Förarbetena till Sveriges rikes lag 5/Rättegångsbalken
| ← Utsökningsbalken |
|
II. Förslag till Rättegångsbalk 1717.
Rättegångsbalker.
1 Capitel. Om domares ämbete och plicht.
§ 1. Domare skola wara gudfruchtige och redelige, förståndige och beskedelige män, som sanning och rättwisa älska, och utan afseende på gunst och wänskap, nytta och winning, så wäl then fattige som then rika, med tålamod höra och till rätt förhielpa.
§ 2. Lag är dommarens rättesnöre, therföre skal han icke döma efter egit godtyckio, utan effter lag och stadgar, samt landsens skäliga sedwänja: ther ock något mål förekommer som är mörkt eller swårt at genast utreda, må han saklöst thet upskiuta til thes han sig wäl betänkt och omhugsat. Men skulle ingen effterrättelse i lagen finnas; tå bör han sig theröfwer förfråga, innan dommen afsäijes.
§ 3. Hwilken domare antingen af grof wårdslöshet, eller märkelligit oförstånd hafwer fält orätt dom, then anklages af fiscalen, och warde dömd ifrån tiensten, samt upfylle allan skada. Giör han thet upsåteligen och af arga list, eller för mutor och winning, skal han jämwäl med annan plicht beläggas, och muta wari förfallen till the fattiga.
§ 4. Ingen domare tilträde domsätet, förr än han domareeden aflagt, effter thet sätt som nu inrättat är, eller af konungen framdeles inrättas kan.
§ 5. Utan låf och tilstånd må ingen domare, wid tienstens förlust, låta then förrättas utaf någon annan i sitt ställe. Icke eller må han utan låf resa ifrån then stad och landsort, ther han sitt domsäte hafwer, och ther han bo och wistas bör. Giör thet någor, och theröfwer klagas; miste första gången tre månaders lön, andra gången dubbelt, och tredie gången tiensten.
2 Capitel. Om rätter och domstolar, och hwad mål till them höra.
§ 1. Första underrätt å landet är häradstingsrätt; hwilken i hwarjo härade af häradshöfdingen, jämte tolf män af allmogen, som häradsnämd kallas, bör å rättan tingsstad, på det sätt, och the tider hållas, som i nästa capitel stadgas.
§ 2. Under häradsting lyda alla å landet upkommande twistiga mål, the undantagna, som till annan rätt, effter lag och konungens särskilta förordning lyda. Thenne häradsrätt skal inga saker ifrån sig skiuta, som ther uptagas böra; utan them efter beskaffenheten afdöma; och uti swåra brott och missgärningsmål, ransakningen jämte domen, ehwad then anklagade blifwer friad eller fälder, til hofrätten öfwersända, innan then ställes under fullbordan. Men om the mål som sielfspillingar angå, skal underdomaren, så snart thet hos honom angifwes, ransaka och döma samt utslaget genast wärkställa låta, och sedan med sin berättelse therom til hofrätten inkomma.
§ 3. Ther näst är lagmansrätt; tijt höra allenast the mål, som ifrån häradstinget lagwadde äro. Eij må ther någon sak instämmas, som icke först wid häradsrätten afgiord är.
§ 4. I städerna äro cämnärs- och rådstugurätt, eller i the mindre städer rådstugurätt allena. Ther inga cämnärsrätter äro, skola alla uti staden förekommande twistiga mål uptagas i rådstugurätten: hwarest jämwäl i grofwa brott och missgärningsmål ransakas skal, och sedan thermed förhållas, som om häradsrätten sagt är.
§ 5. I the städer ther cämnärsrätt är instämmes och afdömes alle emellan borgerskapet, och andra i staden wistande eller boende, stridige rättegångssaker, ehwad namn the hafwa kunna, förutan wäxel- och siörättssaker, samt till andra rätter hörande mål, som framdeles stadgas. Men lifssaker skola ther allenast ransakas, och icke dömas; utan ransakningen til rådstugurätten insändas.
§ 6. Rådstugurätten består af borgmästare och rådmän, hwilka skola hålla tre ordenteliga rådstugudagar i hwarje weka, som äro måndagen, onsdagen och lögerdagen; ther uptages alla under them från cämnärsrätten lagwadde rättegångssaker, så ock the mål, hwilka genom klageskrift, antingen öfwer stadsens collegier, eller öfwer cämnärsrätten inkomma; ther skola jemwäl lifssaker skärskådas och afdömas, och sedan hofrättens ompröfwande underställas, på lika sätt som i 2 och 4 §§ förmält är.
§ 7. I rådstugurätterne instämmes alla i staden förekommande twistige wäxel- och siörättssaker, så wäl som the mål, hwilka arf och förmynderskap angå, emellan them, som under stadsrätt lyda, och ther ingen särskilt förmyndarecammar är inrättad.
§ 8. Under förenämda lands- och stadsrätter höra jemwäl krigsbetiente, med krigsfolket, när the stadde äro uti borgläger och qwarter hemma i landet, eller under hemlåf, och icke under flygande fana, eller i upbåd och tåg, krigsbefallning eller fästningar.
§ 9. Upbud och inteckningar skola ske wid the domstolar, ther man bästa effterrättelse therom hafwa kan; å landet på häradsting, och i städerne inför rådstugurätten, alt som ägendomen ther under belägen är: dock att then som intekning å annars ägendom bekommer, pålägges sådant ägaren straxt at kundgiöra. Om upbud skils widare i Jordabalker.
§ 10. Försumma domare laga tings- och rättegångsdagar, böte cämnärsrätt tiugu daler, häradshöfdingen samt borgmästare och råd trettio daler, och lagman sextio daler för hwar gång the låta rätten nederligga, med mindre ther til laga förfall wises.
§ 11. Till hofrätterna höra: 1. Alla lagwadda mål från lagmans- eller rådstufwurätter, när summan stiger til thet wärde, at efter hwarie stads och landsorts särskilta rättighet wädias må. 2:dra: The beswär, som öfwer underdomarens, domcapitlets, eller konungs befallningshafwandes fälta utslag inkomma, alt som i thenna balk samt i Kyrkiolagen och i Utsökningsbalken widare om hwart för sig stadgat finnes. 3:de: The saker som angå. någon grof upsåtelig försmädelse emot Gud och hans heliga namn, sedan theröfwer först i underrätten ransakat är. Men alla the högmål som röra konungens höghet och wälde, såsom stämplingar emot konungen sielf, thes kongl. hus, eller thes höga macht och myndighet, landsförräderier, rådslag med fienden, swåra förbrott emot konungens råd, med flera sådana mål, the skola af hofrätten både uptagas, ransakas och dömmas. 4:de: Alla the mål, som utaf konungen sielf therunder skiutes, eller konungens rättigheter och förmåner angå. 5:te: Twister om arf efter adel och frälsemän, så och när någor af adelen sin ägendom, genom offenteligit anslag, til sina skuldfordrande wil updraga, eller enthera makan söker at skillja sin ägendom i bo, från betalningen af then andras enskijlta gäld. Men i alla andra mål bör ridderskapet och adelen swara å ting och wid stadsrätterne. 6:te: Alla under hofrätten lydande domstolar skola theras domböcker tijt årligen på wiss tid insända; Stockholms stad nästa åhret ther efter uti december månad; men alla the öfriga så lagmans- och rådstugu- som härads- och cämnärsrätter innan slutet af september; eller böten för hwarje gång thet försummas tiugu daler. Rådstugurätten skal jämwäl alla hos them skedda inteckningar och upbud månadtligen; men häradsrätten en månad efter tingens slut uti hofrätten ingifwa: sker thet eij; tå bötes för hwar dag the längre uteblifwa, en daler. Ther och någor upsåtligen och af tredsko sådant försummar, skal han thesutan af fiscalen tiltalas.
§ 12. Hwad omröstandet i rätterna angår, samt förfrågningar och berättelser, med hwad mera, som til inbördes skick och ordning i rätterna länder, therutinnan böra förenämda rätter och domstolar, så wäl som konungens collegier, krigs- och siörätter, borg- eller slotsrätter, om hwilka här icke egenteligen handlas, aldeles rätta sig efter konungens särskilta stadgar och förordningar.
§ 13. Hwad så nedrigare, som högre rätter och domstolar sluta och dömma, thet skal fast stånda och under fullbordan gånga, med mindre laga wad, eller sådana klagemål i rättan tid theremot inläggas, som framdeles förmäles. Bryter eller qwäljer någor på annat sätt häradsdom eller cämnärsrättens, böte fem daler, för lagmans- eller rådstugurättens dom tijo daler; för hofrätts eller annan öfwerrätts dom etthundrade daler. Dommaren warder ock under konungens beskydd tagen, så att eho som honom på ett eller annat sätt sidwördar, förolämpar, eller med trug och wåldsamheter bemöter, skal wara til thet straff förfallen, som lag förmår.
§ 14. Understår sig någor, ther ting och rättegång hålles, antingen för sittiande rätt, eller nähr ther in til, giöra märkeligit oliud, föröfwa slagsmål, blåtta wärjan, eller hwad thet är, som rätten til föracht, hinder eller sidwördnad länder, tå skal sådant genast af samma rätt uptagas och afdömas.
§ 15. I synnerhet skola konungens domhafwande, hofrätterne och andra öfwerrätter, med tilbörlig heder och wördnad af allom bemötas; och hwad ther dömes, thet skal fast stånda, och eij återgånga, theremot må ingen wädia.
§ 16. Will någor sökia konungens justitiæ revision; giöre thet inom åttonde dagen til klockan tolf förmiddagen, sedan domen eller utslaget i öfwerrätten utföll, och insättie ther hos genast i rätten twåhundrade daler, uti redbara penningar, eller ther the eij finnas, i sölfwer och guldpant. Men revisions och wrångoederne, måge icke fordras, med mindre konungen finner skiäligt, them at påläggia. Uti alt öfrigit skola parterne rätta sig, efter the stadgar som konungen theröfwer särskilt författa låtit, eller widare theröfwer författa kan.
§ 17. Nu kan någor hafwa laga jäf mot then dommare, ther saken anhängig är, antingen för skyldskap och swågerskap, hwilket dock icke bör sträckia sig widare än til syskonebarn; eller ock för owänskap och widerdelo; eller att han förr i samma sak i underrätten dömt; eller af hwad laglig orsak thet elljest wara kan: tå böra samma jäf med beskedelighet föreställas, hälst hos sielfwa domaren särskilt, och icke straxt offenteligen in för rätten. Dommaren bör ock sielfmanter hålla sig ifrån saken, och eij theröfwer sittia, när han wäl och märker laga jäf emot sig wara. Then som annorlunda eller obefogad någon bisittiare i underrätterna jäfwar; böte ifrån tijo til tiugu daler; och i öfwerrätterna etthundrade daler: men understår sig någor at utan skäl jäfwa någon af konungens råd, böte twåtusende daler till the fattiga.
3 Capitlet. Huru ting inn- eller utom laga tid hållas skola.
§ 1. Härads- och lagmansting skola på wissa tider hållas; thet förra tre gånger om åhret: wid Nyåhrs- Wallborgs- och Michelstiden. Thet senare i augusti eller september månad, när lägligast faller.
§ 2. Lagmän och häradshöfdingar skola hwar gång förut gifwa landshöfdingen tilkänna, til hwilken dag the ärna tinget anställa, och efter undfånget swar sielfwe och under theras egna namn tingen så långt förut lysa låta, at parterne tid och rådrum hafwa kunna, stämningarna uttaga, och hwar sin wederpart tilställa, på sätt, som i nästa capitel förmält warder: therföre skola ock häradstingen hwar gång twå månader, och lagmänstingen tre månader förut, af predikostolarne förkunnas; hwarutinnan häradsfogdarne böra gå domaren tilhanda.
§ 3. Domaren skal wid tinget, efter föregången gudstienst, sakerna i then ordning företaga, at konungens ärender först afgöras: ther näst förbrott och missgärningsmål; sedan hwar sak efter annan, som angelägenheten thet fordra kan. Och skall ingen häradshöfding eller lagman fördrista sig att resa ifrån tingsstället, förr än alle instämde saker företagne och efter görligheten afhulpne äro, samt the domar eller utslag som falla, skriffteligen til parterne, som thet begära, utgifne.
§ 4. Utom thessa bestämda laga tider skola häradshöfdingarne så ofta någon högmåls- eller annan grof missgärningssak förspörjes wara begången, genast theröfwer hålla särskilt ting, och jämwäl landshöfdingen thet kundgöra.
§ 5. När parterne äro nögde at theras sak wid särskilt ting, utom laga tid företages; tå måge så häradshöfdingar, som lagmän thet bewillja; men skola dock genast både hos hofrätten och landshöfdingen om sielfwa sakerna och til hwilken dag tinget utsättes, tillkännagifwa. Sedan bör parten, som saken förlorar, bestå tingsomkostnad med mindre them emellan annat aftal förut giort är: söker then som wid särskilt häradsting tappat hafwer, särskilt lagmansting, och förlorar jämwäl ther sin sak; gälde sammaledes all skada och omkostnad. Kommer eij härads och lagmans dommen öfwerens, wari tå then för senare omkostnad frij, som wid häradstinget wunnit hafwer.
§ 6. Nu påstår enthera parten at saken til särskilt ting må utsättias; men then andra wil ther til icke samtyckia; tå må wäl domaren, ther saken widlyfftig är, efter begäran, samma ting bewillja, på sätt som förr sagt är; men ther bör och then allena bestå tingskostnaden, som tinget begärt hafwer, ehwad han saken winner eller tappar.
§ 7. Konungens och andra allmänna mål måga jemwäl när så behöfwes, wid särskilta ting uptagas och afgöras, dock att både saken och tingstiman hofrätten så wäl som landshöfdingen kundgiöres.
4 Capitlet. Huru stämningar uttagas och wederparten tilställas skola.
§ 1. Uti the mål som angelägne äro, eller fast ägendom angå, skola stämningar, wid lagmans- härads- och cämnärsrätter, jemwäl i the mål som första gången i hofrätten och rådstugun uptagne warda, skriffteligen utfärdas: ther uti bör tydeligen anföras, hwilken som stämningen begärt och på hwem; i hwad mål, så och til hwilken rätt eller domstol, samt til hwad tid och ort swaranden sig infinna skall; hwarwid altid påminnes, at så framt then instämde parten sielfwer, eller genom laga fullmächtig ther man honom bruka må, sig til swars icke infinner, blifwer saken icke thes mindre företagen och afgiord.
§ 2. Uti ringa mål måge parterne muntligen instämmas til härads- och cämnärsrätter, eller til rådstugun i the städer, ingen cämnärsrätt är: dock böra thesse muntelige stämningar innehålla samma omständigheter, som om skrifteliga sagt är.
§ 3. Domaren bör gifwa hwar och en part som instämmes, tid och råderum sig at infinna, eftersom han längre eller närmare ifrån rätten boende är, undantagno, hwad om stämningstid til lagmansrätten i 5 § förmäles: och wari then som stämningen begärt skyldig, then samma til sin wederpart, ther han inom häradet boende är, fiorton dagar förut at lefwerera låta; utom häradet eller i annan stad, 3 weckor förut; utom lagsagu sex wekor; är han längre borta, såsom uti tredie eller fierde lagsagu, nio wekor; emellan Swerige och Finland tre månader; emellan Westerbottn, Gottland, Est- Lif- och Ingermanland, Pomern, Brehmen och Swerige fyra månader; är han utrikes stadder, sex månader; hwilken tid them ock förelägges, som genom offenteligit anslag på rätternes dörrar, för något brott och missgärning, eller uti ägendomstwister, ifrån utrikes orter instämmas. Och må then som långwägad är, til härads- eller lagmansting åtminstone til en wiss månad instämmas, och sedan sig hos domaren om sielfwa dagen underrätta.
§ 4. Offenteliga stämningar, uthi the mål ther någor begärar hela sin ägendom "til sina skuldfordrande på en gång at afstå, må domaren eij bewilja, förän then sådant begärer, hafwer i rätten ingifwit richtig förteckning på hela ägendomen, såsom han then wid påfordran edeligen besanna kan, jemwäl på alla them som utaf honom hafwa at fordra. Ther hos afträde förut sielfwa ägendomen, eller ställe full borgen therföre, eller blifwe thensamma i wissa sysslomäns händer satt; när thet skedt är, tå skal domaren genom offenteligit anslag på rättens dörr, alla sådana skuldfordrande til sex månader thereffter instämma; samt hwar och en särskilt, effter then giäldskyldigas ingifna förtekning, therom skriffteligen kundgiöra, och til samma tid inkalla; dock pröfwes tå allenast huruwida thens begäran som sin gäld således afbörda wil, honom efterlåtas må: men när thet mål afgiordt och ägendomens afträdande af domaren bewilljad är; tå skola genom nytt anslag och särskilta bref, alle skuldfordrande åter til tre månaders tid inkallas, at twista om förträdet. Nu hafwer någor af the skuldfordrande sig icke effter första anslaget angifwit, och ägendomens upgifwande bestridt; then må icke thes mindre efter andra anslaget, sin fordran på förelagdan dag angifwa, och sin rätt til förträdet bewaka.
§ 5. När efter laga wad emot häradsrättens dom, stämning sökes til lagmansting, ther må icke längre tid än högst sex weckor, swaranden föreläggias, på hwad ort han ock stadder är; men wäl kortare, dock eij under tre weckor för än lagmanstinget begynnes, fast han i samma härad eller stad boende är; och på thet samma stämning må swaranden så mycket säkrare och med mindre kostnad tillställas; wari then som någon dom i häradsrätten winner, förplichtad, at genast in för rätten, wiss ort inom lagsagun utnämna, tijt stämningen, i fall then andre parten wädiar, lefwereras må; hwilken ort, så snart wadet skeer, på then wädiandes dom skal antecknas, med mera som i 18 cap. förmäles: finner sig sedan then som wiss ort utnämt, hwarken sielf, eller genom fullmäktig ther tilstädes, stämningen at emottaga; tå må thensamma ther anslås, och bewis theröfwer framdeles wid lagmansrätten upwisas, och saken afgiöras, såsom i 5 cap. 8 § stadgas. Är ock häradsdomen så kort för lagmanstinget utfallen, at förenämda tijd eij mera öfrig är; tå hwilar saken til nästa lagmansting; med mindre parterne sämias om särskilt ting utom laga tid på sätt som i 3 cap. sagt är.
§ 6. I städerna böra stämningar til cämnärsrätten i angelägna mål, åtta dagar; men i ringare fyra, eller åtminstone tre dagar förut, honom som stämmes, tilstälte eller kundgiorde blifwa. Til rådstugurätten stämmes åtta dagar förut, med mindre thet är något resande, eller siörätts- och wexelsak, eller andra sådana mål, som icke så långt upskåf tåla, och wäl förr beswaras kunna.
§ 7. Ther grofwe och uppenbare missgärningar och lifssaker sig tildragit, warde then brotslige, antingen han är bofaster, eller eij, utan stämning gripen, och til rätta förd; för honom må eij borgen tagas. Men är giärningen icke uppenbar; utan mörk och twifwelachtig; ther må domaren then brotsliga til en kort tid instämma; kommer han eij tillstädes, eller förnimmes han hålla sig undan, och synes således saken å bak taga; tå skall domaren tillita konungens befallningshafwande i orten, ther en sådan boende eller wistande är, honom genom tienliga medel til rätten at inskaffa låta, emedan ingen sådan sak, uti then bråtsligas frånwaro bör afdömas, med mindre någon genom offentelig stämning och anslag på rättens dörr är inkallad, och eij kommer tilstädes, eftersom i nästa cap. 11 § säges. Angifwes någor för ringare brott, som angår slagsmål eller annan oförrätt; ther gifwes stämning lika som thet skeer i andra rättegångssaker, blifwer then som stämd är förfallelös ute, warde saken äntå företagen och afgiord.
§ 8. Nu wil någor sökia stämning igen på then, som honom stämt hafwer; tå bör sådant straxt ske, när han wederpartens stämning undfått hafwer, och ingalunda ther med uppehållas til thess saken för rätten kommer; och skal domaren, när sådant begäres, och han finner thetta senare höra til thet förra instämda mål, eller med thet samma gemenskap hafwa; gifwa honom stämning på thes wederpart igen, til samma tid och domstol, som han redan stämder är: ther böra parterne sig med theras klagomål, på förelagdan dag tillika inställa, oacktadt then som sist stämdes kortare tid niuter än then förra; sedan skola bägge på en gång til slut förhielpas.
1 § 9. Är stämning skrifteligen eller munteligen utgifwen; tå skal then som stämma låtit, å landet genom någon länds- nämde- eller fierdingsman, samt en annan bofast man til witnes, eller genom twenne andra inom häradet eller socknen boende trowärdiga män; i staden genom twenne edswurna stadstienare, eller åtminstone genom en stadsbetiente, och en annan trowärdig man, låta samma stämning i rättan tid, som för sagt är, honom som stämmes tillställa; eller må han, ther så befalt är, munteligen tilsäyas, ehwar han tå finnes; antingen hemma i thes hus och gård, eller å landet, på kyrkowallen, eller ther han sin tienst, härbärge eller boställe hafwer; och skola the som stämningen således bestält hafwa, inför rätten, när så påfordras, ther om bewittna. Håller sig någor undan när han stämningen emottaga skall, och witterligit är, at han i socknen, häradet eller staden wistas; tå kan stämning på hans husdörr anslås, i samma goda mäns närwaro, hwilka thet sedan för rätten betyga skola.
§ 10. Begäres stämning på död mans bo, theruti flere arfwingar delaktige äro, och är samma bo än odelt; men alle arfwingarne icke på en ort sig uppehålla; gifwe tå domaren allenast en hufstämning på them samteliga, hwilken i rättan tid, och af trowärdiga män, til then som wid boet sitter lefwereras skal, ehwad han sielf andel i saken hafwer, eller är theras fullmäktig och betiente; then samma ware plichtig, them som saken angår stämningen genast at tilställa låta: till hwilken ända, theraf så många afskriffter som nödigt är, tagas måge, och ther så begäres, af rättens medel besannas, samt med rättens insegel bekräfftas. Men är bo delt, at hwar fått sin andel, och begäres sedan stämning på samteliga arfwingarna, tå bör hwar och en som andel i saken hafwer, af rätten särskilt stämmas, och tingstiman så långt utsättias, at then som längst ifrån rätten stadder är, kan niuta laga tid sig at infinna.
5 Capitlet. Om stämnings försittiande utan laga förfall, huru tå dömas, och saken i underrätterna återwinnas må.
§ 1. Nu är stämning af någon domstol gifwen, och honom som stämmes behörigen tilstäld, tå skola så kärande som swarande til förelagdan dag sig för rätten inställa, eller laga förfall wisa, som äro, först: at han i sotesäng, eller sårom ligger, hwarom när läkiare, eller andra trowärdige män, någon witnesskrifft gifwa, skola the wid påfordran then beswäria. 2:ra: i häcktelse sitter. 3:die: af fienden eller annan ögonskenlig fara hindras. 4:de: ifrån sina sinnen kommen är. 5:te: af wådeld eller wattuflod nöd lider. 6:te: när under stämningstiden wissa dödsfall, af man, hustru, föräldrar eller barn sig tilldraga. 7:de: at någor til högre, eller förut til annan rätt är stämd på samma tid at swara; med flera sådana oumgängeliga förfall, som domaren finner lagliga wara. Och tå skiutes saken up, å landet til nästa ting, och i staden til annan rättegångsdag, som domaren skäligt pröfwar at föreläggia.
§ 2. Wid häradsrätterne skola parterna i god tid, efter förrättat gudstienst och så snart rätten sig sätter, wara tilstädes: *sker thet icke; böte then som utan laga förfall frånwarande är, tå han upropas, eller på tingsplatsen efterfrågas, en daler; och saken skiutes up til nästa dag, eller närmare emot tingets slut. Kommer han äntå eij tillstädes, blifwe saken efter the skäl wid handen äro, afdömd.
§ 3. Wid rådstugu- och cämnärsrätten, när then instämde parten sig på första stämning icke infinner, eller wisar laga förfall; wari lag samma. Kommer ock then som instämd är, tillstädes, och käranden, utan laga förfall aldeles uteblifwer, tå förklares swaranden för hans tiltal fri, och niute för sin omkostnad en skälig wädergäldning. Men hafwa parterna sig på förelagdan dag wid rätten instält, och blifwer sedan någonthera utan laga förfall borta, när han på nästa rättegångsdag blifwer upropad; böte i rådstugun tre daler, och i cämnärsrätten en daler. Blifwer han andra rättegångsdagen wid upropet borto; tå skal saken företagas och efter beskaffenheten afdömas.
§ 4. När then instämde på föresattan dag uteblifwer, och eij wisar laga förfall; låte domaren, innan han skrider til saksens slut, gifwa sig wist besked, at stämningen honom behörigen och i laga tid är tilstäld: finnes thet eij, tå bör ånyo stämning gifwas.
§ 5. Nu är swaranden til härads- rådstugu- eller cämnärsrätt behörigen stämd, men infinner sig icke; förlorar han tå saken, stånde honom fritt, å landet, wid nästa häradsting, och i stadsrätten innan en månad, sina laga förfall inför rätten att framte, och saken återwinna, om han gitter. Therföre skall och then som emot then frånwarande wunnit hafwer, så tidigt förut om domen tillkännagifwa, at han inom bemälte tid kan låta stämma honom till saksens återwinnande: gör han thet eij; niute tå then som tappat hafwer, samma tid til nästa ting eller månad, sedan han ansagd är. Men blifwer honom domen kundgiord och försummar han sedan at instämma then som wunnit hafwer, til then tid nu sagt är; hafwi tå emot samma dom ingen widare talan, utan gånge then til utmätning. Samma lag wari med käranden, ther han för sitt uteblifwande, förfallelös dömd är.
§ 6. Sedan then som på thetta sätt förlorat hafwer, låtit till föresagdan tid, then som wunnit lagligen instämma, skal han på en gång och tillika, först wisa sina förfall, och sedan andraga alla sina skäl i sielfwa hufwudsaken. Finner domaren hans anförda förfall eij ware lagliga; blifwe han tå dömd at förnöija sin wederpart all bewislig omkostnad och skadestånd, efter therå inlagd förteckning, och böte ifrån twå till tijo daler, eftersom personen och saken är til. Therjämte dömes i hufwudsaken, effter the skäl och omständigheter, som å både sidor andragne äro, och lemnes then parten fritt, som i thet ena eller andra, eller och båda målen förlorat hafwer, at ther emot wädia til högre rätt.
§ 7. Nu hafwer then som frånwarande dömd är, straxt wändt sig til hofrätten och klagat öfwer någon felachtighet i sielfwa rättegången; men får ther eij utslag innan then tid han sig til saksens återwinnande angifwa borde: wari tå skyldig rätten therom tilkänna gifwa, och niute sedan, om hofrätten ingen ändring i domen giör, samma tid til saksens återwinnande, ifrån then dag hofrättens utslag föll, som förr är sagt.
§ 8. Blifwer någonthera parten, utan laga förfall, wid lagmansrätten på förelagdan dag ute; böte för första upropet tre daler, och sammaledes för andra och tredie. Kommer han eij innan tinget slutes, eller wisar laga förfall, är thet käranden, tå skal häradsdomen stadfästas, och wederparten thes skäligen anwända omkostnad tilläggas. Är thet swaranden, företages saken icke thes mindre, och efter beskaffenheten med dom afgiöras, som sedan utan wad eller återwinning ställes under fullbordan.
§ 9. Hwad nu om the wid härads- och lagmansrätten uteblifwande parter stadgat är, thet skal på lika sätt gälla emot them, som til härads- och lagmanssyner instämde äro, .när the föresattan tid försumma. Om bekostnaden wid thessa syner, wari lag samma, som i 3 cap. 5 § stadgat är.
§ 10. Uti the mål som i hofrätten instämde äro, böte swaranden när han försummar första uppropet, fem daler; kommer han innan klockan tolf, böte tre daler: blifwer han hela förmiddagen ute; tå skal saken företagas, och efter the skäl wid handen äro, afdömas, så framt han eij gitter upwisa laga förfall til sitt uteblifwande; ware ock tå för böter fri. Försummar käranden första upropet, böte tijo daler. Kommer han innan klockan tolf; böte fem daler; blifwer han aldeles ute och wisar eij laga förfall; tå skall swaranden ifrån hans tiltalan befrias, och niute efter ingifwen förtekning, all bewislig omkostnad. Äro kärande och swarande bägge wid första upropet och til klockan tolf borta, böte hwar för sig, som förr sagt är, och saken uphäfwes å båda sidor. När parterne sig wid första upropet instält hafwa; och försummar sedan enthera på nästa upropsdag sig at infinna, böte tå then som inlagan ingifwa bör, tijo daler, och then andra fem daler. Försummar han sig åter igen wid nästa uprop; tå bör saken företagas, och effter the skäl wid handen äro, afdömas. Then som kommer tilstädes oberedder, och hafwer eij skälig ursächt, böte tre daler. Sker thet ock wid nästa anslag; warde tå saken företagen och afdömd, som förr är sagt.
§ 11. Är offentelig stämning genom anslag på rättens dörr skedd; tå bör then instämde på första stämningsdagen sig wid upropet infinna. Kommer han eij, skal kärandens skrifft emottagas och upläsas; men saksens företagande til doms intil slutet af tå innewarande rättegångstid upsättias, på thet om swaranden sig imidlertid infinner, han tå munteligen, hwad til thes förswar länder, må kunna anföra. Kommer han äntå icke tilstädes, skal domen effter saksens beskaffenhet afsäijas. Men finnes then frånwarande hafwa, utom allmän stämning, undfådt rättens särskilta inkallelsebref; gifwes tå med dom intet anstånd, och warde eij widare hörder.
§ 12. Hafwer någon begärt at drifwa sin sak genom laga fulmägtig; then må sedan eij niuta för sin person the i första punkten beskrifne laga förfal til godo; utan skal saken genom fullmägtigen til slut föras, ther icke wigtige skäl wore, något anstånd theruti at bewilja, och sakägaren sielf öfwer någon omständighet til saksens uplysning at höra; i widrig händelse, förhålles ther med, som om parternes uteblifwande utan laga förfall stadgat är. Ty bör ock en sådan fullmägtig, wid saksens antagande, blifwa om alla till saken hörande skäl och bewis noga underrättad, och alt som til thes förswar nödigt är, få om händer, at han sig sedan med sakägarens frånwaro eij ursäkta må.
6 Capitlet. Alla skäl och bewis inläggas genast wid första domstolen: och om widlyftigt skrifwande.
§ 1. Parterne skole genast wid första domstolen tydeligen framföra alt hwad til saksens uplysning landa kan, samt biläggia och upwisa alla skäl och bewis som the hafwa, eller tå hafwa kunna, så at intet theraf upsåteligen utelämnas, eller til öfrige domstolar upskiutes; och må hwarthera ingifwa twenne skriffter; förutan wid häradsrätterna, ther sakerne för tidsens korthet, munteligen, eller allenast med en skrifft föreställas kunna. Samma skrifter skola, efter saksens egenteliga beskaffenhet, rent och läsligen inrättade wara. Ingen fördriste ock at bruka fåfäng widlyftighet i skrifwande, eller ingifwa hwariehanda onödige skrifter, wid eller emellan anslagen, och således sakernas tilbörlige gång hindra och uppehålla: gör thet någor; böte för hwarje sak om sig, i hofrätten tijo daler; i lagmans- och rådstugurätten fem daler; och i härads- och cämnärsrätten twå daler. § 2. Förenämda skrifter eller inlagor skola wid rådstugu lagmans- och hofrätten, dubbelt afskrifne inlefwereras, hwaraf, sedan parterne then ena skriften med then andra jämfört, blifwer then underskrifne inlagan wid rätten, och afskrifften meddelas wederparten, at til nästa anslag therå swara; eller ther inga anslag äro, förelägges honom wiss dag wid wite, med sitt swar at inkomma.
§ 3. Alla bilagor, som wid sielfwa inlagan fogas, skola jämwäl wara rent afskrifne och ostympade, samt theras lika lydelse med sielfwa originalet eller hufwudskriften, antingen af någon rättens be-l tiente, eller andra bekanta trowärdiga mäns underskrifft besannas, så och wid påfordran, hufwudskrifterne hos domaren upwisas, wid böter som i 1 § sagt är.
7 Capitel. Om wrångoeder.
§ 1. Ingen må i underrätterna med wrångoed beläggas; utan pröfwe ther domaren parternas skäl, effter lag och rättegångsordning: och ther någor sedan befinnes med list eller wrångo emot sit samwete omgå, warde straffad på sätt, som om rättegångs missbruk i 22 cap. säges.
§ 2. I hofrätten ware eij eller parterne tillåtit, at fordra hwar af annan, efter behag, wrångoeder; utan böra först så wigtiga skäl ther til wisas, at domaren pröfwar sanningen thes utan eij fulleligen kunna utletas; och stånde tå domaren fritt enthera eller bådom thenna edgång at påläggia.
8 Capitel. Om hwarjehanda parternas inwänningar, och förutgående mål samt klageskriffter emot dommaren.
§ 1. Then som wid rättegång föranlåtes at inkomma med jäf och inwänningar, skal them alla på en gång och uti en skrift tillika hos domaren andraga, och therjemte, när inwänningarne äro af then beskaffenhet, at thet ske kan, gifwa uti samma skrifft tydeligit swar i hufwudsaken, samt biläggia alla the skäl, som bägge målen bestyrka kunna. Sedan skal domaren, när inwänningarne pröfwas onödige eller utan grund, genast tillika döma i sielfwa hufwudsaken. Finnes någor part annorledes thermed förfara eller i stället för tydeligit swar, bruka allenast ogrundade inkast och undanflychter, betale rättegångsomkostnad och skadestånd, samt böte i härads- och cämnärsrätten ifrån tre till sex daler; i lagmans- och rådstugurätten ifrån fem til tijo daler; och i hofrätten ifrån tijo till tiugu daler alt som saken är til.
§ 2. Nu brukar någor sådana inwänningar, som egenteligen röra hufwudsaken, och syffta til hela twistens uphäfwande: tå skal domaren theröfwer först gifwa uthslag; hwaremot then som förlorar, må wädia til högre rätt.
§ 3. Thesutan äro någre besynnerlige inwänningar af then beskaffenhet, at hela rättegången skulle framdeles wara förgäfwes och eij hafwa bestånd, om icke domaren gofwe theröfwer sitt särskilta utslag, innan parten sig i hufwudsaken inlåter. Fördenskul ware sådant allenast uti fölliande mål tillåteligit. Först: Ther lagliga jäf giöras emot domarens person; eller sielfwa domstället. 2:ra: Ther wisas kan at saken til annan domstol redan instämd är. 3:die: At parten ingen målsäganderätt i saken äger, eij eller gitter wisa fullmacht af rättan målsägande, och påstår likwäl att få tala eller skrifwa i saken: men will någon sin frånwarande skyldeman eller wäns angelägenhet bewaka, och hafwer eij thes fullmacht; ställe han tå säkerhet, om så fordras, at skyndesamt inskaffa fullmacht, och fullföllje imedlertid saken. Elliest bör ingen för rätten kära eller swara, som icke är målsägande, eller hafwer laga fullmacht. Biuder sig någon annorledes fram, böte i härads- och cämnärsrätten tre daler; i lagmans- och rådstugurätten fem daler; i hofrätten tijo daler: dock bör mannen tala för sin hustru; förmyndare, eller målsman för then som under hans wärjo är; och krigsbefälet för gemena soldater, uti thet the fog och skiäl til hafwa. 4:de: Ther någor wanfrägdad är, och således för andra eij kära eller swara må. 5:te: När swaranden påstår, at saken honom icke angår, eller at han allena ther til icke swara bör. 6:te: När laga tids försummande förewändes, hwarigenom någonthera parten, antingen all widare talan förlorat hafwer, eller til hufwudsaken redan förfallen är. 7:de: Ther wederparten til wissa omständigheters fulgörande förut dömder är, och them eij fullgiordt hafwer.
§ 4. Hwilken af domarens utslag i thessa förenämda eller andra mål, som sielfwa rättegångssättet angå, finner sig beswärad, then må utan laga wad, gifwa rätten som dömt hafwer, tilkänna therom, inom hälfften af then tid, som eljest til wädiande förordnad är; ifrån cämnärs til rådstugurätten, andra dagen innan klockan tolf: men sielfwa beswären ingifwes på tredie rådstugudagen thereffter, med mindre uppå partens ansökning, af rådstugurätten skäligen pröfwes, at längre tid thertil nödig är. Ifrån rådstugu- härads- och lagmansrätt, til hofrätten, skal thet hos domaren kundgiöras på fierde dagen, innan klockan tolf, och beswären sedan i hofrätten inläggas inom hälfften af then tid, som uti ordenteliga wads fullfölljande är förelagd; hwilket til parternas rättelse, så wäl på kärandens, som swarandens affskrift af domen skal anteknas, och wederparten jemwäl wara förbunden sig til samma tid i öfwerrätten at inställa, och äfwen som i andra lagwadde saker, beswärsskrifften emottaga; eller wari sin rätt til widare swar förlustig.
§ 5. Men ingom ware tillåtit sådana mål ifrån hofrätten under konungens justitiæ revision at draga, med mindre han först erlägger, inom hälften af then wanliga tiden, et hundrade daler; sedan skal han sina beswär, inom half så lång tid, som i andra revisionsmål förelagd är, ingifwa. Inom samma tid insändes, jemwäl sielfwe skriftwäxlingen, jemte afskrift af protokollet och skälen til domen. Swaranden ware ock tå tillstädes, at emottaga beswärsskriften, och inkomma med sin förklaring inom hälften af wanlig tid, wid förlust af sin swarande rätt. l
§ 6. Under förenämda twister skola icke the mål begripas, eller för öfwerrätten dragas, uti hwilka wad eller revisions sökiande finnes förbudit wara. Domaren antyda och parterna alfwarligen, så framt the utan skäl draga ifrån then ena domstolen til then andra, the mål, som röra sielfwa rättegångssättet, eller förr än hufwudsaken afgiöras böra, at the tå skola til skadestånd och rättegångskostnad fällas, och thes utan för ogrundad klago plichta.
§ 7. Ingen fördriste sig med klagomål öfwer domaren at beswära hofrätten eller konungens justitiæ revision, annorledes än nu sagt är, med mindre han gitter bewisa, thet han förmedelst sin frånwaro och okunnighet om domen eller utslaget, eller ock för andra wigtiga orsaker, eij kunnat sig af förelagda tid och sätt til sina beswärs andragande betiena, men tiltror sig likwäl kunna wisa sådan domwilla och hufwudfel i rättegången wara förelupen, som i lag och rättwisa intet bestånd hafwa kan: wid sådan händelse må honom wäl tillåtas sina beswär theremot hos öfwerdomaren at anföra; dock at han thermed til thet högsta icke dröger öfwer natt och åhr ifrån thet han fådt kundskap om utslaget. Försummas samma tid; warde han tå eij widare hörd.
§ 8. Angår saken omyndig, wetwilling, eller afwita, som med förmyndare eller målsmän icke äro försedde, niuten the til sin rätts återwinnande then tid, som i Jordabalkens 6 cap. 8 § stadgas. Men äro the af domaren under andras laga wärjo redan satte; eller är någor utländes eller fången och warder af rätten lagligen tilsagd at ställa fullmägtig; men giör thet eij: ware tå med honom lag samma, som om andra i föregående mål sagt är.
§ 9. Hwilken utan grund och laga bewis klagar öfwer domwilla, eller i oträngde måle och utom föreskrefna tid och sätt, then andra partens wundna rätt genom sina beswär hindrar; then bör betala rättegångs omkostnad och skadestånd, samt plichta som i 14 cap. 4 och 5 § stadgas. Icke eller skal af blott föreburen klago öfwer domwilla, krafftwunnen doms utmätning hindras, eller hufwudsaken stadna, med mindre hofrätten, eller annar sådan öfwerrätt, ther klagomålet inkommer, skäligt pröfwar thet at befalla.
9 Capitel. Om anstånds och upskåtsmål.
§ 1. Begärar någor, förmedelst saksens widlyftighet, flera skäls och wittnens anskaffande, eller andra laga förfall, något upskåf, antingen thet skier i rätten, ther saken instämd är, eller när han sina beswär emot domaren, effter laga wad, i öfwerrätten inläggia bör; tå må wäl domaren, ther laga skiäl och orsaker äro, gifwa samma anstånd; dock at then til laga wad eller revisions sökande föreskrifne tid therigenom icke förlänges. Finner sig någor af domarens uthslag i thetta mål för när skedt; then kan sina beswär theremot hos öfwerdomaren inläggia, ifrån cämnärs- til rådstugurätten, innan fyra dagar; ock ifrån härads- rådstugu- och lagmansrätten til hofrätten, innan hälfften af then tid, som til beswärens inläggiande, effter laga wad i 20 cap. förmäles. Försummas samma tid; hafwe therå ingen widare talan.
10 Capitel. Om wittnen och andra laga bewis.
§ 1. Undandrager sig någon som til witne nämd, och af domaren kallad är, för rätten att komma, eller söker hwarjehanda undanflychter, sin utsagu at giöra; sättie tå domaren honom wite före, sig till wiss dag at infinna, och sådant fullgöra; dock bör then anwände resekostnad honom bestås af parten, som hans wittnesbörd begiärat. Men är thet så, att wittnen annorstädes boende eller wistande, af siukdom eller laga hinder ursächtas kunde ifrån resan; tå måge the theras wittnesbörd lagligen afläggia inför then rätt, hwarunder the höra, och sändes thet sedan till rätta domare i saken.
§ 2. Uppkommer twist emellan parterne om wittnes skickelighet, och then ene påstår niuta thes wittnande til godo, men then andre thertil nekar; pröfwe tå domaren skälen å bägge sidor med behörig försichtighet, och ther han befinner the emot wittnet giorda jäf icke wara af thet wärde, at the honom ifrån wittnande afhålla måge; blifwe samma wittne edeligen afhördt, samt then andra partens giorde jäf i protokollet noga intecknade, och hufwudsaken tillika afgiord; med hwilken thenna wittnets twist sedan fölljer til öfwerrätten, så wida hufwudsaken är så beskaffad, at then till öfwerdomaren komma bör: ther skall widare öfwer båda målen pröfwas och dömas, samt ther så erfordras, sielfwa wittnet för öfwerrätten inkallas.
§ 3. Then som för wittne erkänd är, skal innan han wittnar, följande wittnesed i parternas närwaro, med hand å bok afläggia; dock förut af domaren om edens wigt och innehåll noga underrättas, samt för mened warnas. jag N. N. låfwar och swär wid Gud och Hans heliga evangelium, at jag i thenna sak skal wittna och sant säija, uti alt hwad jag therom frågad warder, och wet hänt och sant wara, så at jag för ingen wän- eller owänskap, skyldskap eller swågerskap, gåfwor och skänker, räddhåga, hat eller afwund, nytta eller skada, eller hwad thet wara kan, något skal förtiga, som til saksens och sanningens uplysning tiena kan; utan alt thet mig härom witterligit är, redeligen på mit samwete bekänna och uppenbara, så sant mig Gud hielpe til lif och siäl. -
§ 4. När parterna honom som wittna skall, eden efftergifwa, må ock domaren i rättegångs- och ägendomstwister; men icke i brott- och missgärningsmål, samma wittne utan ed afhöra.
§ 5. The som äro angifware eller på något sätt delachtige i saken, måge eij til wittne brukas, eij heller the som äro biltoge, banlyste, menedige och ärelöse, wilduge, afwunds- och widerdelomän, eller ock the som äro skylde eller beswågrade med them som saken angår, hwilket dock eij längre räknas bör än til syskonebarn. Icke eller tillåtes egit husfolk och enskijlta betiente at wittna, med mindre någon sak inom huset skedd är, och andre wittnen eij warit tilstädes, eller at begge parterne med theras wittnesbörd tillfreds äro. Eij eller måge the edeligen wittna, som icke til laga ålder komne äro.
§ 6. Qwinnor så ogiffta som gifta måge icke mindre än manspersoner wittna, när emot them eij något skäligen inwändes.
§ 7. I alla mål skal theras wittnesbörd, som när warit och sielfwe sedt thet the wittna om, gälla mer än theras, som allenast af andras berättelser något om saken hördt hafwa.
§ 8. Nu hafwer man eij utan et wittne, eller flera, som icke tillika, utan särskilt något i saken weta at berätta: äro the hwar för sig åsyna wittne; men icke tillika sedt eller när warit; tå gör et, eller the fleras särskilte berättelse allenast halfft bewis, och ther bör then anklagade sig med skäl och wittne, eller med ede från klagomålet befria: dock må eij någor i lifssaker tillåtas at swäria sig fri, utan bör en sådan med skäl och wittne öfwertygas, såsom framdeles urskils.
§ 9. Wittnena böra särskilt afhöras i bägge parternas närwaro, och befrågas, effter som domaren finner til saksens uplysning nödigt wara, eller parten sielf gifwer wid handen: äro the skiljachtige i theras berättelser, tå måge the emot hwar annan til förhör ställas, och sanningen således noga utletas.
§ 10. Beropa sig bägge parterne på wittnen; stånde tå hwar och en fritt sina wittnen at framhafwa, först käranden och sedan swaranden, och gifwe domaren honom bifall, som bästa skäl och wittnen hafwer; äro å båda sidor lika goda bewis och wittnen; tå gälle the mäst, som swaranden til befrielse lända; ty domaren bör wara benägnare at fria än fälla.
§ 11. Hafwer någor begynt en twist och fruchtar at thes wittnen antingen resa bort, eller genom döden afgå, innan theras wittnesbörd warder aflagt; tå må han förut til sanningens styrkia, samma wittnen om saksens rätta sammanhang, lagligen af höra låta.
§ 12. Beropar sig någor til bewis på bref, skriffter eller böcker, ther skal noga efterses om the trowärdige äro, eller ensidige, hwilke allenast tiena til bewis emot men icke med then som skrifwit hafwer. Beropar sig then framtedde skrifften på någon annor; tå må then eij gälla innan then andra tillika framwises.
§ 13. Hafwer någor ej andra skäl och bewis til sin klagan, än at han tilbiuder sig then samma med ed besanna; ther må han eij höras, innan han skäl och bewis för sig skaffar; ty med ed må man eij klaga; eij eller må swaranden til ed twingas, med mindre klaganden halfwa skäl och bewis, eller et wittne hafwer, som förr är sagt. Domaren skal ock med edgång warsamt omgå, at then ingom i oträngdo måle; utan ther wichtiga omständigheter så fordra, och sanningen eij annorledes utleta kan, påläggias må.
§ 14. Ändock egen bekännelse går för alt bewis, när then friwilligt, utan pinande, skräck eller swikeligit förledande sker, och af then som til laga ålder kommen och wid sundt förnufft är: så skal likwäl ingen på sin blotta bekännelse, särdeles i lifssaker, til straff dömas, innan först noga undersökes, om ock then bekände gärning wärkeligen skedd är, och om alla omständigheter med bekännelsen instämma.
§ 15. Är :lågor i brott och missgärningar med fulla skäl och bewis öfwertygad; men domaren kan likwäl eij förmå honom til egen bekännelse; ther gälla fulla skäl och bewis mer, än then bråtsligas nekande, och domen lämpas thereffter. Hafwi ock ingen domare eller befallningshafwande macht at låta någon som anklagad är til bekännelse pinas eller plågas. Giör han thet; plichte efter saksens beskaffenhet
11 Capitel. Om parterne utan rättens låf och minne afresa.
§ 1. Om någor part sedan saken i rätten angifwen är, eller beswären emot then afsagda domen i öfwerrätten andragne eller emottagne äro, reser ther ifrån, utan domarens lof, och innan han stält fullmägtig saken widare at utföra; tå bör sådant et fodersamt utslag icke hindra; utan skal med saksens afgörande efter lag förfaras.
§ 2. Nu hafwer någor så nödig resa, at han eij kan ther med dröija; och är saken så swår och angelägen, at han then icke kan någrom i sin frånwaro anförtro; tå bör han sådant för sin afresa tideligen i rätten gifwa tilkänna, och domarens ompröfwande underställa: afreser han annorlunda, böte uti hofrätten tijo daler: uti lagmans- och rådstugurätten fem daler; uti härads- och cämnärsrätten en daler; och saken afgöres efter som i förra § sagt är.
12 Capitel. Om skriffteliga berättelser som uti rättegångssaker af domaren til parterna utfärdas skola.
§ 1. När skrifftwäxlingen i någon rättegångssak sluten är, skal i cämnärsrätten, så framt saken är angelägen, äfwensom i hof- och rådstugurätten, thes sammanhang utur the wexlade skriffter af domaren korteligen och efter tid och år författas, som först käranden, och sedan swaranden meddelas, samt hwarthera högst åtta dagars tid til igenomseende, underskrifft och nödiga påminnelser föreläggas. Men wid härads- och lagmansting må sådant för tidsens korthet eij fordras.
§ 2. Återställes eij then utfärdade berättelsen inom then tid nu sagt är, eij eller ansökning giöres om längre tid then at behålla; tå skal then som längre thermed ute blifwer, böta i hofrätten tijo daler; i rådstugun fem daler; och i cämnärsrätten en daler; och förelägges parten ännu twenne dagar til thes återgifwande. Sker thet äntå icke; ware then uteblifwande til samma böter andra gången förfallen, och saken til afdömande företagen.
§ 3. Nu sökia bägge parterne, at til saksens så mycket fodersammare afgörande, ingen sådan skrifftelig berättelse utfärdas må; utan the wexlade skriffter genast til doms företagas: hafwi tå domaren macht thet at bewilja.
18 Capitel. Om munteliga förhör.
§ 1. Ther någor af parterna, eller bägge begära, at blifwa munteligen hörde, eller domaren thet pröfwar til uplysning wara nödigt; tå förelägges them wiss dag sig at inställa; och then sådant försummar, böte i hofrätten tijo daler; i lagmans- och rådstugurätten fem daler, och i cämnärsrätten en daler. Blifwer han andra gången borta, skal wederparten icke thes mindre höras, och saken sedan med dom afhielpas.
§ 2. Ingen fördriste sig at utaf rätterna begära, then han munteligen må hörder blifwa, som icke hafwer någon besynnerlig angelägenhet at föreställa, then han icke tilförende i sina skriffter eller munteligen anfört hafwer. Alla munteliga förhör skola ock i rättan tid begäras, och icke sedan saken till doms anslagen är, alt wid böter som i förra § sagt är; med mindre domaren pröfwar sådant nödigt.
14 Capitel. Om parternas fullmächtiga, och om oanständigt tal eller skrifwande.
§ 1. Många twister förorsakas ther af, at fullmächtige, antingen af arg- och hämdgirughet, eller ock af lust til trätor, eller för winst och egennytta, reta parterna til oenighet, eller hindra skäliga förlikningar, eller under saksens drifwande, genom allahanda konster och påfund, osanning och falskhet, then samma förwilla, förmörka, eller i widlyfftighet draga: ty skal then fullmächtig, som thermed beträdes, antingen lika med sielfwa målsäganden; eller ock, ther omständigheterna så fordra, med swårare plicht beläggas; och fastän en sådan, när han parterna emot hwarannan uphissat och sammansatt, sig undandrager och således målsäganden i sticket lämnar; skal han icke thes mindre med behörig nepst anses, lika som hade han saken personligen til des slut och ändskap fullfölgt. Alla inlagor och skriffter böra ock så utaf fullmäktigen, jemte sielfwa målsäganden, underskrifwas. Sker thet eij, böte i hofrätten tijo daler, i lagmans- och rådstugurätten fem daler; i härads- och cämnärsrätten en daler. Försummar fullmächtigen eljest målsägandens rätt i acht taga; stånde tå honom för rätta til swars och upfylle allan skada.
§ 2. På thet rätterne måge hafwa theras tilbörliga heder, skal ingen part understå sig i stället för laga fullmäktig, at upskicka otienliga personer inlagorne at ingifwa eller emottaga, eller ock muntelige förhör at bewista, wid böter i hofrätten tijo daler, i lagmans- och rådstugurätten fem daler, och i härads- och cämnärsrätten twå daler. Sammaledes förbiudes all oanständighet, oqwädins- och smädeord, samt lättsinnige eder och swordomar, så i parternes skriffter, som wid munteliga förhör, och wari then thet giör förfallen til tijo daler eller mera, effter domarens ompröfwande; stånde jemwäl wederparten fritt lagligen sådant emot honom at utföra.
§ 3. Ingen må sig för annars fullmägtig i rätten angifwa, som uti samma sak antingen tilförene sielf dömt, eller wid rådslagen, ther saken dömt är, warit tilstädes: sker thet, böte tijo daler, och wises från rätten.
§ 4. Then som emot domaren i thes ämbete wisar sidowördnad, eller brukar ohöfwiska och otienliga ord; böte tiugu daler, eller högre, effter som domstolen och brottet är til, samt göre offentelig afbön; och må domaren sielf theröfwer dömma: men rörer sådant domarens heder och ära, skal then brottslige af fiskalen anklagas och straffas som i Edsöresbalken stadgas.
15 Capitel. Om domar, och theras afsäijande, med hwad som thertill hörer.
§ 1. All dom bör befästas med wittnen och klara skäl och bewis, och icke grundas på skenbara misstankar och liknelser; ty thet är icke alt sant, som sanning är likt, och när käranden intet kan bewisa, thå är swaranden fri. Thet är ock fast bättre uti mörka mål, och ther man eij kan utleta hwad rätt är, at fria then brotslige, än fälla then oskyldiga.
§ 2. Domare skola sig winläggia at genom tydelig och fullkomlig dom skilja parterna ifrån hwarandra, samt effter möijeligheten undwika allahanda upskåfsdomar, och eij gifwa anledning til rättegång med andra, som i saken icke instämde eller hörde warit.
§ 3. Angår twisten skuldfordran, arfskap, eller inbördes handel, och äro ther löpande räkningar, som slutas böra; eller skal någon wiss uträkning ther öfwer giöras, innan fullkomligit slut ske kan; förordne tå domaren om han sådant sielf eij utreda gitter, några i räkningar förfarna goda män, som på parternas omkostnad, thet sluta och til en ständig summa bringa; hwilken sedan ifall parterne med samma slut nögde äro, skal i domen med fulla bokstäfwer införas, til hufwudgäld, ränta, och mynteslag, jemte wite at innom wiss tid betalas. I alla andra domar, som wiss summa utnämna, bör jämwäl tid och wite föreläggias.
§ 4. Är saken så beskaffad, at domarens utslag öfwer the stridiga poster först behöfwes, innan någon richtig räkning theruti ske kan; tå bör theröfwer först dömas, och saken sedan under wissa goda män ställas, som uträkningen thereffter inrätta, när parterne icke sielfwe theröfwer kunna förenas.
§ 5. Nu är wiss uträkning giord, thermed parterne, bägge eller enthera, eij åtnöijes; tå måge the med sina beswär hos domaren inkomma: och sedan nödige förklaringar inhämtade äro, gifwe han theröfwer utslag; och stånde then fritt, som sig theraf beswärad finner, at till högre rätt wädia. Men then öfwer sådan sluten räkning sig icke lagligen hos domaren beswärar, på landet inom natt och år, och i staden inom tre månader; äge sedan ingen rätt therpå widare at tala.
§ 6. Ther domaren icke undgå kan at fälla upskofsdom, hwarigenom parterna pålägges, inom wiss tid något at fullgöra, innan widare dom i saken fällas kan; tå skal altid therwid sättias ett wisst och effter hwar saks wärde lämpat wite, och må ingen emot sådan upskofsdom wädia; med mindre theruti något är, som honom til hufwudsaken binder eller beswärar.
§ 7. Försummar någor samma upskofsdom innan förelagd tid at fullgöra; tå skall domaren thet föresatta wite utfordra låta och sedan föreläggia en annan kort tid, wid förlust af all widare talan i saken. Sker thet än tå icke blifwe hufwudsaken företagen, och afgiord effter the skiäl wid handen äro.
§ 8. Nu kan thet hända, at parterna sielfwa hos domaren sig förena om wist wite för then, som eij håller hwad them emellan förafskedat är; tå må domaren thet wäl stadfästa; men bryter sedan enthera theremot, tå faller witet til then oskyldiga parten, och icke til domaren.
§ 9. Til doms afhörande måge parterne eij annorledes instämmas, än som wid hofrätten sker, igenom anslag på rättens dör, dagen förut wid middagstiden: blifwer tå någor förfallelös ute, när domen afsäijes; skylle sig sielf för all theraf timande olägenhet, och böte thertil i hofrätten tijo daler; i lagmans- och rådstugurätten fem daler; i härads- och cämnärsrätten twå daler. Bortrifwer och någor thetta, eller andra sådana allmänna anslag upsåteligen, när the till effterrättelse wara böra; böte tiugu daler, och skrifwes thet å nyo.
§ 10. I the rådstugurätter hwarest hofrätten i samma stad är, måge domar hälst afsäijas om onsdagen och i cämnärsrätten om tisdagen: men wid lagmans- och häradsrätterna, samt i andra städer, kan domen, så snart then färdig är, på hwad dag domaren lägligast faller effter giort anslag eller parternas inkallande, afsagd blifwa. Dock skal i härads- och cämnärsrätterne, ther saken af ringa wärde är, domaren icke wara betagit, genast utan anslag, domen skrifft- eller munteligen at afsäija.
§ 11. I alla öfwerrätter samt lagmans- och rådstugurätter böra domar och andra fattade slut först dubbelt afskrifwas, innan the afkunnas, på thet parterne, så snart domen afsagd, eller slutet anslagit är, måge få theraf een afskrifft. Försummar sedan någonthera af parterna domen eller utslaget innan fyra dagar at utlösa; böte i öfwerrätterna fem daler; i lagmans- och rådstugurätten tre daler.
§ 12. Uti härads- och cämnärsrätterna, så ock i rådstugurätten i the städer ther ingen cämnärsrätt är, lemnas parterna, ther saken af ringa wärde är, fritt, domarna at uttaga, eller eij; allenast the uti protokollet rätt införde äro. Men begärer någor förut, eller straxt efter afsagd dom, at få then samma skriffteligen, och löser then sedan icke ut, böte twå daler; dock at the fattige, i större eller mindre saker, icke måge til sådan lösen twingas.
§ 13. Domaren skal så lämpa tiden til domens afsäijande, at laga tid til wädiande icke infaller på någon helgedag.
§ 14. Hafwer någor skälig orsak at sökia domarens förklaring öfwer domen uti et eller annat mål, tå skal thet i så god tid ske, at både wederpartens swar inhämtas kan, och domaren sitt utslag theröfwer gifwa, innan tiden till laga wad ute är; och må therigenom hwarken laga tid förlängias, eller laga krafftwunnen dom återbrytas. Gör någor häremot, eller utan fog beswärar domaren til at gifwa förklaring i the mål, ther domen klar och tydelig är, böte som förr om domqwal sagt är.
§ 15. Är någor dömd från äran, och widerdeloman sielf beder för honom; hafwi domaren ingen macht domen therföre at ändra: utan stånde til konungen allena, at så therutinnan, som i alla andra mål nåd göra. Bor then som ifrån äran dömder är, å annan ort; tå skal domaren genast låta konungens befallningsman thet weta, så at then bråtsligas wanfrägd, ther må kunnig warda.
16 Capitel. Om laga wad.
§ 1. Then som finner sig af cämnärsrättens dom beswärad, må wädia under rådstugurätten med tre marker, innan tredie dagen thereffter, til klockan tolf. Men i the städer ther rätten eij offta tilhopa kommer, bör then wädiande sig angifwa innan klockan ellfwa på tredie dagen, på thet i fall rätten eij woro tillstädes, then tå till klockan tolf må sammankallas, och wadet sedan för sittiande rätt antagas.
§ 2. Ifrån härads- under lagmansrätt wädies med tre marker, och therifrån under hofrätten med sex marker, innan ottonde dagen klockan tolf. Sammaledes wädies ifrån rådstugu- til hofrätten, och i siörätts och wexelsaker, ifrån härads- eller rådstugurätt under commerciecollegium, med sex marker, innan klockan tolf på ottonde dagen; dock ther saken angår penningar eller annan ägendom, må samma wad ifrån lagmans- eller rådstugurätterne icke tillåtas, med mindre saken stiger öfwer then summa, som för hwar och en ort til laga wad faststäld är: och bör icke til samma summas fyllnad beräknas then pålagde rättegångskostnad, så framt icke hela twisten therom allena warit anställd.
§ 3. Nu kan dom icke angå wiss summa penningar, eller annan ägendom, utan andra rättigheter, twister, eller annat som rörer hufwudsaken; och begäres theremot laga wad; ther må thet ock effterlåtas, fastän under samma sak någon summa inflyter, hwaremot eljest eij kunde wädias.
§ 4. Ther nu parten inom föresagda tid i rätten icke inlägger wadepenningar; hafwe domen laga krafft, och gånge til utmätning. Är ock någon sak genom tredskodom afgiord; eller warder någor som sin sak upsåteligen förtegat och nederlagt, dömder at hafwa förlorat sin rätt; tå må theremot icke wädias.
§ 5. Wid lagmans- och häradsting, ther domaren förmedelst andra wigtiga ämbetssysslor, eij kan sielf på then ort domen afsagd är, afwachta the åtta dagars laga tid til wädiande, må han förordna någon trowärdig man, som wadepenningarna emottager, och til parternes rättelse, skriffteligit wittnesbörd på domen således antecknar, som i 18 cap. förmäles.
§ 6. Emot hofrättens dom tillåtes intet wad; utan ther skäliga orsaker äro, sökes konungens justitiæ revision, som i 2 cap. 16 § af thenna balk sagt är.
§ 7. Infaller dagen til laga wad på en helgedag, tå må laga tid therigenom icke förlängias; utan skal then wädiande sig så mycket tidigare med sitt wad angifwa, som ingen domare sig understå bör, af hwad orsak thet ock wara måls, tid til laga wad at förlängia.
§ 8. Will then som wädiat hafwer, wadet sedan afstå, och wid domen låta bero; tå skal han genom twenne beskedeliga män, sin wederpart therom i god tid, och så långt före rättegångsdagen kundgöra låta, att han all omkostnad, så till fullmäktiges antagande, som resan till rätten må undgå. Thet samma skall han ock domaren til hwilken han wädiat, tidigt gifwa tilkänna. Försummas thet; giälde tå all kostnad åter, effter samma domarens ompröfwande, och böte: i hofrätten tijo daler; i lagmans- och rådstugurätten fem daler.
§ 9. Emot domar som angå brott och missgärningar tillåtes ingom at wädia; men wäl emot then i sådana mål pålagde rättegångskostnad och skadestånd, när summan så stor är, at wädias må. Finner sig någor eljest af domen beswärad; gifwe thet först domaren, som i saken dömt, tilkänna, och klage sedan theröfwer i hofrätten, på sätt och wis som framdeles i 18 cap. 6 § stadgas.
§ 10. Är emot någon dom i skuld- och ägendomstwister wädiat, som begriper åtskilliga mål; stånde then wädiande fritt, ehwad han emot hela domen, eller en del theraf sina beswär andraga wil.
17 Capitel. Huru thet som dömt är utgifwas skal, och borgen ställas, innan laga wad i hofrätten fullföljes.
§ 1. Wädiar någor ifrån rådstugu, eller lagmansrätten under hofrätten eller andra öfwerrätter, och domen angår wiss penningesumma, eller annan ägendom, then bör hos konungens befallningshafwande insättia hwad honom fråndömt är, eller afträda then omtwistade ägendomen, honom till säkerhet som "funnit hafwer, innan han sit wad widare fullfölja må. Förmår han thet icke; tå förfares efter Utsökningsbalkens 4 cap. 7 § sägs. Han skall jemwäl ställa borgen för rättegångskostnad och skadestånd: sker thet eij innan then tid saken i öfwerrätten fullföljas bör, wari sitt wad och widare talan förlustig.
18 Capitel. Huru wittnesbörder på lagwadda domar, eller andra rättens utslag skrifwas böra.
§ 1. När ifrån härads- till lagmansrätt wädiat är, skal domaren, eller then han i sitt ställe förordnat hafwer, skrifwa på den wädiande partens dom: Emot thenna dom hafwer N. N. lagligen och i rättan tid wädiat till lagmansrätten, och skal sig om stämning til nästa lagmansting, hos lagmannen tidigt angifwa, och stämningen sedan på then ort, som hans wederpart sielfwer inför tingsrätten utnämt, nemligen: – honom i rättan tid tilställa; eller i hans, eller fullmägtigens frånwaru, med wittnen å samma ort anslå låta.
§ 2. Så snart häradstinget slutit är, skal häradshöfdingen gifwa lagmannen skriffteligen tilkänna, hwilka parter wädiat hafwa, och uti hwad mål thet skedt är. Sammaledes skal af cämnärsrätten til rådstugu och af lagmans- samt rådstugurätterna, til hofrätten altid afgå tidig berättelse om the wad som inläggas, jemte hwad dag til theras fullföljande förelagd är, på thet anslagen thereffter inrättas, och parternas namn sedan på föresattan dag upropas måge. -
§ 3. I cämnärs- rådstugu- och lagmansrätterna, skal icke mindre then som wunnit, än then som förlorat hafwer, antingen sielf, eller genom laga fullmächtig afbida then tid, inom hwilken laga wad ske bör. Sedan skrifwes på bägges theras domar: Emot thenna dom hafwer N. N. inom laga tid inlagt wadepenningar, och skal han i rådstugun (hofrätten) den – – – nästkommande, wid upropet antingen sielf, eller genom laga fullmägtig, sina beswär inläggia, och wederparten, utan widare stämning, sig tå ther infinna, beswären at emottaga, wid förlust af thens talan, som til klockan tolf samma dag uteblifwer.
§ 4. Uti rådstugu- och lagmansrätten skrifwes jemwäl på then wädiandes dom, at han bör ställa sin wederpart borgen för rättegångskostnad och skadestånd, innan wadet kan fullföljas. Är ock wiss summa eller ägendom honom fråndömd, tillägges i samma påskrift, at han then samma hos konungens befallningshafwande insättia bör, eller ägendomen til sin widerdelomans säkerhet emot borgen afträda, och thetta alt wid förlust af wadets fullföljande.
§ 5. Ther någor wid härads- eller stadsrätten, genom stämnings försittiande til hufwudsaken dömes, skal på domen anteknas: Såsom N. N. hwarken sielf eller genom fullmägtig har sig uppå laga stämning wid rätten infunnit, eller upwisat laga förfall, så åligger N. N. hos sin wederpart thenna dom i så god tid upwisa, at han kan begära stämning (å landet til nästa ting) uti staden inom en månads tid, laga förfall at framte, och hufwudsaken återwinna, ther han gitter, eller hafwi förlorat sin rätt och talan.
§ 6. Uti the mål som röra sielfwa rättegångssättet, eller förr än hufwudsaken afgöras böra, skal then som saken förlorat, i rättan tid gifwa domaren tillkänna, at han sig hos högre rätt beswära wil; och tå skrifwes på bägge parternes afskriffter af domen: Såsom N. N. i rättan tid den – – – dagen sedan domen afsades, gifwit rätten til känna, at han sina beswär theröfwer hos högre rätt inläggia wil, så skal han ock then – – – nästkommande – – – innan klockan tolf, samma sina beswär ther ingifwa; och wederparten sielfwer, eller genom laga fullmägtig wara tilstädes, them at emottaga, wid förlust af thens talan, som til klockan tolf samma dag uteblifwer.
19 Capitel. Om förlikningar.
§ 1. Domare skola sig för all ting winläggia at förlika parterna, ther målet så beskaffat är, at thet, effter lag, kan och må förlikas.
§ 2. Förena sig parterna sielfwa, antingen innan saken til doms uptages, eller sedan then afdömd, och af enthera eller båda parterna lagwadd är; tå skall wid then förra händelsen domaren genast kundgöras therom, och om skrifftelig förlikning skedd är, en afskrifft ther af i rätten inläggias; eller ther thet skedt munteligen uti bägge parternas närwaro antecknas, och i domboken inskrifwas. Men wid then senare händelse, skal så snart wadet upsagt blifwer, tillika en afskrifft af förlikningen til öfwerdomaren, tit wädiat är, insändas, at han theraf kan se, på hwad sätt saken them emellan sluten är. Samma förlikning bör sedan af domaren utan uppehåll bekräfftas. Försummar någor förlikningen på föreskrefna sätt hos domaren at angifwa, böte i hofrätten tiugu daler, i lagmans- och rådstugurätten tijo daler; i härads- och cämnärsrätten fem daler.
20 Capitel. Huru och när parterna som wädiat hafwa, saken hos Öfwerdomaren fullföllja skola.
§ 1. Hafwer någor wädiat emot cämnärsrättens dom eller utslag, tå är ingen stämning til rådstugun nödig, utan then som wädiat hafwer, skal then adertonde dagen, efter thet cämnärsdomen afsagd är, wid upropet, uti rådstugurätten inlefwerera sina beswär, med alla skäl och bewis. Sker thet eij; böte sex mark: men blifwer han til klockan tolf aldeles ute; tå förklares domen hafwa wunnit laga krafft. Ställer sig swaranden eller thes fullmägtig icke in wid upropet; böte en dalen Kommer han efter klockan tolf samma dag beswären at emottaga, skal honom icke tillåtas widare skrifft- eller munteligen i saken at swara, uthan then afgöres med dom, effter the skäl wid handen äro.
§ 2. Huru lagwadde saker ifrån häradsting, til lagmansrätt instämmas, och ther widare fullfölljas skola; samt om theras plicht, som sig på förelagdan tid eij infinna, med mera, sägs i 4 cap. 5 § och 5 cap. 8 §.
§ 3. Then som emot lagmans- eller rådstugurättens dom och utslag wädiat hafwer, skal utan widare stämnings sökiande eller afwäntande, inom en wiss och effter hwarje orts beskaffenhet lämpad tid, sina beswär emot domen inläggia, med alla ther tillhöriga bewis, när thes namn samma dag i hofrätten upropas. Tå skal och wederparten wara tilstädes, beswären at emottaga. Försummar then som sina beswär ingifwa skal, at inställa sig wid upropet, böte som förr sagt är; men om han innan klockan tolf sig eij infinner, skal thes inlaga icke widare emottagas, utan swaranden, om han tillstädes är, tillåtes wid nästa anslag sin skrifft, jemte förtekning på rättegångskostnad at infinna. Blifwer swaranden, utan laga förfall, wid första anslaget ute, när käranden sina beswär ingifwer; böte som förr sagt är. Men blifwer han ute öfwer klockan tolf samma dag; tillåtes honom sedan hwarken munt- eller skriffteligen therpå at swara, utan saken skall med dom, effter beskaffenheten, afhielpas. Äro begge parterne wid upropet borto, och beswären innan klockan tolf, hwarken inlagde eller emottagne, förhålles thermed effter 5 cap. 10 §.
§ 4. Faller tiden, tå beswären i öfwerrätten ingifwas bordt, på någon helgedag, skiutes thet up til nästa therpå fölljande rättegångsdag. Sammaledes sker ock ther dagen i rådstugun infaller, tå icke är laga rådstugudag, eller på then tid, tå ther ingen sammankomst ske plägar. Men så framt then i hofrätten infaller under then tiden tå rätten tillåtit är at wara åtskild, och allenast någre af thes ledamöter tilstädes äro; skola icke thes mindre beswären af them wid upropet emottagas, och skrifftwäxlingarne ske under anslag.
§ 5. Til beswärens inläggiande i hofrätten, uti lagwadde saker, skal följande tid noga i acht tagas, och wid domars eller utslags påskrifwande, wara domaren til rättelse. Ifrån the rådstugurätter, ther hofrätten i samma stad är, ingifwes beswären en månads tid, effter thet domen utföll. Men sker wadet under Swea hofrätt, ifrån the aflägnare städer, eller lagmansrätterna i Upland, Södermanland, Wästmanland, Kopparbergs lähn, Närike och Gästrikeland; tå inlägges beswären sex wekor effter domen: ifrån Helsingland, Jemteland, Ångermanland, Medelpad, Herredalen, nijo wekor; ifrån Wästerbottn, tre månader, ifrån Gottland fem månader.
§ 6. Uti Göta hofrätt inlägges beswären emot lagwadde domar, ifrån Östergötland, Calmare lähn, Småland, Skaraborgs samt Elfsborgs län, sex wekor effter domen; ifrån Halland, Skåne, Blekinge, Wermeland, Dahl och Bohuslän, nijo wekor.
§ 7. Uti hofrätten i Finland skola beswären emot lagwadde domar i Åbo län, inläggias sex wekor effter thet domen utföll: ifrån Nyland nijo wekor: ifrån Österbottn, Räutalambi, Tawastehus, Wiborgs och Kexholms län, samt Ingermanland, tre månader.
21 Capitel. Om rättegångsomkostnad och skadestånd.
§ 1. Then som af sin wederpart wil fordra rättegångs bekostnad, bör i sin första inlaga thensamma begära, och wid then senare, förtekning therpå biläggia; men i the mål ther allenast en skrift å hwarthera sidan tillåtes, bör thet straxt ske. Försumar thet någor; hafwi ther å ingen widare talan.
§ 2. Är thet sådan kostnad, som på andra orter göras måste, och wid inlagornas ingifwande antingen okunnig är, eller til wiss summa eij anteknas kan, eller timar något skadestånd, sedan saken är begynt at drifwas i rätterna, som innan then slutes eij kan bekant wara; tå måge parterne sig i theras inlagor, sådant uttryckeligen förbehålla.
§ 3. Nu kan af hwariehanda tilfällen eij mer än en skrifftwexling ske; hafwe icke thess mindre then sig i första inlagan förbehållit med antekning öfwer rättegångskostnaden inkomma, tilstånd, then samma at ingifwa, fast än i hufwudsaken eij widare skrifwes.
§ 4. Warder någor till rättegång nödsakad, eller ther til med oskäl dragen, then bör all bewislig och skälig omkostnad niuta; men hwad obilligt anföres, warda til en billig summa jämkat. Är å båda sidor skälig orsak, at låta saken under domaren komma, bestås ingenthera någon kostnad.
22 Capitel. Om rättegångsmissbruk, samt plicht för olaga käromål.
§ 1. Understår sig någor at missbruka rättegången, och utan grund, eller twert emot klara och straxt bewisliga skäl, eller emot förr utfallen dom i saken, draga sin wederpart för rätta; then skal återgälda all förorsakad rättegångskostnad, hinder och skadestånd; och böte i rådstugu- och lagmansrätten från tijo til trettijo daler; men i hofrätten ifrån femtijo till etthundrade daler, alt som saken och brottet är til; och gången dessa böter til the fattiga: orkar han eij botum, eller gitter therföre ställa borgen; plichte med inmaning eller fängelse, effter personens och saksens wärde.
§ 2. Men swaranden som nödgas föllja sin wederpart til högre rätt, må med thenna plicht eij beläggias så framt han icke pröfwas omgå med witterlig falskhet, eller at han emot klara skäl, sin egen hand och skuldbref, dom eller förlikning, nekar göra wederparten rätt.
§ 3. Kommer någor sak inför domaren, som är grundad på klara och straxt bewiseliga skäl, bref och förskrifningar, eller swarandens egen bekännelse, parternas giorda förlikning, eller goda mäns utslag, ther parterna utan förbehåll sig under theras urskiljande skutit hafwa, och then anklagade icke straxt gitter sådant lagligen wederläggia och ifrån sig gå, eller bewisa, at någonthera af förenämda skäl, igenom annan påföljd omständighet, fådt annan egenskap; utan söker allenast oskäligen draga saken i widlyfftighet; äge tå domaren magt, at förut af then skyldigas ägendom, så mycket i qwarstad döma och anamma låta, som thet twistiga wärdt är. Och må käranden thet straxt lyffta och til sig taga, när han borgen ställer, at han thet fullt med ränta återlefwerera skal, ifall domen sedan ginge honom emot, emedan swaranden fritt står inom natt och år at winna thet igen, om han gitter. Emot thenna qwarstads dom må ingen wädia wid förlust af hela saken. Dock ther hofrätten på partens ansökning pröfwa skulle, någon i underrätten oskäligen med qwarstad wara beswärad, tå skal theröfwer konungens utslag inhämtas och parten sedan besked eller swar ther å meddelas.
23 Capitel. Om lagwunna domars återbrytande och försutin laga tids återställande.
§ 1. Ingen utan konungen allena äger magt at återbryta laga krafftwunna domar, samt försuten laga tid återställa.
§ 2. Nu hafwer dom wunnit laga krafft och hörer under utmätning, men wederparten säger sig hafwa funnit nya skäl, hwarigenom domen brytas kunde; tå bör utmätning lika fullt ske på sätt som i Utsökningsbalken stadgas, och then som af nya skäl sig betiena will, söke först konungens tilstånd them at framwisa, och aflägge sedan sin ed, at han them eij tilförne wetat, eller weta kunnat, eller att han eij förstådt them wara af sådant wärde, som han sedan funnit, och at han thet eij söker af arghet, eller at saken thermed fåfängt uppehålla, utan tror sig wara ther til befogad, ställe och borgen för hinder, skada och omkostnad; finner domaren at thessa skäl hafwa förr warit drifna, eller at the eij förmå ändra domen; tå bekräfftas, then samma; och then som tappar, gällde åter all förorsakad kostnad och skadestånd, samt plichte för oskäligt käromål.
§ 8. I lika måtto skal ingen wid förenämda plicht, understå sig at beswära konungen med ansökning om försutin laga tids återställande, med mindre ther til på goda skäl finnes at han hwarken genom egen upsåtelig försummelse, eller annat sitt wållande, utan af andra wådeliga och oförmodeliga händelser, them man eij kunnat hindra eller förese, har laga tid försummat och försuttit.
24 Capitel. Om oqwädinsord och osanna tillwitelser.
§ 1. Fäller någor emot annan oqwädinsord af wredesmode, och them antingen straxt, eller inför rätten ångrar och återkallar; böte fem daler til treskifftes: men för ohöfwiske och förachtelige ord, eller åthäfwor, halfft mindre. Och göre domaren altid skillnad mellan thet som af hastig obetänksamhet eller fult wite händer.
§ 2. Hwilken af ondt upsåt någon til heder och ära, skrifft- eller munteligen beliuger, och söker thermed komma honom i elakt ryckte; böte femtio daler till treskifftes, giöre offentelig afbön, och wari ärelös. Är han tilförene ifrån äran dömd; böte dubbelt och giöre äfwenwäl afbön inför rätten.
§ 3. Rörer thet utspridde ryckte icke någons ära, utan är elljest försmädeligit; böte tiugu daler til treskifftes och giöre afbön.
§ 4. Samma lag wari, när någor hemligen annan förtalar, så at hans lycka therigenom kan lida meen.
§ 5. Nu påstår then beskyllning gordt, eller elakt ryckte utspridt, willia thet bewisa, och eij gitter; går saken å lif eller ära; böte etthundrade daler, göre offentelig afbön och wari ärelös: men i alla andra mål lide samma straff, som then beskylte hade bort undergå, om han til saken bindas kunnat.
§ 6. Skulle klaganden hafwa allenast halfwa bewis, och then angifne således måste sig med ed befria; tå wari all widare talan å både sidor uphäfwen.
25 Capitel. Om böterne i lagboken.
§ 1. Alla böter skola uträknas och betalas efter daler sölfwermynt, och the som til treskifftes gå, tillfalle konungen, målsäganden och häradet eller staden. Men the som eij fördelte eller till någon särskilt anslagne äro, warin domarens ensak.