prenumerera på tidningen. Jag vill visst inte på något sätt inverka på nationens beslut. Men det skulle göra mig ondt, om nationen skulle hålla sig med en tidning, som jag för min del inte kan än betrakta som en skandaltidning. Det har gått långt, när jag kan meddela, att en af nationens medlemmar inlemnat skriftligt förslag om, att nationen skulle prenumerera på veckotidningen »Frifräsarn». Landskapsnämden har emellertid med fullt fog lagt det där snygga förslaget till handlingarna, emedan den ansett det höra till dem, som ej ens böra komma under nationens ompröfning. För min del skulle jag inte en gång vilja taga i den tidningen med tång (munterhet!), mycket mindre med fingrarna.
Härefter förklarade två af landsmännen, att de afstodo från sina anförandan, enär de till alla delar instämde i inspektörs yttrande.
Kandidat Ahlbom, den nyvalde klubbmästaren, begärde nu ordet.
— Häm! Dokumenterar sig som nationens förtroendeman, hviskade Ling.
— Tyst, sade Grane tvärt. Han var upprörd och följde uppträdet med en spänning, som han själf knappast förstod.
Kandidat Ahlbom yttrade, att han endast begärt ordet för att erinra om nationens små tillgångar. Man hade nu mera knappast råd att bestå gratis punsch på landskapsnämdens sammanträden. Under sådana förhållanden ansåg han det mera tidsenligt att till ett lägligare tillfälle uppskjuta förvärfvandet af den bildning, som nationen för dessa tio kronor kunde köpa sig. Han ansåg visserligen ländsmännen inte mer bildade än andra människor, men han trodde, att man kunde vänta utan att riskera altför stor förlust. Han hade nyss blifvit vald till klubbmästare, och han begagnade tillfället att tacka landsmännen för deras förtroende, men när han var klubbmästare, måste han såsom sådan hålla på de rättigheter, hvilka han — som sagdt såsom sådan — ansåge för de vigtigaste.
Detta snillrika föredrag åhördes med ett tyst jubel och hälsades vid dess slut med stormande bifall.
— Var det där kvickt? sade Grane till sin sidoman. Han hade blifvit blek och umgicks med planer att uppträda.
— Alt skoj om punsch och flickor är kvickt här. Häm! sade hans sidoman, som njöt af den andres förbittring.
Nu begärdes ordet af en ung man, som först denna termin blifvit junior. Han hade ett energiskt, men lugnt ansigtsuttryck, och ett ironiskt leende, som han tycktes finna ett nöje i att icke dölja, spelade omkring hans läppar. Allas ögon riktades på honom. Det var en otrolig djärfhet, och de gamla studenterna skakade sina skalliga hufvuden. Det borde finnas en lag, som hindrade sådana där gröngölingar att få ordet.
— Det är min skyldighet, sade han, att inför landsmännen erkänna, att det är jag, som inlemnat förslaget om prenumeration på »Frifräsarn». Men jag vill därvid erinra, att nationen redan utsträckt sin tång för att gripa efter »Berserken», som visserligen har den lyckan eller kanske förtjänsten att vara konservativ, men som svårligen kan frånkännas egenskapen att vara skandaltidning. För öfrigt ber jag vördsamt få påpeka att hr professorn troligen måtte hafva berört det omtalade organet med sina fingrar, efter han kan veta, att han inte vill ta i det med tång.
— Hähäm, min gosse! sade Ling. Dig kommer det att gå illa för i verlden.
Grane fick senare höra, att den unge mannen hade de mest oförklarliga motgångar i både tentamina och examina, samt att han aldrig lyckades att få något stipendium.
En obeskriflig tystnad uppstod. Inspektor hostade, lade handen öfver mun och sneglade på församlingen för att se, hvad verkan detta tal gjorde. Några af landsmännnn sågo dygdigt rasande ut, medan andra skrattade högt. Men ingen begärde ordet, och på en lång stund föll det inte kurator in att lemna ordet åt den, som förut begärt det.
Slutligen hördes kurators röst:
— Kandidat Lagerberg har ordet.
Kandidat Lagerberg reste sig upp, hostade, betraktade en stund församlingen med en blick, som bad om uppmärksamhet, rynkade sina ljusa, tunna ögonbryn åt det håll, där den unga rabulisten satt, och började med en lätt skorrning, som blef starkare vid de mera effektfulla ställena:
— Mina herrar! Man kan betrakta förslaget att för nationens räkning prenumerera på den nämda tidningen från två synpunkter. Dels kunde man fästa sig vid förslagets rent ekonomiska sida, och äfven från denna synpunkt finner jag förslaget olämpligt. Ty under nuvarande tryckta penningförhållanden bör man betänka sig två gånger, innan man ökar nationens utgifter. Jag är i tillfälle meddela, att redan flere, än som kunna komma i åtanka, antecknat sig för att bekomma lån afnationens medel, och jag finner det minst sagdt vara en oberättigad fodran, att nationen skall afstå från att hjälpa sina fattigare landsmän endast för att skaffa en minoritet af radikala frasmakare tillfälle till att få sådan tidningslektyr, som kan falla dem på läppen. Men äfven om man ej borde fästa sig vid denna sida af saken, så finnes dock, m. h., ännu en annan, och denna torde i detta fall vara den alra mest beaktans värda. Jag menar här den moraliska synpunkten, och jag ber, att ingen må missförstå mina ord. Ty, m. h., nationen har icke rätt att hålla sig med tidningar, hvilka blott kunna tjäna till att missleda de yngre landsmän, hvilka komma upp till universitetet, och som sannerligen ej borde behöfva frukta att på nationens bord finna endast en förskämd bildnings ruttnande frukter. Jag skall endast bedja att få uppläsa för landsmännen en bit, som händelsevis finnes till hands.
Här upptog han ur fickan af den ifrågavarande tidningen ett urklipp, som innehöll ett angrepp på en landshöfding, och uppläste det samma.
Därefter fortsatte han på nytt.
— Jag har uppläst detta för att visa, att mina ord icke innebära tomma beskyllningar. Och jag frågar nationen, om icke den tidning, som kallar en konungens förtroendeman för skrymtare, med fullt fog kan kallas för en skandaltidning.
Han uttalade den sista frasen med stegrad styrka, och på slutordet låg en klimax, som var bedöfvande. I samma ögonblick begärdes ordet kort och hastigt borta från dörren. Det var Grane. Därpå satte sig kandidat Lagerberg, och ordet lämnades åt en annan, som var i tur. Denne frågade endast helt kort, om tidningen mera vore skandaltidning, därför att den yttrat sig vanvördigt mot en konungens förtroendeman, än om det gällt någon annan, hvarpå kandidat Lagerberg återtog slutet af sitt yttrande och förklarade, att det visserligen ej kommit fram i den form, han hälst önskat, men o. s. v.
Ling lutade sig öfver till Grane och började åter utveckla sina teorier om Upsala och det unga Sverige, interfolieradt med sitt ideliga: »Djäfla idioter. Häm!»
— Tänker du dräpa inspektor eller Lagerberg? Häm! Kan du inte låta dem hållas? Jag tycker om djurena i deras oförfalskade naturtillstånd, nationaldrägter, som menageriägaren sa. Häm!
Emellertid hade en lång mager filosofiekandidat fått ordet. Han såg ut som en vandrande käpp med tunga tankar i knoppen. Han sade inte mycket, men det han sade var innehållsrikt.
— Jag läser aldrig mer än en tidning, sade han, och det är Dagbladet. Och jag kan inte begripa, att nå’n behöfver läsa mer än Dagbladet, lilla landsortsupplagan. Och den kostar bara 10 kronor. Och därför tycker jag, att nationen inte borde ha nå’n mer tidning än Dagbladet, För det är aldeles tillräckligt. (Almän och ihållande munterhet).
— Han har aldrig sagt något annat på nation, men det där säger han en gång om året, upplyste Ling.
Nu kom turen till Hultin, som var den egentliga förslagställaren.
Han förklarade, att han icke föreslagit den i hans ögon så orättvist antastade tidningen, endast därför att han sympatiserade med den, utan af helt andra orsaker. Han ansåg nämligen, att universitetet framför alt vore till för att dana dugliga och insigtsfulla människor. För att blifva detta borde man lära känna den tid, i hvilken man själf lefde. Men man lärde ej känna sin tid genom att ensidigt hämta upplysningar endast från ett håll, och detta blefve följden, när man hade endast konservativa tidningar. Han trodde därför, att alla partier borde kunna vara eniga om, att antaga åtminstone en liberal tidning såsom ett slags motvigt, Härefter uppträdde ett rödhårigt skollärarämne, som såg ut att bära nationens väl och ve på sina breda skuldror, och som ständigt uttalade ordet »nationen» med en tonvigt, som om han stått i riksdagens första Kammare och talat om fosterlandet, och förklarade, att Upsala universitet städse fördelaktigt utmärkt sig för att ej befatta sig med »Dämagogische Umtriebe». Han ansåg, att denna tidnings anskaffande vore ett steg, som i detta fall kunde medföra oberäkneliga — han lade särskild vigt vid oberäkneliga — följder, och han bad nationen betänka sig noga innan den beslöte sig för detta steg.
— Herr Grane har ordet.
Grane reste sig förvirrad upp. Han hade glömt, att han begärt att få yttra sig, och stod en stund tyst. Det kändes, som om allt hvad han tänkt under hela öfverläggningen funnes rundt omkring honom i en rök, hvilken han blott behöfde blåsa på, för att den skulle försvinna, och alt bli klart. Men han kunde icke röra läpparna. I det samma mötte han Lings ögon, som belåtet betraktade honom, uttryckande njutning öfver hans förlägenhet, och han tyckte sig höra ett »Häm!» på hans läppar. Ansträngande hela sin kraft fick han slutligen fram de få orden:
— Jag har blifvit förekommen af hr Hultin och ber blott att få instämma med honom.
När han satte sig ned, susade det för hans öron, och han tyckte, att allas blickar hvilade på honom.
— Fiasko, sade Ling och ruskade honom vänskapligt. Häm! Fiasko. Men hvad fan gör det?
Klubban föll, och öfverläggningen var slut. Efter omröstningen antogs den omtvistade tidningen med tre rösters pluralitet. »Frifräsarn» blef det aldrig tal om.
Inspektor ansåg sig då ännu en gång böra säga ett par ord, som han bad nationen minnas. Han hade ej väntat, att nationen skulle dokumentera sig, så som i dag skett. Men han bad att få tacka dem, som jämte honom visat sig angelägna att bevara nationens och i följd däraf äfven kårens anseende. Han hade ej tänkt sig, att man ville göra de studerande nationerna till politiska klubbar, men när han i denna sin mening stannat i minoriteten, så ville han åtminstone lätta sitt samvete med att uttala en varning för, att man åtminstone inte måtte glida längre ned utför det sluttande planet, än som redan skett. Och han beklagade djupt, att det inom nationen fans sympatier, som han för sin del ej kunde annat än stämpla som bevis på bristande fosterlandskärlek, moral, pietet och religion.
Härmed var sammankomsten upplöst. Man skildes åt för att i spridda lag äta supé och sedan återkomma till den sedvanliga supningen.
Grane var uppretad, ond på sig själf, skamsen öfver sitt misslyckande, som han trodde, att alla märkt och gladde sig åt. Ty han hade hela tiden setat och i sitt sinne hånat, hvad han sett och hört, i sina tankar hade han afklädt de vackra orden deras vackra glans, så att tankarnas ihålighet lyste igenom, och han hade känt en vanmäktig vrede vid hvarje afsigtlig förolämpning, som utslungats mot tankar och åsigter, hvilka alt mera blefvo honom själf kära och dyrbara. Hvad den syntes honom trist, hela denna skara af studenter, som där inne representerade ungdomens och de lyckliga jubelårens förlofvade stad. Det syntes honom, som om poeterna lofsjungit den, och vältalarna prisat den, blott för att den idealbild, de gifvit af den, en gång skulle bidraga att göra den riktigt outhärdlig för alla, som kommo dit med hopp i hjärtat, med begär efter att lära och med ett ännu innerligare begär att lefva fullt, rikt och lyckligt. Och han inbillade sig nästan, att alla, som hört honom nyss, setat och gissat sig till dessa tankar och nu med kallt hån njöto af, att han misslyckats, gjort fiasko, som Ling sade.
Och i själfva verket fins det ett slags instinkt, som säger människorna, nästan från första ögonblicket, när de träffa på liktänkande eller antagonister. Det är svårt att säga, hvari detta visar sig. Det kan ligga i en min, ett leende, en plötslig åtbörd eller en blott till hälften uttalad antydan, som slår an en beslägtad sträng, hvilken åter i sin tur kommer andra närliggande att ljuda. Så att Grane hade nog rätt. Han hade ej sagt mycket. Men han hade sagt nog, för att göra sig misstänkt. Och det går mycket lätt att bli »misstänkt» i Sverige och isynnerhet i Upsala.
Och det är en underlig känsla hos en ung man, när han första gången får en förnimmelse af att vara misstänkt. Hvad menas med det? Därmed menas att vilja tänka och att unna andra detsamma, att älska frihet och oberoende i stället för slavisk undergifvenhet, att älska sanning högre än falskhet, att vilja hysa en egen mening, äfven om den strider mot deras, som äro tongifvande. Ja, hvem kan säga, hvad som menas med att vara misstänkt? Det kan man bli genom att fälla ett öfveriladt entusiastiskt uttryck i ett sälskap, genom att behålla hatten på, när kungen åker förbi, genom att inte gå i kyrkan, genom att stafva nystafning eller prenumerera på »The Reformer». Grane hade blifvit det genom att darra på rösten af häftighet, när han instämde med Schultz. Och det var en underlig, liten barnslig känsla, som intog honom, när han tänkte på, att han dock gifvit offentlighet åt något af alt det, han så gärna ville säga, bara han kunde. Han fäste en så alvarsam vigt vid detta lilla uppträde, som om det gällt en trosbekännelse. Men han var också så ung, bara 23 år! Lifvet skulle nog i tid lära honom att skrodera, utan att blygas öfver sina känslor, och utan att tänka så noga öfver, hvad en uttalad tanke betydde.
Men han var ursinnig på sig själf. Hade han icke gått och dummat sig nu igen, när han så gärna velat …
— Jag är ändå ett fä, tänkte han. Här sitter jag med hufvudet fullt af argument och kan inte få fram ett enda, när det kommer till kritan. Jag skulle ha sagt dem, hvad Ling satt och sade mig. Det skulle jag ha gjort.
Han stod plötsligt stilla, som om en ny tanke slagit honom.
— Hvarför sade Ling icke ett ord, af alt hvad han pratade för sig själf?
Han gick igen, men nu långsammare, som om han behöft tänka riktigt grundligt och djupt. Händerna höll han i fickorna och hufvudet något framåtlutadt.
— Tänk, om Ling förlorat lusten att säga något alvarsamt als? Tänk, om man förlorar den så småningom, medan man går här och ser, hur det gycklas med all ting?
En plågsam ångest bemäktigade sig honom, en ångest, som kom med den pinsamma beklämning, i hvilken ligger fruktan för hela det kommande ovissa lifvet. Det är i sådana ögonblick, som man räds för sin egen tillvaro och tror, att den skall gå spårlöst förbi, medan man själf glider bort i den svarta natten, utan att någon märker, att man försvunnit.
Han kunde inte gå hem, han måste ha sälskap till hvad pris som hälst, måste gå ut på ett kafé, på en restauration, hvad som hälst. Men på nation ville han inte gå. Där skulle han tvingas att supa och dricka brorskålar, han skulle träffa alla dessa människor, hvilka han nyss sett klädda i officiel nationsmask, nu afklädda, visande sitt bättre jag, naturliga, glada, rusiga och öppenhjärtiga, och han fruktade rent af, att han skulle tycka om dem då och af detta tycke förledas att glömma deras grundsatser. Men ut måste han. Och med feberaktig oro spejade han omkring sig på gatorna, i hopp att få se någon bekant. Han gick från lokal till lokal, stannade med öfverrocken på innanför dörren och undersökte med ögonen hvarje bord för att finna några bekanta, hos hvilka han kunde slå sig ned. Men lyckan var honom ogunstig, och han befann sig snart på gatan igen med en känsla af ensamhet, irritation och missräkning, så stark, att han måste le åt sig själf, som kunde lägga denna lilla sak så hårdt på sinnet.
Och dystra tankar växte inom honom, löjligt dystra tankar, om man så vill. Men de kännas ej mindre svårt för det, när de komma.
Plötsligt fattade han sitt beslut. Klockan var då öfver tio. Han gick in på Gillet för att få en bit mat och satte sig ensam vid ett bord. Hans blod brände, och han förtärde med feberbrådska den kalla rostbiffen, som han bestält för att spara tid.
Därpå tog han på sig öfverrocken och gick med snabba steg åt nationslokalen till.
Redan när Grane kom i tamburen, märktes det, att gasken därinne var hög. Ångor af punsch och moln af tobak väckte genast glada känslor i hans bröst, och han gick försigtigt in, ty genom den öppna dörren hörde han, att alla voro tysta. Endast en röst, som tycktes föredraga något, hördes otydligt på afstånd.
När han kom in, voro alla med ryggarne åt dörren skockade omkring en liten upphöjning på golf vet, som stod qvar efter nationspektaklet, och däruppe stod en lång, ljuslagd student och föredrog med bondsk röst och förfärliga rullader och grimaser:
»Jag gick mig ut en aftonstund spatserande o. s. v.»
Grane gick tyst in, fick se Hultin, som röd i ansigtet och ilsket tuggande på en cigarr hade placerat sin gängliga lekamen uppe på en stol, därifrån han kunde se så mycket bättre. När han fick syn på Grane, bredde han ut armarna, så att skjortvecket ordentligt hoppade fram genom vestöppningen och deklamerade med låg röst:
»Si, jag öppnar min salighets portar för dig. Mjölk och hanog skall du äta …»
I det samma tystnade sången, och alla störtade till bordet för att dricka med sångaren.
Applåder skallade, och konstnären bugade till höger och vänster. Någon ropade da capo.
— Mina herrar, sade sångaren, slog benen i kors och stödde sig med handen mot bordskanten. Jag repeterar aldrig mig själf. Men jag har gömt på en liten stump, som skulle kunna kallas för parodi, om man icke visste, att den sanna dikten aldrig kan parodieras. Men vill ni höra den? Är det någon, som inte vill höra på?
Dånande rop af ja och nej om hvarandra. Kandidat Lagerberg begärde discessus.
— Mina herrar, håll käften (bravo). Nu börjas det.
Sångaren antog nu en sentimental röst, vände ögonen mot taket och sjöng:
Säg mig ej god morgon, när jag kommer,
Ej god natt, du hulda, när jag går,
Ty det är ej morgon, när jag kommer.
Är ej heller afton, när jag går.
Nu bröt det lös på älvar. Alla ropade bravo. Alla ville dricka med sångaren.
Grane högg i blicken ett slabbigt glas, klingade med Hultin och fick sig en cigarr. Öfveralt såg han muntra samspråkande grupper, ömma par, som med armarna om hvarandras halsar svängde omkring på golfvet, och alla ansigten sågo i gasljuset och genom tobaksröken ut som idel glada fullmånar, skinande af mat och dryck, lysande af välmåga. Ett förfärligt sorl, som var på en gång bedöfvande och hetsande, fylde rummet. Och midt i vimlet och bråket rörde sig nationens vaktmästare med punschkruset i hand och fylde i bålarna, hög, majestätisk, välbergad, nedlåtande mot de unga, förekommande mot de äldre, kamratlik mot medelsorten, fryntlig, skallig och purpurröd i ansigtet.
Plötsligt ljöd en stark stämma, som för en fjärdedels minut tystade bullret:
»Sån-ga-re!»
Hysch! Man drog sig undan åt väggarna, sångarna bildade en halfcirkel vid pianot, anföraren gaf tonen, höjde handen till signal, och genom rummet dånade den gamla, härliga:
»Öfver fjällarna grå
Är det natt. Halloh.»
Och ungdomsfriskt med stämning af susande granar och hvit nyfallen, yrande snö kom slutstrofen:
»Jägarskaran går i midvinterns natt.»
Bravo!
Handklappningar dånade, man ropade »bis», man utbragfte ett lefve för sångarna, och så knackade det i bålen.
Vår humanistiske vän Berling, som af naturen var begåfvad med ett rundt illmarigt ansigte och små pigga ögon, stod midtför bordet med slefven i ena handen och en brinnande cigarr i den andra. Af någon okänd anledning gick han under namnet Don Juan från Hagalund, så hette nämligen hans fädernehem.
Ett ändlöst jubel utbröt. Bravo. Don Juan ska hålla tal. Tyst nu! Hör på! Trängs inte så förbannadt! Tag hit, har du en tändsticka! Håll snaggan på er där borta! Don Juan har ordet.
Don Juan stod stilla och sög med blygsamt nedslagna ögon på sin cigarr, medan han väntade, att bullret skulle lägga sig. Det syntes, att han var en van talare och på förhand säker om sin succés.
— Gamla prissar, började han slutligen med ogenerad, litet sluddrig röst. Eller kanske jag hällre bör säga Ravaillaccar eller festhudikar eller hedersmeloner — eller för att tala i den högre stilen: herr kurator, mina landsmän.
Stormande skrattsalvor, under hvilka talaren begagnade tillfället och sög på cigarren.
— Jag är både smickrad och rörd af det vältaliga oväsen, hvarmed herrarne behaga hedra mitt ringa uppträdande. Det har så att säga gjort, att jag känner mig enkel (kort skratt, hvilket hejdades som på kommando). Men jag tänker inte säga något märkvärdigt, ingenting, som kan bevaras i häfdernas murkna skräpkammare eller lysande gallerier. Jag vill bara nämna om en sak, som är oss alla välbekant, och som säkert är egnad att anslå de ömmaste strängarna i alla känslofulla hjärtan.
M. h. det fins tillfällen i det mänskliga lifvet, när man tycker sig behöfva något (stilla, fnittrande jubel), när man går och letar efter något i sin så att säga själ, som man, med ett ord — inte finner. Man tröttnar att sitta på sin ensamma kammare, man går ut och drifver, och man känner sig med ett ord litet stäld. Hvad är det då, som man längtar att få — för att uttrycka sig fint — att få komma åt, när man känner sig lifvad för någonting högre? Mina herrar, jag vill inte kalla den känslan vid något groft namn, ty i så fall skulle jag endast tillåta mig anse frågan vara för tidigt väckt. Men det är i alla fall något, som man skulle önska … att komma i beröring med … att få omfatta med känslans centralpunkt … med ett ord, att få se ibland. M. h. jag menar kvinnan.
Bravorop, under hvilka talaren passade på att smutta på sitt glas och tända cigarren, som slocknat under det långa anförandet.
— Jag borde bedja om ursäkt för, att jag står här och tjufsuper under talet. Men det kommer af gamla vanan. Jag ville bara säga, att det är kvinnan, som gör en litet stäld här i lifvet, och därför ville jag, att vi i en stund sådan som denna skulle påminna oss kvinnan. Jag menar inte kvinnan på Kungsängen eller Svartbäcken, sådan som mina lättsinnigare yngre kamrater älska att tänka sig henne (här utstötte Hultin ett jubelgnäggande, hvilket ådrog honom en lång förebrående blick från talarens sida), utan jag menar kvinnan. Ja, med ett ord kvinnan. Jag ber herrarne inte inlägga i mina ord en svinaktig bibetydelse, som inte fins. Jag uttrycker mig altid tydligt och rakt på sak. Jag hoppas, landsmännen inte kan komma på mig med några tvetydigheter.
Skallande nej hördes.
— Nå. Jag har då sökt att tänka mig, om inte vi studenter skulle ega någon ersättning, eller med andra, mera valda ord, något slags surrogat för kvinnan och det med henne förenade hemlifvet. Och jag kom då att tänka på de här små attiraljerna (han stötte sakta glaset mot bålens kant och såg sig omkring med en nästan omärklig blinkning, som dock meddelade sig åt hela ansigtet) samt på nationslifvet. Och då nationslifvet så att säga koncentrerar sig omkring de här små trefligheterna — eller som man också skulle kunna kalla dem: spjuten — så ber jag herrarna förena sig med mig och tömma en skål för den, hvilken så att säga representerar kvinnan inom nationen, jag menar klubbmästaren.
Fyra hurrarop för klubbmästaren, hvilken i sin tur bad att få utbringa ett lefve för nationens berömde festtalare. Och så hurrarop igen, och åter hördes ropet: »Sångare!» och man sjong:
»Klingom, bröder, låt oss muntra vara
Uti Bacchi lag.»
Och festen fortsattes. Man höll ett tal för kurator, ett för fosterbygden, det gamla X-land med sina skogar och sjöar, ett tal för punschen och slutligen ett för vaktmästaren. Men då hade ruset nått en sådan point, att man ansåg sig mogna för en liten dans, och under pianots slumrande toner valsade unga och gamla med hvarandra i skjortärmarna, så många som funnos kvar. Grane dansade med Lagerberg, som kommit och druckit brorskål med honom, den unga mannen, som förolämpat inspektor, dansade med en gammal tjock teolog, hvilken bundit en halsduk om hufvudet för att se ut som ett fruntimmer, och kurator dansade med vaktmästaren.
När Grane morgonen därpå vaknade, hade han ett oredigt minne af hela festen. Han kom blott ihåg, att han tyckt, att de allesammans voro så hyggliga, när man blef närmare bekant med dem, och att isynnerhet Lagerberg och den rödhårige skollärarekandidaten utmärkt sig för ovanligt liberala åsigter. Lagerberg hade skämtat öfver »frihet och fördragsamhet, munlås och gamla perukstockar», och prestkandidater hade tagit honom i vråarna och berättat oanständiga presthistorier. Och han låg en lång stund och grubblade öfver, hvad det ändå är egendomligt, att alla egenskaper, som sedan komma till pass ute i lifvet, så ofantligt tidigt äro färdigbildade — hos »vår tids ungdom». Någon annan tids ungdom kände han icke och kunde därför icke häller yttra sig om den.