Erik Grane/XIV

←  XIII.

Erik Grane av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) XIV.

XV.  →

XIV.

Grane hade fått telegram, att Schultz skulle komma en af dagarna. Schultz hade varit utomlands, ingen visste hvar, hade varit ute i två år. Och nu skulle han komma hem. Grane hade redan länge väntat på honom. En förmiddag hade han till och med på vinst och förlust varit nere vid bangården och vitjat Stockholmståget, men utan resultat.

Han satt inne en förmiddag för att arbeta. Det var en solskensmiddag i slutet af februari, och vattnet från rännan droppade ned på gatan med ett enformigt plaskande, som hördes in till Grane. Han satt i gungstolen och gungade till sist omedvetet i takt med de fallande dropparna.

Numera satt han regelbundet inne alla förmiddagar. Men han arbetade detta oaktadt icke. Han läste ett regelbundet antal sidor i de böcker, som han föresatt sig genomgå till examen. Men så fort det kom till kritan, och han skulle repetera och samla, hvad han läst, svek honom energin, och han fann ständigt nya arbeten, som borde studeras. På detta sätt blef hans beläsenhet stor. Men behållningen blef i det hela taget ringa, och Grane kände, hur hans energi långsamt, men säkert liksom utplånades. Och han lefde i en daglig och stundlig nervös spänning, som lät honom söka njutningar, i hvilka han då rent febrilt gick upp med hela sin själ. Efteråt blef han aldrig slapp till lynnet, men oron växte, och han sökte döfva den genom en forcerad uppsluppenhet, hvars rätta karaktär högst få genomskådade.

Han lade boken ifrån sig och grep en tidning, i hvilken han läste en stund, lade bort den, steg upp, gick fram till fönstret och stod en lång stund och såg ut åt gatan. Därefter började han att långsamt gå fram och tillbaka på golfvet.

Då knackade det på dörren.

— Kom in.

Han stod silla och väntade.

Det dröjde en stund, innan dörren öppnades.

— Schultz, utbrast Grane och rusade emot den kommande. Nå, nu ska här bli litet lif igen.

Han tog honom i famn och kramade honom, släppte honom igen och betraktade honom.

— Hvad du har blifvit förändrad.

Schultz log. Han var alltid tillbakadragen i fråga om vänskapsbetygelser. Men Grane såg, hur glad han var.

— Nå nu stannar du här?

— Ja, till en tid. Här är sig likt, förmodar jag?

— Ja, aldeles förbannadt. Men sätt dig för all del. Jag är litet trött i dag, visste inte, hur jag skulle få den här välsignade förmiddagen att gå.

Grane sprang och stökade i rummet, tittade i klädskåpet, letade utanför dörren:

— Om jag hade ett glas sherry att bjuda dig ändå.

— Åh, det gör detsamma. Sätt dig nu och var lugn.

— Är du galen?

Grane undersökte botten af sin portmonnä.

— Här fins inte mycket. Men nog fan räcker det. Jag springer ner och skickar pigäschen. De är gjordt på några minuter.

Så kom han tillbaka, satte sig bredvid Schultz, klappade honom på benet och såg på honom igen.

Schultz hade lagt sig till med mustascher, var magrare än förr, och hyn hade en vaxartad, glansig hvithet, som gaf honom på en gång ett sjukligt och ett distingueradt utseende.

— Men hvad du har blifvit förändrad, utbrast Grane igen. Och med sin vanliga liflighet började han berätta om Upsala, om kamraterna, om lifvet där, om de förändringar, som timat, om alt möjligt, som föll honom in.

Plötsligt höll han inne.

— Nå, än du då? Berätta du också litet. Hvar har du varit hela det här året? Ingen människa har ju hört ett ord ifrån dig.

— Jo, senast kommer jag från Paris.

Schultz teg ett ögonblick:

— Förut var jag i Achen.

— I Achen?

Grane studsade.

Det låg en så underlig betoning i den andres röst.

— Det var väl aldrig för att …

Schultz log, men ögonen fingo ett alvarligt uttryck.

— Jo, det var verkligen för att bada svafvelbad och komma under läkarbehandling.

I detsamma kom pigan in med vinet, och båda tego, till dess att hon gått igen.

— Och det har du aldrig sagt ett ord om.

— Nej.

Schultz blickade framför sig en stund utan att säga något. Det gick ett par lätta, nervösa ryckningar öfver hela hans ansigte, och hans läppar darrade, så att han måste anstränga sig för att beherska sin röst:

— Ja, jag kan inte tala som du. Det är en lycka, som du besitter. Ty du är egentligen inte född till pessimist. Du har så mycken oförfalskad lefnadsduglighet, som en gång skall föra dig fram. För dig är pessimismen en lätt öfvergångsform, som måste komma. För mig åter … Nå ja. Mins du en afton före jul, när vi sutto hemma hos mig, och du träffade Anna, hon med de små stickande ögonen och det vackra håret? Den kvällen, när du talade till mig om ditt förflutna lif?

— Nåå.

Grane reste sig spändt upp i soffan och såg oafvändt på den andre.

— Då hade jag fått veta det åtta dagar förut. Doktorn sade mig det vackert och försigtigt. Och så satt jag hemma, utan att kunna röra mig, utan att våga gå ut. Och så kom flickan. Jag kunde ej låta henne gå. Hon sade, att hon tyckte, jag var så underlig och så tyst. Jag mins, att jag talade vid henne om hennes mor och rådde henne att gifta sig och låta bli andra karlar. Och så kom du, och hon gick. Och du berättade för mig altsammans om dig själf. Och jag kunde inte, ville inte … Nej, inte då. Jag har aldrig talat vid någon människa om detta förr. Och sedan voro vi ute, superade, drucko champagne, tror jag. Och jag var med om alt, och jag hade roligt. Men jag såg altsammans som på afstånd, och jag var så rädd, så rädd för att sedan på natten bli ensam med mig själf.

Grane hade hört på honom, utan att göra en rörelse, utan att ändra en muskel i sitt ansigte. Nu kände han en varm, darrande ström af känsla ila genom hela sin kropp, och hastigt sprang han upp, lade båda sina händer omkring vännens hufvud och tryckte det till sitt bröst:

— Stackars, stackars … Men hur kunde du …

Han tänkte säga »lefva». Men han afbröt sig, tyckte, det var grymt.

— Hur jag kunde lefva, menar du? sade Schultz och förde handen långsamt öfver pannan. Ja, det vet jag inte nu. Men ser du, man vänjer sig. Först är det en så gräslig tanke att vara stäld som en spetälsk utanför människoslägtet, att icke kunna bilda familj, — man tror ju då alltid på det värsta — att vara en kasserad länk i den stora kedjan. Och det alra värsta är, att man ej har någon att förtro sig till. Du mins ju min mor? Hon är alvarligt troende utan fanatism och eger en grad af bildning, som gör, att vi aldrig kunna blifva ovänner, för att vår tro är olika. Men detta! Jag kunde ej tala om det för henne. Ty om en sådan sjukdom ar hon säkert aldeles okunnig. Jag vill slå vad, att de flesta kvinnor i vårt land, tro, att den endast drabbar personer, hvilkas fysik är fullständigt depraverad af den yttersta liderlighet. Och för den, som vet så litet, kan man ej bekänna dylikt. Och dock borde ingen så som en moder kunna hjälpa till att bära ett dylikt lidande.

Tänk dig, bara att dag från dag behöfva se henne. Då saknade jag att aldrig hafva sett min far. Fast han kanske ej brytt sig om att vara min förtrogne. Men att gå hemma under ferierna dag från dag med denna olidliga börda att bära på. Att vilja tala, att önska tala, att längta därefter. Och så inte kunna, inte våga. Hon hade sörjt sig till döds, därför att hon ej kunde förstå! Men som sagdt, man vänjer sig. En gång skall man ju dö. För resten må du inte tro, att jag nu är olycklig. Men i början var jag det. Ty man är så upprorisk, isynnerhet när man som jag tror på, att människan kan och bör söka lyckan. Och det är så svårt, så outsägligt svårt att upphöra med att tänka på lyckan för egen del. Men man kan göra det, och det är märkvärdigt, hvad man då får för en annan uppfattning af hela lifvet. Det förstås, att man sträfvar efter det man önskar själf. Men man förlorar det där begäret att kapa åt sig för egen del.

— Men att jag ingenting märkte på hela den tiden.

Grane gick fram och började mekaniskt att taga bort blyhylsan, som täckte korken på vinbuteljen.

— Men hur är det med dig nu? Är alt det där en öfvervunnen ståndpunkt? Jag menar, kvinnor och alt det där.

Schultz gjorde en grimas af äckel.

— Ja, ser du, min historia är precis den samma som din. Jag tror nästan, att jag varit ännu mera brådmogen. Som du vet, har jag, sedan min far dog, tidtals varit uppfostrad hos en slägting. Min mor har ju ingenting mer än sin pension att lefva af, och det räcker inte långt. Ja, jag var visst ett barn, som var svårt att handskas med. Jag var så inbunden. Och så var min fantasi så öfver alla gränser stark, den var i verksamhet oupphörligt, och den har aldrig fått egentligt aflopp. Jag skref ju aldrig vers eller dylikt som andra sysslade med. Jag har ibland trott, att fantasien kan vara på en gång så stark och så bunden, att man till och med ej kan gifva den uttryck. Ja. Och när jag var fjorton år lemnedes jag ensam. Det var naturligtvis ingen, som anade, att det var farligt. Jag kan minnas, att det sensuela var vaket hos mig, när jag var åtta år. Ja. Man borde öfver hufvud taget akta sig att lemna barn för mycket i ensamhet.

Grane kände för vännen ett medlidande, med hvilket blandade sig en underlig känsla af den vördnad, som man altid ägnar lidandet. Han slog i glasen, och ur stånd att på annat sätt uttrycka sina känslor, räckte han Schultz det ena glaset och klingade med honom:

— Skål och välkommen.

Schultz bytte hastigt om ton.

— Nå än du då? sade han med ett litet leende. Lefver du ännu i oskyldighetens tillstånd?

— Nej, sade Grane tvärt.

Schultz gjorde en rörelse, som om han skakat något af sig:

— Ja, det ena är otäckhet, och det andra är också otäckhet. Men jag vill inte bli af ens med min sjukdom, om jag då skulle få tillbaka mina pojkfantasier.

Grane nickade, och båda tego en stund. Solen tittade, in genom fönstret och lekte mot ett af vinglasen, så att vinet gnistrade i dunkel, glödande färg.

— Du lär umgås med Randers nu för tiden, sade Schultz, afbrytande tystnaden.

— Hur vet du det?

— Jag träffade honom på gatan, när jag gick hit.

— Känner du honom?

— Ja, mycket väl. Jag träffade honom rätt ofta, den tid du var borta på kondition. Jag känner honom kanske till och med för väl.

Grane såg brydd ut och svarade endast:

— Han intresserar mig mycket. Och jag tror, att man är orättvis mot honom.

— Det är så mycket affektation hos den karlen, det är hela saken. Jag ska säga dig, hvad han har gjort för intryck på mig. Man beundrar honom under två veckor. Längre räcker det inte. Han är den underligaste produkt af vår moderna tid, man gärna kan tänka sig. Han skryter af att vara skeptiker, men samtidigt är han i somliga saker nästan mystiskt troende. Har du aldrig hört honom berätta om sina kärlekshistorier? Eller har du inte märkt, att än den ena än den andra kvinnan sysselsätter hans fantasi, precis på samma sätt som det var med oss under skolåren? I det fallet är han en värre romantiker än Jean Paul. Dessutom har han fått i sig en del moderna idéer, som han aldrig har smält, och som han dessutom inte törs hängifva sig åt. Ty då skulle han förlora själfva den anstrykning af skepticism, som han omedvetet koketterar med, och som ger honom ett visst sken af ålder och mogenhet. Han vill vara modern i sin uppfattning, men han är så bottenlöst affekterad, att han aldrig kan hängifva sig hvarken åt en tanke eller en känsla, utan att först få klart för sig, hur den skall kläda honom. Har du inte kommit underfund med hans djupsinnighet häller? Vet du, hvari den består? Jo, när man t. ex. talar om en ny bok, så händer det ofta, att han kommer med en anmärkning, som ingen människa förut har tänkt på. Då tror man, att det är originelt. Och man går flere dar och vänder på, hvad han sagt, och tycker, att det är så intressant. Men det är bara första gången. Får man höra flere sådana anmärkningar, så kommer man till sist underfund med hemligheten, och det är oftast den, att anmärkningen nog kan vara sann. Men den är altid så innerligt betydelselös. Det är en detalj, han har fått tag i och byggt ett bärg af. Ty det hela frågar han inte efter, bara han får visa sin egen skarpsinnighet på detaljen. Karlen saknar helt enkelt all omedelbarhet.

— Men han har mycket hjärta, sade Grane.

— Hjärta?

Schultz gjorde en rörelse af otålighet.

— Därför att han kan prata sig varm ibland, ja. Han begagnar andra människor, som han förstår att göra sig förbundna. Det är, hvad han gör. Men karlen är klippt och skuren att göra en briljant karrier, och han kommer inte att bli alt för noga om medlen. Akta dig du i tid, det råder jag dig.

— Ja, men hur kan du veta det? utbrast Grane. Du känner honom inte som jag, säger jag dig. Han har visat mig en aldeles särskild vänlighet. Har du något skäl att misstro honom?

Schultz ryckte på axlarna:

— Ja, vi får väl se. Det är en instinkt, som säger mig, att du bör vara på din vakt.

Grane svarade intet. Men Schultz’ ord gjorde intryck på honom, och senare mindes han dem.

Emellertid ombyttes samtalsämne än en gång. Och Schultz frågade Grane, hur han trifdes i Upsala nu.

— Jag tror ibland, att det inte är Upsala, som jag vantrifs med, sade Grane missmodigt, utan med mig själf. Är det inte märkvärdigt? Vi tala om en ny öfvertygelse, som hos oss utträngt en gammal, och vi förhäfva oss ofta ganska starkt öfver denna gamla uppfattning. Men när vi nu funnit och vunnit något nytt, som är så förträffligt, då borde väl detta också märkas på hela vårt lif. När vi vunnit ett bättre, borde väl lifvet bli ljusare, vi borde blifva arbetskraftigare, mera lifsmodiga. Och i stället är det, som om alla dessa nya tankar endast skänkte oss mera sorg. Ibland är jag frestad att förbanna alla åsigter och i almänhet alt hvad tänka heter. Det skiljer mig från min familj, från alla, som äro mig nära. Och jag känner mig ibland så tryckande ensam, just när jag bäst behöfde att icke vara det. Kan människan icke lefva utan vissheten om ett lif efter detta, som ger igen, allt hvad vi här förlora? Måste vi uppehålla denna illusion för att kunna lefva? Är vår tanke verkligen så arm och vårt mod så ringa, att vi ej kunna bära den sanning, vi trott oss finna?

Grane tystnade och drack häftigt ett glas shery.

— Jag är ju lika olycklig nu, som när jag var troende. Och jag längtar lika febrilt efter något — jag vet inte hvad — efter alt, tror jag, som när jag var utan fotfäste och liksom klättrade på ett bärg och sökte en utsigt, från hvilken jag kunde få syn på rätta vägen. Nå.

Schultz svarade lugnt, med en blick så klar och varm, att Grane ovilkorligen stod stilla inför den.

— Det är en sak, man icke får glömma, sade han. Och det är, att man behöfver tid, innan man lär sig att lefva på en ny öfvertygelse. Det är ej svårt att teoretiskt öfvertyga sig om en uppfattning. Men det kräfves ett oändligt långsamt och oändligt själsmattande arbete, innan en åsigt trängt så att säga in i blodet på så sätt, att den blifvit införlifvad med hela vårt väsen, bestämmer alla våra handlingar, alla våra tankar, ombildar våra innersta känslor, griper hela vårt lif, så som den kristne nu är gripen och ledd af sin tro. Tänk, på hvilken lång tid kristendomen behöft för att tränga in och ombilda alla sinnen. Och vår tro, som ännu knappast kan spåras några sekel tillbaka!

— Du menar … inföll Grane och tystnade. Han kunde ej fortsätta. Men hans ögon lyste.

— Jag menar, att den tid skall komma, när man i dödens ögonblick med lugn kan lägga sitt hufvud till ro, utan att känna sig hvarken upprorisk eller olycklig, äfven om man tror, att man efter döden är, som om man aldrig funnits till. För mig är det en mild, en välgörande känsla att tänka, att jag skall lösas opp, försvinna som en beståndsdel i den natur, som jag älskar med all den religiositet, hvilken i ensamma stunder kan flöda öfver hos en människa. Har du aldrig gått genom en skog, en tyst natt, när det är så tyst, att man hör, huru daggen droppar från träden, och det är, som om hela naturen andades i lätt slummer i afvaktan på den nya dagen? Har du då aldrig tänkt, att man kunde lägga sig till ro hos denna natur som hos en vän med en önskan, att ingen dag måtte komma och störa denna den stora, tysta hvilan? Och samtidigt erfar man en rysande känsla, man ser träden och bärgen forma sig till mystiska figurer, man drömmer, att osynliga väsen befolka denna skimrande verld, och man tycker sig vara i slägt med dem. Och fantasien skapar sig gudar, och när dagsljuset kommer, minnes man gudarna. Nu står en annan tid för dörren. Men därför har den inte stigit in och gjort sig hemmastadd. Det är märkvärdigt, hvad alting går långsamt. Man vet ett, och ändå vill man tro ett annat. Och ännu beherskar svagheten oss alla.

— Det är lätt för dig, sade Grane, du kan önska upplösningen. Men jag …

Han tystnade i känslan af att ha varit ogranlaga.

Schultz log.

— Förr än människan kan känna detta, sade han, är hon icke duglig att lefva. Mins du, hvad du själf sade en gång för många år sedan: »Den som ej törs tro, hvad han vet, är en stackare.»

Båda tystnade, och en underlig stillhet kom öfver dem. Grane kände det, som om han i detta ögonblick kastade en lång blick fram i sitt eget lif, och han i denna blick sett, hur längre fram i tiden en stjärna tindrade, en stjärna, som skulle blifva till en värmande sol, när han bara var den tillräckligt nära.

— Ja, kanske kommer det, sade han och klingade ännu en gång med Schultz. Kanske kommer det.

En stund därefter gingo de båda vännerna ut, och märkvärdigt nog åto de en glad middag tillsammans. Högt öfver det närvarandes och det kommandes otyckor bar dem ungdomens sorglösa lifskraft.

---