Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel XII
| ← Kapitel XI |
|
Kapitel XIII → |
12.
Den gången då Valdemar och Jutta redo bort från skogsladan vid Bjälbo, stod Yrsa-lill drömaktigt och tyst länge kvar och såg efter dem. Hon skakade bort den jordblandade snön, som hade fastnat på skjortan öfver knäna och började locka på getterna. De hade sprungit ut, då dörren blef lämnad öppen. Då såg hon, att det kom beväpnade män från jarlagården.
— I drottningens namn! — sade de och omringade henne. — Du är vår fånge.
— Den goda drottningen? Skulle hon befalla något sådant?
— Hon är inte längre god. Hertigen talade med hennes tjänare, innan han red sin väg. Hvar har du tjufgodset?
— Gåfvor äro inte tjufgods.
Medan de tvistade, lyckades det lekaren, som stod kvar inne i ladan, att ösa in smyckena i Månegarm och gömma hornet i en grop, som han makade jord öfver. Själf ställde han sig ofvanpå. För de smyckena tänkte han köpa gård och grund åt Yrsa-lill, och han stod just och grubblade på, hur han skulle lägga sina ord för att ännu en gång våga bedja henne att bli hans.
— Skall jag också fängslas? — frågade han. Men vaktkarlarna skrattade åt honom och svarade, att han väl icke hade vållat drottningen någon hjärtesorg att hämna.
De refvo upp höet och hittade snart de dyrbara dräkterna. De kastade dem öfver axlarna och tänkte, att det var allt.
— Kom nu, du lilla tjufkulla — sade de och stötte Yrsa-lill i knävecken med spjutskaftet. När getterna sågo, att hon begaf sig bort, följde de också med bakefter. Den, som bar skällan, gick främst och försökte att stånga sig fram för att komma ännu närmre henne. Det pinglade och klingade, när den lilla skaran af män och getter närmade sig gården.
Vid sidan om ingången stod en låg bod, som kallades tjufkällaren. Den var ända till takresningen af sten, och några trappsteg ledde ned i det halfmörka rummet Längst in var en järnbur. Där satte de Yrsa-lill och låste väl igen om henne, och vaktfogden stoppade på sig nycklarna.
När hon hade hämtat sig från den första skrämseln, sjönk hon åter i sin drömlika dvala, och svarade ingenting på väktarnas många hånfulla tillrop och frågor. Mellan buren och trappan var det rum för dem att sitta, och de byttes ut mot nya män, hvar gång timmeträlen gick förbi och ropade ut tiden.
Getterna höllo sig troget i närheten. De nappade till sig den föda, de kunde komma åt från buskarna eller under den glesa och upptöade snön, och de läto icke drifva bort sig. En gång sprungo de i en vettvill flock till ladan, men när de hörde, att det icke var Yrsa-lill, som lockade dem från dörren, vände de och skyndade åter till sluttningen utanför tjufkällaren. Då gick lekaren också bort från ladan, plågad af saknad och oroliga tankar, och följde dem.
Han hade sin lilla harpa vid sidan och satte sig ofta hos väktarna och spelade för att Yrsa-lill skulle förstå, att han icke glömde henne utan på afstånd vakade öfver henne.
På det sättet förgick mer än en hel vecka. Ibland såg han ryttare återvända, som drottningen hade skickat ut för att speja på Valdemars långsamma färd. Väktarna berättade för hvarann, att det var slut med sömnen i drottningens sofstuga och att hennes steg kunde höras hela nätterna. Hon hade slutat både att äta och att kläda af sig. En tärna, som lyssnat vid dörren, hade hört henne utbrista: — Så länge jag hade honom, förstod jag inte, att det var honom, som jag älskade, men nu vet jag det! — En annan tärna hade sett henne rycka af sig fingerguldet och trampa på det och hört henne säga: — Hvarför smyckar jag mig med guld? Jag trodde också på min syster som på guld.
Hon hade också ett bröstspänne med en ametist. När hon höll upp den mot solen, tyckte hon sig se inne i stenen en liten maninna, som dansade och fröjdade sig åt ljuset. Tärnorna brukade få komma fram och se på.
— Hur kan den lilla danserskan vara så glad? sade nu drottningen och skickade tärnorna med bröstspännet till gårdssmeden för att han skulle slå sönder det.
En morgon kom hon ned i tjufkällaren, men på de få dagarna hade hon blifvit så förändrad, att väktarna i förstone voro nära att taga henne för någon af trälinnorna. Kläderna hängde vårdslöst halföppna, den ena skon var sönderbrusten, och det nedfallna håret föreföll okammadt och hopsnärjdt och hade liksom mist både färg och glans. Hon gick tungt och stödde sig på en käpp.
Då hon kom ned för de hala trappstegen, som vållade henne lika mycket besvär, som hade hon redan varit till åren, ställde hon sig nyfiket framför buren. Först granskade hon noga den fångnas ansikte och gestalt från hufvudet till fötterna. Sedan blef hon stående och tycktes grubbla på något.
— Gråter och kvider hon aldrig? — frågade hon, ty det, som förvånade henne, var att Yrsa-lill satt med ögonen slutna.
Väktarna nekade till att ha hört någon klagan.
— Vrider hon aldrig händerna? Går hon inte ångestfullt af och an på jämspjälorna? Det brukar ju till och med ett vildt djur, när det inspärras.
Väktarna nekade ännu en gång.
Då gaf hon buren ett hårdt slag med käppen, så att Yrsa-lill spratt till och öppnade ögonen.
— Du har det godt, du vallkulla, bättre än jag — sade hon med ett främmande och elakt löje. — Jag kom annars inte hit ned för att pina dig. De första dagarna kunde jag nog haft lust därtill, men sedan ha mina budbärare skaffat mig annat att grubbla på. Jag tänkte bara, att det skulle trösta mig att se en annan, som led och sörjde ännu djupare än jag… Jag tror, att om du hade gjort det, skulle jag nu ha velat hjälpa dig och själf haft hjälp däraf.
— Är du inte den goda drottningen? — frågade Yrsa-lill sakta. — Inte talade du förr så, då du mötte någon af oss på vägarna.
— Det är lättare att tala vackert i lyckans dagar än att fortsätta därmed också i olyckans.
Yrsa-lill satt med ryggen och nacken mot jämspjälorna och fötterna rakt utsträckta. Armarna lågo nedsjunkna utefter sidorna med öppna och tomma händer.
— Nåväl, drottning — sade hon. — Tiden blir mig lång.
— Kan du sömma?
— Ingen har lärt mig det Men skänk mig ett nystan att nysta på.
Drottningen skrattade till igen, hårdt och elakt, och vände sig om till vaktfogden.
— Tag en spade och gräf under den murkna alen, som står nedanför vägen, så hittar du nog ett nystan åt Yrsa-lill. Kom med mig ut, så skall jag undervisa dig, hur du skall bära dig åt.
Han följde med drottningen ut, och hon talade en stund med honom, innan hon gick tillbaka till sin sofstuga.
Det dröjde länge om, innan han kom igen, mer än halfva dagen. Då bar han framför sig en spade, som han höll med båda händerna, och på den låg det ett nystan af vintersömniga ormar. Han gläntade på buren och kastade in det.
Det föll i hennes knä och var mjukt och tungt, och hon stelnade af fasa.
Då begynte hennes drömvärld att vackla och klarna under ett egendomligt kallt och tunt ljus, så att hon plötsligt blef fullt vaken och såg lifvets öknar och människornas hårdhet. Hon såg Valdemar, som sorglöst red bort med sin älskade, och hörde ännu drottningens skratt. Men det varade endast ett ögonblick, ty ljuset var för skärande klart. Det blef hastigt mörkt omkring henne, och hon gled ned innanför järnspjälorna i den djupaste vanmakt.
Ormarna, som kände värmen från hennes kropp, lyfte dåsigt sina hufvud och slickade i luften med tungorna. Sedan drogo de ännu hårdare åt på knutarna, men löste dem igen och hela nystanet rörde sig. Ett par af de största sträckte ut sig till sin fulla längd, liksom gäspande, och runno tröga och valna in mellan vecken i kläderna och i hennes ärmar. Om hon det minsta hade rört på ett finger eller en arm, skulle de ha huggit, men hon låg lika liflöst orörlig.
Gistre stod i dörren och vågade knappt tigga vaktfogden om misskund för att icke hans röst skulle väcka henne. Det båtade heller icke att nu rycka upp dörren, ty ormarna skulle ändå hellre stanna i värmen, där de voro. Och faran skulle ha blifvit ännu större, om någon försökt att draga ut henne ur buren. Allt fler och fler af ormarna rätade på sig och började leta sig in mellan kläderna.
Han knöt de starka händerna utan att kunna hjälpa henne, och det glimtade i hans ögon. Förgäfves genomgick han i minnet de besvärjelser och svartkonster, som han var så kunnig i, och han vågade icke förråda sin kärlek till henne för de andra. När de hånskrattade, drog han också på munnen. Men den stunden kände han, att hans gamla lust att se barn och kvinnor korsa sig af skrämsel för hans svarta kåpa för alltid slocknade, att det icke längre fanns något annat för honom än hon, som låg där i ormburen. En enda, åtminstone en enda, skulle kalla honom god och älska honom. Han grubblade fram och åter, hopsatte de äfventyrligaste planer och glömde icke att emellanåt le ett bredt och instämmande leende med de andra.
Slutligen hettade det till öfver pannan, och han tyckte sig ha funnit en utväg.
Det hade nu blifvit skumt, och vid nedersta trappsteget brann en liten eld, på hvilken väktarna kokade sin mjölk.
Han gick ut och skaffade sig en kälke, och den ställde han i närheten. Sedan gick han med sin harpa till brygghuset, och där beströk han strängarna med mjöd och hällde ymnigt med skum ofvanpå. Därefter lade han harpan på snön ett stycke från tjufkällaren och lockade sakta på getterna.
När han kom tillbaka, stodo väktarna ännu kring buren och drefvo spe, men han sade till dem:
— Att stå här kring buren kan ju vara nöjsamt nog, men nu har det händt något, som förefaller mig ännu ovanligare att se på. Nyss ställde jag ifrån mig harpan utanför väggen. Men när jag kom tillbaka, hade getterna tagit den, och nu hålla de på att spela och dansa.
Väktarna trodde honom icke genast, ty det var tyst ännu en stund, men snart började det spela — först med ett mjukt dragande öfver strängarna och sedan med fasta och hårda grepp. Det var getterna som slickade på strängarna, och ju mindre det blef kvar af mjödet och skummet, dess bullersammare gick den vilda låten.
Väktarna sprungo ut för att se. Som det var ett stycke att gå till harpan och getterna stångades och knuffades, som hade de verkligen dansat, vågade männen dock icke genast taga mod till sig och stiga ända fram. Härigenom vann Gistre tid.
Han sköt genast in mjölkgrytan under buren, och de ljumma ångorna väckte ormarna igen, så att de stucko fram hufvudena ur kläderna och ringlade sig ned i mjölken. De trögaste, som ännu lågo hoprullade i ett nystan, sparkade han själf ned. Väktarna hade glömt att taga nyckeln med sig, så att han utan hinder kom in i buren. Marken under spjälorna krälade af skållade ormar, men han böjde sig in och hviskade:
— Yrsa-lill, det är jag, och jag kommer för att rädda dig, om du vill följa mig och för alltid bli min. Svara, att du vill det!
Men hon svarade icke utan låg i samma dödsliknande orörlighet. Han skakade på henne, men hufvudet föll viljelöst åt sidan. Då lyfte han försiktigt upp henne och bar henne till kälken. Han kände, att hennes hjärta slog lugnt och fast.
Som snön hade isat sig efter solbärgningen, behöfde han icke frukta, att medarna skulle lämna några spår. Han vek genast af från vägen utåt fältet, helt på måfå utan att ännu veta hvart. Han var nära att glömma de gömda smyckena, som skulle bygga hennes hem, men så kom han ihåg dem och stannade vid ladan. Väktarna hade dock ännu en gång varit där och hittat och tömt hornet, fast de sedan kastat det åt sidan som något värdelöst.
En suck pressade sig ur hans bröst, medan han gick ned till bäcken med hornet och hämtade vatten. Han gned Yrsa-lill med snö och gaf henne att dricka. Ibland trodde han sig märka under fingrarna, att hon rörde på läpparna och svalde en droppe. Men hur ofta han än kände på ögonen, lågo de lika slutna, och hon vaknade icke. Han talade blidt till henne och räknade upp allt, som han skulle göra för henne, om hon ville bli hos honom. — Jag är trött på skogen. Du har tämt vilddjuret, Yrsa-lill, klippt klorna på lokatten och gjort björnen spak. Jag skall lära mig ett yrke. Jag skall sitta som den tarfligaste skoflickare vid min läst. Och vet du hvad jag längtar efter? Jo, att vid Helgalekamens ljufliga vårfest få se dig gå framför mig bland de blåklädda handtverkarhustrurna, som hålla vaxliljor i händerna.
Han hängde hornet öfver axeln i snöret och bäddade under henne med hö. Vid gårdarna stannade han och lät henne få några droppar mjölk eller vatten, och kvinnorna försökte väcka henne med löften om granna band och en ny fårskinnströja. Men när han långt fram på andra dagen kom till nunnorna i Vreta, sade de till honom:
— Du skall fröjda dig med oss och lämna henne här, ty just med de hårdast pröfvade sker det under, och när det täckes, skall nog också hennes tunga lösas.
Ingrid Svantepolksdotter smög sig fram till honom och frågade om Folke Algotsson, och han lofvade att hjälpa henne med bref och hälsningar, bara han emellanåt fick slippa in till Yrsa-lill.
Nunnorna buro in henne i en cell och vårdade henne ömt. De gåfvo henne rena kläder af hvitt ylle, och många vallfärdade sedan dit för att få se den sofvande vallkullan i Vreta.