Fjärran från vimlets yra/Kapitel 24
| ← Tjugutredje kapitlet |
|
Tjugufemte kapitlet → |
TJUGUFJÄRDE KAPITLET
Samma kväll — Talldungen
Bland de mångfaldiga förpliktelser som Bathseba frivilligt hade påtagit sig i det hon avstod från att biträdas av en fogde, var även den att göra en rund kring byggnaderna förrän hon gick till sängs, för att se efter att allt var i ordning och skick för natten. Gabriel hade nästan alla kvällar föregått henne i denna aftonrund och bevakat hennes fördel lika omsorgsfullt som någon avlönad fogde kunde ha gjort; men denna tillgivna omsorg var till stor utsträckning obekant för hans matmor, och vad som därav syntes mottogs utan synnerlig tacksamhet. Kvinnorna tröttna aldrig i sin klagan över karlarnas obeständighet i kärlek; med det förefaller som om de endast hade snubbor i beredskap för trofastheten,
Då vakttjänst förrättas bäst om man förblir osedd, bar hon vanligtvis med sig en blindlykta, vars ljus hon då och då vände för att undersöka alla vinklar och vrår med kallblodigheten hos en av huvudstadens poliskonstaplar. Denna kallblodighet härrörde törhända mindre från hennes likgiltighet gentemot väntade faror, än från vissheten att ingen fara förelåg; den värsta upptäckt hon kunde vänta sig göra var att en häst inte hade tillräckligt strö, att hönsen inte alla voro inne, eller att en dörr inte var stängd. Denna kväll inspekterade hon alla byggnader såsom vanligt, och sedan gjorde hon en rund till lantgårdens fålla. Här stördes stillheten av intet annat ljud än av många mulars mumsande samt av nästan osynliga näsborrars stentorsartade andedrag, som slutade med pustanden och flåsanden, liksom de långsamma fläktarna ur en blåsbälg. Sedan kunde mumsandet åter taga vid; en livlig inbillning kunde bistå ögat i att urskilja en grupp av ljusröd-vita näsborrar, djupa som bergshålor, och mycket mjuka och fuktiga på ytan — inte vidare behagliga att vidröra förrän man blivit van vid dem; munnarna under dem voro synnerligen fallna för att sluta sig omkring varje del av Bathsebas dräkt som kom inom räckhåll för deras tungor. En ännu noggrannare betraktare kunde ovanför dessa skönja en brun panna och tvenne stirrande ehuru icke ovänliga ögon, samt ovanom alltsammans ett par vita, krokiga horn, liknande två synnerligen nya nymånar; och ett dröjande »muu!» förkunnade stundom med obestridlig förvissning, att alla dessa företeelser voro de karaktäristiska kännemärkena och dragen hos Smörblomma, Vitfot, Dockan, Blässan, Blinköga, Stjärna o. s. v., o.s.v., — hela den aktningsvärda församling av Devonshire-kor som tillhörde ovansagda Bathseba.
Hennes väg hem tillbaka ledde längs en gångstig genom en dunge av smäckra unga tallar, som hade planterats där ett antal år tidigare för att skydda gården mot nordanvinden. Deras täta och yviga kronor voro så hopflätade, att där var halvdunkelt vid molnfri middagstid, skumt om aftonen, mörkt som midnatten vid skymningens tid, och svart som det egyptiska mörkret vid midnatt. Att beskriva detta ställe är att skildra en vidsträckt, låg, naturlig hall, vars lummiga tak uppbars av smärta, naturliga pelare av trä, och vars golv täcktes av en mjuk matta av fallna barr och multnade kottar, med en grästuva här och där.
Denna bit av gångstigen var alltid den mest prövande på den nattliga runden, ehuru, då hon gav sig på väg, hennes farhågor aldrig voro livliga nog att driva henne till att medtaga en ledsagare. Här smög hon sig fram så tyst som tiden — och nu tyckte Bathseba alldeles att hon hörde fotsteg, som kommo från dungens motsatta ände. Jovisst var det där fotsteg! Hennes egna steg blevo ögonblickligen ljudlösa som snöflingor. Hon lugnade sig själv med en påminnelse att det var en allmän stig, och att vandraren troligtvis var någon bybo som var på väg hem; men hon beklagade ändå att mötet skulle äga rum just på det mörkaste stället av hela vägen, om också just utanför hennes egen dörr.
Ljudet kom närmare, kom alldeles nära, och en gestalt var tydligen i begrepp att glida förbi henne, då någonting drog henne i kjolfållen och kraftigt fastnaglade den vid marken. Den plötsliga ryckningen var nära att kasta Bathseba omkull. Då hon åter sökte jämvikten, strök hon emot varmt kläde och knappar.
»En duktig knuff, på min ära!» sade en manlig röst, omkring en fot ovanför hennes huvud. »Har jag gjort er illa, kamrat?»
»Nej,» svarade Bathseba, och försökte dra sig undan.
»Vi har visst fastnat ihop på något sätt, tror jag.»
»Ja.»
»Är ni en kvinna?»
»Ja.»
»En dam, borde jag ha sagt.»
»Det gör ingenting till saken.»
»Jag är en karl jag.»
»Jaså.»
Bathseba ville ånyo sakta draga sig undan, men det hjälpte inte.
»Är det en blindlykta ni har där? Jag tycker nästan det är det,» sade mannen.
»Ja.»
»Om ni tillåter, skall jag öppna den och befria er.»
En hand grep lyktan, öppnade skjutluckan, strålarna trängde ut ur sitt fängelse, och Bathseba såg med förvåning sin situation.
Den man hon var fjättrad vid strålade av mässing och scharlakan. Det var en soldat. Hans närvaro framträdde ur mörkret som en trumpetstöt genomtränger tystnaden. Mörkret, som ända hittills varit ställets skyddsande, var nu helt och hållet förjagat, mindre av lyktskenet än av vad det belyste. Kontrasten av denna uppenbarelse mot hennes förväntning om någon olycksbådande figur i dunkel dräkt var så stor att den på henne hade verkan av ett trollslag.
Det visade sig genast att krigarens sporre hade trasslat in sig i det spetsverk som prydde randen av hennes kjol. Han fick en skymt av hennes ansikte.
»Jag skall ta lös det på ögonblicket, fröken,» sade han med plötsligt påkommen artighet.
»Nej för all del — jag kan nog göra det, tackar så mycket,» svarade hon hastigt, och böjde sig ner för att utföra detta.
Det var inte så lätt att få det löst. Sporrens trissa hade inom dessa. få ögonblick trasslat in sig så grundligt i spetsverkets trådar, att åtskiljandet tydligen måste kräva en viss tidsrymd.
Även han lutade sig ner, och lyktan som stod på marken mellan dem kastade glansen ur sin öppna sida in bland tallbarren och det långa fuktiga gräsets strån med effekten av en stor lysmask. Den strålade uppåt mot deras ansikten, och kastade över halva trädplanteringen jättelika skuggor av både mannen och kvinnan, i det bådas dunkla gestalter förvrängdes och stympades då de avtecknades mot trädstammarna, tills de försvunno till intet.
Han såg stadigt in i hennes ögon då hon lyfte dem ett ögonblick; Bathseba såg ned igen, ty hans blick var för kraftig för att ofrånvänt mötas av hennes. Men hon hade från sidan observerat att han var ung och smärt, och att han bar tre galoner på ärmen.
Bathseba drog igen.
»Ni är fångad, fröken; det tjänar ingenting till att försöka bestrida den saken,» sade krigaren torrt. »Jag blir tvungen att skära sönder er dräkt, om ni har så där bråttom.»
»Ja var så snäll!» utropade hon hjälplöst.
»Det vore inte nödvändigt, om ni blott kunde ge er till tåls ett ögonblick;» och han virade bort en tråd från den lilla trissan. Hon drog bort sin hand, men, vare sig av en händelse eller med flit, han vidrörde den. Bathseba blev förtretad, hon visste knappt varför.
Hans befrielseverk fortsattes, men tycktes aldrig vilja taga något slut. Hon såg på honom igen.
»Tack för att jag får se på ett så vackert ansikte!» sade den unge sergeanten, utan krus.
Hon rodnade av förvirring. »Jag visade det mot min vilja,» svarade hon styvt, och med så mycken värdighet — det var just inte mycket — som hon kunde antaga i sin ställning av hjälplös fångenskap.
»Jag tycker allt bättre om er, för att ni sade den där oartigheten, fröken,» sade han.
»Jag skulle ha tyckt bättre om — jag önskar — att ni aldrig hade visat er för mig genom att tränga er in här!» Hon gav ett ryck igen, och fållarna i hennes kjol började ge vika med ett ljud som av en lillepyttsk gevärssalva.
»Jag förtjänar den tuktan era ord ger mig. Men varför skall en så skön och dygdig flicka ha en sådan avsky för sin faders kön?»
»Gå er väg, var så god!»
»Vad nu, min sköna — och släpa er efter mig? Titta bara hit: jag har aldrig sett maken till trassel!»
»Åh, det är skamlöst av er; ni har gjort det värre med flit för att hålla mig här — joo!»
»Det skulle jag visst aldrig kunna tänka mig!» sade sergeanten, med en munter blinkning.
»Det har ni gjort, säger jag er!» utropade hon, högst förbittrad. »Nu vill jag själv ta löst det. Låt mig göra det!»
»Javisst, fröken, jag är inte av stål.» Han bifogade en suck som innehöll så mycket gyckel som en suck kan innehålla utan att helt och hållet upphöra att vara en suck. »Jag är tacksam för en vacker anblick, till och med då den kastas åt mitt håll såsom ett ben åt en hund. Dessa ögonblick skall blott alltför hastigt ta slut!»
Hon knep ihop läpparna i beslutsam tystnad. Bathseba funderade i sitt sinne på att med en djärv och desperat ryckning frigöra sig, med risken att lämna valplatsen med förstörd kjol. Men den tanken var för hemsk. Klänningen — som hon hade tagit på sig för att vara prydlig vid måltiden — var hennes garderobs pièce de résistance; ingen annan ägde hon som klädde henne så väl. Vilken kvinna i Bathsebas ställning skulle — då hon ej av naturen var ängslig, och dessutom var inom hörhåll för sina underhavande — hava köpt möjligheten att fly från en ståtlig soldat för ett så dyrt pris?
»Allt har sin tid; det där tycks nog snart bli klart,» sade hennes kallblodige olyckskamrat.
»Ert gyckel sårar och — och —»
»Säg inte någonting alltför elakt nu!»
»— kränker mig
»Jag gycklade endast för att få tillfälle att be en så förtjusande ung dam om ursäkt därför, fröken, vilket jag härmed allra ödmjukast gör,» sade han med en djup bugning.
Bathseba visste verkligen inte vad hon skulle svara.
»Jag har sett en hel hop flickor i mitt liv,» fortsatte den unge mannen lågmält och med mera eftertanke än hittills, i det han kritiskt betraktade hennes nedböjda huvud; »men aldrig har jag sett en så vacker flicka som ni är. Ta' emot artigheten eller inte — bli ledsen eller inte — det bryr jag mig inte om.»
»Vem är då ni, som så lätt kan sätta er över vad andra tycker?»
»Ingen främling här. Sergeant Troy. Jag är bosatt här. — Så där ja! nu gick den ändå lös till slut. Era mjuka fingrar var ivrigare än mina. Jag önskar att den hade varit det oupplösliga band, som ingen mänsklig hand kan slita!»
Allt värre och värre. Hon reste sig häftigt upp, och det gjorde även han. Hur hon nu skulle på ett hyggligt sätt komma undan honom — det var svårigheten. Hon gled undan tum för tum, med lyktan i sin hand, tills hon inte längre kunde se hans rocks röda färg.
»O undersköna dam, farväl!» sade han.
Hon svarade intet, och då hon hunnit omkring tjugu eller trettio meter från stället, vände hon sig och flydde inomhus.
Liddy hade just gått till vila. Då Batseba gick till sitt rum, gläntade hon en tum eller par på flickans dörr och sade flämtande:
»Liddy, bor här någon soldat i byn — en sergeant Vad-han-nu-hette — nästan för mycket herrskap för att vara sergeant, och som ser bra ut — röd rock med blå revärer?»
»Nej, fröken… Jag sade nog nej, men det kunde kanske vara sergeant Troy som är hemma på permission, fast inte har jag sett honom. Han var här engång på samma vis då när regementet var i Casterbridge.»
»Ja, så var namnet. Hade han mustascher — utan skägg eller polisonger?»
»Det hade han.»
»Vad slags karl är det?»
»Åh fröken — jag riktigt skäms att tala om det — en riktig spelevinker! Men jag vet att han är mycket både rask och prydlig, och han kunde ha fått sina tusen, såsom en squire. En så schangtil ung karl som han! Det heter att han är en doktors son, och det är ju fint nog; men han är nog i verkligheten en greves son!»
»Och det är ju ännu finare. Nej tänk! är det verkligen sant?»
»Javisst. Och han fick en så fin uppfostran, och skickades till herrskapsskolan i Casterbridge i åratal. Lärde sig alla språk medan han var där; och de säger att han blev så lärd att han kunde stenografera kinesiska om så skall vara; men det vill jag inte svara för, kanske det är bara skvaller. Men i alla fall så förslösade han sin arvedel, och så tog han värvning som soldat; men till och med där blev han genast sergeant, utan att alls bjuda till. Åh, det är en sådan välsignelse att vara av hög börd; adelsblodet skimrar nog igenom till och med i rote och led. Nå har han verkligen kommit hit?»
»Jag tror så. Godnatt, Liddy.»
När allt gick omkring, hur kunde väl en någorlunda gladlynt människa i kjolar länge vara ond på karlen? Det finns tillfällen, då sådana flickor som Bathseba kunna visa en god del uppriktigt menad tillbakadragenhet. När de vilja bli lovordade, vilket händer ofta, när de vilja bli besegrade, vilket händer ibland, och när de tycka illa om struntprat, vilket sällan händer. Just i denna stund var det förstnämnda begäret förhärskande hos Bathseba, med ett stänk av det andra. Dessutom, vare sig av en slump eller genom djävulens arga list, sändes i hennes väg en karl som på förhand blev intressant genom att vara en prydlig främling som tydligen "hade sett bättre dagar.
Och härav kom det sig att hon inte riktigt kunde avgöra om hon tyckte att han hade förnärmat henne eller inte.
»Har man nånsin sett på maken?» utropade hon till sist för sig själv, i sitt eget rum. »Och har någon nånsin burit sig tarvligare åt än jag gjorde — att smita i väg från en karl som bara bar sig hyggligt och vänligt åt?» Tydligen tyckte hon nu inte längre att hans osminkade beröm av hennes utseende var en skymf.
Det hade varit ett ödesdigert felgrepp av Boldwood att han inte en enda gång hade sagt henne att hon var vacker.