Fjärran från vimlets yra/Kapitel 23
| ← Tjuguandra kapitlet |
|
Tjugufjärde kapitlet → |
TJUGUTREDJE KAPITLET
En aftonstund — Ännu en kärleksförklaring
För klippningsdagens kvällsmåltid var ett långt bord placerat på gräsmattan invid huset, så att bordsänden stack in en eller par fot över det stora förmaksfönstrets karm in i rummet. Fröken Everdene satt innanför fönstret, med ansiktet vänt utåt bordet. Sålunda satt hon vid bordsänden utan att blanda sig med folket.
Denna afton var Bathseba ovanligt upphetsad; hennes röda läppar och kinder kontrasterade praktfullt mot de tjocka ringlarna av hennes dunkla hår. Hon tycktes vänta sig att få biträde av någon, och på hennes anvisning lämnades platsen vid bordets nedre ände tom ända tills måltiden redan hade begynt. Då bad hon Gabriel intaga denna plats och uppfylla de plikter den medförde, vilket han mycket redoboget gjorde.
I samma ögonblick kom herr Boldwood in genom grinden och vandrade över gräsmattan fram till Bathseba i fönstret. Han bad om ursäkt för att han kom för sent: han hade tydligen blivit inbjuden.
»Gabriel,» sade hon, »vill ni flytta er därifrån igen, var så god, och låta herr Boldwood sätta sig där?»
Oak flyttade sig i tystnad tillbaka till sin förra plats.
Herremannen-farmaren var prydligt klädd, i ny rock och vit väst, helt olika mot hans vanliga enkla grå dräkt. Även i sitt inre var han glad, och följaktligen ovanligt pratsam. Det var Bathseba också, nu då han hade kommit, ehuru den objudna närvaron av Pennyways, den för tjuvnad avskedade fogden, rubbade hennes sinnesjämvikt för en stund.
Då måltiden var avslutad, uppstämde Coggan på eget initiativ, utan hänsyn till möjliga åhörare:
Jag har mist min lilla vän,
jag har mist min lilla vän,
men jag sörjer inte än;
måste jag från henne vandra,
finns en bättre bland de andra,
jag får nog en ann' igen.
När denna lyriska utgjutelse nått sitt slut, mottogs den med en tyst bifallsblick av hela sällskapet, innebärande att den, liksom ett verk av de erkända konstnärer, som blivit oberoende av tidningskritiken, stod på en så hög ståndpunkt att den inte behövde något uttryck för gillande.
»Nå, mäster Poorgrass, sjung nu er visa!» sade Coggan.
Jag har redan druckit bra mycket, och inte har jag just någon begåvning att komma med,» sade Joseph, sålunda förnedrande sig för att varda upphöjd.
»Prat; hur kan ni vara så otacksam; Joseph, hör ni!» sade Coggan, uttryckande sin sårade känsla medelst tonfallet i sin röst. »Och fröken som tittar på er ofrånvänt, just som för att säga: ’Sjung nu, Joseph Poorgrass’.»
»Ja, minsann tycks hon inte göra det; nå, då måste jag väl däran.… Titta då litet på mitt ansikte, grannar, och säg om inte blodet där skvallrar om att jag redan är för varm?»
»Nej, inte rodnar ni mer än skäligt är,» sade Coggan.
»Jag försöker alltid att hålla färgen från att stiga, när en skönhets ögon är fästa på mig,» sade Joseph klenmodigt; »men om det nu engång är förutbestämt att den skall göra det, så måste den.»
»Nå, Joseph, sjung på nu,» sade Bathseba i fönstret.
»Ja, fröken, jag vet verkligen inte vad jag skall säga,» svarade han i en undergiven ton. »Det skulle då bli en enkel liten dansvisa som jag själv har gjort.»
»Hör, hör!» ropade bordsgästerna.
Sålunda uppmuntrad uppstämde Poorgrass en skälvande men vacker och känslosam sång, vars melodi bestod av tonikan och en annan ton, vilken sistnämnda var den längre av de två. Detta lyckades så väl, att han i samma andetag raskt begynte på nytt, efter ett par avbrutna ansatser att börja:
»Jag sådde kär…
»Jag sådde…
»Jag såd’de kär’leks blom’mor,
»Det var’ i ljuvlig vår’,
»Det var’ i maj’ och ju’-uni,
»När tra-ast i lun’-den slår.»
»Mycket vackert,» sade Coggan vid versens slut. »’I lunden slår’ var riktigt vackert.»
»Jaha; och ett annat vackert ställe var det där om ’kärleks blommor’; och det var bra sjunget också. Fast ’kärlek’ där är på en fasligt hög ton, om man har en röst som inte är riktigt stadig i höjden. Nästa vers, mäster Poorgrass.»
Men under detta nummer företedde unge Bob Coggan ett av dessa anfall, som pläga angripa smått folk då alla andra äro synnerligt allvarligt stämda; han sökte undertrycka sin munterhet, och till den ändan stoppade han i munnen ett så stort stycke av bordsduken som han kunde inrymma däruti; men då hans skratt härigenom blev hermetiskt instängt, bröt det sig ut genom näsan. Joseph varsnade detta, och med en harmsen och hektisk rodnad upphörde han genast att sjunga. Coggan gav Bob ett par örfilar.
»Fortsätt, Joseph — fortsätt, och bry er inte om den där lilla uslingen,» sade Coggan. »Det är en mycket bra dansvisa. Sjung vidare nu bara, — nästa vers; jag skall hjälpa till i de höga tonerna, om andedräkten tryter er: —
»Och pi’lens gren’ skall blomma,
»Och säl’gen stå’ så grön.»
Men sångaren kunde inte övertalas att sjunga vidare. Bob Coggan skickades hem för att han hade burit sig illa åt, och lugnet återställdes av Jakob Smallbury, som gav till bästa en ballad lika lång och omfattande som den varmed den gamle dryckesbrodern Silenus vid ett liknande tillfälle roade sina ledsvenner Chromis och Mnasylus, jämte andra festprissar på den tiden.
Det var ännu den ljusa delen av kvällen, fastän natten stal sig över nejden och småningom gjorde sig märkbar lågt nere vid marken, i det västerns ljuslinjer ströko längs jordytan utan att märkbart återkastas av den, eller upplysa vågräta ytor längre. Solen hade smugit sig bakom ett träd med ansträngande av sina sista döende krafter; nu begynte hon sjunka, och fårklipparnes lägre kroppshalva inhöljdes i dunkel, medan deras huvuden och skuldror ännu kringglänstes av en dager, som skiftade i en gul nyans av strålljus, vilken tycktes inneboende i dem själva snarare än lånad utifrån.
Solen gick ner i ett ockergult töcken; men de sutto och pratade vidare och blevo muntra som gudarna i Homeros' himmel. Bathseba tronade alltjämt innanför fönstret, och sysslade med en virkning, från vilken hon då och då tittade upp för att betrakta den svinnande scenen därutanför. Den långsamma skymningen utbredde sig och omslöt dem fullständigt förrän tecken till uppbrott visade sig.
Gabriel saknade plötsligt farmare Boldwood på hans plats vid bortre änden av bordet. Hur länge han varit borta visste Gabriel inte; men han hade skenbarligen dragit sig undan i det omgivande dunklet. Medan han tänkte på detta hämtade Liddy ljus in i bakgrunden av det rum som vette ut mot fårklipparne, och deras livliga nytända flammor skeno över bordet och över karlarna och belyste de gröna skuggorna där bakom. Bathsebas gestalt, som ännu kvardröjde i samma ställning, var nu åter tydligt skönjbar mellan deras ögon och ljuset, vilket röjde, att Boldwood gått in i rummet och satt bredvid henne.
Nu kom aftonens stora fråga. Ville fröken Everdene sjunga för dem den sång hon alltid sjöng så förtjusande: »Vid Allan-älvens stränder», — förrän de gingo hem?
Efter ett ögonblicks tvekan samtyckte Bathseba, och nickade åt Gabriel, som ögonblickligen skyndade upp till hennes efterlängtade närhet.
»Har ni er flöjt med er?» viskade hon.
»Ja, fröken.»
»Spela då till min sång.»
Hon ställde sig i fönsteröppningen, med ansiktet vänt mot karlarna, med ljusen bakom sig och Gabriel på sin högra hand, just utanför fönsterramen. Boldwood hade trätt fram till vänster om henne inne i rummet. Hennes röst var vek och litet darrande att börja med; men snart svällde den ut till fyllig klarhet. Senare händelser gjorde att en av verserna ihågkoms i månader — ja i åratal — av mer än en bland dem som voro församlade där:
»Hon var en fager tärna,
en krigsman sökte hennes hand,
och ingen talte så fagra ord
vid Allan-älvens strand.»
Såsom beledsagning till de smekande tonerna från Gabriels flöjt utförde Boldwood en basstämma med sin välkända-djupa röst, vars toner emellertid framvällde så sakta, att de helt och hållet avstodo från att av sången göra en duett i vanlig bemärkelse; de bildade snarare en rik och dunkel bakgrund, som framhävde hennes stämma och gåvo den relief. Fårklipparne lutade sig mot varandra, såsom vid urtidens herdemåltider, och de voro så tysta och hänryckta, att hennes andhämtning nära nog hördes mellan raderna i sången; och vid slutet av balladen, då dess sista ton dröjde kvar för att långsamt dö bort, uppstod detta mummel av förtjusning som utgör det mest utsökta av allt bifall.
Det behöver knappast nämnas att Gabriel inte kunde underlåta att ge akt på farmarens beteende mot deras värdinna denna kväll. Och dock låg det ingenting anmärkningsvärt i hans handlingar utom den tid då han utförde dem. Det var när alla andra sågo åt annat håll som Boldwood betraktade henne; när de andra betraktade henne, såg han bort; när de tackade och berömde henne, var han tyst, när de voro ouppmärksamma mumlade han sina tacksägelser. Det betydelsefulla låg i att dessa handlingar, som i sig själva voro betydelselösa, aldrig sammanföllo med varandra; och den nödvändiga svartsjukan, som plågar alla älskande, vållade ingalunda hos Oak någon underskattning av dessa tecken.
Slutligen önskade Bathseba dem god natt och drog sig tillbaka från fönstret till den avlägsnare delen av rummet, varefter Boldwood stängde fönstret och fönsterluckorna samt förblev därinne hos henne. Oak vandrade bort under de stilla och doftande träden. Fårklipparne hämtade sig efter de blida intryck som framkallats av Bathsebas sång och stego upp för att gå sin väg: då vände Coggan sig till Pennyways, i det han sköt undan bänken för att komma ut:
»Jag tycker om att berömma allt som förtjänar beröm, och det förtjänar den här karlen — det gör han visst,» anmärkte han, i det han betraktade den värde tjuven, som om denne vore ett mästerverk av någon världsberömd konstnär.
»Ja det säger jag, att det skulle jag aldrig ha trott om vi inte skulle ha sett det själva, så att säga,» viskade Joseph Poorgrass, »att varenda skål, och varenda en av de fina knivarna och gafflarna och alla flaskorna verkligen står på sina ställen liksom i början, och inte en enda av dem är det minsta bortstulen.»
»Jag tror inte att jag förtjänar hälften av det beröm ni ger mig,» sade den dygdige tjuven förbittrad.
»Jo det måste man verkligen erkänna om Pennyways, tillade Coggan, »att när han verkligen fattar ett beslut att göra en ädel gärning, såsom ett rättfärdigt handlingssätt bjuder, såsom jag såg på hans ansikte att han ämnade i kväll när han satte sig här, så är han nästan alltid karl att hålla sin föresats. Ja, jag är stolt över att kunna säga er, grannar, att han inte har stulit någonting alls.»
»Nå det var en riktigt redbar gärning, och vi tackar er för det, Pennyways,» sade Joseph; och i detta yttrande instämde församligen enhälligt.
I denna avskedsstund, då intet mera syntes av förmaket än en smal och lugn ljusspringa mellan fönsterluckorna, utspelades en lidelsefull scen därinne.
Fröken Everdene och Boldwood voro ensamma där. Hennes kinder hade förlorat en stor del av sin friska glöd genom själva allvaret i hennes ställning; men hennes öga strålade av triumfens segerfröjd — ehuru det gällde en triumf som snarare varit förutsedd än efterlängtad.
Hon stod bredvid en låg länstol, ur vilken hon nyss hade rest sig, och han knäföll på denna stol — böjande sig fram mot henne över dess rygg och fasthållande hennes hand mellan sina båda. Hans kropp var i rastlös rörelse, på grund av vad Keats i en av sina dikter kallar en alltför salig salighet. Denna sällsamma frånvaro av all värdighet, framkallad av kärleken hos en man, vars främsta kännemärke dittills alltid varit just värdighet, var i sin förbryllande brist på följdriktighet en plåga för henne, som förkvävde en stor del av den glädje hon erfor av att se sig tillbedd.
»Jag skall försöka att älska er,» sade hon med en darrande röst, som var alldeles olik hennes vanliga självförtroende. »Och om jag på något sätt kan övertyga mig om att jag kan bli er en god hustru, skall jag nog gärna gifta mig med er. Men, herr Boldwood, ni måste förstå att tvekan i en så viktig sak är aktningsvärd hos varje kvinna, och jag vill inte ge er ett högtidligt löfte ännu i afton. Jag skulle hellre önska att ni ville vänta några veckor, tills jag bättre har betänkt min ställning.»
»Men ni hoppas och tror att då…»
»Jag hoppas och tror att efter de fem eller sex veckor, som äro mellan oss och skördetiden — och under vilka ni säger att ni ämnar resa bort hemifrån — jag skall kunna lova att bli er hustru,» sade hon med stadig röst. »Men kom väl ihåg, att jag ingenting lovar ännu.»
»Det är tillräckligt; jag begär inte mer. Jag kan vänta, i tanke på dessa ord av er. Och nu, fröken Everdene, god natt!»
»God natt,» sade hon vänligt, nästan ömt; och Boldwood drog sig tillbaka med ett lyckligt leende.
Bathseba kände honom bättre nu än förr; han hade helt och hållet blottat sitt hjärta, tills han i hennes ögon nära nog liknade en stor och ståtlig fågel som berövats den fjäderprakt som utgjort hela dess ståt. Hon hade förskräckts över sin forna djärvhet och strävade nu att göra bot för den, utan att betänka om hennes synd verkligen förtjänade hela det straff hon nu ville ålägga sig därför. Att hava dragit allt detta över sitt huvud var förskräckligt; men efter en tid blandades hennes förskräckelse trots allt med en viss tjusning. Den lätthet varmed även de blygaste kvinnor stundom trösta sig inför det förskräckliga, blott det blandas med en smula triumf, är rätt märkvärdig.