Fjärran från vimlets yra/Kapitel 31
← Trettionde kapitlet |
|
Trettioandra kapitlet → |
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET
Klander — Vrede
Nästa afton beredde sig Bathseba att bege sig utom räckhåll för herr Boldwood i den händelse han personligen ville besvara hennes brev — hon skred nämligen till utförandet av en överenskommelse som hon några timmar tidigare hade träffat med Liddy. Bathsebas väninna hade till underpant på deras försoning fått en veckas ledighet för att besöka sin syster, som var gift med en välmående gärdsel- och störmakare, och som bodde i en förtjusande labyrint av hasselsnår icke långt bortom Yalbury. Det var beslutat att fröken Everdene skulle hedra dem med att komma dit för en dag eller två och inspektera några snillrika förbättringar som denne trävarornas man hade infört i sina fabrikat.
Hon gav sina instruktioner åt Gabriel och Maryann att noggrant se till att allt var låst till natten, och lämnade sedan sitt hem just efter att en åskby i rättan tid hade rensat luften och ljuvligt badat landets gröna dräkt, under det att allt därunder var lika torrt som någonsin. Friskhet utandades som en essens ur de olika konturerna av stränder och dalar, såsom om jorden andades med jungfrulig andning; och de tjusta fåglarna jublade över scenen. Framför henne syntes bland molnen såsom kontrast härtill några glimtar av flammande blixtar, vilka visade sig i närheten av den omtöcknade solen, där den fördröjde sig så långt i nordvästra delen av himmelen, som denna midsommarens tid kunde tillåta.
Hon hade vandrat nära två miles av sin väg, och såg hur dagen sjönk, och tänkte på hur arbetets tid långsamt övergick till aftontankens tid, vilken i sin tur skulle ge rum för bönens och drömmarnas, då hon såg skrida fram över backen just den man hon så ivrigt sökt att undfly. Boldwood vandrade fram, icke med den lugna gång, vars förbehållsamma kraft var hans mest utpräglade drag, och under vilken han alltid tycktes avväga två tankar mot varandra. Hans sätt var dröjande och liksom bedövat nu.
Boldwood hade för första gången väckts till medvetande om kvinnans privilegium att åtra sig till och med då det innebär en annan människas möjliga fördärv. Att Bathseba var en bestämd och beslutsam flicka, mycket mindre inkonsekvent än hennes vederlikar, hade utgjort själva livsprincipen i hans hopp; ty han hade tänkt att dessa egenskaper skulle leda henne till att följa den raka vägen för konsekvensens skull och gifta sig med honom ehuru hennes fantasi inte bestrålade honom med en okritisk älskogs skimmer. Men nu tedde sig detta argument såsom den brustna återglansen från en krossad spegel. Den upptäckten var ett gisselslag likaväl som en överraskning.
Han kom allt närmare med blicken sänkt mot marken, och varsnade inte Bathseba förrän de voro på mindre än ett stenkasts avstånd från varandra. Han såg upp vid ljudet av hennes fotsteg, och den förändring som försiggick i hans utseende röjde tillräckligt för henne djupet och styrkan av de känslor, som hennes brev hade förlamat.
»Åh, är det ni, herr Boldwood?» stammade hon; och en skuldmedveten rodnad göt sig över hennes ansikte.
De som hava förmågan att förebrå genom tystnad kunna stundom finna denna verksammare än ord. Ögat äger ett språk som tungan aldrig kan uttala, och bleka läppar röja mera än något öra kan förnimma. Behärskade sinnesrörelsers storslagenhet såväl som deras kvalfullhet beror däruppå att de undvika att tolkas i ljud. Det var omöjligt att finna ett svar på Boldwoods blick.
Då han såg att hon vände sig undan, yttrade han: »Vad, är ni rädd för mig?»
»Varför tror ni det?» sade Bathseba.
»Jag tyckte ni såg så ut, svarade han. »Och det är besynnerligt, därför att det stämmer så föga med min känsla för er.»
Hon återvann sin självbehärskning, hennes blick blev stadig, hon väntade.
»Ni vet vilken den känslan är, fortsatte Boldwood betydelsefullt. »Den är stark som döden. Den låter inte avskeda sig genom ett överilat brev.»
»Jag önskar ni inte hade en så stark känsla för mig, mumlade hon. »Det är ädelmodigt av er, och det är mer än jag förtjänar, men jag bör inte lyssna till det nu.»
»Lyssna till det? Vad tror ni då jag har att tillägga? Jag får er inte, det är ju nog. Ert brev var utomordentligt tydligt. Jag ber er inte lyssna till någonting — nej då.»
Bathseba var oförmögen att giva sin vilja någon bestämd riktning för att befria sig ur detta fruktansvärt pinsamma läge. Hon sade förvirrat: »God afton!» och ärnade fortsätta sin väg. Boldwood gick fram till henne, tungt och dystert.
»Bathseba — älskade — är det verkligen slut?»
»Ja det är slut.»
»Åh Bathseba — hav medlidande med mig!» utbrast Boldwood. »Min Gud, min Gud! så lågt, så outsägligt lågt har jag sjunkit — att tigga en kvinna om medlidande! Men den kvinnan är ni — är ni!»
Bathseba bevarade väl sin självbehärskning. Men hon kunde knappast framtvinga en klar röst för att yttra det som instinktlikt trängde sig upp till hennes läppar: »Det talet är föga hedrande för kvinnan!» Hon endast framviskade det, ty någonting outsägligt sorgfullt ej mindre än nedslående i skådespelet av en man, som så helt och hållet råkat i lidelsens våld, hade lamlagt hennes instinktiva böjelse för kvinnlig snarstuckenhet.
»Jag är ifrån mig över det här, jag är vansinnig,» sade han. »Jag tar mig inte det ringaste storslagen ut när jag bönfaller er, men jag måste göra det ändå. Jag önskar ni kunde få veta hur jag älskar er; men det är omöjligt. Jag ber er blott: hav medlidande med en som står alldeles ensam i världen, kasta inte bort honom!»
»Jag kastar inte bort er — hur skulle jag ens kunna det, då jag aldrig har haft er?» I sitt dagsklara medvetande av att hon aldrig hade älskat honom glömde hon för ett ögonblick sitt tanklösa tilltag en dag i februari.
»Men det fanns ändå en tid då ni vände er till mig, förrän jag hade tänkt på er! Jag förebrår er inte därför, ty jag känner till och med ännu att det okunnighetens och köldens mörker i vilket jag skulle ha levat om ni inte hade väckt mina känslor genom det där brevet — valentinbrevet, som ni kallar det — skulle ha varit en större olycka för mig än den i vilken min bekantskap med er har störtat mig. Men jag upprepar det: det fanns en tid då jag inte visste någonting om er och inte brydde mig om er, och då ni lockade mig att tänka på er. Och om ni påstår att ni inte gav mig någon uppmuntran, så kan jag inte annat än motsäga er.»
»Vad ni kallar uppmuntran var en barnslig lek under ett sysslolöst ögonblick. Jag har bittert ångrat det — ja bittert, och med tårar. Kan ni ännu förebrå mig därför?»
»Jag förebrår er inte — jag beklagar det. Jag. tog för allvar vad ni nu så enträget påstår var ett skämt, och vad jag nu bönfaller att må vara ett skämt säger ni är bittert, smärtsamt allvar. Våra lynnen möts vid olämpliga tider. Jag önskar ni kunde känna som jag, eller jag som ni! Åh, kunde jag bara ha förutsett i vilken plåga ert skämt skulle störta mig, hur jag då skulle ha förbannat er! men jag har insett det för sent, och nu kan jag inte önska er något ont, ty jag älskar er alltför högt! Men det är ett tomt och fåvitskt pjoller att tala vidare härom… Bathseba, ni är den första kvinna av vad slag det vara må, som jag någonsin har sett uppå med kärlek, och det är därför att jag har varit så nära att äga er som er vägran nu blir mig så osägligt tung att bära. Ni var ju så nära att ge mig ert löfte! Men jag talar inte nu för att röra ert hjärta och vålla er sorg över mitt lidande; det tjänar ju till ingenting. Jag måste bära min sorg, och den blir inte mindre genom att vålla er lidande också.»
»Men jag beklagar er — jag beklagar er så innerligt,» sade hon allvarligt.
»Nej — nej, gör inte det! Er kärlek, Bathseba, är något så oändligt mycket förmer än ert beklagande, att förlusten av ert beklagande på samma gång som av er kärlek inte mycket förökar min sorg, och om jag får ert beklagande minskar det inte heller märkbart sorgen. Min älskade — hur ljuvt ni talade till mig bakom gärdselhögen vid fårdammen, och utanför rian vid klippningen, och den sista, ljuvligaste gången om aftonen vid ert hem! Vart har alla edra vänliga ord väl flyktat nu — er allvarliga förhoppning att kunna älska mig? Var är er bestämda övertygelse att ni snart skulle börja hålla riktigt mycket av mig? Allt förglömt — allt?»
Hon behärskade sin sinnesrörelse, såg honom lugnt och stadigt i ansiktet, och sade med sin lågmälda, stadiga röst: »Herr Boldwood, jag gav er intet löfte. Ni kan väl inte fordra att jag skulle varit en kvinna av sten eller trä, den dag då ni tillbjöd mig den högsta hyllning en man kan ge en kvinna, i det han säger henne att han älskar henne? Jag måste ju visa att det väckte någon känsla hos mig; annars hade jag rent av varit ohyfsad och rå. Men alla dessa glädjestunder voro dock stunder blott — en glädje blott för stunden. Hur kunde jag väl ana att vad som för alla andra karlar är ett tidsfördriv skulle bli dödens kval för er? Var så snäll och tänk förnuftigt efter, och tänk vänligare om mig!»
»Nåväl, bry er inte om vad jag sade — bry er inte om det! En sak är säker: ni var nära att bli min, och nu är ni fjärran ifrån att bli det. Allt är förbytt, och det av er allena, minns det! Ni var intet för mig för en tid sedan, och jag var nöjd; nu är ni åter intet för mig, och hur annorlunda är det nu mot förr! Gud give att ni aldrig hade tagit mitt hjärta, eftersom det endast var för att slänga det ifrån er!»
I trots av sin iver började Bathseba känna obestridliga tecken till att hon var det svagare kärilet. Hon kämpade ängsligt mot denna kvinnlighet som envisades att hos henne framkalla allt starkare och starkare sinnesrörelser. Hon hade sökt undvika oro genom att fästa sin uppmärksamhet vid träden, vid himmeln, vid allehanda vardagliga föremål i omnejden, medan hans förebråelser uttalades, men omedvetenheten kunde inte längre rädda henne.
»Jag tog inte ert hjärta — det gjorde jag visst inte!» svarade hon så modigt hon kunde. »Men var då inte så där mot mig. Jag kan stå ut med att ni säger att jag har handlat orätt, bara ni vill säga det på ett hyggligt sätt. Åh, herr Boldwood, vill ni inte vara så snäll och förlåta mig, och sedan ta hela saken från den glada sidan?»
»Från den glada sidan? Kan en man ha orsak att vara glad då hans hjärta har blivit upptänt till kärlek för ro skull? När jag har förlorat allt, kan jag då ta saken som om jag hade vunnit? Herre Gud, ni måste vara utan hjärta, helt och hållet! Hade jag vetat hur dyrt denna glädje skulle stå mig, så hade jag undvikit er, och aldrig sett på er, och gjort mig döv för er. Allt det här säger jag er nu, men vad bryr ni er om det? Ni bryr er inte om det!»
Hon besvarade hans anklagelser med ett tyst och svagt nekande, i det hon med förtvivlans mod skakade på huvudet, liksom för att skaka bort hans ord, vilka yrde omkring hennes öron då de utslungades från de bävande läpparna av denne man i sin kraftfullaste ålder med hans mörkhyllta romerska anlete och hans ståtliga kroppsbyggnad.
»Älskade, älskade, jag vacklar ännu mellan de två motsatta utvägarna, att hänsynslöst försaka er eller ödmjukt tjäna er för att vinna er åter. Glöm att ni har gett mig nej, och låt allt åter bli som det var! Bathseba, säg att ni endast på skämt skrev ert avskedsbrev till mig! Säg mig det, Bathseba!»
»Det vore en osanning, och det vore pinsamt för oss båda. Ni överskattar min förmåga att älska. Min natur är inte hälften så varm som ni tror. En övergiven barndom i en fientlig värld har dödat all vekhet hos mig.»
Han svarade ögonblickligen, med mera förebrående ton än förut: »Detta må delvis vara sant, men, åh, fröken Everdene, det duger inte som skäl! Ni är inte den lidelsefria kvinna ni vill inbilla mig. Nej, nej! Det är inte därför att ni är känslolös som ni inte älskar mig. Naturligtvis ville ni gärna att jag skulle tro det — ni ville gärna dölja för mig att ni har ett brinnande hjärta lika väl som jag. Ni har kärlek nog, men den har vänt sig i en ny strömfåra. Jag vet vilken.»
Hennes hjärtas snabba rytm stegrades nu till hjärtklappning, och hon bävade. Han ämnade tala om Troy. Han visste alltså vad som hade hänt! Och namnet uttalades i detsamma av hans läppar.
»Varför lämnade inte Troy min besittning orörd,» frågade han häftigt. »Jag hade ingenting otalt med honom; varför trängde han sig in i ert medvetande? Ända tills han kom var ni böjd att ta mig; när jag hade återkommit skulle ni ha gett mig ja. Kan ni förneka det? — Jag frågar: kan ni förneka det?»
Hon dröjde med svaret, men var för hederlig att hålla det tillbaka. »Det kan jag nog inte,» viskade hon.
»Jag vet att ni inte kan det. Men han stal sig in under min frånvaro och rövade er ifrån mig. Varför erövrade han er inte tidigare, då det inte hade gjort någon den minsta sorg? — då ingen skulle ha haft någonting att skvallra om? Nu skrattar folk åt mig — själva backarna och molnen tycks hånle åt mig, tills jag rodnar och blygs över min dårskap. Jag har förlorat all aktning, mitt namn, min ställning i samhället — förlorat dem för all framtid. Gå och gift er med den där karlen — gå på!»
»Åh herr Boldwood! herr Boldwoodl!»
»Gå ni och gör det bara! Jag har inga anspråk på er längre. Vad mig beträffar, är det bäst att jag går och gömmer mig någonstans ensam — och ber min Gud om hjälp. Jag har nu en gång gått och förälskat mig i en kvinna. Här står jag med skammen. När jag dör, kommer folk att säga: ’den älskogskranka stackarn! det var synd om honom!’ Du milde himmel — om jag ändå hade fått korgen i hemlighet, och ingen hade fått veta av min skam, och jag hade fått behålla mitt anseende! Men det kan kvitta, det är borta, och jag har inte fått henne. Skam över honom — skam!»
Hans ursinniga vrede skrämde henne, och hon gled ifrån honom, utan synbara rörelser, i det hon sade: »Jag är bara en flicka — tala inte till mig så där!
»Ni visste hela tiden — ni visste alltför väl — att er nya nyck skulle bli min olycka. Bländad av mässing och en scharlakansrörd uniform — Åh, Bathseba — det är verkligen kvinnlig dårskap!»
Nu tog hon plötsligt eld. »Det här går för långt, herr Boldwood!» utbrast hon häftigt. »Alla människor är emot mig — alla människor! Det är omanligt att anfalla en kvinna så där! I hela världen har jag ingen som försvarar mig, och ändå skonar mig ingen. Men om också tusen av er hånar mig och säger allt möjligt om mig, så vill jag inte bry mig om det!»
»Ni skall naturligtvis prata med honom om mig. Säga åt honom: ’Boldwood skulle ha gett sitt liv för mig.’ Ja, och ni har gett efter för honom, fast ni visste att han inte var er värd. Han har kysst er — och sagt att ni var hans. Hör ni det — han har kysst er. Förneka det om ni kan!
Den mest tragiska kvinna böjer sig inför en tragisk man; och ehuru Boldwood i glöd och häftighet var nära nog hennes vederlike, fastän av motsatt kön, skälvde Bathsebas kind. Hon flämtade: »Lämna mig genast — lämna mig — Jag är ingenting för er. Låt mig gå!»
»Förneka det om ni kan!»
»Jag vill inte.»
»Han har alltså gjort det!» sade Boldwood hest.
»Han har gjort det, sade hon långsamt, och, oaktat all fruktan, trotsigt. »Jag blygs inte att säga sanningen.»
»Förbannelse över honom — förbannelse!» utbrast Boldwood i ett framviskat raseri. »Jag skulle ha gett bort en värld för att få röra vid er hand — och då låter ni en odåga komma utan krus och ceremonier och — kyssa er! Du milde himmel! — kyssa er!… Åh, det skall komma en tid i hans liv, då han skall ångra det här, och tänka med ångest på den smärta han har vållat en annan man; och måtte han då få lida och våndas och förtvivla och förbanna — såsom jag nu!»
»Nej nej nej — kalla inte ner ont över honom!» bönföll hon med ett ångestfullt rop. »Vad som helst men inte det — vad som helst. Åh, var god mot honom, herr Boldwood, för jag älskar honom så mycket!»
Boldwoods tankar hade nått den smältpunkt vid vilken yttre linjer och konturer helt och hållet försvinna. Den nalkande natten tycktes samla allt sitt mörker i hans öga. Han hörde ej längre vad hon sade.
»Jag skall straffa honom — vid min själs salighet, det lovar jag! Jag skall möta honom, han må vara soldat eller inte, och jag skall piska upp honom, den ärelösa uslingen, för att han har rövat ifrån mig mitt livs enda glädje. Om han så hade hundra karlars styrka — jag skall piska upp honom —» Han sänkte plötsligt och onaturligt rösten. »Bathseba, vackra, förlorade, koketta älskling, förlåt mig! Jag har stått här och klandrat och smädat er och betett mig som en lurk mot er, fast felet är hans. Han stal ert hjärta ifrån mig med sina outgrundliga lögner!… Nog är det tur för honom att han har farit bort till sitt regemente — att han är borta, uppe i landet, och inte här. Måtte han bara inte komma hit just nu. Gud give att han inte kommer inför mina ögon, ty jag kan bli frestad över min förmåga. Åh Bathseba, håll honom borta — ja, håll honom borta från mig!»
Ett ögonblick stod Boldwood så orörlig efter att ha sagt detta, att hans själ tycktes hava utandats helt och hållet med den sista fläkten av hans lidelsefulla ord. Han vände bort ansiktet, och vandrade sin väg, och hans gestalt doldes snart av skymningen liksom ljudet av hans steg försmälte med de lövrika trädens sus.
Bathseba, som hade stått orörlig som en modell under hela denna sista stund, slog händerna för ansiktet och gjorde ett vilt försök att tänka över den syn som just hade försvunnit. Sådana förfärande källsprång av obehärskad känsla hos en så stilla natur som herr Boldwoods! det var obegripligt — fruktansvärt! I stället för att vara en man med fullkomlig självbehärskning var han — vad hon nyss hade sett!
Kraften i farmarens hotelser låg i deras samband med en omständighet som hon tillsvidare ensam hade reda på: hennes tillbedjare skulle återvända till Weatherbury inom loppet av en eller ett par dagar. Troy hade inte återvänt till sina avlägsna baracker såsom Boldwood och andra antagit, utan hade endast farit på besök till en bekant i Bath, och hade ännu kvar en vecka eller mer av sin permissionstid.
Hon kände sig olycklig i vissheten om, att om han åter besökte henne just i detta ögonblick och kom i beröring med Boldwood, skulle en hätsk tvist bli följden. Hon bävade av ängslan då hon tänkte på möjligheten av att Troy kunde bli skadad. Den minsta gnista kunde upptända farmarens häftiga känslor av raseri och svartsjuka; han skulle förlora sin självbehärskning, såsom han hade gjort det nu i afton; Troys blidhet kunde bli förolämpande, om den förbytte sig till gyckel, och Boldwoods vrede kunde då förbytas i hämnd.
Med en nästan sjuklig ängslan för att bli tagen för ett känslosamt fruntimmer, dolde denna ensamma flicka alltför väl för världens ögon under ett vårdslöst sätt de varma djupen av sina starka känslor. Men nu behövde hon inte behärska sig. I sin förtvivlan vandrade hon fram och åter, i stället för att fortsätta sin väg, lyftande händerna mot himlen, tryckande dem mot pannan, och storsnyftande för sig själv. Slutligen satte hon sig på en stenhög vid vägkanten för att tänka efter. Där dröjde hon länge. Över den mörka synranden visade sig kuster och landtungor av kopparfärgade moln, som kantade en grön och genomskinlig vidd av himlen i väster. Ett amarantfärgat skimmer spred sig över dem om en stund, och det rastlösa jordklotet vände sig alltmera mot öster, där en ny tavla upprullades för hennes blickar, i det de töckniga och flämtande stjärnorna framträdde. Hon betraktade deras tysta kamp mot rymdens dunkel, men utan att egentligen varsna dem. Hennes själ var borta hos Troy.