Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel XI
| ← Kapitel X |
|
Kapitel XII → |
11.
De öfvernattade i en själastuga vid ingången till Holaveden. Åt Jutta bäddades på lafven, och männen lågo i granriset på golfvet. Men det blef icke mycken hvila, ty hennes danska småtärnor och många af Valdemars svenner efterskickades från Bjälbo och anlände flockvis under hela natten. Dörren gick oupphörligt upp, och de unga människorna kommo in snöiga, muntra och hungriga. Då det därför blef mer talande och skrattande än sömn, bröt man upp tidigt. Men det gick icke fort att få de fyrtio hästarna sadlade, och några af dem skulle lastas med softjäll, bolstrar, stekpannor, säckar och tunnor med matförråd. Därför gingo Valdemar och Jutta ett stycke i förväg uppåt skogen. — Följ bäcken! — sade tavernaren och räckte honom sin staf.
Det var ännu mörkt. Stjärnorna blänkte, och det klara och svala vädret gjorde de båda vandrarna glada. De mindes den föregående dagens färd som något oskyldigt och vackert och önskade, att det skulle bli en rad af sådana dagar ända till landamäret. De jollrade och småsjöngo som den bäck de följde, men deras osaliga kärlek växte bara dubbelt bakom de bekymmerslösa orden. Ingen kunde motsäga den andra. Hvad den ena ville, det ville strax också den andra. De läste alltid hvarandras tankar, fast de förställde sig med sin lek och låtsades både blinda och döfva.
De märkte, att snön blef djupare och tyngre och att vägen stupade. Slutligen var det icke längre någon väg, knappt en stig, ty de måste vädja för granar och stenblock, och bäcken störtade sig utför allt brantare hällar.
I gryningen kommo de ned till en liten gård, hvars landtliga skönhet ett ögonblick förstummade dem. De hade förut gått och gått utan att tänka på, att tiden led och att deras följe kunde oroas.
Ekar, oxlar och himmelshöga askar växte i en sådan yppighet, fast allt nu var klädt med rimfrost i stället för med löf, att där knappt fanns rum för ett plogland. Stenrös och skidgårdar gömdes under snöiga hasslar, nyponkvistar och hallonbuskar. Stugans ena gafvel var begrafd i en drifva, och vindskedarnas ormhufvud hade höga mössor af snö. Ett par ugglor, som under natten värmt sig vid takljuren, sutto lugnt kvar midt i dagsljuset. Röken steg rakt upp genom den hvita lummigheten. Det fanns ingen vind, inga segel på den ändlösa Vättern, som svindlande djupt nedanför klippbranterna än blånade fram, än försvann som genomskinlig och tom luft. Långt borta lågo några runda moln, väldigare än fjäll och öfverst soliga som högslätter.
Den lilla gården beboddes af en frigifven träl, som hvarken hade någon kvinna eller några tjänare. Han stod i dörren till nöthuset med stäfvan och en tranlampa, som han af förvåning glömde att blåsa ut. Mest häpnade han öfver att den unga kvinnan bar en dräkt, som påminde om en nunnas.
Han berättade dem, att de hade råkat vilse genom att följa bäcken nedåt i stället för uppåt, men han bad dem vänligt att stiga in och spisa med honom.
Treenighetsljuset, som ännu stod kvar midt på bordet sedan julen, blef tändt och elden brann på härden. Valdemar kände sig så väl till mods, att han började leka och gyckla också med trälen. Han beskref vidt och bredt, hur han hade fört bort Jutta från ett kloster och ännu hade förföljarna i sina hälar. Hon vände sig åt sidan för att bonden icke skulle se, hur hon log, och det sporrade Valdemar att förvilla honom ännu mer. Det gick dem som i en springlek, där man blir ifrigare, ju yrare allt hvirflar omkring, ända till dess man icke längre vet, hvar man står, och då jublar allra mest. En måltid hade aldrig smakat dem bättre än den tarfliga, som de nu förtärde med träsked.
Innan de hade slutat, hördes rop från höjden ofvanför stugan, och de kände igen herr Svantepolks förskräckta röst.
— Träl, du skall gå ut och svara dem, att stugan är tom — sade Valdemar. Han kände att han plötsligt menade, hvad han sade. — Du skall visa våra förföljare uppåt utefter bäcken och locka dem att skynda sig inåt skogen på den rätta farvägen.
Han såg, att hon ville säga något och tog henne förvirrad om handen.
— Vill du, så gå ut med trälen och visa dig. Ingenting hindrar dig… liksom ju allt mellan oss började ur ingenting. Hvad vi än lofva, hvad vi än försöka, alltid är det ändå något, som för oss samman. Men vill du, så släpper jag din hand.
Trälen såg förgrymmad på henne.
— Hvem är du, som inte är trofastare mot den, som vågat lif och lemmar för din skull? — brummade han. Det föreföll henne, att hans enfaldiga fråga, som hon ännu nyss skulle ha lett åt, hjälpte henne från att behöfva svara. Hon satt alldeles stilla.
Måltiden var just slut. Trälen steg upp, och det var sed bland de fattiga, att kyssas efter handtvagningen. Att kyssa den fula och skrynkliga trälen gick lätt, men när de skulle kyssa hvarann, var det icke längre som i svalgången på jarlagården, utan båda rodnade.
Han höll henne kvar om hufvudet och fortsatte att kyssa henne på ögon och kinder utan att akta på trälen. Han mindes hvart ord från den föregående morgonen vid skogsladan, men det var en annans röst. Och hon glömde, att det var vänner och icke fiender, som nu letade efter dem. Hennes innersta själ talade ännu lika klart om sin längtan till friden hos de goda systrarna, och ändå föreföll det henne, att allt, som Valdemar nyss hade inbillat trälen, var den naturliga och enkla sanningen.
Lågorna på härden ryckte sig från de sotiga bränderna och svingade sig hvinande upp i den höga luften öfver taköppningen. Fast hjärtat fortsatte att slå som en tung sten, fick hela hennes väsen eldens lätta vingar och genombäfvades af svallande glädje. Nunnekläderna vecklade in sig i Valdemars mantel, och han höll fram hennes fingrar öfver elden och värmde dem, när blodet drog sig från dem.
Trälen klarnade upp, när han såg, hur de flyttade ihop sig på bänken och knappt längre märkte honom.
— Så vill jag, att det skall vara! — sade han, men stod ännu och menade. — Hvad lön får jag, om jag nu hjälper er mot de hjärtlösa förföljarna? Jag är en utblottad stackare.
Hon for samman med en blick af återväckt besinning.
Valdemar tog knifven, som låg på bordet, och började sprätta af ett af spännena på hennes skor.
— Det är för sent nu — mumlade han.
— Vi skulle aldrig få en ångerfri stund, om vi fortsatte att fly hvarann i stället för att fly de andra.
Då böjde hon sig också ned och slet själf ut de sista trådarna. Hon kastade först det ena spännet och sedan det andra i trälens förkläde.
— Ja, du måste hjälpa oss, gamle man — stammade hon, utan någon redig tanke med sina meningslösa ord.
Trälen gick ut.
De hörde, hur han stod en stund vid husknuten och ropade till herr Svantepolk, att kojan var tom. Sedan gick han upp till honom, och det blef tyst.
Från nöthuset ljöd ibland ett gällt slag i en skälla, och snön rasade med buller från ett tak. Annars låg hela gården som utdöd och Valdemar drog henne till sig i en yra af outsäglig lycka.
Först fram på dagen närmade sig åter röster. Från höjderna urskildes det klingande och hasande, som brukar höras, när hästar ledas utför hala ställen. Valdemar tog upp manteln, som låg kastad på golfvet och hade blifvit sotig. Han såg sig omkring som efter ett vapen, sköt upp den låga dörrluckan och böjde sig. Herr Svantepolk stod redan mellan hästarna på tunet, men hade blicken fäst på sin egen skospets. Hvar skrynkla darrade och ryckte i hans ansikte.
— Här är ingen bostad för konungar — sade han. — Hästarna vänta. Du har gått vilse. Den enfaldige trälen tordes inte berätta det. Lyckligtvis hittade vi slutligen dina egna spår.
Valdemar var ännu yr af lycka. Den hvirfvelvind, som ilade genom hans lätta sinne, kunde ha lockat honom att på trots kasta sig utför ett bråddjup eller stöta ett spjut genom sin egen hand. För honom, som aldrig kunde säga nej till, hvafd lifvet bjöd, lät den gamle riddarens stämma spröd och ömklig. Han sprang ut öfver tröskeln och tog ett hårdt tag om hästtygeln, icke af harm utan i känslan af sin makt.
— Du har rätt, din tok, — svarade han.
— Men jag har flera gårdar och befästa hus utmed vägen, och i det första bästa stanna vi på allvar. Jag vill se den, som kan hindra mig.
Jutta satt kvar på bänken. Han måste ropa flera gånger, innan hon kom ut. Hon gick mycket hastigt, förd framåt af hans uppmaning och af sina egna steg mer än af sin vilja. Den försagda tystnaden bland de kringstående tvang henne att tala, och hon steg raskt i sadeln, blek, med heta fläckar på kinderna och glänsande ögon.
— Vi skickade trälen för att kalla på er — sade hon med ett kallt och låtsadt leende.
När de hade återfunnit vägen, fortsatte Valdemar att rida bredvid henne som dagen förut och visade sin kärlek öppet för alla. På det sättet gick färden framåt under tystnad från följet och glada rop från de båda unga i spetsen. När bönderna sågo dem, trodde de, att hon var drottningen. Herr Svantepolk red efterst, och det var omöjligt att få ett ord från honom. Vid måltiderna höll han sig undan och lät bära maten till sig eller nöjde sig med en bägare mjölk och ett kallt stycke fågel.
På hvar kungsgård gjordes ett uppehåll för flera dagar, och Valdemar var alltid i Juttas närhet. Hon brukade stå i solskenet vid den öppnade skinnluckan i vindögat och mata sparfvarna liksom för att dela med sig af sin lycka. Valdemar skänkte slösaktigt åt alla sidor sina egna prydnader för att få höra ett belåtet ord. Det plågade honom att vara ensam om sin glädje, och i stugorna gaf han de fattiga sina sista penningar. Om aftnarna satt han ensam med henne och spelade harpa. Eller också samlade han svennerna och de danska tärnorna. Det kunde lekas och dansas ända till midnatt, men det blef aldrig någon riktig munterhet. Fotstegen hördes, men i öfrigt var det tyst.
Vid hvar ny gård gingo alla i undran, om färden skulle afbrytas, men alltid kom slutligen ett uppbrott igen, som hade någon osynlig makt oroligt drifvit dem framåt. Och afståndet till landamäret blef allt kortare.
När eldar gjordes upp vid vägen och stekpannorna kommo fram, skötte hvar och en sitt göromål tigande och med ängslig brådska. Också Jutta blef småningom mer fåordig och satt ofta tyst och såg åt sidan, som om hon hade lyssnat efter något.
Det hade kommit en rad af ljusa dagar, men ofta blefvo de ändå långa. Han uppfann oupphörligt nya tidsfördrif för att förströ både henne och sig själf, ty deras kärlek hade blifvit ett rus, som anade sin egen kortvarighet och därför måste fånga hvart ögonblick. Men när han red bredvid henne på skogsstigen, var deras glädtighet icke som förr utan mer låtsad och förlägen. De kunde icke längre leka och skämta med hvarann om de obetydligaste ting, utan de hade långa stunder intet att tala om. När de försökte drömma om sin lycka, blef det aldrig om det närvarande, utan om de drömmar, som de förr hade drömt om hvarann, eller om den första resdagen i det soliga vintervädret, då allt ännu var oskäradt och vackert Så fört de började tala om den dagen eller om månskenskvällen i svalgången, hade de åter något att säga och ofta något alldeles nytt, ty hvar liten småsak blef framletad ur minnet och förklarad och hvar gång från någon alldeles ny sida.
De hade nu bara ett litet stycke kvar till landamäret, och en afton stannade de utanför ett befäst, fyrkantigt hus. Fogden kom ut och lyste på dem, men Valdemar tog facklan och höll den under hans ögon.
— Om jag släcker ut din syn, kan du ändå betjäna mig? — frågade han den darrande gubben, som kände igen honom. — Inbilla dig, att du redan är blind och se inte alltför nyfiket på nunnekläderna bredvid mig utan blunda!
Fogden slöt genast ögonen och kände sig för med handen på muren, medan han visade vägen för de oväntade gästerna. Han förde dem genom spetsbågiga portar till de små rummen. Där satte han facklan i järnhållaren på väggen och gick sedan ned i källaren efter vin. När han kom upp med tre tennkannor i hvardera handen och satte dem på bordet, blundade han igen. Småtärnorna skrattade åt honom.
— Jag ville bara visa dig min makt — sade Valdemar och satte sig hos Jutta i spishörnet.
— Må hertigen så länge styra riket bäst det lyster. Här har jag fasta murar och stannar med dig, om du vill.
Hon skakade på hufvudet.
— Du har inte mitt trots, jungfru Lindelöf — fortsatte han. — Lindelöfvet är för lent och mjukt att hålla sig rakt i isblåsten. Men hvarför sitter du och lyss? Är det fogden, som du fruktar?
— Nej, inte honom.
— Är det nattstrykarna ute på vägarna?
— Inte dem.
Då hon icke svarade annat, slutade han att fråga. Det fanns hos henne något osinnligt, så att hon älskade mest med tankarna, och hon var en längterska.
Nedslagna och oroliga började svennerna att duka bordet. De gingo tyst, ty när de skulle fylla bägaren framför henne, märkte de, att hon sof. Plötsligt spratt hon upp.
— Nu hör jag det! — sade hon och reste sig, och den hänryckta klangen i stämman var åter en ung nunnas.
Valdemar lade armen om hennes axlar.
— Hvad är det, du hör? — frågade han. — Det tunga lugnet i frustugan tog ifrån mig min drottning, skogen behöll Yrsa-lill och människofunder locka bort den enda, som jag verkligen har älskat.
— Nej, inte människofunder, Valdemar. Människofunderna har du lärt mig att trampa på… Men nu hör jag det! Ja, det var det, som jag under alla dessa dagar väntat på och längtat efter och fruktat. Ibland blef min längtan så stark, att jag knappt visste, hur jag skulle få timmarna att gå.
Hon pekade mot vindögat, där skinnluckan upplystes utifrån af ett svagt gulaktigt sken. Tärnorna öppnade luckan, och sjungande barnröster hördes från vägen. Det var en ung kvinna, som hade somnat i Gud och bars till grafven i sin hvita kista.
— Jag visste, Valdemar, att så snart jag fick höra någon af de fromma sångerna, skulle jag bli liksom kall och död och allt, som varit mellan oss, en sådan sorg, att jag inte längre kunde stanna i den, inte en enda dag. Jag är född till att lycklig gå omkring och ansa ljusen på små tysta och rosiga altaren, inte till jublet i ett brott. Jag är för svag, Valdemar. Hjälp mig till frid.
Hon försökte att gifva honom en smekning, men den blef lika förlägen som hans egen.
De visste icke hvad de skulle säga hvarann och icke hur de skulle taga farväl, ty att räcka handen, det var dock för litet. Det sade dem deras hjärtan. När de tänkte därpå och på den första resdagen, begynte deras kärlek återigen att blossa upp. Det snyftade och kved inom henne, och hon ville slå armarna om hans hals och trycka sig till honom med en fullare hängifvenhet än någonsin. Men den underliga blyghet, som hade smugit sig in mellan dem, gjorde henne försagd, så att hon talade med ett lugn, som hon icke kände.
Om han på nytt hade bedt henne att stanna, skulle hon besinningslöst ha gjort det. Det anade också han, men hans tunga var lika bunden som hennes, och han skulle kunna ha talat tio gånger varmare till en annan alldeles obekant kvinna.
Hon anfölls af skärande samvetskval. Hvarför hade hon gått in i törnsnåret? Hade hon då verkligen inbillat sig, att det som började ur ingenting aldrig heller kunde bli något annat än ingenting? För första gången tänkte hon med ånger på systern. Hade hon då så alldeles glömt henne? Ja, under alla dessa dagar hade hon varit död för henne. Och nu stod hon där alldeles inpå henne som ett mörkt öde, mot hvilket hon icke hade någon makt. Hon nästan skrek till, medan hon drog sig baklänges utefter väggen.
— Valdemar — hviskade hon — du skall sätta dig här på bänken. Hvad natten är stjärnfager och hög, Valdemar! Du skall sätta dig här… bara för en stund… så att jag får gå ned med tärnorna och lämna en skärf åt fattigbarnen i likföljet. Sedan kommer jag tillbaka.
Han nickade och satte sig ned, fast han mycket väl förstod, att hon icke skulle komma. Han såg icke efter henne, fast han hörde, hur hästarna leddes upp till porten och att bara hans egna män stannade kvar.
Herr Svantepolk kom fram och kastade sin handske midt i hans bröst.
— Jag uppsäger dig tro och lofven, konung! — ropade han. — Så länge jungfrun var kvar, fann jag det höfviskt att tiga. Men allt hvad jag har lärt dig om kärlekens rätta väsen, har du kränkt Därför sitter du nu olycklig. Lef väl. Du är ingen rätt riddare, och Svantepolk Knutsson kan inte längre tjäna dig. Min väg går till Nyköpingshus.
Men de andra männen samlades omkring bänken och Karl Algotssons ljusa ögon blänkte som blåaktiga mjölkdroppar i det rödbruna ansiktet. Han sparkade till bränderna på spisen, så att glöden stänkte öfver plankorna.
— Jag önskar, att det brunne ned, hela nästet! Sorg pryder dig inte, herre. Vakta er nu för kung Valdemar, ni kvinnor i Sveriges land! Småsvenner, hvar ha ni hans röda hatt med tofsar och hans kedjor med silfverfalkarna och allt, som en kung behöfver, när han skall ut på äfventyr? Dåliga svenner, som inte tänka på att medföra sådant Se här, Valdemar. Bågar och pilar, det finns det åtminstone, och i dagningen gå vi på jakt.
— Ni tro, att allt blir lugnt, bara man ser blod — svarade Valdemar och tog bågen.