Fasans dal/Kapitel 08

←  Lösningen

Fasans dal av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Mannen.

Kårmästaren.  →

FÖRSTA KAPITLET.
Mannen.

Det var den fjärde februari år 1875. Det hade varit en sträng vinter, och snön låg djup i passen på Gilmertonbergen. Ångplogen hade dock hållit järnvägsspåren öppna, och aftontåget, som förbinder den långa raden av kol-, gruv- och järnverkskolonier, pustade långsamt uppför den branta stigning som leder från Stagville på slätten till Vermissa, det centralsamhälle, som ligger strax ovanför Vermissa-dalen. Från denna punkt svänger järnvägen av till Bartons korsning, Helmdale och det åkerbruksidkande grevskapet Merton. Det var en enkelspårig bana, men vid varje sidospår — och de voro många — vittnade långa rader med kol och järnmalm lastade godsvagnar om den dolda rikedom som fört en rå be folkning och ett myllrande liv till denns så ödsliga vrå av Amerikas Förenta stater.

Ty ödslig var den. Föga hade de pionjärer som först genomvandrat den kunnat ana, att de skönaste prärier och de saftigaste betesmarker voro värdelösa i jämförelse med denna dystra trakt, bestående av svarta klippor och snårskog. Över de mörka och ofta nästan ogenomträngliga skogarna på sidorna reste sig på båda hållen bergens skrovliga, snöbetäckta åsar, lämnande en lång, slingrande, oländig dal i mitten. Uppför denna dal kröp långsamt det lilla tåget.

Oljelamporna hade nyss blivit tända i den främsta vagnen, en lång, naken passagerarvagn, i vilken sutto tjugu till trettio personer. De flesta av dem voro arbetare, som återvände från sitt styva dagsarbete i dalens lägre del. Minst ett dussin voro gruvarbetare, det syntes på deras nedsvärtade ansikten och säkerhetslyktorna de hade med sig. De sutto i en grupp och rökte, samtalade med låg röst och tittade alltemellanåt på två män i motsatta sidan av vagnen, vilkas uniformer och tjänstmärken utvisade att de hörde till polisen. Åtskilliga kvinnor av den arbetande klassen samt ett par resenärer, som antagligen voro handelsidkare i mindre skala där i trakten, fullständigade sällskapet, med undantag endast av en ung man som satt för sig själv i ett hörn. Det är med denne man vi tänka befatta oss. Se noga på honom, ty det är han värd.

Den unge mannen har frisk hy och är av medellängd, antagligen inte långt ifrån sina trettio år. Han har stora, kloka, humoristiska gråa ögon, som alltemellanåt frågande glänsa till, då han genom glasögonen ser sig om på ressällskapet. Det är lätt att förstå, att han är av sällskapligt och möjligen sveklöst lynne, angelägen att vara på god fot med alla. Vem som helst skulle genast säga, att han älskade att umgås med människor och var av meddelsam natur, snarfyndig och lätt road. Och dock skulle den som närmare studerade honom lägga märke till en viss fasthet i käken och ett bestämt drag kring läpparna, som angåvo att det hos honom även fanns djup och att denna glada, brunhåriga unga irländare torde komma att sätta sitt märke till godo eller ondo på det samhälle han komme att tillhöra.

Efter att försöksvis ha gjort några anmärkningar till den närmast honom sittande gruvarbetaren och fått några korta, vresiga svar av denne överlämnade sig resenären till en för honom motbjudande tystnad och blickade genom fönstret ut på det förbleknande landskapet. Utsikten var just inte upplivande. Genom det tilltagande mörkret pulserade den röda glöden från masugnarna på bergsluttningarna. Stora högar av slagg och avstjälpt sinder reste sig på ömse sidor om vägen, och ovanför dem upptornade sig stenkolsgruvornas höga schakt. Slarvigt uppförda grupper av torftiga trähus, vilkas fönster började teckna sig i ljus, lågo spridda här och där utefter linjen, och de täta hållplatserna voro överfulla av husens svartmuskiga invånare. Vermissas järn- och koldalar voro inga tillhåll för dagdrivare och fint folk. Överallt skönjdes bistra tecken till den hårdaste kamp för tillvaron — det grovarbete som förelåg och de grova, starka arbetare som utförde det.

Den unge resenären blickade ut på detta dystra land med ett uttryck av med intresse blandad motvilja, som vittnade om att det hela var någonting nytt för honom. Emellanåt drog han ur fickan upp ett tjockt brev, som han tycktes rådfråga, och själv gjorde han några anteckningar i marginalen. En gång tog han ur bakfickan fram någonting som man knappt kunnat tro att en till utseendet så foglig man var i besittning av. Det var en flottans revolver av största kaliber. Då han höll den på sned mot ljuset, märktes det av glansen från kopparpatronernas kanter i piporna att den var fullt laddad. Han stoppade hastigt tillbaka den i lönnfickan, men innan detta skedde; hade den blivit sedd av en arbetare som tagit plats på den närmaste bänken.

— Hallå, kamrat! sade denne. Ni tyckes vara fix och färdig.

Den unge mannen log med en min av förvirring.

— Ja, sade han, vi behöva dem ibland på den plats jag kommer ifrån.

— Och var är det?

— Sist var jag i Chicago.

— Ni är främling i den här landsändan?

— Ja.

— Ni kommer kanske snart underfund med, att ni behöver den här, sade arbetaren.

— Å, verkligen? Den unge mannen föreföll intresserad.

— Har ni inte hört någonting om vad som händer här i trakten?

— Ingenting ovanligt.

— Jag trodde, att man talade om det där överallt. Men ni får snart nog höra det. Vad var det som gjorde, att ni kom hit?

— Jag hörde att här alltid fanns arbete för den som ville arbeta.

— Är ni medlem av Arbetarföreningen

— Ja visst.

— Då får ni väl ert beting, kan jag tro. Har ni några vänner?

— Inte än, men jag har medel att skaffa mig sådana.

— Hur menar ni?

— Jag tillhör Frimännens gamla orden. Det finns inte en stad som inte har en loge, och där det finns en loge, där finner jag mina vänner.

Dessa ord hade en underlig verkan på den andre. Han såg sig misstänksamt om på de övriga i vagnen. — Gruvarbetarna sutto fortfarande inbegripna i ett viskande samtal. De båda polismännen halvsovo, — Han gick nu över och satte sig helt nära den unge främlingen samt räckte honom handen.

— Lägg dit er, sade han.

En handtryckning växlades dem emellan.

— Jag ser att ni talar sanning. Men det är alltid bäst att förvissa sig.

Han lyfte sin högra hand till sitt högra ögonbryn. Resenären lyfte ögonblickligen sin vänstra hand till sitt vänstra ögonbryn.

— Mörka nätter äro ruskiga, sade arbetaren:

— Ja, för främlingar stadda på resa, svarade den andre.

— Det är tillräckligt. Jag är broder Scanlan, logen 341, Vermissadalen, Det gläder mig att se er här i trakten.

— Tack, tack. Jag är broder John Mc Murdo, logen 29, Chicago. Kårmästaren heter J. H. Scott. Men det var tur för mig att så snart träffa en ordensbroder,

— Det är gott om oss här i grannskapet. Denna orden är ingenstädes inom Förenta staterna i ett mera blomstrande skick än just här i Vermissadalen. Men vi hålla nog till godo med sådana pojkar som er. Jag kan inte begripa att en pigg karl som ni inte finner arbete i Chicago.

— Jag hade allt gott om arbete, sade Mc Murdo.

— Varför stannade ni då inte kvar?

Mc Murdo knyckte på huvudet åt det håll där polismännen sutto.

— Det skulle nog de där gärna vilja veta, sade han.

Scanlan mumlade någonting som uttryckte medkänsla.

— Ledsamheter? frågade han viskande.

— Stora ledsamheter.

— Straffarbete?

— Med mera.

— Väl inte ett dråp?

— Det är något tidigt att tala om sådant, sade Mc Murdo med minen hos en man som råkat säga mer än han ämnat. Jag hade mina goda skäl att lämna Chicago — låt det vara nog med det. Vem är ni, som tar er för att göra mig sådana frågor?

Hans gråa ögon gnistrade bakom glasögonen av en plötslig och farlig vrede.

— Lugna er, kamrat. Jag menade intet ont. Pojkarna tänka inte sämre om er, vad ni än gjort. Vart ämnar ni er?

— Till Vermissa.

— Tredje hållplatsen härifrån. Hos vem skall ni bo?

Mc Murdo tog fram ett kuvert och höll det tätt intill den dunkla oljelampan.

— Här har jag adressen — Jakob Shafter, Sheridan Street. Det är ett inackorderingsställe som rekommenderades av en man bland mina bekanta i Chicago.

— Jag känner inte till det, men Vermissa ligger utom mitt område. Jag bor i Hobsons Patch och där stanna vi nu. Ett råd vill jag dock ge er innan vi skiljas. Om ni råkar ut för ledsamheter i Vermissa, så gå genast till Föreningshuset och tala med basen Mc Ginty. Han är mästare i Vermissalogen, och ingenting sker här i trakten om inte Svarta Jack Mc Ginty vill det. Adjö så länge, kamrat. Kanhända träffas vi snart en afton i logen. Kom emellertid ihåg vad jag sagt: gå till basen Mc Ginty om ni råkar i ledsamheter.

Scanlan steg av och Mc Murdo lämnades åter ensam med sina tankar. Det hade blivit natt och de tätt liggande brusande masugnarnas lågor hoppade i mörkret. Mot deras glödande bakgrund tecknade sig svarta figurer, som med vinschens eller vindspelets rörelser vredo och vände sig efter ett evigt fortgående bullers rytm.

— Ungefär så där ser väl helvetet ut, sade någon.

Mc Murdo vände sig om och såg att en av polismännen hade flyttat sig och nu stirrade ut i denna vildmark av eld.

— Vad det beträffar, sade den andre polismannen, så håller jag med om att helvetet måste vara något i den vägen. Att det skulle finnas värre djävlar där nere än några vi känna till här är mer än jag kan tro. Ni är väl ny i trakten, unge man?

— Vad mer, om så är? svarade Mc Murda vresigt.

— I så fall skulle jag vilja råda herrn att vara försiktig i valet av sina vänner. Jag tror inte jag skulle börja med Mike Scanlan och hans liga, om jag vore i ert ställe.

— Vad tusan angår det er, vad jag har för vänner? utbrast Mc Murdo med en röst som kom vartenda huvud i vagnen att vända sig för att bevittna tvisten. Har jag bett om ert råd eller tror ni att jag är ett sådant lindebarn, att jag inte kan röra mig det förutan? Tala då ni blir tilltalad, och ni får sannerligen vänta länge, innan ni blir det av mig.

Han sköt fram huvudet och grinade som en morrande hund åt polisbetjänterna.

Dessa båda, som voro lugna och beskedga karlar, blevo helt förlägna, då de sågo sina välmenta råd så tvärt avvisade.

— Inte illa menat, främling, sade den ene. Vi varnade er av hänsyn till ert eget bästa, då vi märkte att ni var ny på platsen.

— Jag är visserligen ny på platsen, men ni och era gelikar ä’ inte nya för mig, skrek Mc Murdo, blek av raseri. Ni ä’ er nog lika överallt och komma stickande med goda råd, som ingen bett er om.

— Det dröjer kanske inte länge, innan vi träffas igen, sade en av polismännen med ett grin. Ni är av rätta sorten, om jag inte misstar mig.

— Detsamma tänkte jag, anmärkte den andre. Vi träffas nog igen.

— Jag är inte rädd för er, inbilla er inte det, röt Mc Murdo. Mitt namn är Jack Mc Murdo — kommer ni ihåg det? Vill ni mig något, så är jag till finnandes hos Jakob Shafters vid Sheridan Street i Vermissa. Jag gömmer mig inte för er, eller vad tror ni? Både natt och dag törs jag se sådana som er i synen, det kan ni lita på.

Från gruvarbetarna hördes ett sorl av medkänsla och beundran med anledning av den nykomnes oförfärade uppträdande, under det att de båda polismännen skakade på axlarna och åter började tala med varandra. Några minuter senare löpte tåget in på den illa upplysta stationen, och många stego av, ty Vermissa var mycket större än de övriga stationssamhällena utefter linjen. Mc Murdo ryckte till sig sin lilla läderkappsäck och ämnade begiva sig ut i mörkret, då en av gruvarbetarna tilltalade honom.

— Ni känner sättet att tala till en byling, kamrat, sade han i en ton av vördnad. Det var ståtligt att höra er. Låt mig bära er kappsäck och visa er vägen. Jag går förbi Shafters på väg till mitt eget schakt.

De andra gruvarbetarna ropade ”farväl!” i korus, då de lämnade plattformen. Innan Mc Murdo, bråkmakaren, satt sin fot i Vermissa, hade han gjort sig känd där.

Hela trakten hade varit ett fasans tillhåll, men själva staden gjorde på sitt sätt ett än mera beklämmande intryck. Hela den långa dalen företedde åtminstone en viss dyster storslagenhet med sina väldiga eldar och drivande rökmoln, under det att den mänskliga styrkan och fliten rest sina minnesvårdar på de kullar som omgåvo de kolossala utgrävningarna. Men staden uppvisade endast en jämnstruken yta av smuts och fulhet. Den breda gatan hade av trafiken förvandlats till en vedervärdig smörja av seg snömodd. Gångbanorna voro smala och ojämna. De många gaslyktorna tjänade endast att tydligare framvisa en lång rad trähus, försedda med smutsiga och illa hållna verandor åt gatan till. Då de närmade sig stadens medelparti, lystes scenen upp av en mängd väl eklärerade salubodar, än mer av en massa guldkrogar och spelhus, där gruvarbetarna gjorde av med sina hårt förvärvade men ganska rundliga löner.

— Det där är Föreningshuset, sade vägvisaren och pekade på en guldkrog, som nästan höjde sig till egenskapen av hotell. Jack Mc Ginty är bas där.

— Vad är han för slags karl? frågade Mc Murdo.

— Vad för något! Har ni inte hört talas om basen?

— Hur skulle det vara möjligt, då ni vet att jag är främling i trakten?

— Jag trodde, att hans namn var känt överallt i Förenta staterna. Det har ganska ofta varit synligt i tidningarna.

— I vilket sammanhang?

— Hm, — gruvarbetaren sänkte rösten — i sammanhang med affärerna.

— Vilka affärer?

— Min bästa herre, ni är en konstig kurre, om ni inte tar illa upp att jag säger det. Här i trakten talas det inte om mer än ett slags affärer, och det är Strövarnas.

— Jag tror verkligen, att jag i Chicago läst om Strövarna. En mördarliga, eller hur?

— Tyst, om livet är er kärt! skrek gruvarbetaren, tvärstannande och med häpnad betraktande sin följeslagare. I den här landsändan får ni inte leva länge, om ni på öppen gata talar så där. Mången har fått livet piskat ur sig för mindre än så.

— Jag känner emellertid inte till dem. Det där har jag bara läst om.

— Och jag nekar inte för att ni läst sanningen. Mannen såg sig oroligt omkring, då han talade, och han kikade inåt skuggan som om han fruktat att där finna någon lurande fara. Om det är mord att döda, så föreligga mord i myckenhet. Men våga er icke, främling, att i sammanhang därmed andas namnet Jack Mc Ginty, ty varenda viskning når fram till honom, och han är icke den som låter den passera. Se där huset ni skall till — det där som ligger ett stycke från gatan. Ni skall finna att Jakob Shafter, som håller det, är bland de hederligare karlarna här i staden.

— Tack skall ni ha, sade Mc Murdo, och sedan han skakat hand med sin nye bekante, traskade han med kappsäcken i handen uppför vägen till borningshuset och knackade på så att det gav eko. Dörren öppnades av en person helt olik vad han väntat.

Det var en kvinna — ung och förunderligt vacker. Hon var av den svenska typen, blond och ljushårig, samt hade ett par pikant mot det ljusa ansiktet kontrasterande, stora, mörka ögon, med vilka hon betraktade främlingen. Överraskning och en behaglig förvirring spredo en lätt rodnad över det bleka ansiktet. Som Mc Murdo såg henne, där hon stod inramad i den öppna dörrens starka belysning, tyckte han sig aldrig ha sett någonting vackrare — så mycket mera tilldragande i motsats till de torftiga och dystra omgivningarna. En tjusande violblomma, skjutande upp ur en av gruvornas svarta slagghögar, skulle icke väckt större förvåning. Han blev så förtrollad, att han stod och stirrade på henne utan att säga ett ord. Och det var hon som bröt tystnaden.

— Jag trodde det var far, sade hon med en lätt och angenäm svensk brytning. Är det honom ni söker? Han är nere i staden. Jag väntar honom tillbaka var minut.

Mc Murdo fortfor att se på henne med oförställd beundran, tills hon helt förvirrad sänkte blicken inför denne obesvärade gäst.

— Nej, miss, sade han till sist, jag har inte brått att träffa honom, men ert hus har blivit rekommenderat åt mig som inackorderingsställe. Jag trodde att det skulle passa mig, och nu vet jag, att det gör det.

— Ni beslutar er ganska raskt, sade hon och log.

— För var och en, som inte är blind, vore det lätt att göra det, svarade han.

Hon skrattade åt artigheten.

— Var god och stig in, sir, sade hon. Jag är miss Ettie Shafter, mr Shafters dotter. Min mor är död och jag sköter huset. Ni kan slå er ned framför kaminen i rummet åt gatan tills far kommer hem. Ah! Se här är han, så att ni kan med detsamma göra upp med honom.

En något korpulent, äldre man kom med släpande steg uppför gången. I kortfattade ordalag framförde Mc Murdo sitt ärende. En man vid namn Murpho hade i Chicago givit honom adressen. Denne hade i sin ordning fått den av någon annan. Gubben Shafter hade ingenting att invända. Främlingen prutade inte på priset, gick genast in på alla villkor och tycktes ha ganska gott om pengar. För tolv dollars i veckan, förskottsvis erlagda, skulle han få kost och husrum. Så gick det till då Mc Murdo, enligt egen utsago en flykting undan rättvisan, tog sin boning under Shafters tak — det första steget, som skulle leda till en så lång och mörk kedja av händelser, avslutade i ett långt därifrån liggande land.