Fjärran från vimlets yra/Kapitel 25

←  Tjugufjärde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Tjugufemte kapitlet

Tjugusjätte kapitlet  →

TJUGUFEMTE KAPITLET

Beskrivning över den nya bekantskapen

Naturliga anlag och livets växlingar hade förenat sig om att av sergeant Troy dana en undantagsmänniska.

Han var en man för vilken varje minne var endast till besvär, och varje tanke på framtiden en onyttig barlast. Hans känslor, tankar och omsorger rörde sig uteslutande om det som låg inför hans ögon, och därför var han även sårbar endast i det närvarande. Hans utsikt över tiden gestaltade sig såsom ett flyktigt ögonkast då och då: den projektion av medvetandet emot flydda och kommande dagar, som gör det förflutna till en källa för känslosamhet och det kommande till en orsak till betänksamhet, var främmande för Troy. För honom hörde i går till det förflutna, och i morgon till framtiden; i övermorgon var detsamma som aldrig.

På dessa grunder kunde han, ur vissa synpunkter, hava betecknats såsom en av de lyckligaste bland sina vederlikar. Ty det kan hävdas med stort sken av sannolikhet, att minnet är snarare en plåga än en himlagåva, och att förväntan i sin enda trevliga form — den av absolut visshet — praktiskt taget är omöjlig, medan den i formen av hopp och av de sekundära bildningarna: tålamod, otålighet, beslutsamhet, nyfikenhet, utgör ett ständigt vacklande mellan njutning och smärta.

Då sergeant Troy aldrig gjorde sig skyldig till en förväntan, blev han aldrig besviken. Som motvikt mot denna negativa vinst voro visserligen att anteckna några förluster av positiv art, på grund av att den medförde en viss trånghet i smak- och känslofrågor av högre natur. Men själsgåvornas begränsning erfares aldrig såsom en förlust av den som gör förlusten: i detta avseende står moralisk eller estetisk fattigdom i en behaglig kontrast mot den materiella, ty de som lida av en andlig brist märka det aldrig, medan de som märka den hos sig själva snart även befrias från att lida därav. Man saknar inte vad man aldrig har haft, och sergeant Troy saknade heller aldrig det han aldrig hade åtnjutit; men han hade fullkomligt klart för sig att han åtnjöt mycket som hyggligt folk saknade, och därför trodde han sig njuta mer än de, ehuru det i verkligheten var tvärtom.

Han var lagom sanningskär emot män; gentemot kvinnor ljög han såsom en kretenser^[1] — ett etiskt system som mer än varje annat är beräknat på att vinna popularitet vid första tecken till tillträde i muntert sällskap; och möjligheten att den sålunda erövrade gunsten kunde bli kortvarig berörde ju endast framtiden.

Han överskred aldrig den gränslinje som skiljer prydliga laster från vanprydande; och därför hade klandret mot hans moral, som visserligen sällan blivit gillad, ofta förmildrats av ett småleende. Detta behandlingssätt hade lett till att han hade blivit ett slags avprutare på andra karlars galanta äventyr, till sin egen förhärligelse såsom don Juan, snarare än till sina åhörares moraliska förädling.

Hans förnuft och hans böjelser hade sällan något inflytande på varandra; de hade för länge se'n tagit ut skilsmässa på grund av ömsesidigt samtycke; därför hände det sig stundom att, ehuru hans avsikter voro så hedervärda man någonsin kunde önska, varje särskild handling han begick bildade en mörk bakgrund, mot vilken de ädla avsikterna togo sig ännu prydligare ut. Då sergeantens lastbara faser voro resultaten av impulser och de dygdiga härflöto av kylig eftertanke, hade de senare en sedesam fallenhet för att mindre ofta visa sig än de läto höra av sig.

Troy var mycket verksamhetslysten; men hans företagsamhet var snarare driftens än viljans; och då den aldrig hade sin grund i ett ursprungligt val av ändamål eller riktning, utövades den mot vilket föremål som helst, som slumpen råkade föra i hans väg. Därför, medan han stundom uppnådde en viss glans i sitt tal, emedan detta kan ske genom omedelbarhet, stannade han under medelmåttan i sina handlingar, emedan han inte kunde viljemedvetet styra sitt strävande. Han hade snabb uppfattning och rätt betydlig karaktärsstyrka; men då han aldrig mäktade förbinda dessa båda, invecklades hans uppfattningsförmåga i obetydligheter i väntan på att viljan skulle vakna, och karaktärsstyrkan förslösades på onödiga småsaker genom att han ej använde sin uppfattningsförmåga.

Han var en rätt väl uppfostrad man för att tillhöra medelklassen — ovanligt väl uppfostrad för att vara gemen soldat. Han talade flytande och utan avbrott. Han kunde i sådant avseende vara ett och synas ett annat; han kunde t. ex. tala om kärlek och tänka på mat; eller hälsa på mannen för att få se på hustrun; eller visa sig ivrig att få betala i hopp att få låta bli.

Den underbara verkan på kvinnor av en störtskur av smicker är ett så ofta påpekat faktum, att många människor omnämna det ungefär lika automatiskt som de anföra ett ordspråk, eller anse sig för kristna, e. d., utan att göra sig vidare reda för de oerhört vidsträckta slutsatser vartill deras påståenden skulle berättiga. Ännu mindre handlar man därefter med hänsyn till den hälft av mänskligheten på vilken påståendet syftar. Hos de flesta människor ligger detta på samma hylla som andra liknande utslitna lärosatser, vilka behöva en katastrof för att deras fruktansvärt betydelsefulla sanning riktigt må klarna. När man uttalar det med någon eftertanke, synes det ske under en viss förutsättning att smickret ifråga måste innehålla ett visst kvantum förnuft för att göra verkan. Det hedrar mankönet att så få karlar försöka konstatera påståendets sanning på experimentell väg, och det är kanske tur för dem att händelsen så sällan påpekar den för dem. Att emellertid en hycklare av manligt kön, som slugt bedårar en kvinna genom att överösa henne med ohållbara artigheter, kan förvärva tillräcklig makt över henne för att föra henne i fördärvets djup — detta är en sanning, som mången har fått lära sig genom plågsamma erfarenheter, vilka han ingalunda eftersträvat. Och andra påstå sig ha uppnått samma erfarenhet på experimentell väg, såsom ovan nämnts, och fortsätta helt fräckt sina experiment i samma väg, med en fruktansvärd verkan. Sergeant Troy var en av dem.

Man hade hört honom anmärka tillfälligtvis att när man umgicks med fruntimmer hade man endast att välja mellan smicker eller förbannelser och svordomar. Ett tredjs gavs icke. »Behandlar man dem hyggligt så är man förlorad,» brukade han säga.

Denna personlighets offentliga uppträdande i Weatherbury följde snart på hans ankomst dit. En vecka eller ett par efter fårklippningen vandrade Bathseba — som kände en obeskrivlig lättnad över Boldwoods frånvaro — ner mot sina höängar och tittade över häcken på höbärgarne. Deras skara utgjordes av ett ungefär lika stort antal av knotiga och av smäckra gestalter; de förra voro karlarna; de senare kvinnorna, vilka buro mössor av grovt lärft översydda med nankin, som hängde ned som en gardin över deras skuldror. Coggan och Mark Clark slogo hö på en avlägsnare del av ängarna, Clark gnolade en visa i takt med sin lies slag, och Jan brydde sig alls inte om att hålla takten med honom. På den närmaste ängen lassade de redan upp höet: kvinnorna räfsade ihop det till kärvar och bindor, och karlarna langade upp dessa på vagnen.

Bakifrån vagnen framträdde nu en klart scharlakansröd fläck, och fortsatte obekymrat lastningen jämte de andra. Det var den tappre sergeanten, som hade kommit till höskörden för ro skull; och ingen kunde förneka att han gjorde ställets värdinna en verklig riddartjänst genom detta frivilliga bidrag till arbetet vid en så bråd tid.

Så snart hon beträdde åkern varseblev Troy henne, stack sin högaffel i marken, grep sin spatserkäpp och steg fram. Bathseba rodnade av halvt vredgad förvirring och sänkte blicken likaväl som foten mot den stig längs vilken hon vandrade.

1. Kretensernas lögnaktighet var ett ordspråk under hela forntiden; jämför bl. a. Pauli brev till Titus 1 kap. 12 v.: »Kreter, ljugare städs', ond' djur, onyttiga bukar», vilket väl här åsyftas. Ö. a.